Min icke-medverkan i rapporten ”Går det att lita på BRÅ?”

Jag har varit medlem i BRÅ:s vetenskapliga råd sedan 2007. Under den tiden har landet haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, myndigheten har haft flera generaldirektörer, polismyndigheten – liksom andra myndigheter som BRÅ samarbetat med – har haft olika chefer, på justitiedepartementet liksom på BRÅ har personal kommit och gått. Så har det också sett ut decennierna dessförinnan. Ändå påstår Stefan Holgersson m.fl. i rapporten ”Går det att lita på BRÅ?” att myndigheten präglas av politisk och ideologisk bias, vidmakthållen av korruptionsliknande band mellan den politiska maktens utövare och chefer på BRÅ. Härutöver hävdas att BRÅ är under stark ideologisk påverkan av kriminologerna vid SU och att en auktoritär myndighetsstyrning har skapat en tystnadskultur vid myndigheten. Envar bör läsa rapporten och ta ställning till de belägg som åberopas, tolkningarna som görs och slutsatserna som dras. För egen del vill jag bidra med att berätta varför jag valde att inte låta mig intervjuas.

När jag per telefon tillfrågades om medverkan och fick en kort beskrivning av projektet, bad jag om kompletterande uppgifter. Jag ville informera mig om syfte, problemställningar, metod, teorianknytning etc. – sådant som normalt finns i en forskningsplan. Jag fick per mail följande svar (inklippt från mail per 2019-10-22):

”Det andra projektet handlar om organisationsforskning och hur man kan öka tilliten för myndigheter. Där krävs inget etiktillstånd. Det är inom det senaste projektet som jag, tillsammans med Ossian Grahn (forskningsassistent) och Malin Wieslander (fil dr vid Linköpings universitet) skriver en rapport. Ossian har varit forskningsassistent ett år och medverkat i doktorandkurs i etik. Malin Wieslander har forskat en hel del på polisen och skrivit bland annat "Den talande tystnaden". Hon, liksom jag, är van att hantera och skydda intervjupersoners identitet. 

Vid intervjuerna styr du vilken väg samtalet tar och jag ställer frågor för att förstå det du berättar. När telefonintervjun genomförts får du en text där du kan läsa, ändra och återta vad det står i text. Även om du sagt en sak vid intervjun behöver det således inte stå med i texten. Och du kan i efterhand komma på saker som du vill lägga till. Det är din ståndpunkt/uppfattning som vi vill fånga. 
Vänliga hälsningar 
/Stefan Holgersson” 

Jag avböjde medverkan eftersom informerat samtycke förutsätter att intervjupersonerna ges utförlig information innan de bestämmer sig för att delta i en undersökning. 

När jag nu läst rapporten förstår jag varför mina e-postlistor från GU under oktober/november begärts ut för granskning (se också rapporten s 19 för motiven till varför e-brevtrafiken begärts ut). Holgersson m.fl. ville på denna väg få tillgång till uppgifter som de inte fick när jag sa nej till att intervjuas. Eventuellt sökte de även efter spår på mailkonversation mellan mig och andra som också avstått medverkan. Det är, vågar jag påstå, ett ovanligt och udda förfaringssätt för insamling av data till ett forskningsprojekt. 

Det som upprör mig mest när det gäller rapportens beskrivning och värdering av vetenskapliga rådets insatser är de felaktigheter och insinuationer som luftas. På s 55 påstås t ex att fyra av sex ledamöter i det vetenskapliga rådet är professorer/gästprofessorer på kriminologiska institutionen vid SU eller/och har arbetat vid BRÅ. Detta ska visa BRÅ:s starka anknytning till nämnda institution. Såvitt jag vet är det bara en, möjligen två, som har haft en sådan anställning. Tre av oss har däremot under senare decennier ägnat tid och kraft åt att bygga upp kriminologiämnet vid andra lärosäten. En kriminologi som inte går i någons ledband. Vilka rådsmedlemmar som under årens lopp har arbetat vid BRÅ eller haft andra BRÅ-uppdrag vet jag inte. Det sägs också att rådens nuvarande bemanning väcker frågor gällande en stark anknytning till det socialdemokratiska partiet. Har Holgersson m.fl.  undersökt rådsmedlemmarnas politiska preferenser och tillhörighet? Jag betackar mig för denna typ av kränkande antydningar om att mina insatser som professor i sociologi med kriminologisk inriktning skulle styras av sådana bindningar.

