måndag 21 augusti 2017

Satsa på nyckelfaktorer!


De politiska partierna har i GP presenterat sina program för att bryta segregationen, arbetslösheten, kriminaliteten och de fallande skolresultaten i Göteborgs mest utsatta områden. Vi bjuds på en blandning av gammalt och nytt. Mest gammalt i form av allmänt hållna synsätt och recept, med en mix av långsiktiga och kortsiktiga åtgärder (KD problematiserar dock skillnaden). Nytt är det närmast unisona framhävandet av polisens centrala roll (men marginellt hos Fi och V). Budpolitiken på nationell nivå med extra miljarder för att anställa fler poliser gör sig påmind (SD, C, M, D). Hedersvåld som en specifik problematik lyfts fram av (L). Nytt är också att lag-och-ordningsfrågor (brottsbekämpning och övervakning) numera kallas trygghetsfrämjande.

Kända politiska åsikter och positioner tonar förstås fram. (S), som haft makten längst, pekar på ljuspunkter: försörjningsstödet minskar och arbetslösheten sjunker. (M) säger inget om social ojämlikhet och växande klyftor, vilket alla andra gör. (V) bjuder på en mini-föreläsning om klassbaserade orättvisor, men förbigår kriminaliteten. (SD) skyller på den släpphänta migrationspolitiken. (MP) ser ojämlikheten som vår största utmaning, vid sidan av klimathot och miljöförstöring, och (Fi) vill ha mer tillit, inte mer kontroll.

Men trots kända partipolitiska olikheter och profilfrågor präglas partiernas analys av total samsyn när det gäller problemområden som måste åtgärdas. Det rör sig, till skillnad mot det statliga rättsväsendet, om områden som kommunen själv ansvarar för och har medel att styra (helt eller delvis): skola, fritid, boende, arbete. Det finns med andra ord en grundval för att samlas och utforma åtgärder. Görs inte det redan? Jo, men alla – inte minst partierna själva – är överens om att det som görs inte räcker. Vad kan man då göra mer, och kanske göra annorlunda? Jag ska ge ett exempel. Det gäller skolan, och det gäller närvaron, eller om man så vill: åtgärder för att minska skolket.

Det är ett välkänt faktum att skolket är en tung riskfaktor för individuella bekymmer och sociala problem. Sambandet mellan skolk och brottslighet är starkt. Närvaro är en förutsättning för slutbetyg. Slutbetyg är närmast ett måste för att få jobb. Utan jobb blir kriminalitet och bidragsförsörjning resterande alternativ. Skolket drar dessutom ned kommunens gemensamma skolresultat. Skolket är en nyckelfaktor eftersom det påverkar alla de problem som enligt GP utmärker stadens mest utsatta områden: segregationen, arbetslösheten, kriminaliteten och de fallande skolresultaten. Ett framgångsrikt arbete för att minska skolket ger därmed flerfaldiga fördelar och hög nyttoeffekt (individuellt, socialt och ekonomiskt).

Andra fördelar med en kraftsamling mot skolket är att det internationellt finns evidensbaserade program som visar hur man nått framgång i andra länders utsatta områden. Staden har dessutom redan en etablerad samverkansstruktur i form av SSPF (forum för skola, socialtjänst, polis, fritid). En tredje gynnsam omständighet är att vi nu får en central skolnämnd, något som ger nya förutsättningar för samordning och styrning.

Blickar man tillbaka på samhällets satsningar på utsatta områden, från 90-talets storstadssatsning och framåt, slås man av två saker: smörgåsbordet av åtgärder och den projektfinansierade kortsiktigheten. Allt talar för att vi behöver gå i motsatt riktning. Sluta dutta, identifiera en eller ett par nyckelfaktorer inom de problemområden som styrs med kommunala budgetmedel. Utforma program med evidensbaserade åtgärder. Inordna dem i linjeverksamheten. Ange mål och tidslinjer. Utvärdera, modifiera och anpassa. Arbeta långsiktigt och uthålligt.



söndag 13 augusti 2017

Döden som samlingspunkt (boktips)

Den franske sociologen Olivier Roy är känd för sitt annorlunda synsätt på IS:s framgångar att attrahera unga europeiska anhängare. Han menar att terrorism inte uppstår från radikaliseringen av Islam, utan från islamiseringen av radikalism. Vad menar han med det? Jo, han menar att jihadism á la IS erbjuder ett tilltalande handlingsalternativ för vissa unga människor som söker intensiva och våldsamma utlopp för missnöje, frustration, ilska, leda, existentiell tomhet, dödslängtan m.m. IS ger de upproriska skäl och motiv att gå från ord till handling. Vilka är då de upproriska, enligt Roy?

