torsdag 22 juli 2021

Brottsligheten i Göteborg - en lägesbild utifrån tre datakällor

 

Kunskapen om brottslighetens omfattning härrör huvudsakligen från tre datakällor: kriminalstatistiken över anmälda brott, den nationella trygghetsundersökningen (NTU) om brottsutsatthet samt sjukvårdsstatistik om vårdade för våldsskador. Med utgångspunkt från NTU:s nyligen publicerade data om utsatthet på lokal nivå har jag lagt till data om anmälda brott och data om aktutvårdade för våldsskador. Anmälda brott har så långt möjligt gjorts enligt de kategorier som ingår i NTU:s uppdelning i brott mot enskild person och egendomsbrott som drabbar hushållen. NTU:s sammanställning gäller åren 2019 och 2020 (två år för att få ett tillräckligt stort svarsunderlag). Jag följer denna avgränsning och baserar den anmälda brottsligheten på medeltalet för åren 2019 och 2020. Siffrorna om akutvård för våldsskador gäller medeltalet för åren 2018 och 2019 (senaste åren som jag har data på stadsdelsnivå). Den geografiska avgränsningen gäller Göteborgs stadsdelar enligt den indelning som gällde t o m 2020.

 

Först presenteras uppgifterna om brottsutsatthet enligt svaren från intervjuerna med folkbokförda i de olika stadsdelarna, gällande brott mot enskild person och egendomsbrott som drabbat hushållen. Jag har rangordnat stadsdelarnas ordningsföljd utifrån graden av brottsutsatthet.

 

Utsatthet för brott mot enskild person, procent                        Utsatthet för egendomsbrott (hushåll), procent

Östra Göteborg

33,3

Majorna-Linné

22,6

Majorna-Linné

31,2

Västra Göteborg

19,0

Centrum

29,6

Lundby

18,7

Örgryte-Härlanda

27,2

Östra Göteborg

17,4

Lundby

26,8

Västra Hisingen

17,2

Västra Hisingen

25,8

Centrum

16,8

Angered

25,2

Norra Hisingen

14,5

Norra Hisingen

25,1

Örgryte-Härlanda

14,1

Askim-Högsbo-Frölunda

23,7

Askim-Högsbo-Frölunda

12,4

Västra Göteborg

23,5

Angered

11,3

Källa: NTU Kortanalys 2/2021, Nationella trygghetsundersökningen – resultat på kommunal nivå.

 

Brott mot enskild person omfattar misshandel, hot, sexualbrott, personrån, fickstöld, försäljningsbedrägeri, kort-/kreditkortsbedrägeri och nätkränkning.

Egendomsbrott mot hushåll omfattar inbrottsstöld, stöld av motorfordon, stöld från/ur motorfordon och cykelstöld.

 

Svaren på frågor om brottsutsatthet visar var personerna som utsatts bor (är folkbokförda). En del av brotten har inträffat i bostadsområdet eller stadsdelen där man bor, medan andra brott kan ha inträffat på annan plats, i staden eller annorstädes. 

 

Brott mot enskild person enligt NTU:s indelning är mer omfattande än egendomsbrott. Skillnaderna mellan olika stadsdelar är påtagliga: det skiljer ca 10 procentenheter mellan drabbade av brott mot enskild person i Östra Göteborg kontra drabbade i Västra Göteborg och drygt 11 procentenheter mellan hushåll som utsatts för egendomsbrott i Majorna-Linné gentemot utsatta i Angered. 

 

Fyra av de tio stadsdelarna omfattar särskilt utsatta områden: Angered, Askim-Högsbo-Frölunda, Västra Hisingen och Östra Göteborg. Av dessa ligger den sistnämnda högst beträffande brott mot enskild person, medan de övriga ligger på den undre halvan. För egendomsbrott ligger Östra Göteborg och Västra Hisingen på den övre halvan och de två andra i botten. Utsattheten totalt enligt NTU:s mätning är högst i Majorna-Linné, följt av Östra Göteborg och Centrum. Lägst grad av brottsutsatthet totalt finner vi i Askim-Högsbo-Frölunda och Angered, dvs i två stadsdelar som omfattar särskilt utsatta områden. Så ser det ut 2019 och 2020 när man frågor människor i Göteborg om deras brottsutsatthet.

 

Bilden blir delvis en annan när det handlar om brottslighetens spridning enligt statistiken om anmälda brott. Anmälningarna avser platsen för brottet oavsett var den drabbade bor. Platsbundenheten är m a o högre för uppgifterna från denna datakälla än vad den är för informationen från NTU:s intervjuundersökning. Brott mot enskilda omfattar här något färre brottstyper än i NTU:s studie, då det är svårt att särskilja nätkränkningar och separera vissa bedrägeribrott i BRÅ:s statistikdatabas. Egendomsbrotten är desamma, men i anmälningsstatistiken kan drabbade vara både fysiska och juridiska personer, men inte hushåll. Här finns m a o olikheter att beakta. 

 

Anmälda brott mot enskild person per 100 000 invånare        Anmälda egendomsbrott per 100 000 invånare

Centrum

2719

Centrum

4506

Östra Göteborg

2377

Majorna-Linné

3943

Majorna-Linné

2320

Lundby

3782

Angered

2159

Örgryte-Härlanda

2678

Lundby

1788

Askim-Högsbo-Frölunda

2660

Norra Hisingen

1529

Östra Göteborg

2437

Västra Hisingen

1327

Norra Hisingen

2399

Askim-Högsbo-Frölunda

1292

Västra Hisingen

1650

Örgryte-Frölunda

1195

Västra Hisingen

1523

Västra Göteborg

802

Angered

1231

Källa: BRÅ:s statistikdatabas över anmälda brott.

 

Brott mot enskild person omfattar misshandel, sexualbrott, hot, personrån och fickstöld.

Egendomsbrott omfattar inbrottsstöld, stöld av motorfordon, stöld från/ur motorfordon och cykelstöld.

 

Skillnaderna mellan olika stadsdelar är även här stora, för båda brottskategorierna. Anmälda brott mot enskild person är drygt tre gånger fler i Centrum än i Västra Göteborg, och anmälda egendomsbrott är drygt tre och en halv gånger fler i Centrum än i Angered. När det gäller stadsdelar som omfattar särskilt utsatta områden ligger Östra Göteborg och Angered på den övre halvan för brott mot enskild person, medan Västra Hisingen och Askim-Högsbo-Frölunda ligger på den undre. För anmälda egendomsbrott ligger Askim-Högsbo-Frölunda på den övre halvan medan de tre övriga ligger på den undre, med Angered i botten. En sammanslagning av de anmälda brottstyperna visar att Centrum, Majorna-Linné och Lundby totalt sett har flest anmälda brott per invånare, medan Angered, Västra Hisingen och Västra Göteborg har det lägsta antalet. Huruvida de anmälda brotten speglar den faktiska brottsomfattningen i de olika stadsdelarna är däremot högst osäkert, beroende på anmälningsbenägenhetens olika aspekter. Men med tanke på gradskillnadernas storlek torde siffrorna dock kunna ge en relativt god fingervisning om differenserna mellan stadens olika delar.

 

Den tredje jämförelsen gäller en enda brottskategori – misshandel – som här mäts i form av personer som akutvårdats för våldsskador vid någon av sjukhusens akutmottagningar. Antalet patienter utgörs av medeltalet för åren 2018 och 2019. Jag har omvandlat det absoluta antalet fall till vårdade personer per 1 000 invånare i respektive stadsdel, för att få ett jämförbart per capitamått. Befolkningssiffrorna avser år 2019.

 

 Antal vårdade patienter för våldsskador per 1 000 invånare (medeltal 2018 och 2019)

Östra Göteborg

1,31

Angered

1,14

Västra Hisingen

0,91

Lundby

0,80

Majorna-Linné

0,75

Norra Hisingen

0,66

Centrum

0,61

Askim-Högsbo-Frölunda

0,58

Örgryte-Härlanda

0,55

Västra Göteborg

0,51

Källa: VG-regionen, enheten för statistik och analys (data från beställd, särskild körning).

 

Skillnaderna mellan våldsutsatta från olika stadsdelar är stora. Det är drygt två och en halv gång fler personer per 1 000 invånare i Östra Göteborg som akutvårdats för någon våldsskada jämfört med Västra Göteborg. Våldsutsattheten enligt sjukvårdsstatistiken visar att våldet är mest frekvent i tre av de stadsdelar som omfattar särskilt utsatta områden: Östra Göteborg, Angered och Västra Hisingen. Askim-Högsbo-Frölunda ligger däremot i den undre delen.

 

Sammanfattande kommentar

 

Det finns förstås felkällor och metodproblem att ta hänsyn till för respektive datakälla. När det gäller NTU:s intervjuundersökning är låg svarsfrekvens och icke-slumpmässiga bortfall ett känt problem. Detsamma gäller människors minnesförmåga och benägenhet att bedöma inträffade händelser som brottsliga handlingar. Mängden anmälda brott understiger det faktiska antalet. Anmälningsbenägenheten varierar för olika brottstyper och brottssituationer. Viktiga påverkansfaktorer är brottets grovhet, relationen till gärningspersonen, förtroendet för rättsväsendet, rädsla till följd av hot, grupptillhörighet där myndighetsfientliga normer är vanliga, avsaknad av försäkringsskydd m.m. Sjukvårdsstatistikens mått på våldsskador har högre giltighet än intervjusvaren och anmälningarna. Samtidigt uppfångar denna datakälla inte allt våld. Lindrigare former av misshandel faller utanför. Det går inte heller att bortse ifrån att enskilda personer på grund av tvång, rädsla eller andra omständigheter låter bli att söka vård för våldsskador som borde ha behandlats.

 

Med detta i minnet är det dock möjligt att teckna åtminstone en rudimentär bild av brottslighetens omfattning och spridning i Göteborgs olika stadsdelar. 

 

För det första; skillnaderna mellan de olika stadsdelarna är stora, dvs. brottsligheten är ojämnt fördelad. Men fördelningen följer inte primärt det socioekonomiska ojämlikhetsmönstret. NTU:s intervjuundersökning såväl som anmälningsstatistiken visar att både brott mot enskild person och egendomsbrott i hög grad förekommer i socioekonomiskt gynnade stadsdelar som Majorna-Linné, Centrum och Lundby, medan stadsdelar som Angered, Askim-Högsbo-Frölunda och Västra Hisingen har lägre förekomst. Östra Göteborg, en stadsdel med problematisk socioekonomisk situation, ligger dock högt. Anledningen till det noterade spridningsmönstret är att utbudet av brottstillfällen i form av eftertraktade objekt och konfliktladdade situationer är högt i stadsdelar med stor tillgång på restauranger och nöjesetablissemang, köpcentra, knutpunkter och resecentra, stora parkeringsplatser etc. Det är platser och områden som vid olika tillfällen under dygnet bevistas av många människor, varav en stor del bor på annat håll. Men samtidigt går det inte att bortse ifrån att betydande andelar av de boende i Majorna-Linné, Centrum och Lundby uppger att de varit brottsutsatta under det senaste året. En annan, mer okänd faktor i av betydelse i sammanhanget är narkotikamissbrukets spridning. När det gäller denna aspekt saknas bra data. 

 

För det andra; beträffande stadsdelarna som omfattar särskilt utsatta områden är invånarna i Östra Göteborg mest brottsdrabbade. Stadsdelsområdet ligger högt enligt samtliga tre datakällor, medan Askim-Högsbo-Frölunda sammantaget ligger lägst av de fyra. Enligt den datakälla som mest tillförlitligt visar på våldets utbredning – sjukvårdsstatistiken – är människor boende i tre av stadsdelsområdena med särskilt utsatta områden i högre grad drabbade (Östra Göteborg, Angered och Västra Hisingen). Våldsbrotten, åtminstone en del av dem, kan dock ha inträffat i andra delar av staden.  