Eftersom den undersökta perioden omfattar den tid då professor Per-Ole Träskman, vid Lunds universitet och nestor inom nordisk straffrättsforskning, var verksam inom BRÅ:s vetenskapliga råd (han avled under sommaren 2019) vill jag å hans vägnar kraftfullt tillbakavisa alla förtäckta beskyllningar om att han skulle ha låtit sig styras av andra forskare eller av partipolitiska påtryckningar. Det är ynkedom och skam att påstå något som kan tolkas i den riktningen.

  

Brottsligheten minskar stort bland utlandsfödda niondeklassare

Ungdomsbrottsligheten minskar generellt sett. Belägg för denna nedgång kan bl.a. hämtas från BRÅ:s skolundersökningar, med en tidsserie för åren 1999 – 2017. Frågor om social situation, familjeförhållanden, skolerfarenheter, kamratrelationer och fritidsaktiviteter har vartannat eller vart tredje år ställts till ett representativt urval av niondeklassare (15 år). Även uppgifter om deltagande i brott efterfrågas, och enkäten innehåller också frågor om elevernas och föräldrarnas födelseland. Frågorna har anonymt besvarats av mellan 4.200 och 7.400 elever och svarsfrekvensen över tid har varierat mellan 87 % och 69 %. För att utröna om ungdomsbrottsligheten har förändrats på samma sätt för elever med invandrarbakgrund som för elever med inhemsk bakgrund har tre forskare* nyligen undersökt och jämfört utvecklingen för fyra grupper av elever:

1)    Inrikes födda med två svenskfödda föräldrar

2)    Inrikes födda med en utlandsfödd förälder

3)    Inrikes födda med två utlandsfödda föräldrar

4)    Utrikes födda 

Resultaten visar att den självrapporterade totala brottsligheten minskat över tid för samtliga grupper. Den genomsnittliga minskningen för varje 2,5 årsperiod låg i intervallet mellan 4,3 % (inrikes födda flickor med två svenskfödda föräldrar) till 19,6 % (utrikes födda pojkar). Minskningen för utrikes födda pojkar var betydligt större än för inrikes födda pojkar med två svenskfödda föräldrar, och den var särskilt påtaglig under den senare delen av perioden. Däremot fann forskarna inga signifikanta skillnader när man beaktade de utlandsfödda elevernas olika ursprungsområden.

Sett till andelen elever som svarat att de begått något brott ligger andelen inrikes födda elever med en invandrad förälder något högre än de övriga grupperna. Så här ser rangordningen ut med år 1999 som utgångspunkt (andelen år 2017 inom parentes):

-       Inrikes födda med en utlandsfödd förälder 66,5 % (49,4 %)

-       Inrikes födda med två utlandsfödda föräldrar 65,0 % (39,1 %)

-       Inrikes födda med två svenskfödda föräldrar 63,1 % (42,4 %)

-       Utrikes födda 62,3 % (33,5 %)

När det gäller olika typer av brott kan konstateras att samtliga preciserade typer minskar (stöld, skadegörelse och våld). Mellan åren 2015 och 2017 ser vi dock en märkbar ökning för våld bland inrikes födda elever med en invandrad förälder, och – för samma brottstyp – en något mindre ökning för inrikes födda elever med två svenskfödda föräldrar.

Forskarna refererar till andra europeiska studier med samma upplägg (självrapporterade svar på enkätfrågor) som påvisar likartade resultat. Förklaringar som framhållits som tänkbara för minskad ungdomsbrottslighet är ökat bejakande av konformitet, t ex stigande motivation att jobba hårdare i skolan, samtidigt som attityderna till brott och problembeteenden (t.ex. alkoholkonsumtion) har ändrats i mer negativ riktning. Andra förhållanden gäller föräldragenerationens strängare sociala kontroll av sina barn och en radikal förändring av fritidsvanorna med IT:s spridning. 

På sedvanligt sätt diskuterar forskarna svagheter och invändningar mot studiens resultat. En sådan är att andra studier visat att utlandsfödda ungdomar tenderar att underrapportera sin involvering i brottslighet. Det är en brist som har betydelse för nivån av uppgivna brott som begåtts, men som – om underrapporteringen är konstant – inte påverkar utvecklingen över tid. En annan reservation gäller urvalets representativitet, särskilt när svarsfrekvensen sjunker. Detta giltighetsproblem blir särskilt överhängande om det rör sig om ett selektivt bortfall; om det finns skäl att förmoda att de uteblivna svaren kommer från en grupp vars svar kraftigt avviker från svarsgruppens. Skolkare är ett exempel på en undergrupp som kan förmodas ha en högre risk att begå brott.

