Inledning
Debatten om den internationella narkotikapolitiken har intensifierats under de senaste decennierna. Särskilt intresse har ägnats de globala narkotikakonventionernas utformning och tillämpning samt frågorna om cannabis har medicinska användningsområden och hur den icke-medicinska användningen av denna substans ska hanteras. Flera länder har gått från debatt till handling, genom att avkriminalisera narkotikainnehav för eget bruk, genom att tillgängliggöra cannabispreparat för medicinsk användning och legalisera hanteringen av cannabis för s.k. rekreationellt bruk.
Debattens omfattning och intensitet kom till manifest uttryck i samband med att FN år 2016 kallade generalförsamlingen till en särskild session för överläggningar om den internationella narkotikapolitiken (UNGASS 2016). Inför mötet uppvaktades FN:s generalsekreterare Ban-Ki-Moon genom öppna brev med krav på en reell reform av den nuvarande globala narkotikapolitiken. Uppropet undertecknades av en rad namnkunniga personer inom politik, affärsliv och kultur, samt av forskare från olika länder.
Parallellt med denna utveckling har också forskningen om den internationella narkotikakontrollen vitaliserats. En inriktning som rönt uppmärksamhet är den historiska utforskningen av de kontroll- och regleringssystem som gällde innan FN tog över och den allmänna narkotikakonventionen (the Single Convention on Narotic Drugs) fastslogs 1961. Hur såg det ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då narkotikafrågan blev föremål för mellanstatlig diskussion och beslut? Vilka olika intressen var involverade och stred mot varandra och vilka kretsar samverkade i den process som efterhand resulterade i de överenskommelser och fördrag som först administrerades av Nationernas Förbund (NF) och efter andra världskriget av FN?
I denna text ger jag en kortfattad översikt av delar av denna process, med fokus på hanteringen av cannabis. Syftet är tvåfaldigt: 1) att kortfattat beskriva hur cannabis för första gången problematiserades i Europa och sedermera inkluderades i de internationella konventionerna om narkotikakontroll; 2) att presentera en lista över relevant forskningslitteratur som berör cannabis och det internationella kontrollsystemet.
”Cannabis Britannica”
Det är allmänt känt att Storbritannien under 1800-talet tjänade storkovan på att sälja opium till Kina och andra länder i Asien. Först i regi av Ostindiska kompaniet, sedan inom ramen för kronans kolonialförvaltning. Verksamheten ledde bl. a. till två krig med Kina, som förgäves försökt värja sig mot den påtvingade byteshandeln med opium mot te, siden, porslin och andra eftertraktade varor.
Mindre känt är att Storbritannien även hade betydande inkomster från cannabishanteringen i Indien. Genom ett licenssystem med avgifter på odling, beredning och försäljning taxerades näringens olika led. Både opium- och cannabishanteringen väckte kritik på hemmaplan, bland liberala politiker, kritiker av kolonialsystemet, missionärer, filantroper och nykterhetsivrare. Efter parlamentskrav tillsattes 1893 en kommission med uppgift att undersöka cannabisfrågan i Indien (the Indian Hemp Drugs Commission). Den bestod av fyra brittiska ledamöter och tre ”nonofficial Indian gentlemen”. Uppdraget var fokuserat på två viktiga frågor – om cannabisbruk som hävdades var en vanlig orsak till vansinne och om cannabishanteringen borde förbjudas (såsom skett i brittiska Burma). Under ett års tid insamlades material genom detaljerade enkäter och hearings i 30 indiska städer. 1894 presenterades resultaten i åtta volymer, vilket gör undersökningen till den sannolikt mest omfattande som gjorts om cannabis.