Hans studie bygger på en databas med 140 identifierade IS-anhängare som utfört någon form av terrorhandling (i huvudsak franska och belgiska terrorister). Förutom personliga uppgifter och data om attackerna har Roy dokumenterat förövarnas Internetförmedlade kommunikation (före, under och efter dåden). Dominerande drag för dessa radikaler är att de är andra-generationens invandrare eller konvertiter (25 %), de har ofta en bakgrund med småkriminalitet, de saknar religiös utbildning men har en snabb och närliggande process av omvändelse eller pånyttfödelse, det är vanligare att förändringen ägt rum inom en grupp av vänner eller via Internet än genom moskébesök, förändringen hålls sällan hemlig. Deras retorik är våldsam – fienden ska tillintetgöras, kompromisser är otänkbara. Men raseriet riktas även mot den egna familjen som anklagas för att försumma sina religiösa plikter, och ”ljumma” muslimer i allmänhet som inte gör uppror.

Roy framhäver nihilismen och rörelsens apokalyptiska drag. Våldet är inte ett medel, snarare ett mål i sig. Tiden är ute, slutstriden är här, att offra sitt eget liv i denna historiska reningsakt är meningsfullt och ärorikt. Att martyrskapet dessutom innebär att närstående kan räddas till paradiset är, så sett, bara en bonus. Domedagsinställningen ger de stridande ett moraliskt ”carte blanche” att överträda alla gränser. Det är försent för tvivel och ånger. Undergångsvisionen kommer till starkt uttryck i IS-materialets estetik, som är klippt och skuren enligt våldsamma spelprogram och populära Youtube-klipp.

Roy pekar på beröringspunkter med andra nihilistiska och våldsbesatta företeelser i vår tid, exempelvis skolskjutningar och andra former av massmord riktade mot utvalda personer eller platser av reell eller symbolisk betydelse för gärningspersonen. Det rör sig mestadels om suicidala massmördare. Antingen tar de sitt eget liv under eller efter attacken, eller agerar medvetet måltavla för polisens beskjutning. Även i dessa fall spelar kommunikationen på Internet en viktig roll. Ensamvargen må vara fysiskt isolerad, men kan ändå ingå i en eller flera virtuella gemenskaper.

Roy, som också är islamolog och Mellan-Östern-kännare, avhandlar även likheter och skillnader mellan IS och al-Quida. Skillnaderna gäller bl.a. frågan om det är berättigat att rikta våldsdåd mot shiamuslimer och bruket av spektakulära och grymma avrättningar av tillfångatagna ”fiender”. Här var Usama bin-Laden mer återhållsam, enligt Roy. Han belyser även meningsskiljaktigheterna som rör utropandet av kalifatet och försöken att säkra stora landområden. Han inplacerar också organisationerna i dagens geostrategiska spänningsfält med Saudiarabien (sunni) och Iran (shia) som drivande poler. Olivier Roy hör till de experter som menar att dagens jihadistiska terrorism emanerar ur den maktkamp som råder i dagens Mellan-Östern, i den muslimska världen, snarare än ur den kolonialism som Västvärlden tidigare bedrev där.