Under hösten publicerade BRÅ en PM om nordisk forskning från åren 2005 – 2019 på temat brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund.** I denna redovisas och diskuteras bl.a. norska och danska enkätundersökningar till skolelever. I dessa noteras i flera fall samma trend som i den svenska skolundersökningen: minskad brottslighet bland elever med invandrarbakgrund. I en avslutande diskussion om dessa resultat framhålls det ökande bortfallet samt att det visats att det är större för elever med utländsk bakgrund. Det skulle kunna tyda på en polarisering bland elever inom denna grupp. De som deltar i skolundersökningarna är i allt mindre grad brottsaktiva – och elever födda utomlands och svenskfödda elever med två utlandsfödda föräldrar har i mindre grad brottserfarenhet än elever med svensk bakgrund. Å andra sidan återfinns de mest brottsaktiva eleverna i ökad omfattning i det bortfall som ökat över tid.

*Zoran Vasiljevic, Robert Svensson & David Shannon (2019) “Immigration and crime: a time-trend analysis of self-reported crime in Sweden 1999-2017”, Nordic Journal of Criminology.

**BRÅ PM (2019) Nordiska studier om brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund. En kartläggande litteraturöversikt av publicerad forskning 2005 – 2019.

Evidensbaserade metoder

Framgång i arbetet mot gängbrottsligheten förutsätter tillämpning av evidensbaserade metoder. Tyvärr finns det få svenska utvärderingar av insatser som gjorts inom området. Det gäller både polisiärt arbete och insatser inom socialtjänst, skola m.fl. områden. Men det finns en hel del gjort internationellt, särskilt i USA. Visst, det är stora skillnader mellan amerikansk och svensk straffrätt, mellan polisiär numerär och traditioner i form av synsätt och praktisk verksamhetsutformning. Detsamma gäller insatser inom hälsovård, socialtjänst, skola och civilsamhällets domäner. Men, vill jag hävda, varje utvärderad metod har en kärna av verksamma inslag som är av mer generell art. Det gäller generella drivkrafter för problembeteende och brottslighet, och det gäller vår benägenhet att svara på begränsande och möjliggörande påverkan. Det går m.a.o. inte att direktimportera en evidensbaserad metod och bara köra på. Det handlar snarare om översättning och tillämpning under hänsynstagande till sammanhangets givna förutsättningar.

När det gäller meta-analyser, exempelvis från Campbell Collaboration, ska noteras att den amerikanska dominansen så sakteliga minskar. Alltfler studier från andra delar av världen inkluderas, utan att det görs avkall på kvalitetskraven. Det är en glädjande utvecklingen. Utvärderade metoder som med gott resultat tillämpats i olika kontexter har sannolikt en större potential för överföring/översättning.

Nedan finns en bildserie som sammanfattar utvärderingar av olika metoder som jag presenterade vid LPO Hisingens konferens i oktober i år. Den avslutande bilden med kännetecken för skolor med framgång i brottsförebyggande arbete är hämtad ur en översikt av Denise Gottfredson, en av USA:s ledande skolforskare (Denise C. Gottfredson (2017) Prevention Research in Schools. Past, Present, and Future. Criminology & Public Policy. Vol. 16/1: 7 – 27).

 

Det här håller inte

I söndags (17/11) intervjuades statsminister Stefan Löfven i Agenda om det grova gängvåldet. Det var sorgligt att bevittna. Av flera skäl. Den närmast tvångsmässiga impulsen att se den politiska verkligheten uppdelad i vi-och-dom. Vi (socialdemokrater) som satsar på polisförstärkning, arbetstillfällen och resurser till skolan och dom (borgerligheten) som inte gjort tillräckligt. Men framför allt den svaga analysen om vad som orsakar gängbrottsligheten. Löfven pekade på de ekonomiska klyftorna, de sociala orättvisorna, arbetslösheten och bristerna i skolan. Ingen tanke på att det enbart är en liten del av alla dem som delar de bistra vedermödornas vardag som begår brott. Och en ännu mindre del som dras till gängbrottslighet, och en ytterligare ännu mindre del som svarar för det grova våldet. Människor hanterar och klarar som bekant påfrestningar på olika sätt. Uppenbart finns selektionsprocesser som gör att sårbara personer väljer destruktiva utvägar. Riskfaktorerna för sådana händelseförlopp är välkända. Vi talar om dysfunktionella familjeförhållanden (övergrepp, brister i omvårdnad, omsorg, tillsyn och kontroll), anti-sociala personlighetsdrag (låg självkontroll, ilska, aggressivitet, förbittring, trotsighet) som ger sig tillkänna tidigt, pro-kriminella relationer och attityder (relationer till unga och vuxna kriminella), misslyckanden i skola och i arbetsliv, otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter samt missbruk av alkohol och/eller andra droger.