Kommissionen tog i huvudsak sikte på rökning av ganja (blommornas toppskott) och i mindre grad på rökning av charas (hasch) (en dyrare och ovanligare produkt) och cannabis i form av örtblandade drycker (bhang). Enligt uppskattning rökte mindre än 1 % av den vuxna manliga befolkningen cannabis (ganja), varav ca 20 % beräknades ha ett omåttligt bruk. I enlighet med instruktionerna undersökte man särskilt mentalsjukhusens (asylernas) statistik över vansinnesfall med koppling till cannabisbruk. Man fann åtskilliga fel och brister i denna och konkluderade att omåttligt cannabisbruk var en orsak till psykisk sjukdom, men i betydligt mindre utsträckning än vad som hävdats. Jämförelser gjordes med alkohol och man menade att måttlös cannabisrökning kunde vara skadligt för den psykiska hälsan på samma sätt som dryckenskap. Men kommittémajoriteten bedömde att de skadliga hälsoeffekterna inte var så allvarliga att de motiverade ett förbud. De rekommenderade därför en fortsatt reglering av hanteringsleden genom licenser med avgifter som var höga nog för att kunna motverka omåttligt bruk. I bedömningen togs dessutom hänsyn till praktiska och politiska skäl. Förbud mot rökning och mot rituell och medicinsk användning av cannabisbaserade drycker och tinkturer ansågs kunna skapa opposition och bedömdes därtill vara svåra att upprätthålla då hampa på många håll växte vilt. Dessutom förelåg risken att ett förbud kunde locka till övergång till mer skadliga droger som exempelvis opium och alkohol. Ett ytterligare argument som dryftades hämtades från John Stuart Mills frihetsprinciper om att straffrättsliga förbud inte bör riktas mot företeelser som är skadliga enbart för användaren/utföraren.
Två av de indiska ledamöterna pläderade dock för förbud och menade att uppfattningen att cannabisbruk orsakade vansinne var kulturellt befäst och att det fanns ett starkt ogillande av cannabisrökning inom Indiens alla religiösa grupper. Därför var risken liten att ett förbud – exklusive mot bruk av bhang för rituella och medicinska skäl – skulle skapa bitterhet och ge upphov till en illegal marknad. I forskningen om kommitténs arbete och slutsatser har man pekat på intressemotsättningar på grund av kommitténs sammansättning, snedvridna urval och användningen av dubbla måttstockar. De engelska ledamöterna var alla tjänstemän avlönade av den brittiska kronan och mer än hälften av de som lämnade svar på kommissionens frågor var anställda av indiska myndigheter. Egenintresset av statliga inkomster från licensavgifter var därmed givet. Användningen av dubbla måttstockar avser den detaljerade, kritiska granskningen av mentalsjukhusens statistik å ena sidan jämfört med den invändningsfria acceptansen av uppgifter om att cannabismediciner var verksamma för att behandla en rad medicinska åkommor.
1925 års Genèvekonvention
Det kom att dröja ca 30 år innan cannabis på nytt blev en omdebatterad fråga i Europa. Närmare bestämt i samband med konferenserna inom Nationernas Förbunds (NF) narkotikakontrollorgan i Genève, inför det som skulle bli 1925 års Genèvekonvention. Förvisso hade cannabis förts på tal av den italienska delegationen redan i förhandlingarna inför Haagkonventionen 1912, men då hade saken avvisats utan vidare behandling. Det var Sydafrika, men främst Egypten, som 1924 krävde att de internationella konventionerna även skulle omfatta cannabis. Även nu var det framför allt uppgifterna om sambandet mellan intensivt cannabisbruk och psykisk sjukdom (vansinne) som var huvudskälet. Den egyptiska delegationen presenterade uppgifter om att merparten vansinnesfall i Kairo kunde härledas till cannabisbruk. Man var primärt inte ute efter sanktionerade inhemska förbud. Sådana fanns redan, dels inom den koloniala lagstiftningen med anor från Napoleontiden, dels inom den islamiska rättsordningen – förbud som vanligen aktualiserades genom imamernas predikningar och rådgivning. Det var istället inskränkningar av internationell handel och förbud för den illegala trafiken från andra länder man ville uppnå, i linje med vad som åstadkommits ifråga om opium. Kravet fick stöd av USA och Kanada men bl.a. Storbritannien motsatte sig, under hänvisning till att frågan var outredd och ämnet egentligen inte fanns på dagordningen. Det hela slutade dock med att cannabis infördes i ett särskilt kapitel i 1925 års Genèvekonvention. Däri stadgades förbud mot export av harts från indisk hampa jämte produkter baserade på sådant harts. Undantag medgavs, men i dessa fall krävdes särskilda importlicenser utfärdade av mottagarlandet. Konventionens kontrollkrav för cannabis var betydligt lättare än motsvarande för opium/morfin/heroin och coca/kokain. Här fanns inga förbud för produktionen i sig, inga krav på kontroll av ländernas inhemska cannabishandel, inga föreskrifter om åtgärder för att reducera den inhemska konsumtionen och undertecknande länder behövde inte inrapportera produktionsvolymerna till NF:s narkotikakontrollorgan.
