Michael Gottfredson och Travis Hirschi är kriminologiska giganter. 1990 kom deras uppmärksammade bok om självkontrollens avgörande betydelse för konformt respektive normbrytande beteende. Nu är de tillbaka med boken ”Modern Control Theory and the Limits of Criminal Justice” (Hirschi avled innan bokens utgivning). I den presenteras en bearbetad och vidgad version av deras generella teori om självkontrollens betydelse. Samtidigt är den en mycket stark plädering för tidiga preventionsinsatser istället för reaktiva, straffande åtgärder. Hur argumenterar de för detta ställningstagande och vad grundar de sina argument på?
Självkontrollen först. Det är enligt författarna en benägenhet att kunna avstå från handlingar som ger omedelbara fördelar till förmån för ageranden som är långsiktigt gynnsamma. Omvänt gäller att låg grad av denna förmåga kommer till uttryck i handlingar som ger kortsiktig tillfredsställelse trots hög sannolikhet för negativa konsekvenser. Förmågan till impulskontroll, att kunna nyansera sina känslomässiga uttryck och acceptera uppskjutna belöningar är elementära krav som ställs på varje individ i utvecklingen till samhällsmedborgare. Misslyckanden i dessa avseenden är förknippade med en rad negativa livserfarenheter, exempelvis skolproblem, drogmissbruk, oplanerade graviditeter, brottslighet, relationsproblem, svårigheter på arbetsmarknaden, fattigdom, utsatthet för olyckor, ohälsa m.m. En poäng med Gottfredsons och Hirschis vidgade teori om självkontroll är att den empiriskt inte begränsas till enbart lagbrott. Det innebär att den kan verifieras genom forskning inom flera ämnesområden, exempelvis pedagogik, ekonomi, psykologi, sociologi och hälsovetenskap. Inom alla dessa discipliner hämtar författarna belägg för ett och samma mönster: låg grad av självkontroll leder till besvärligheter och ofördelaktiga utfall i livet.
När frågan om självkontroll kopplas till risken för brottslighet tar författarna avstamp i vad de hävdar vara odiskutabla empiriska fakta om dess karaktär. Viktigast är dessa:
- Det föreligger en stark korrelation mellan problembeteende i barndomen och brottslighet senare i livet. Denna korrelation kan härledas till en uppväxt under dysfunktionella familjeförhållanden.
- Brottsfrekvensen ökar med ålder fram till de sena tonåren/de tidiga ungdomsåren, varefter den snabbt och kontinuerligt minskar genom åren – denna brottslighetens ålderskurva är generell (gäller oavsett brottstyp, kön, etnicitet och klass).
- Brottsligheten tenderar att vara mångsidig – för den stora majoriteten gäller låg grad av specialisering och hög grad av allsidighet.
- Merparten brott är triviala, kortsiktiga och tillfälliga och inte originella, välplanerade och ändamålsenliga – brott är i de flesta fall handlingar som ger liten vinst men drar stora kostnader, särskilt i termer av långsiktigt negativa konsekvenser.
Avgörande för självkontrollens karaktär är interaktionen mellan det lilla barnet och dess föräldrar eller andra vårdnadsgivare. Under den primära socialisationen utvecklas handlingsförmåga, anknytning och hänsynstagande till andra samt konsekvenstänkande. Dysfunktionella familjeförhållanden är skadliga och innebär tomrum och störningar i denna danande process. Dessa förhållanden framhålls av författarna som den logiska premissen för tidiga preventionsinsatser. Ingripanden, stöd och utbildning till riskutsatta ensamstående föräldrar och familjer ger chanser till en mer gynnsam utveckling för barn som annars kan hamna i svårigheter. Oddsen för att justera i begynnelsen är betydligt bättre än för att reparera när problembeteenden är manifesta och drabbande. Gott så. Men finns det empirisk evidens för att tidiga preventionsinsatser fungerar? Ja, Gottfredson och Hirschi redovisar och diskuterar en stor mängd forskningsresultat som ger belägg för att tidig intervention har positiva effekter. Det gäller ett brett spektrum av åtgärder från hembesök av hälsovårdens och socialtjänstens personal till utbildnings- och träningsprogram för föräldrar med särskilda behov. Insatser som utformats och praktiserats i en rad olika länder.
Med reaktiva, straffande åtgärder råder det omvända förhållandet. De bildar i regel kärnan i samhällets åtgärdsrepertoar för att minska brottsligheten. Trots att en omfattande forskning knappast ger grönt ljus. Gottfredson och Hirschi lånar här slutsatsen från det amerikanska vetenskapsrådets stora granskning (2014) för ett sammanfattande omdöme. Panelen framhåller, efter sin genomgång av forskningsläget, att en av de viktigaste slutsatserna är att den gradvisa avskräckningseffekten av höjda straff i bästa fall är måttlig. En viktig anledning till detta nedslående konstaterande står att finna i själva orsaken till att människor begår brott. Som vi sett begås brott enligt Gottfredson och Hirsch i regel av människor med låg självkontroll – människor med preferens för handlingar som ger kortsiktiga fördelar, oaktat handlingarnas negativa konsekvenser. De handlar enligt denna logik för att tillgodose vanliga behov och önskemål. De begår brott för att de anser det lönande, givet sin belägenhet och situationens möjligheter. De beaktar sällan konsekvenserna, särskilt inte de långsiktiga. De är därför i hög grad likgiltiga inför risken av framtida sanktioner.
Författarna är även kritiska till nyttan av inkapacitering, dvs. att genom inlåsning beröva personer deras handlingsförmåga. Inlåsta personer begår inte brott, åtminstone inte utanför murarna. Men inkapaciteringen går på tvärs mot brottslighetens ålderskurva. Längre fängelsestraff aktualiseras i regel när brottslingar blir äldre och deras brottsfrekvens minskar. Omfattande satsningar på fängelsestraff med långa strafftider riskerar därför att landa i suboptimerad nytta. Det är samhällsekonomiskt kostsamt att inkapacitera människor som på grund av ålder sannolikt skulle komma att begå allt färre brott. På suboptimeringens konto kan också skrivas de kostnader som drabbar de fängslades familjer (en påtaglig kostnad i USA, som har extremt höga fångtal och en diskriminerande straffrättslig praktik).
Avslutningsvis vill jag använda Gottfredsons och Hirschis resonemang för att recensera regeringens nyligen presenterade åtgärdsprogram mot gängsbrottsligheten (34 punkter). Konklusionen är given. Merparten åtgärder är av en typ – straffrättsliga – som har svag eller omtvistad evidens ifråga om brottsminskningar. Som botemedel mot handlingar präglade av låg självkontroll lider de av betänklig logisk inkonsekvens. I regeringens program finns enbart ett fåtal åtgärder av den typ som logiskt sett svarar mot lagbrottens orsaker, och vars utfall ger anledning att tala om god och entydig evidens. Nog är det besynnerligt att regeringen – mot bättre vetande – i huvudsak satsar på reaktion, och blir svaret skyldig ifråga om tidiga preventionsinsatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar