Brittisk våldsbekämpning

Den politiska debatten i Storbritannien handlar trots allt inte bara om Brexit. På dagordningen står också problemen med gängbrottslighet och grovt våld. Ifjol antog den brittiska regeringen ett åtgärdsprogram mot våldet (Serious Violence Strategy, April 2018). Bakgrunden var oroande trender ifråga om mord, knivvåld och skjutvapenvåld, som ökat markant sedan 2014 (särskilt knivvåldet). Även rån har ökat oroväckande (från 2016). En ytterligare uppmärksammad aspekt av våldsproblematiken gäller angrepp med svavelsyra och andra frätande substanser. Ytterligare förhållanden som påkallat åtgärder är ökningen av crackförsäljning och de leveransleder som organiserats från större städer till småstäder och landsbygd (county lines). Längs dessa rutter levereras droger och människor. Ofta rör det sig om barn/tonåringar som tvingas agera kurirer åt den organiserade brottsligheten. Men det finns också inslag av uppenbar människohandel. 

De åtgärder som den brittiska regeringen beslutat om kan sammanfattas i fyra punkter:

·      Bekämpa leveranslederna från storstad till landsbygd

·      Tidiga ingripanden och prevention

·      Stöd till lokalsamhället och lokala partnerskap

·      Effektiva åtgärder från polis och övriga rättsväsendet

Satsningarna inom det första området handlar mest om att förstärka åtgärder som samordnats sedan 2017. Hit hör sådant som avlyssning och stängning av mobiltelefontrafik, stödinsatser för utsatta och sårbara grupper, informations- och behandlingsinsatser samt att i större utsträckning använda lagar om människohandel för att lagföra dem som organiserar och styr leveransrutterna.

Tidiga ingripanden och prevention gäller i hög grad ekonomiska tillskott till motsvarande socialtjänst och hälsovård. Insatser inom skolans ram lyfts fram, liksom direkt stöd till utsatta familjer (gäller bl.a. missbruk och psykisk ohälsa). När det gäller sammansatta svåra problem framhålls utvecklade högkvalitativa insatser genom ett särskilt programstöd för problemtyngda familjer (2015–2020). Även utbildningsinsatser för olika myndighetsenheter framhålls liksom partnerskap med lokalsamhällets olika aktörsgrupper. 

Lokala trygghetsgrupper uppmanas att utveckla planer för att tackla det allvarliga våldet. Polisen åläggs att särskilt avrapportera samverkansinsatser mot knivvåldet. Branschorganisationen för detaljhandeln uppmanas förmå sina medlemmar att inte sälja frätande substanser till personer under 18 år. Olika slag av förstärkt stöd till samverkansarbete mellan lokala myndigheter och frivilligorganisationer utlovas.

En del av rättsväsendets programpunkter gäller strängare kontroll av försäljning av knivar, svavelsyra och andra frätande substanser (även online-försäljning). Tillsynen av den legala vapenmarknaden betonas också. Polisens kapacitet att genomföra tester på gatunivå för att kunna gripa misstänkta som bär på frätande substanser påtalas. Ett ytterligare område rör samordnade tillslag mot leveransrutterna. Även förstärkta insatser inom vittnesskyddsprogrammen poängteras och uppbyggnaden av metodstöd för mer utvecklat prediktivt polisarbete efterfrågas. 

Jämför man det brittiska programmet med den svenska regeringens färska 34– punktsprogram framträder både likheter och olikheter. Även om våldet står i centrum är problemen delvis olika, både ifråga om beskaffenhet och omfattning. Men den brittiska regeringens program är i högre grad baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet (med referens till källor). Det märks särskilt i problembeskrivningen och i genomgången av riskfaktorer för grovt våld, men också i mer utvecklade resonemang om olika typer av prevention för olika målgrupper. Däremot saknas en del i den brittiska rapporten. Åtgärder som rör straffomyndiga barn och unga lagöverträdare lyser med sin frånvaro, likaså  möjligheter till visitationer och hemarrest (utegångsförbud). Sak samma med kronvittne.    

Anledningen därtill är enkel. I England och Wales är man straffmyndig vid tio års ålder och kan då dömas till fängelse. Lagen om anti-socialt beteende (bl.a. reviderad 2003) ger polisen långtgående befogenheter att ingripa mot ordningsstörningar, ”ohyfsat uppförande”, drogkonsumtion, gruppsamlingar på gatunivå, underåriga som drar omkring på stan vid olämpliga tidpunkter. De kan också påtala föräldraansvar och föreskriva när och hur vårdnadshavare ska ingripa m.m. Användning av kronvittne är tillåtet. Till bilden hör också Storbritanniens kraftigt utbyggda digitala övervakningssystem. Men dessa verktyg tycks ha haft begränsade varaktiga effekter på de gäng- och våldsproblem som det brittiska samhället brottas med. Det tål att begrunda med anledning av en del kontroversiella förslag som regeringen nu vill sjösätta i vårt land.

    

Utvärdering av ”broken windows” – strategin

Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är ett av vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri. 

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Trots sin popularitet och trots att strategin tillskrivits breda framgångar har tillämpningar av konceptet förvånande nog knappast alls varit föremål för systematiska utvärderingar. Nu har Campbell Collaborationemellertid publicerat resultaten från en större utvärdering som gjorts av Anthony Braga, Brandon Welsh och Cora Schnell.* De har utvärderat 30 oberoende tester (28 studier) om effekterna av polisinsatser mot fysisk förslumning och social oordning, genomförda under perioden 1985 till och med 2012. Utvärderingen gjordes enligt det protokoll för högt ställda vetenskapliga krav som utarbetats av Campbell Collaboration. Tolv tester gällde insatser i stora städer (mer än 500 000 invånare), nio handlade om åtgärder i städer i storleksordningen 200 000 – 500 000 invånare, och resterande nio utfördes i småstäder. Samtliga tester avsåg insatser i avgränsade geografiska områden. 

Utvärderingen synade effekterna av ”broken windows” – insatser jämfört med traditionell patrullverksamhet. Utfallet mättes i brottsnivå, innefattande våldsbrott, egendomsbrott, social oordning och narkotikabrott. Forskarna undersökte också om sådana åtgärder koncentrerade till vissa platser ledde till att oordning och brottslighet spreds till andra områden, eller om det var insatsernas kontrollfördelar som ”flyttade runt hörnet”.

Resultatet av utvärderingen säger att ”broken windows” – insatserna fungerar. De leder till brottsminskningar för samtliga undersökta brottskategorier. 15 av de 30 testerna kontrollerade förekomsten av överflyttningseffekter. Resultaten visar att åtgärdernas positiva kontrollfördelar spreds till närliggande områden, men inte oordning och brottslighet. Samtidigt påpekar forskarna en viktig sak: de positiva effekterna uppnås när ”broken windows” – insatserna har en tydlig problemlösande profil och utförs i samverkan med lokalsamhällets invånare. Aggressiva ordningsupprätthållande insatser – ofta marknadsförda under konceptet ”noll-tolerans” – är inte effektiva.

Forskarna avslutar sin utvärdering med att påtala behovet av fortsatt forskning i syfte att bättre utskilja och förstå de nyckelkomponenter som ger maximal brottspreventiv effekt. Ett annat skäl till ytterligare utvärderingar är att det sedan 2013 genomförts både nya åtgärdsprogram och undersökningar av dessa.

*Anthony A. Braga, Brandon C. Welsh and Cora Schnell (2019) ”Disorder policing to reduce crime: A systematic review”. Campbell Collaboration(campbellcollaboration.org)

  

Dödligt våld t o m 2018

Ökar det dödliga våldet? Det är en fråga som stöts och blöts i olika sammanhang. Svaret beror i hög grad på vilket basår man väljer för den tidsmässiga jämförelsen. Nedan har vi två diagram med siffror hämtade från Socialstyrelsens nyligen publicerade dödsorsaksstatistik som innefattar uppgifter fram till och med 2018. Måttet är antalet döda per 100 000 invånare, dvs. antalet per år delat med det årets befolkningstal multiplicerat med 100 000. Med detta relativa mått tas hänsyn till att befolkningen ökat rätt kraftigt under perioden. I det första diagrammet är 1997 basår och perioden omfattar drygt 20 år (den period som är tillgänglig i Socialstyrelsens statistikdatabas). Sett i detta perspektiv har det dödliga våldet minskat – för både män och kvinnor och därmed också totalt. Vi ser också att dödligt våld med män som offer ökat påtagligt sedan 2012, medan dödligt våld mot kvinnor fr.o.m. detta år uppvisar en liten ökning följt av en i stort konstant nivå. Den årsvisa variationen i antal fall är betydande.

Diagram 1: Dödligt våld per 100 000 inv. åren 1997 – 2018

Källa: Socialstyrelsens databas, dödsorsaker (egen bearbetning).

I diagram 2 har vi en kortare period – 2008 är basår och perioden elva år. Skillnaden mot den dubbelt så långa tidsperioden är slående. Dödligt våld mot män har under perioden påtagligt ökat (+ drygt 40 %). För kvinnor har det snarare minskat något. Ökningen av män som offer för dödligt våld är så stor att den slår igenom för det dödliga våldet totalt.                 

 Diagram 2: Dödligt våld per 100 000 inv. åren 2008 – 2018

Källa: Socialstyrelsens databas, dödsorsaker (egen bearbetning).

Svaret på frågan om det dödliga våldet har ökat är alltså: nej, inte om vi ser utvecklingen i ett längre tidsperspektiv (drygt 20 år); men ja, om vi ser utvecklingen i ett något kortare tidsperspektiv (drygt 10 år). Svaret är också att dödligt våld mot män har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden, medan dödliga övergrepp mot kvinnor har minskat över tid – både i ett längre och i ett något kortare perspektiv.

Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik ger också besked om den åldersmässiga fördelningen. Jag håller mig här till de senaste drygt tio åren. Flest fall av dödligt våld sker i ålderskategorierna 20–24 år, 25–29 år, 40–44 år och 45–49 år (i fallande ordning). Den ökning från 2012 och framåt som noterats ovan är särskilt markant i ålderskategorierna 20–24 år, 25–29 år och 30–34 år. Men ökningen syns också i ålderskategorin 15–19 år.

Dödsorsaksstatistiken bygger på dödsorsaksregistret som i sin tur baseras på de dödsorsaksintyg som läkare utfärdar vid dödsfall för folkbokförda personer i landet, eller d:o som dött i utlandet. Dödsorsaksintyg för ej folkbokförda personer registreras med fördröjning. Det händer att intyg missas, och det händer att dödsorsaker blir felaktigt klassificerade. Ett exempel på det är den applicerade sprängningen av en bil i Torslanda 2015, varvid fyra personer dödades. Vid tillfället för registreringen var orsaken oklar, varför dödsfallen klassificerades som ”skadehändelse med sprängmedel, oklar avsikt”. Dödsorsaksregistret har således brister, vilket all registerdata har. Men i sin helhet håller det hög kvalitet. BRÅ:s analys av det dödliga våldet i landet visar att överensstämmelsen mellan rättsdata om dödligt våld och siffrorna från dödsorsaksregistret är god (BRÅ-rapport 2019:6).  

Dödsorsaksregistret förs enligt riktlinjerna för WHO:s internationella klassificeringssystem. Det ger en klar fördel när man gör länderjämförelser, som annars ofta bygger på rättsdata från rättssystem som uppvisar betydande olikheter.

”Hot spots”- insatser fungerar

Det är allmänt känt att ett litet antal personer står för en stor del av brotten. Sak samma med den geografiska spridningen. Brotten är koncentrerade till vissa platser – och tider. Det gäller även i områden med hög brottsbelastning; vissa kvarter, torg, gatuhörn och andra ställen fungerar som brottskluster. Utifrån denna kunskap har polisinsatserna världen över under de senaste decennierna blivit mer medvetet riktade vad gäller rum och tid. ”Hot spot policing” är termen för denna strategi. De verksamma inslagen handlar om avskräckning (ökade risker) genom koncentrerad social kontroll och/eller inskränkning av brottstillfällen genom förstärkt situationell prevention. Eftersom strategin blivit populär och anses vara effektiv har också kraven på evidens grundat på välgjorda utvärderingar ökat. Sådana har gjorts och resultaten visar att ”hot spots”- insatser har en brottsreducerande effekt, och att brottsaktiviteterna generellt sett inte överflyttas till angränsade områden. Snarare får man istället en spridning av positiva påverkningar. 

Nu har fyra amerikanska kriminologer (med utvärderingsforskning som specialitet) gjort en uppföljning som inkluderar nytillkomna utvärderingar.* De har genomfört en meta-analys av sammanlagt 65 studier med 78 utvärderade insatser. Merparten studier är amerikanska, men här finns också brittiska, svenska, danska, indiska och argentinska. Frågorna gäller om insatserna har positiv effekt (minskad brottslighet) och om överflyttningar har belagts. De undersökta ”hot spots”- insatserna avser allt från våldsbrott (specificerade och ospecificerade) till inbrott och brott i allmänhet, med övervikt för våldsbrott. Analysen följer det protokoll som utvecklats av Campbell Collaboration, vilket innebär att inkluderade studier ska motsvara högt ställda vetenskapliga krav. Resultaten från de analyserade studierna bearbetas statistiskt i syfte att få ett sammanfattande mått på insatsernas verkan.

Resultaten från den uppgraderade meta-analysen visar att ”hot spots”-insatser har en positiv (brottsreducerande) effekt, jämfört med brottsdrabbade platser där traditionell patrullering och/eller händelsebaserade utryckningar praktiseras. I de flesta fall påvisas en notabel brottsreducerande effekt. Sett till olika brottstyper har insatserna störst effekt på narkotikabrott, följt av ordningsstörningar, egendomsbrott och våldsbrott (i fallande ordning). Resultaten ifråga om överflyttningseffekter visar – i linje med tidigare resultat – att de överflyttade positiva kontrolleffekterna är större än brottsspridningen.

En nyhet i den aktuella meta-analysen är att forskarna påvisar en större positiv effekt av ”hot spots”- insatser som görs inom ramen för ett problemorienterat arbetssätt, med insatser som förändrar inslag i den brottsdrabbade miljöns utformning. Detta i jämförelse med ”hot spots”- insatser som enbart innebär ökad närvaro genom styrd och riktad patrullverksamhet. Braga och hans kolleger menar att denna iakttagelse indikerar att det problemorienterade arbetssättet har stor potential när det gäller utformning av skräddarsydda lösningar för specifika brottsproblem knutna till specifika platser.  

*Anthony A. Braga et al. (2019) “Hot spots policing and crime reduction: an update of an ongoing systematic review and meta-analysis”. Journal of Experimental Criminology (articles in press).