Marjuanafaran i USA
Ett av argumenten mot att inkludera cannabis i Genèvekonventionen 1925 var bristen på vederhäftig dokumentation om medlets skadeverkningar. För att råda bot på detta beslutade NF:s rådgivande opiumkommitté 1934 att tillsätta en särskild underkommitté med uppdrag att utreda frågan. En annan anledning till beslutet var alarmerande uppgifter från USA om det inhemska marijuanabrukets spridning. Dessförinnan var det ett närmast okänt fenomen, i huvudsak lokaliserat till landets sydvästra delar och kopplat till mexikanska invandrare. Dessutom förekom marijuanabruk bland afro-amerikaner i den amerikanska södern. Under 1930-talet ändrades detta genom två inhemska ”folkvandringar”– de mexikanska arbetarnas rörelse uppåt mot Kalifornien och afro-amerikanernas inhemska migration mot de norra staternas storstäder. I det senare fallet brukar man tillspetsat tala om att marijuana följde jazzen norrut.
En ytterligare anledning till uppmärksamheten var aktiviteterna från den amerikanska federala narkotikabyrån som bildades 1930, och som fram till 1962 leddes av Harry Anslinger. Han var också under många år medlem av den internationella narkotikakontrollens expertkommitté. Anslinger och narkotikabyrån kom att särskilt intressera sig för marijuanafrågan. I avsaknad av seriösa kartläggningar och vetenskapliga undersökningar byggde byråns uppgifter på anekdotiska beskrivningar av vansinnesdåd och uppgifter om psykisk sjukdom i spåren av marijuanabruket. Byrån var långt ifrån en passiv förmedlare av massmedias uppgifter. Den agerade aktivistiskt genom egen utgivning och stöd till produktion av böcker, artiklar, pamfletter och filmer med syfte att varna ungdomen för den nya farsoten. Titlar som ”Killer Weed”, ”Marihuana: Assasin of Youth”, ”Youth Gone Loco”, “One More Peril for Youth” indikerar det alarmistiska tonläget. Filmen ”Reefer Madness” (även med titeln ”Tell Your Children”) blev en succé. Anslinger och narkotikabyrån utvecklade ett brett samarbete för att sprida varningarna. Hit hörde samarbetspartners som konservativa tidningar ägda av Randolph Hearst, polisförbund, nykterhetsrörelsen, de kristna ungdomsrörelserna YWCA och YMCA, den amerikanska motsvarigheten till Hem & Skola (filmen ”Reefer Madness” utgår från ett informationsmöte mellan lärare och föräldrar) samt bryggerinäringen som fruktade att marijuana kunde blir en svår konkurrent när alkoholförbudet upphävdes 1933.
I motsats till den amerikanska narkotikabyråns snabbfotade och röststarka propaganda mot marijuana stävade NF:s underkommittés kartläggning av cannabis fram i en makligare takt. Under åren 1935–1939 insamlades en stor mängd data om cannabis botaniska egenskaper, kulturhistoriska skillnader beträffande användningsområden och användningssätt, farmakologiska kännetecken samt kriminologiska och psykiatriska uppgifter om brukets konsekvenser. Arbetet avstannade emellertid under andra världskriget, såsom var fallet med merparten aktiviteter inom NF:s internationella system för narkotikakontroll.
Ny kontrollorganisation i FN:s regi
Efter kriget tog Förenta Nationerna (FN), som bildades 1946, över värdskapet för den internationella narkotikakontrollen. Organisationsstrukturen påminde om den som gällt under NF:s huvudmannaskap, med en central narkotikakommission och en internationell narkotikakontrollstyrelse. Nu som då var dessa inordnade inom rådet för sociala och ekonomiska frågor. En betydelsefull nyhet var dock bildandet av WHO 1948, med uppgift att fungera som FN:s fackorganisation i biomedicinska och folkhälsovetenskapliga frågor. En överordnad uppgift för den nya kontrollorganisationen var att förena Haagkonventionen 1912 och de olika Genèvekonventionerna som tagits fram i NF:s regi i en enda allmän narkotikakonvention. Arbetet påbörjades 1948 och slutfördes genom beslutet om the Single Convention on Narcotic Drugs 1961. En både viktig och komplicerad del av detta arbete var att enas om ett mer underbyggt beslut om cannabis.
