tisdag 26 december 2017

Otrygghet och rädsla för brott i Frankrike

Diskussioner om otrygghet och rädsla för brott utgår vanligen från mätningar gjorda i USA, Storbritannien, Australien, Nederländerna, Tyskland och de nordiska länderna. Mer sällan kompletteras bilden av underlag från franska undersökningar. Det har Philippe Robert och Renée Zauberman från Observatoire scientifique du crime et de la justice (OSCJ) nu ändrat på. I en färsk sammanställning beskriver de utvecklingen i Frankrike (paper på engelska).

Otrygghet och rädsla för brott hamnade högt på den politiska dagordningen genom extremhögerns kampanjer i början av 1980-talet. Dessförinnan hade de dock varit tydliga problemställningar även för den traditionella högern. För vänsterns del dröjde det till slutet av 1990-talet innan de togs upp på allvar, till stor del som en konsekvens av Socialistpartiets program för ”trygga städer för fria medborgare”.

Författarna började under 1990-talet sammanställa de få lokala undersökningar om otrygghet och rädsla för brott som då fanns tillgängliga. Från mitten av 1990-talet till mitten av 2000-talet ingick en modul med frågor om brottsutsatthet och upplevd trygghet i årliga nationella undersökningar av hushållens levnadsförhållanden (jfr SCBs undersökning om levnadsförhållanden i Sverige från 1981 och framåt). Från 2000-talets första år har flera årliga nationella mätningar gjorts som dessutom kompletterats med lokala undersökningar av storstadsområden. Roberts och Zaubermans sammanställning gäller utvecklingen från 2001 till och med 2015 för Parisområdet och andra storstadsområden i Frankrike.

Översikten visar att fransmännen – som folk mest  – är mer oroliga för andra än för sig själva, särskilt för sina barn (s.k. altruistisk oro). Oron för barnen gäller särskilt vistelser på gator och allmänna transportmedel, medan den är lägre för skolan och fritidslokaler. I Paris norra förorter är dock oron för barnens vistelse i skolan hög. Sett över tid noteras en konstant hög orosnivå, med knapp tendens till minskning för barnens vistelser på gator och färd med allmänna transportmedel. Oron för vistelse i fritidslokaler har minskat påtagligt från 2001.

Undersökningar från Parisområdet och Lyon visar att oron för färd med allmänna transportmedel är hög. Det gäller särskilt pendeltåg och tunnelbana. När det gäller otrygghet i det egna bostadsområdet ligger den tämligen stabilt på 10 % – 13 % i storstadsområdena under de senaste tio åren. För Parisområdet är den dock högre: stabilt kring 20 %. Otrygghet i hemmet (svar på frågan om man själv någonsin känner sig otrygg hemma) förekommer i mindre grad. Mellan 7 % till 10 % i storstadsområdena som helhet upplevde otrygghet i hemmet under de senaste tio åren. För Parisområdet noteras en ökning från 2009, medan nivån i övriga storstadsområden minskade något från 2013. Lokala undersökningar pekar på betydligt större otrygghet i hemmet för invånarna i Parisområdets norra förortsområden.

De nationella undersökningarna frågar även efter vilka problem som människor oroar sig mest för. Arbetslöshet toppar listan, följt av fattigdom och på tredje plats brottslighet. Oron för de två förstnämnda problemen har ökat från 50 % till knappt 80 % i Parisområdet (2001 till 2015). I övriga storstadsområden har orosnivån för dessa problem dock snarare minskat från 2013 (från 60 % till 50 %). Oron för brott har halverats under perioden 2001 till 2015 (från 40 % till 20 %) i Parisområdet. I övriga storstadsområden minskade andelen som listade brottsproblemet överst från 18 % till 10 %.  Från och med 2007 finns även terrorism med som angeläget problem. Det framhölls som viktigast av 3 % till 5 % av befolkningen fram till 2015, då det ökade till knappt 18 %. Författarna noterar att 2015 års stora ökning för terrorismproblemet inte innebar en ökad oro för brottsproblemet.

Författarna avslutar sammanställningen med en beskrivning av tre urskiljbara grupperingar ifråga om rädsla för brott:

-       De trygga = drygt 70 % av befolkningen anser att brottsligheten inte är något anmärkningsvärt problem – de verkliga problemen gäller arbetslöshet och fattigdom.

-       De otrygga – drygt 20 % av befolkningen kombinerar en mångfasetterad känsla av otrygghet – oro för sig själva och för andra – med markering av brottsligheten som ett allvarligt socialt problem.

-       De besatta – omkring 8 % av befolkningen upplever inte att de själva är särskilt hotade av brottsligheten, men trots det rankar de detta hot som det största sociala problemet.
















torsdag 7 december 2017

Om Broken Windows

Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är tillsammans med ”zero tolerance” (nolltolerans) vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Det var dock inte första gången som forskare fäste uppmärksamheten på sambanden mellan negligerade ordningsstörningar, förslumning och tilltagande brottslighet. På 1970-talet demonstrerade Philip Zimbardo att en övergiven bil, utan nummerskyltar och med öppen motorhuv vandaliserades på 10 minuter i Bronx, New York, medan den förblev orörd under en veckas tid i Palo Alto, Kalifornien. Först när Zimbardo själv gått lös på den med en slägga vandaliserades den av andra.

Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri.

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Sedan dess har ”broken windows”-konceptet praktiserats, anpassats och förvanskats runt om i världen. Hur ser det ut idag? Håller det vad det lovar? Vilka erfarenheter har vunnits? Vad är forskningen överens om och vilka är skiljelinjerna? Det är frågor som ställs och besvaras i ett temanummer i tidskriften Journal of Research in Crime and Delinquency (2015, vol. 52/4).