Olivier Roy (2017) Jihad and Death. The Global Appeal of Islamic State. London: Hurst & Company (den franska utgåvan utkom 2016)










     

söndag 6 augusti 2017

Områdesfaktorer och sociala nätverk


Hur många gäng och gängmedlemmar finns det i USA? Enligt färska beräkningar rör det sig om ca 28 000 gäng och 730 000 gängmedlemmar. De finns i varje stad med mer än 100 000 invånare och i 80 % av alla städer med mer än 50 000 invånare. Gängrelaterat dödligt våld svarar för 20 % – 50 % av det dödliga våldet i många storstäder. I en del våldsdrabbade städer ligger det periodvis över 50 %. Gängen är olika med avseende på storlek, organisationsgrad, typ av hierarkisk eller nätverksliknande struktur, etnisk sammansättning, brottstyper och brottslighetens komplexitet etc. Men trots olikheterna tycks motiven för gängvåldet vara påfallande stabila. Det rör sig framför allt om konflikter om områdeskontroll, reaktioner på brott mot gruppnormer, hot mot identitet och heder samt hämnd.

För några år sedan studerade tre ledande amerikanska gängforskare likheter och skillnader mellan olika gängkonstellationer i Chicago och Boston.* Syftet var att närmare granska gängvåldets frekvens utifrån både rumsliga (geografiska) förhållanden och sociala relationsfaktorer. Vanligen studeras dessa inflytelser var för sig, men här tillämpade man ett komplementärt perspektiv med fokus på de samtidiga, interaktiva effekterna av områdesvillkor och sociala nätverk.

Chicago (med ca 2,3 miljoner invånare) och Boston (med ca 630.000 invånare) präglas av utbredd fattigdom (ca 20 % av invånarna lever under fattigdomsgränsen). Demografiskt råder dominans för afro-amerikanska och latinamerikanska befolkningsgrupper. Chicago är en mer etniskt segregerad stad.

Gängstrukturen uppvisar både likheter och skillnader. I Chicago är gängen större, mer välorganiserade och djupare involverade i storskalig narkotikahantering. De kontrollerar stora ytor och många områden. De finns spridda över i stort sett hela Chicago. De är till övervägande del etniskt homogena, och identifierar sig själva som antingen ”blacks” eller ”latinos”. Under undersökningsperioden (2005 – 2009) rapporterades inga ”vita” gäng. Dessa verkar i stort ha försvunnit sedan 1980-talet. I Boston är gängen mer småskaliga, saknar formell organisation, är begränsade ifråga om åldersstruktur, har kortare varaktighet, och de är bara marginellt involverade i gruppbaserad narkotikahandel. De kontrollerar oftast mindre ytor och oftast enbart ett enskilt område, och spridningen är begränsad till färre områden av staden. I likhet med Chicago tenderar gängen att vara etniskt homogena, dock med en större andel av mixad sammansättning (afro-amerikaner och latinos). Även i Boston verkar nästan alla ”vita” gäng numera vara borta ur bilden.

Studien bygger på två typer av data. Den första gäller polisuppgifter om skjutningar mellan gängmedlemmar under åren 2005 till 2009. Det rör sig om incidentrapporter med uppgifter om plats, demografiska aspekter, motiv, uppgifter om inblandade gäng och dess medlemmar etc. Den andra typen avser geografiska områdesdata med fokus på gängkontrollerade områden (baserat på underrättelseuppgifter). Dessa bearbetades och sammanställdes med kartografiska dataprogram (GIS). Analysen gjordes i två steg. Det första i form av en nätverksanalys där varje våldsincident mellan gäng bildar en relation, och där dessa efterhand bildar kluster som visar tätheten (frekvensen av våld) mellan olika gäng i olika områden av respektive stad. Det andra steget utgjordes av statistiska beräkningar av sannolikheten för att våld mellan gängen beror på områdesfaktorer, relationsfaktorer eller interaktion av dessa.