Inom NF hade hälsokommittén haft ansvar för framtagandet av beslutsunderlag i frågor om olika narkotiska medels medicinska (kliniska) nyttograd och risker för skadeverkningar, inklusive beroenderisker. Det blev nu en uppgift för WHO och dess expertkommitté för drogberoende (ECDD). Kommittén inkorporerade det material som NF:s underkommitté för undersökning av cannabis tidigare sammanställt samt granskade nyare forskning som gjorts efter kriget. Två rapporter med åtföljande beslut är i sammanhanget avgörande: expertkommitténs rapport 1952 och en rapportsammanställning som presenterades 1955. I den första fastslås att cannabisberedningar är förlegade som terapeutiska medel och att det saknas berättigande för medicinsk användning av cannabis. I den andra (utförd av kommitténs tidigare sekreterare P. O. Wolff) konkluderas att cannabis är en farlig drog sett ur alla synvinklar – fysiskt, mentalt, socialt och kriminologiskt. Det var ett ställningstagande som senare har kritiserats, inte minst med tanke på det heterogena och tendensiösa underlaget i rapporten, med sin mix av vetenskapliga rapporter och tidningsklipp från Sydamerika och USA. Därefter gjordes i princip inga andra expertbedömningar av cannabis. Innebörden av dessa beslut är att cannabis analogt med exempelvis heroin katalogiserades i den allmänna narkotikakonventionens (the Single Convention) förteckningar – I och IV – som omfattar substanser reserverade för särskilt sträng kontroll och som förpliktigar konventionsländerna att bestraffa illegal hantering av dem. Substanser i förteckning IV (som dessutom är förtecknade i I) bildar en särskild kategori med hänsyn till att de saknar medicinsk tillämpning. De utgör en sorts paria, vilket understryker deras synnerligen farliga egenskaper.
Inom forskningen om den allmänna narkotikakonventionens tillkomst har intresset vidgats till att även gälla WHO:s roll i sammanhanget. När det gäller konventionens utformning och besluten om cannabis har man bl.a. pekat på två inverkande omständigheter: en ny organisation med nya grupper av tjänstemän, som hade behov att markera ”en ny tid och en ny ordning”; sammansättningen inom de olika kontrollorganen, inklusive WHO, med en starkare ställning för uttalade prohibitionister. Till det hör förstås också den nya spelplanen för förhandlingar och beslut i och med det nya geopolitiska läget efter andra världskriget. Länder som tidigare haft stort inflytande i kontrollsammanhang, som Tyskland, Japan och Italien, var nu rejält akterseglade. Detsamma gällde i viss mån också de gamla kolonialmakterna.
Cannabis enligt svenska utredningar
Under 1960-talet aktualiserade den allmänna narkotikakonventionen och klassificeringen av cannabis som en synnerligen farlig substans i Sverige, i samband med besluten om 1968 års narkotikastrafflag och regeringens 10-punktsprogram för bekämpande av narkotikamissbruk i december 1968. Narkomanvårdskommittén, som tillsattes 1965, lämnade under de följande åren ett omfattande beslutsunderlag i form av fyra betänkanden. I del III om samordnade åtgärder finns en detaljerad genomgång under rubriken ”missbruk av cannabis”. Inledningsvis görs en historisk exposé, skillnader beträffande rökning av marijuana och hasch noteras, kort- och långvariga effekter diskuteras, liksom relationen till annan narkotika och kopplingen till brottslighet. Beträffande kända tvistefrågor konstaterar kommittén i korthet följande: De allvarligaste skadorna gäller missbrukets verkan på psykologiska och sociala faktorer; tolerans med åtföljande dosökning uppges inte förekomma och inte heller fysiskt beroende med primärt fysiskt betingade abstinensbesvär, däremot förekommer psykiskt beroende; vanliga effekter är trötthet, slöhet och likgiltighet med minskat utåtriktat intresse och energi; cannabis roll som ”inkörsport” till annan narkotika betingas i huvudsak av miljöaspekter och är inte en effekt av medlet i sig självt; cannabis kan befästa medlemskap i en asocial eller kriminell delkultur och cannabispåverkan kan även förstärka och utlösa redan befintliga aggressiva och asociala tendenser; både tillfälligt och långvarigt cannabismissbruk kan orsaka psykiska störningar av psykostyp.
I ett avslutande värderande avsnitt argumenterar Narkomanvårdskommittén mot legalisering. Deras främsta argument är att det skulle innebära att en skadelidande minoritet skulle få betala priset för en ”måttlighetsbrukande” majoritets skull. Avslutningsvis hänvisar de till ett uttalande från WHO:s expertkommitté (1969) i vilket konstateras att cannabis är ett beroendeframkallande medel, att medlet medför folkhälsoproblem och sociala svårigheter samt att kontrollen av cannabis måste vidmakthållas.
Det av regeringen tillsatta samarbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) ägnade informationsfrågorna stort utrymme. Ett resultat av deras arbete var utgivningen av skriften ”Fakta om narkotika och narkomani” (1969) (upplaga på 130 000 ex.) som innehöll ett särskilt kapitel om cannabisproblemet. Häri gavs inledningsvis en kortfattad historik över utbredningen i s.k. muhammedanska länder och den internationella kontrollen medan resterande utrymme ägnades information om brukets konsekvenser. Beträffande tvistefrågorna hävdas att personer mycket snabbt kan utveckla ett cannabisberoende som bär alla narkomanins kännetecken, inklusive rapporterad dosökning och abstinensbesvär. De negativa verkningarna i form av försämrad reaktionstid och koordination, samt dåsighet noteras. Sociala fenomen som subkulturbildningar med negativ inverkan på individens funktion i samhället tas också upp. När det gäller skadliga långtidsverkningar framhålls att psykoser kan uppstå vid långvarigt och intensivt cannabismissbruk. Man fastslår (kursivt i texten) att samband mellan cannabis och annan narkomani ofta föreligger och att mycket talar för att cannabis kan bli en ”inkörsport” till annan narkomani. Avslutningsvis varnar gruppen av myndighetschefer för att de som hävdar att cannabis är ofarligt grundar sin uppfattning på tro och inte på vetande. Varje medel som kan framkalla beroendetillstånd är farligt, och det kan cannabis och morfinpreparat, fastslår de.
Det bör noteras att Narkomanvårdskommittén genomgående använder termerna missbruk och missbrukare, medan WHO talar om bruk och brukare. Detta oaktat att kommitténs genomgång och diskussion baserades på ett betydligt mer sakligt och mångsidigt underlag än det som legat till grund för WHO:s beslut drygt tio år tidigare. Trots det landade kommittén i sin sammanfattning och värdering i slutsatser och rekommendationer som ytterst bestämdes av den allmänna narkotikakonventionens klassindelning, vilken i sin tur baserades på WHO:s illa underbyggda beslutsunderlag.
SBN:s beskrivningar och slutsatser avviker en del från Narkomanvårdskommitténs. Främst rörande beroendefrågan och cannabis som inkörsport till missbruk av annan narkotika. Tydligen uppfattade myndighetscheferna att den svenska narkotikasituationen förvärrats i sådan grad att det var säkrats att hålla sig till WHO:s bedömningar från 1955.
Förändringens vindar
År 2018 initierade WHO:s expertkommitté om drogberoende (ECDD) en granskningsprocess avseende cannabis och cannabisrelaterade medel. Frågan på dagordningen gällde om det finns bevisad nytta med användning av cannabis och cannabisbaserade medel i medicinskt (terapeutiskt) syfte och om klassindelningen av cannabis i the Single Convention borde ändras. Efter ett stegvis granskningsförfarande av ett framlagt vetenskapligt underlag konkluderade kommittén att det finns bevisad medicinsk användning för cannabis och att cannabis är mindre skadligt och inte jämförbart med andra substanser i förteckning IV (exempelvis heroin), varför det borde strykas från denna förteckning. Däremot rekommenderades vidmakthållen strikt kontroll av cannabis enligt konventionens förteckning I. Expertkommitténs förslag blev föremål för beslut under FN:s narkotikakommissions session i december 2020, och kommissionen beslutade i enlighet med ECDD:s rekommendation (jag har bara följt ”huvudbeslutet” om medicinsk nytta och re-klassificering i den allmänna narkotikakonventionens förteckningar). Sverige röstade som ett av tolv EU-länder med rösträtt för förslaget.