Här finns både push-faktorer (pådrivande omständigheter) och pull-faktorer (tilldragande, lockande betingelser). Denna mix av pådrivning och tilldragning, som f.ö. gäller all brottslighet, är väsensskild från Lövfens närmast socio-ekonomiska determinism. Av samma ålderdomliga snitt är också statsministerns åtskillnad mellan reaktion här och nu, och långsiktig prevention, som påstås vara ett arbete av helt annat slag. Med den föreställningen kan man aldrig förstå att reaktiva och preventiva åtgärder behöver kombineras och tillämpas samtidigt. Pro-aktivt polisarbete för att tränga undan gängen och lagföra dem som begår brott innebär en lokal försvagning av det som lockar och drar. Och kontrollmoment som utestänger obehöriga från skolområden samt regeltillämpning som skapar ordning  i skolan är för många ett oundgängligt villkor för att kunna nå framgång med studierna. 

Löfven uttrycker som sin bestämda uppfattning att invandringen inte har med gängbrottsligheten att göra. Det är ännu ett exempel på att statsministern talar mot bättre vetande. Eller menar han att hedersnormer som bl.a. kommer till uttryck i förtryck av flickor och kvinnor och i kraven på bröders och kusiners plikt att hämnas inte har med saken att göra. Och spelar släktbaserade nätverk ingen roll bland de olika strukturer som enligt polis- och forskningsuppgifter bildar den organiserade brottslighetens svenska landskap?

Om dessa exempel på partiegoism, bristande orsaksanalys och utelämnande av fakta är representativt för regeringens strategi mot gängbrottsligheten är fara å färde. Det betyder att det stora, stolta och statsbärande partiet håller på att tappa greppet om vad som händer i landet. Regeringen måste skyndsamt rekrytera sakkunnigt folk till regeringskansli och fackdepartement. Gärna folk med annan kunskap än från 1970-talets samhällsvetenskapliga grundkurser.

Därför är prevention överlägset reaktion

Michael Gottfredson och Travis Hirschi är kriminologiska giganter. 1990 kom deras uppmärksammade bok om självkontrollens avgörande betydelse för konformt respektive normbrytande beteende. Nu är de tillbaka med boken ”Modern Control Theory and the Limits of Criminal Justice” (Hirschi avled innan bokens utgivning). I den presenteras en bearbetad och vidgad version av deras generella teori om självkontrollens betydelse. Samtidigt är den en mycket stark plädering för tidiga preventionsinsatser istället för reaktiva, straffande åtgärder. Hur argumenterar de för detta ställningstagande och vad grundar de sina argument på?

Självkontrollen först. Det är enligt författarna en benägenhet att kunna avstå från handlingar som ger omedelbara fördelar till förmån för ageranden som är långsiktigt gynnsamma. Omvänt gäller att låg grad av denna förmåga kommer till uttryck i handlingar som ger kortsiktig tillfredsställelse trots hög sannolikhet för negativa konsekvenser. Förmågan till impulskontroll, att kunna nyansera sina känslomässiga uttryck och acceptera uppskjutna belöningar är elementära krav som ställs på varje individ i utvecklingen till samhällsmedborgare. Misslyckanden i dessa avseenden är förknippade med en rad negativa livserfarenheter, exempelvis skolproblem, drogmissbruk, oplanerade graviditeter, brottslighet, relationsproblem, svårigheter på arbetsmarknaden, fattigdom, utsatthet för olyckor, ohälsa m.m. En poäng med Gottfredsons och Hirschis vidgade teori om självkontroll är att den empiriskt inte begränsas till enbart lagbrott. Det innebär att den kan verifieras genom forskning inom flera ämnesområden, exempelvis pedagogik, ekonomi, psykologi, sociologi och hälsovetenskap. Inom alla dessa discipliner hämtar författarna belägg för ett och samma mönster: låg grad av självkontroll leder till besvärligheter och ofördelaktiga utfall i livet.   