Granskningarna av genomförda studier tar fasta på olika aspekter av ”broken windows”-konceptet: till exempel om ordningsstörningar påverkar trygghet och säkerhet, om och hur bekämpning av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet och om det är störningar i det offentliga rummet, jämfört med privata konflikter, som främst leder till grövre brottslighet.

Wesley Skogan exemplifierar hur ordningsstörningar har definierats i en rad olika studier. Listan är lång, och här ryms inslag som tiggeri, hemlöshet, ungdomar som drar runt, prostitution, bråk och slagsmål, psykiskt störda personer, skadegörelse, nedskräpning, oljud, fylleri, bilbränder, offentlig urinering, spelklubbar etc. Störningarna har observerats och dokumenterats på olika sätt: genom larmsamtal, systematiska observationer, trygghetsundersökningar och via registerdata, och varje metod har förstås sina för- och nackdelar. Skogan konkluderar att det råder samsyn om att ordningsstörningar markant påverkar graden av stress, hälsotillstånd och människors offentliga beteende. Det skapar osäkerhet, oro och rädsla i utsatta områden och försämrar människors möjligheter att utveckla och utöva en fungerande informell social kontroll. Han menar dessutom att det finns belägg för att störningarna – direkt eller indirekt – sätter fart på konventionell brottslighet.  

Anthony Braga, Brandon Welsh och Cory Schnell siktar in sig på frågan om motverkande av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet. De har gjort en systematisk granskning av 30 studier som uppfyller högt ställda krav på utformning, dataurval och metodtillämpning. Deras slutsats är att kontroll och bekämpning av ordningsstörningar leder till en övergripande, statistiskt signifikant, minskning av brottsligheten. Starkast effekt uppnåddes genom tillämpning av kommunorienterade och problembaserade polisiära insatser inriktade på att förändra sociala och fysiska förhållanden på särskilda platser. Omvänt framgick det att aggressivt ordningsskapande arbete med sikte på individers störande beteende inte ledde till brottsminskningar. Nolltolerans i denna betydelse gav alltså inte den utdelning som ”broken windows”-konceptet utlovar. Författarna understryker att valet av polisiär strategi för kontroll av ordningsstörningar tycks ha betydelse, vilket i sin tur spelar stor roll för polisens relationer till områdets invånare, för rättstillämpningen och för det brottsförebyggande arbetet. Samtidigt poängterar de att det behövs ytterligare forskning för att bättre förstå vilka nyckelfaktorer som maximerar insatsernas brottsförebyggande effekter.

Robert Sampson har i flera arbeten ifrågasatt tesen att negligerade ordningsstörningar leder till grövre brottslighet. Han menar att sambandet är ett skensamband. Istället orsakas både ordningsstörningar och brottslighet av andra, underliggande förhållanden med kraftiga verkningar, i synnerhet ackumulerade sociala nackdelar och brist på kollektiv förmåga bland invånarna i drabbade områden. Dessa brister försvårar upprätthållandet av informell social kontroll och genomförandet av påkallade förändringar. I den här aktuella artikeln presenterar han tillsammans med Daniel Tumminelli O’Brien resultat av en studie med delvist annat fokus. Syftet var att undersöka i vilken grad allmän oordning, jämfört med privata konflikter leder till allvarlig brottslighet. Underlaget utgjordes av mängder av administrativa data (tänk ”big data”) i form av drygt 1.000.000 larmsamtal och drygt 200.000 krav på icke-akuta åtgärder avseende brister i den fysiska miljön i Boston åren 2011 – 2012. Varje larmsamtal och registrerat krav kunde lokaliseras geografiskt och kompletteras med uppgifter om respektive områdes fysiska och sociala status. I sin analys utskiljer författarna olika mönster av eskalering från allmänna ordningsstörningar respektive privata konflikter till förekomsten av mer allvarliga brott. Ett mönster överensstämde med grundidén i ”broken windows”-konceptet: en utveckling från allmän och öppen social oordning till offentligt våld och vidare till bruket av skjutvapen och dödligt våld. Men det fanns också ett annat mönster, där startpunkten utgjordes av privata konflikter, till exempel våld i hemmet och våld hänförbart till osämja och fiendskap mellan individer. Sådana privata konflikter var en mycket stark drivkraft för efterföljande, tilltagande ordningsstörningar, för våld på offentliga platser och användning av vapen. Författarna kallar detta mönster social eskalering och menar att denna process av upptrappning bör införlivas i teoribildningen om social oordning, till vilken ”broken windows”-konceptet hör.

Temanumret av Journal of Research in Crime and Delinquency demonstrerar tydligt hur relevant ”broken windows”-konceptet fortfarande är. Det finns starka belägg för att grundidén håller, samtidigt som utvärderingarna visar att vissa strategier för bekämpning av ordningsstörningar leder till brottsminskningar, medan andra inte gör det. Det är också uppenbart att idén om social eskalering utifrån privata konflikter utgör ett intressant och åtminstone delvis konkurrerande spår. Men oavsett om vägen till grövre brottslighet i ett område härleds till negligerade ordningsstörningar eller privata konflikter, är tvisten om orsaksrelationer fortfarande en öppen fråga. Orsakar ordningsstörningarna respektive de privata konflikterna efterföljande grövre brott, eller är både de och de grövre brotten orsakade av gemensamma underliggande sociala förhållanden?