I FN:s internationella narkotikakontrollstyrelses rapport om narkotikasituationen i världen 2022 ägnas legaliseringsfrågan särskild uppmärksamhet. Man beskriver och diskuterar bl.a. de modeller för legalisering som utvecklats i olika länder, cannabisindustrins intressen och lobbyingverksamhet, kända konsekvenser av modellernas tillämpning samt användningen av avkriminalisering som ett legalt instrument förenligt med narkotikakonventionernas principer. Sammanfattningsvis uttrycker kontrollstyrelsen oro för att legalisering medför högre konsumtion, negativa hälsoeffekter och psykotiska störningar och man oroas över att den växande cannabisindustrins aktiviteter kan sänka riskmedvetenheten hos framför allt unga. Kontrollstyrelsen försvarar de rådande konventionerna och betonar att systemet erbjuder flexibilitet. Ett exempel på det är alternativen med avkriminalisering för att i enlighet med proportionalitetsprincipen motverka onödiga frihetsberövanden och förhindra stigmatisering av unga. Det är ett alternativ som dessutom kan frigöra resurser för insatser inom andra områden.
Under det senaste decenniet har cannabis hamnat i centrum av den internationella narkotikadebatten. Frågor om substansens medicinska nyttoeffekter, implementering av olika modeller för legal produktion och försäljning, strävanden att utforma alternativa sanktionsmetoder samt utveckla åtgärdsprogram av folkhälsokaraktär har sammantaget inneburit en trend mot nydaning av samhällets svar på cannabisfrågan. Förändringar har inte bara initierats och genomförts av enskilda stater och deras myndighetsorganisationer, utan också genom att NGO:s manifesterat betydande engagemang i frågorna. Denna nyorientering sker omkring hundra år efter det att cannabis började diskuteras inom ramen för internationell narkotikakontroll och infogas i NF:s första konventioner. FN har inte förhållit sig passivt till de nya vindarna, utan istället uppmanat till intensifierat arbete för att lösa världens drogproblem. I det ljuset kan man se FN:s generalförsamlings särskilda session om världens drogproblem (UNGASS 2016) som ett slags mobiliserande kampanjmöte för att ta sig an en delvis ny situation. Det främsta syftet tycks ha varit att manifestera uppslutning kring de tre internationella konventionerna – de tre hörnstenarna för den internationella narkotikakontrollen (förutom the Single Convention från 1961 är det the Convention on Psychotropic Substances från 1971 och the UN Convention Against Illicit Traffic in Narcotic Drugs and Psychotropic Substances från 1988). Medlemsstaternas representanter bekräftade under mötet på nytt sitt engagemang för målen och uppgifterna som uttrycks i konventionerna, och därmed sin beslutsamhet att fortsätta på den inslagna vägen i syfte att aktivt främja ett ”samhälle fritt från narkotikamissbruk”. Samtidigt gjordes en del, om inte nya så i vart fall tydligare, betoningar av nödvändigheten av en balanserad politik med genomtänkta åtgärder riktade mot både produktion och efterfrågan av narkotika, starkare betoning av förebyggande insatser och behandlingsåtgärder samt betoning av tvärgående frågor som exempelvis droger och mänskliga rättigheter.
Fortsättning lär följa. Även om några av de gamla tvistefrågorna nu verkar vara avförda från dagordningen, exempelvis kontroversen om den medicinska nyttan, föreställningen om cannabisbruk som inkörsport till annat narkotikabruk och uppfattningen om cannabis brottsalstrande egenskaper, så fortsätter andra att vara en källa till oenighet och debatt. Det är frågor som debatterats under mer än hundra år. Hit hör spörsmålen om beroendets karaktär, de medicinska skadeverkningarna (särskilt psykosrisken) och naturligtvis tvistefrågan om det ska råda förbud med straffrättsliga sanktioner eller om reglering enligt andra logiker ska tillåtas.
Rapporter
R. J . Bouquet (1950) Cannabis (del av NF:s narkotikakontrolls underkommittés undersökning av cannabis). United Nations. Office on Drugs and Crime.
Europeiska Kommissionen (2020) Förslag till Rådets beslut om den ståndpunkt som ska intas på Europeiska Unionens vägnar under den på nytt sammankallade sextiotredje sessionen i FN:s narkotikakommission om upptagandet av ämnen i förteckningarna enligt FN:s allmänna narkotikakonvention från 1961, ändrad genom 1971 års protokoll och konventionen om psykotropa ämnen från 1971.https://ec.europa.eu/transparency/documents-register/api/files/COM(2020)659_0/de00000000014467?rendition=false
INCB (International Narcotics Control Board) (2023) Report of the International Narcotics Control Board for 2022. Vienna: United Nations.