När frågan om självkontroll kopplas till risken för brottslighet tar författarna avstamp i vad de hävdar vara odiskutabla empiriska fakta om dess karaktär. Viktigast är dessa: 

-       Det föreligger en stark korrelation mellan problembeteende i barndomen och brottslighet senare i livet. Denna korrelation kan härledas till en uppväxt under dysfunktionella familjeförhållanden.

-       Brottsfrekvensen ökar med ålder fram till de sena tonåren/de tidiga ungdomsåren, varefter den snabbt och kontinuerligt minskar genom åren – denna brottslighetens ålderskurva är generell (gäller oavsett brottstyp, kön, etnicitet och klass).

-       Brottsligheten tenderar att vara mångsidig – för den stora majoriteten gäller låg grad av specialisering och hög grad av allsidighet.

-       Merparten brott är triviala, kortsiktiga och tillfälliga och inte originella, välplanerade och ändamålsenliga – brott är i de flesta fall handlingar som ger liten vinst men drar stora kostnader, särskilt i termer av långsiktigt negativa konsekvenser.

Avgörande för självkontrollens karaktär är interaktionen mellan det lilla barnet och dess föräldrar eller andra vårdnadsgivare. Under den primära socialisationen utvecklas handlingsförmåga, anknytning och hänsynstagande till andra samt konsekvenstänkande. Dysfunktionella familjeförhållanden är skadliga och innebär tomrum och störningar i denna danande process. Dessa förhållanden framhålls av författarna som den logiska premissen för tidiga preventionsinsatser. Ingripanden, stöd och utbildning till riskutsatta ensamstående föräldrar och familjer ger chanser till en mer gynnsam utveckling för barn som annars kan hamna i svårigheter. Oddsen för att justera i begynnelsen är betydligt bättre än för att reparera när problembeteenden är manifesta och drabbande. Gott så. Men finns det empirisk evidens för att tidiga preventionsinsatser fungerar? Ja, Gottfredson och Hirschi redovisar och diskuterar en stor mängd forskningsresultat som ger belägg för att tidig intervention har positiva effekter. Det gäller ett brett spektrum av åtgärder från hembesök av hälsovårdens och socialtjänstens personal till utbildnings- och träningsprogram för föräldrar med särskilda behov. Insatser som utformats och praktiserats i en rad olika länder. 

Med reaktiva, straffande åtgärder råder det omvända förhållandet. De bildar i regel kärnan i samhällets åtgärdsrepertoar för att minska brottsligheten. Trots att en omfattande forskning knappast ger grönt ljus. Gottfredson och Hirschi lånar här slutsatsen från det amerikanska vetenskapsrådets stora granskning (2014) för ett sammanfattande omdöme. Panelen framhåller, efter sin genomgång av forskningsläget, att en av de viktigaste slutsatserna är att den gradvisa avskräckningseffekten av höjda straff i bästa fall är måttlig. En viktig anledning till detta nedslående konstaterande står att finna i själva orsaken till att människor begår brott. Som vi sett begås brott enligt Gottfredson och Hirsch i regel av människor med låg självkontroll – människor med preferens för handlingar som ger kortsiktiga fördelar, oaktat handlingarnas negativa konsekvenser. De handlar enligt denna logik för att tillgodose vanliga behov och önskemål. De begår brott för att de anser det lönande, givet sin belägenhet och situationens möjligheter. De beaktar sällan konsekvenserna, särskilt inte de långsiktiga. De är därför i hög grad likgiltiga inför risken av framtida sanktioner.

Författarna är även kritiska till nyttan av inkapacitering, dvs. att genom inlåsning beröva personer deras handlingsförmåga. Inlåsta personer begår inte brott, åtminstone inte utanför murarna. Men inkapaciteringen går på tvärs mot brottslighetens ålderskurva. Längre fängelsestraff aktualiseras i regel när brottslingar blir äldre och deras brottsfrekvens minskar. Omfattande satsningar på fängelsestraff med långa strafftider riskerar därför att landa i suboptimerad nytta. Det är samhällsekonomiskt kostsamt att inkapacitera människor som på grund av ålder sannolikt skulle komma att begå allt färre brott. På suboptimeringens konto kan också skrivas de kostnader som drabbar de fängslades familjer (en påtaglig kostnad i USA, som har extremt höga fångtal och en diskriminerande straffrättslig praktik).