Resultaten visar att i båda städerna formade det dödliga gängvåldet ett stort nätverk som länkade samman majoriteten av gäng, vilket antyder att gängvåld är ett koncentrerat och strukturerat fenomen. Förekomst av högaktiva gäng snedvrider fördelningen av våldet; de svarar för en större del och drar in fler andra gäng i våldsutövningen. Geografiska faktorer har en central roll. Gäng som kontrollerar områden som gränsar till områden som domineras av andra gäng involveras i mer våld (särskilt i Chicago där områdesrivaliteten kan innebära konflikter mellan ett gäng och fyra till fem andra). Men områdeskonflikter förklarar inte allt gängvåld. Tidigare konflikter – även med gäng som man inte delar gräns med – är också en pådrivande faktor. En historik av konflikter mellan gäng har en effekt som går utöver den rumsliga anknytningen. Ömsesidigheten, eller växelverkan, är också viktig. Upptrappat gängvåld är mer troligt när våldshandlingar utförs som svar på ett angrepp från ett annat gäng. Enligt en del teorier är gängvåld en grupps agerande för att vinna status. Men den här studien ger inte stöd för idén att gängrelaterat dödligt våld skulle ge upphov till en social dominansordning mellan gängen.

Resultaten stod sig efter kontroll för inflytande av olikheter i form av gäng- och organisationstyp, gruppernas etniska sammansättning och grannskapets sociala struktur. Forskarna menar att det stöder tesen om etnisk invarians, dvs. att gängvåldets verksamma mekanismer är desamma oavsett gängens etniska särdrag.

Vilken nytta kan man ha av den här typen av amerikanska forskningsresultat? För det första ligger det ett självklart värde i att få en vederhäftig uppdatering av läget ifråga om gängens antal, utbredning, aktivitetsnivå etc. Möjligheten till jämförelser kan också vara av vikt i ett läge när proportioner och nyanser går förlorade i den offentliga debatten. 730 000 dokumenterade gängmedlemmar förskräcker. Ponera att vi i Sverige har 1 000 gängmedlemmar. Det skulle jämförelsevis ge 32 000 överfört till amerikanska förhållanden. Räknat på det sättet är det amerikanska gängproblemet ca 20 gånger så stort (kvantitativt) som det svenska. En annan fördel är att den här studien använder teori och metod som numera också har fått genomslag i svenska beskrivningar och analyser av socialt utsatta områden. I NOAs båda rapporter om särskilt utsatta områden har områdesförhållanden en central roll, och här problematiseras också effekter av sociala relationer mellan gäng och mellan gängen och övriga områdesinvånare. Eftersom den amerikanska forskningen på detta område ligger en bra bit före den svenska finns användbara teoretiska och metodmässiga rön att ta till sig och använda i svensk gängforskning. I den svenska offentliga debatten har frågan om betydelsen av etniska särdrag getts allt större utrymme. Den frågan har under lång tid funnits med i amerikansk samhällsvetenskaplig forskning. Resultaten från denna studie, liksom från många andra, styrker tesen om etnisk invarians. Det betyder att brottslighetens orsaker och drivkrafter är desamma oavsett individers och gruppers etniska tillhörighet. Det gäller med stor sannolikhet också för svenska förhållanden. Men det gäller att med valida forskningsresultat visa att så är fallet.

Som bekant är det vanskligt att översätta och överföra resultat från ett land till ett annat, särskilt när skillnaderna är så omfattande som mellan USA och Sverige. Frågan är därför om resultaten ger lärdomar som kan användas för policies och praktiska åtgärdsprogram i Sverige. Ett tänkbart område gäller de rumsliga faktorernas (områdesfaktorernas) betydelse för gängvåldets frekvens och beskaffenhet. Här finns iakttagelser och slutsatser som ger tydliga fingervisningar om behovet av förändrings- och utvecklingsarbete i våra socialt utsatta områden. Även om miljonprogrammets områden till stor del är gjutna i betong, finns utrymme för fysisk och social områdesförändring. En hel del görs förvisso när det gäller om- och nybyggnation, blandning av boendeformer, förbättrad infrastruktur, tillkomst av arbetstillfällen och förhöjd servicenivå. Men det har hittills inte varit tillräckligt. Mer behövs. Kanske kan den påvisade tydliga kopplingen mellan gängvåldets frekvens och områdesfaktorer i denna studie fungera som drivkraft för nya, mer kraftfulla insatser.



* Papachristos, Andrew V., David M. Hureau & Anthony A. Braga (2013) ”The Corner and the Crew: The Influence of Geography and Social Networks on Gang Violence”. American Sociological Review 78(3), 417–447.