SBN (Regeringens samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk) (1969) Fakta om narkotika och narkomani. Stockholm: Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
SOU 1967:41, Narkotikaproblemet, del II, Kontrollsystemet. Betänkande avgivet av Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Stockholm.
SOU 1969:52, Narkotikaproblemet, del III, Samordnade åtgärder. Betänkande avgivet av Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Stockholm.
UNODC (2009) A Century of International Drug Control. Vienna: United Nations Office on Drugs and Crime.
UNODAC (2016) Outcome Document of the 2016 United Nations General Assembly Special Session on the World Drug Problem. Our Joint Commitment to Effectively Addressing and Countering the World Drug Problem. New York: United Nations.
WHO (1952) Expert Committee on Drugs Liable to Produce Addiction. Third Report. Geneva: WHO.
WHO (1955) The Physical and Mental Effects of Cannabis. Additional Study. (författad av P. O. Wolff). Geneva: WHO.
Referenslitteratur
William D. Armstrong & John Parascandola (1972) “American Concern Over Marihuana in the 1930´s”.Pharmacy in History, Vol. 14/1: 25–35.
Howard S. Becker (1963) “An Illustrative Case: The Marihuana Tax Act”, i Outsiders: Studies in the Sociology of Deviance. New York: the Free Press.
Daniel Berg (2016) Giftets värde. Apotekares förståelse av opium i Sverige 1870 – 1925. Göteborg: Makadam förlag (doktorsavhandling).
Virginia Berridge (2013) Demons. Our Changing Attitudes to Alcohol, Tobacco, & Drugs. Oxford: Oxford University Press.
David Bewley-Taylor (2022) The Creation and Impact of Global Drug Prohibition. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. By Paul Gootenberg).
Martin Booth (2003) Cannabis – A History. London: Bantam Books.
Kettil Bruun, Lyn Pan & Ingemar Rexed (1975) The Gentlemen’s Club. International Control of Drugs and Alcohol. Chicago: The University of Chicago Press.
John Collins (2015) Regulations and Prohibitions: Anglo-American Relations and International Drug Control 1939–1964, Dept. of International History of the London Schools of Economics (doktorsavhandling).
Wayne Hall (2019) “The Indian Hemp Drugs Commission 1893-1894”. Addiction, 114: 1679-1682.
Reiko Kanazawa (2022) “Governing Drugs Globally: The World Health Organization and Public Health in International Drug Control”. The Social History of Alcohol and Drugs, Vol. 36/1: 5-44.
Sven-Åke Lindgren (1993) Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970. Stockholm/Stehag: Symposion Graduale (doktorsavhandling).
William B. McAllister (2000) Drug Diplomacy in the Twentieth Century. An International History. London: Routledge.
John C. McWilliams (1990) The Protectors: Harry J. Anslinger and the Federal Bureau of Narcotics 1930 – 1962. Newark: University of Delaware Press.
James H Mills (2003) Cannabis Britannica. Empire, Trade, and Prohibition 1800-1928. Oxford: Oxford University Press.
James H Mills (2012) Cannabis Nation. Control and Consumption in Britain 1928-2008. Oxford: Oxford University Press.
James H Mills (2016) “The IHO as Actor: the case of cannabis and the Single Convention on Narcotic Drugs 1961”. Hygiea International, December 7/13(1): 95–115.
Daniel F. Musto (1973/1999) The American Disease. Origins of Narcotic Control. 3:rd ed. Oxford: Oxford University Press.
Bertil Nelhans (1969) Haschisch. Studier över ett brännbart ämne. Stockholm: Bokförlaget Prisma.
Matthew R. Pembleton (2017) Containing Addiction. The General Bureau of Narcotics and the Origins of America’s Global Drug War. University of Massachusetts Press.
Matthew R. Pembleton (2022) The Globalization of US Drug Enforcement. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. by Paul Gootenberg).
Bertil A. Renborg (1947) International Drug Control. A Study of International Administration By and Trough the League of Nations. Washington: Carnegie Endowment For International Peace.
Ernesto U Savona, Mark AR Reiman & Fransesco Calderoni (eds.) (2017) Dual Markets. Comparative Approaches to Regulation. Springer international Publishing.
Arnold H. Taylor (1969) American Diplomacy and the Narcotic Traffic, 1900 – 1939. A Study in International Humanitarian Reform. Durham, N.C.: Duke University Press.
Annat material
Filmen “Reefer Madness” (in color) från 1938 finns för nedladdning på Prime Video.