Avslutningsvis vill jag använda Gottfredsons och Hirschis resonemang för att recensera regeringens nyligen presenterade åtgärdsprogram mot gängsbrottsligheten (34 punkter). Konklusionen är given. Merparten åtgärder är av en typ – straffrättsliga – som har svag eller omtvistad evidens ifråga om brottsminskningar. Som botemedel mot handlingar präglade av låg självkontroll lider de av betänklig logisk inkonsekvens. I regeringens program finns enbart ett fåtal åtgärder av den typ som logiskt sett svarar mot lagbrottens orsaker, och vars utfall ger anledning att tala om god och entydig evidens. Nog är det besynnerligt att regeringen – mot bättre vetande – i huvudsak satsar på reaktion, och blir svaret skyldig ifråga om tidiga preventionsinsatser.

              

Offer för våld i Göteborg

Sjukvårdens uppgifter om personer som vårdats för våldsskador utgör den mest pålitliga källan för kunskap om våldets omfattning och utveckling över tid. Åtminstone det våld som är av mer allvarligt slag. Diagnosticeringen görs enligt internationell standard och det finns rikstäckande uppgifter från 1987. Patientregistret dokumenterar personer som vårdas inom slutenvård. Men fr o m 2008 kompletteras dessa uppgifter med data från den specialiserade öppenvården. Det innebär att vi idag har ett relativt heltäckande underlag för beskrivning och analys av våldet i vårt samhälle. Patienter som söker vård inom primärvården faller dock fortfarande utanför. Därför lämpar sig patientdata bättre för trendanalys än för nivåanalys.

Nedan presenteras utvecklingen beträffande personer som sökt vård för våldsskador inom slutenvård och specialiserad öppenvård i Göteborg (patienter folkbokförda i staden). Siffrorna är omräknade till antal per 100 000 invånare för att neutralisera effekten av periodens befolkningsökning. Det bör noteras att en och samma patient kan vårdas vid mer än ett tillfälle under samma år. Samma person kan utsättas för våld mer än en gång under ett år (upprepad utsatthet), eller så kan en och samma våldsskada kräva mer än ett vårdtillfälle. Tillgängliga registerdata ger inte besked om vilket. Men vårdtillfällena per år är alltså fler än antalet patienter. Vissa år är skillnaden betydande. Skadeuppgifter baserade på antalet patienter underskattar därför mängden brottstillfälle (skadetillfälle) under ett år.  

Antal vårdsökande för våldsskador per 100 000 invånare (inom slutenvård och specialiserad öppenvård)

Källa: Socialstyrelsens patientregister (särskild körning), egen omräkning till skadade per 100 000 invånare.

Under periodens första fem år minskade våldet, i huvudsak som en konsekvens av minskat våld riktat mot män. För kvinnor har vi en mer måttlig tillbakagång under denna period. Från 2012 ökade våldet, både mot män och mot kvinnor. För män varade ökningen fram till 2016. Därefter har vi en liten minskning. Våld riktat mot kvinnor ökade till 2014, följt av en påtaglig minskning, och därefter återigen en ökning fram till 2017. En anmärkningsvärd förändring är att skillnaden mellan mäns och kvinnors utsatthet har reducerats. I början av perioden var det drygt dubbelt (100 %) så många män som utsattes för våld, men tio år senare har skillnaden krympt till 66 % fler män än kvinnor.

I debatten om våldets utveckling har framför allt skjutningar och knivvåld uppmärksammats. Låt oss därför detaljgranska antalet patienter som skadats med sådana vapen.

Antal vårdsökande för kniv- och skottskador (reella tal) inom slutenvård och specialiserad öppenvård

  

  

Källa: Socialstyrelsens patientregister (särskild körning).

Trendlinjen (glidande medelvärde) visar att knivskadorna minskat från periodens början fram till 2015. Därefter har vi en påtaglig om än inte oavbruten ökning. Skottskadorna ligger som högst 2011 och 2015. Efter sistnämnda år har vi en märkbar nedgång med tendens till marginell ökning under de sista åren. 

Knivvåldet drabbar både män och kvinnor. Totalt för perioden är det 13 % kvinnor och 87 % män som knivskadats. Skottskadorna träffar i stort sett bara män, men vissa år finns också enstaka kvinnliga patienter som vårdats för denna typ av våldsskada. Baserat på patientuppgifter går det inte att säga hur stor del av skottskadorna som kan härledas till skjutningar bland kriminella grupperingar. Men med tanke på det ringa antalet skadade per år är utrymmet för skottskador orsakade av andra sannolikt litet. Det ska också noteras att från och med 2014 finns enstaka patienter som skadats genom sprängning.

Totalt sett är kniv- och skottskadorna relativt få jämfört med de två stora våldsskadekategorierna: obeväpnat våld (slag och sparkar) och övrigt våld (som innefattar sexuella övergrepp, strypning/kvävning, dränkning, förgiftning m.fl.). Den sistnämnda är störst och den har också störst andel kvinnor – 46 % – medan det obeväpnade våldet drabbar kvinnor i 25 % av fallen.

Sammanfattningsvis: Under perioden 2008 till 2018 har allvarligt våld mot män minskat, medan våldet mot kvinnor ligger på i stort sett en och samma nivå. Det innebär att skillnaden mellan mängden våldsutsatta män och kvinnor har minskat. Skador av knivvåld minskade fram till 2015. Därefter har det ökat påtagligt. Skottskadorna drabbade flest personer åren 2011 och 2015. Efter sistnämnda år har vi en minskning med något varierande nivåer för de enskilda åren. Det vanligaste våldet klassificeras som ”övrigt våld” – en sammanslagning som innefattar flera olika typer av våld. Därefter följer obeväpnat våld. Dessa båda typer av våld drabbar i högre grad kvinnor än våld med kniv och skjutvapen. Andelen uppgår till 46 % respektive 25 %.

       

Brittisk våldsbekämpning

Den politiska debatten i Storbritannien handlar trots allt inte bara om Brexit. På dagordningen står också problemen med gängbrottslighet och grovt våld. Ifjol antog den brittiska regeringen ett åtgärdsprogram mot våldet (Serious Violence Strategy, April 2018). Bakgrunden var oroande trender ifråga om mord, knivvåld och skjutvapenvåld, som ökat markant sedan 2014 (särskilt knivvåldet). Även rån har ökat oroväckande (från 2016). En ytterligare uppmärksammad aspekt av våldsproblematiken gäller angrepp med svavelsyra och andra frätande substanser. Ytterligare förhållanden som påkallat åtgärder är ökningen av crackförsäljning och de leveransleder som organiserats från större städer till småstäder och landsbygd (county lines). Längs dessa rutter levereras droger och människor. Ofta rör det sig om barn/tonåringar som tvingas agera kurirer åt den organiserade brottsligheten. Men det finns också inslag av uppenbar människohandel. 

De åtgärder som den brittiska regeringen beslutat om kan sammanfattas i fyra punkter:

·      Bekämpa leveranslederna från storstad till landsbygd

·      Tidiga ingripanden och prevention

·      Stöd till lokalsamhället och lokala partnerskap

·      Effektiva åtgärder från polis och övriga rättsväsendet

Satsningarna inom det första området handlar mest om att förstärka åtgärder som samordnats sedan 2017. Hit hör sådant som avlyssning och stängning av mobiltelefontrafik, stödinsatser för utsatta och sårbara grupper, informations- och behandlingsinsatser samt att i större utsträckning använda lagar om människohandel för att lagföra dem som organiserar och styr leveransrutterna.

Tidiga ingripanden och prevention gäller i hög grad ekonomiska tillskott till motsvarande socialtjänst och hälsovård. Insatser inom skolans ram lyfts fram, liksom direkt stöd till utsatta familjer (gäller bl.a. missbruk och psykisk ohälsa). När det gäller sammansatta svåra problem framhålls utvecklade högkvalitativa insatser genom ett särskilt programstöd för problemtyngda familjer (2015–2020). Även utbildningsinsatser för olika myndighetsenheter framhålls liksom partnerskap med lokalsamhällets olika aktörsgrupper. 

Lokala trygghetsgrupper uppmanas att utveckla planer för att tackla det allvarliga våldet. Polisen åläggs att särskilt avrapportera samverkansinsatser mot knivvåldet. Branschorganisationen för detaljhandeln uppmanas förmå sina medlemmar att inte sälja frätande substanser till personer under 18 år. Olika slag av förstärkt stöd till samverkansarbete mellan lokala myndigheter och frivilligorganisationer utlovas.

En del av rättsväsendets programpunkter gäller strängare kontroll av försäljning av knivar, svavelsyra och andra frätande substanser (även online-försäljning). Tillsynen av den legala vapenmarknaden betonas också. Polisens kapacitet att genomföra tester på gatunivå för att kunna gripa misstänkta som bär på frätande substanser påtalas. Ett ytterligare område rör samordnade tillslag mot leveransrutterna. Även förstärkta insatser inom vittnesskyddsprogrammen poängteras och uppbyggnaden av metodstöd för mer utvecklat prediktivt polisarbete efterfrågas. 

Jämför man det brittiska programmet med den svenska regeringens färska 34– punktsprogram framträder både likheter och olikheter. Även om våldet står i centrum är problemen delvis olika, både ifråga om beskaffenhet och omfattning. Men den brittiska regeringens program är i högre grad baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet (med referens till källor). Det märks särskilt i problembeskrivningen och i genomgången av riskfaktorer för grovt våld, men också i mer utvecklade resonemang om olika typer av prevention för olika målgrupper. Däremot saknas en del i den brittiska rapporten. Åtgärder som rör straffomyndiga barn och unga lagöverträdare lyser med sin frånvaro, likaså  möjligheter till visitationer och hemarrest (utegångsförbud). Sak samma med kronvittne.    

Anledningen därtill är enkel. I England och Wales är man straffmyndig vid tio års ålder och kan då dömas till fängelse. Lagen om anti-socialt beteende (bl.a. reviderad 2003) ger polisen långtgående befogenheter att ingripa mot ordningsstörningar, ”ohyfsat uppförande”, drogkonsumtion, gruppsamlingar på gatunivå, underåriga som drar omkring på stan vid olämpliga tidpunkter. De kan också påtala föräldraansvar och föreskriva när och hur vårdnadshavare ska ingripa m.m. Användning av kronvittne är tillåtet. Till bilden hör också Storbritanniens kraftigt utbyggda digitala övervakningssystem. Men dessa verktyg tycks ha haft begränsade varaktiga effekter på de gäng- och våldsproblem som det brittiska samhället brottas med. Det tål att begrunda med anledning av en del kontroversiella förslag som regeringen nu vill sjösätta i vårt land.

    

Utvärdering av ”broken windows” – strategin

Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är ett av vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri. 

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Trots sin popularitet och trots att strategin tillskrivits breda framgångar har tillämpningar av konceptet förvånande nog knappast alls varit föremål för systematiska utvärderingar. Nu har Campbell Collaborationemellertid publicerat resultaten från en större utvärdering som gjorts av Anthony Braga, Brandon Welsh och Cora Schnell.* De har utvärderat 30 oberoende tester (28 studier) om effekterna av polisinsatser mot fysisk förslumning och social oordning, genomförda under perioden 1985 till och med 2012. Utvärderingen gjordes enligt det protokoll för högt ställda vetenskapliga krav som utarbetats av Campbell Collaboration. Tolv tester gällde insatser i stora städer (mer än 500 000 invånare), nio handlade om åtgärder i städer i storleksordningen 200 000 – 500 000 invånare, och resterande nio utfördes i småstäder. Samtliga tester avsåg insatser i avgränsade geografiska områden. 

Utvärderingen synade effekterna av ”broken windows” – insatser jämfört med traditionell patrullverksamhet. Utfallet mättes i brottsnivå, innefattande våldsbrott, egendomsbrott, social oordning och narkotikabrott. Forskarna undersökte också om sådana åtgärder koncentrerade till vissa platser ledde till att oordning och brottslighet spreds till andra områden, eller om det var insatsernas kontrollfördelar som ”flyttade runt hörnet”.

Resultatet av utvärderingen säger att ”broken windows” – insatserna fungerar. De leder till brottsminskningar för samtliga undersökta brottskategorier. 15 av de 30 testerna kontrollerade förekomsten av överflyttningseffekter. Resultaten visar att åtgärdernas positiva kontrollfördelar spreds till närliggande områden, men inte oordning och brottslighet. Samtidigt påpekar forskarna en viktig sak: de positiva effekterna uppnås när ”broken windows” – insatserna har en tydlig problemlösande profil och utförs i samverkan med lokalsamhällets invånare. Aggressiva ordningsupprätthållande insatser – ofta marknadsförda under konceptet ”noll-tolerans” – är inte effektiva.

Forskarna avslutar sin utvärdering med att påtala behovet av fortsatt forskning i syfte att bättre utskilja och förstå de nyckelkomponenter som ger maximal brottspreventiv effekt. Ett annat skäl till ytterligare utvärderingar är att det sedan 2013 genomförts både nya åtgärdsprogram och undersökningar av dessa.

*Anthony A. Braga, Brandon C. Welsh and Cora Schnell (2019) ”Disorder policing to reduce crime: A systematic review”. Campbell Collaboration(campbellcollaboration.org)