 

För det tredje; mest överraskande är att Angered (med tre särskilt utsatta områden: Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet) sammantaget kommer relativt väl ut, medan stadsdelar med betydligt högre socioekonomisk levnadsstandard som Majorna-Linné och Centrum visar förvånansvärt höga siffror.

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

torsdag 17 juni 2021

Kommuner mot brott – sammanfattning och kommentarer

 

Nu föreligger betänkandet av utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar (SOU 2021:49). Utredningen har letts av Ann-Sofie Hermansson, tidigare ordf. för kommunstyrelsen i Göteborg.

 

Nedan kommenterar jag delar som jag anser vara styrkor respektive svagheter i utredningen. Jag inleder med en sammanfattning av lagförslaget.

 

Utredningen lägger fram ett förslag till lag om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete. Lagen ska träda ikraft den 1 januari 2023, men den del som gäller kommunens beslut om en åtgärdsplan för att förebygga brott föreslås träda ikraft först den 1 januari 2024. 

 

Lagen stadgar att kommuner utifrån ett kunskapsbaserat underlag tar ställning till behovet av brottsförebyggande åtgärder och skapar förutsättningar för samordning av det brottsförebyggande arbetet inom kommunen. I konkret avseende ska kommunen göra följande:

 

-       Ta fram en lägesbild som beskriver brottsligheten och dess konsekvenser, som ska innehålla:

o   En kartläggning av brottslighetens art, omfattning och konsekvenser

o   En analys av kartläggningens resultat, samt

o   Annan information av betydelse.

 

-       Utifrån lägesbilden ska kommunen besluta om en åtgärdsplan för att förebygga brott.

-       Lägesbilden ska följas upp vartannat år och uppdateras minst vartannat år.

-       Arbetet med lägesbilden och åtgärdsplanen bör om möjligt och lämpligt integreras med analys- och planeringsarbete som sker i enlighet med annan författning.

-       Kommuner ska inom sitt geografiska område ta ett ansvar för samordningen av det brottsförebyggande arbetet genom att verka för:

o   Skriftliga överenskommelser om samverkan

o   Strategiska frågor hanteras i ett särskilt strategiskt råd.

o   Det strategiska rådet ska ledas av kommunen och bör bestå av representanter för ledningsfunktioner hos de aktörer som ingår i rådet.

 

-       I varje kommun ska det finnas en särskild samordningsfunktion för brottsförebyggande frågor och denna ska särskilt:

o   Samordna och stödja genomförandet av kommunens arbete.

o   Utgöra kommunens kontaktpunkt i förhållande till externa aktörer.

o   Bidra till att information om det brottsförebyggande arbetet sprids till kommunens invånare.

 

-       Kommunstyrelsen, eller den nämnd som kommunfullmäktige beslutar, ansvarar för ledningen av kommunens brottsförebyggande arbete och för att kontinuerligt rapportera om arbetet till kommunfullmäktige.

-       I övrigt gäller att BRÅ ges i uppdrag att ansvara för uppföljningen av tillämpningen av lagen. Längre fram ska Statskontoret utvärdera reformen. Vidare föreslås att BRÅ ska ge strategiskt stöd till kommunerna och att länsstyrelserna ska ge operativt stöd. Kommunerna ska kunna söka bidrag från BRÅ för särskilda utvecklingsinsatser.

 

-       När det gäller kommuner med särskilt utsatta områden föreslås att regeringen tillsätter en fristående expertgrupp för att skyndsamt kartlägga den aktuella situationen och identifiera eventuella behov av ytterligare åtgärder från regeringens sida. 

 

-       Ifråga om ekonomiska konsekvenser föreslås att kommunerna ges ett särskilt tillskott på ca 200 Mkr för att täcka de merkostnader som förslagen för med sig.

 

 

Det är svårt att ha invändningar mot dessa förslag. I praktiken innebär det att det arbetssätt som redan finns på plats i exempelvis Göteborg nu med lagstöd ska genomföras generellt. Det är bra att utredningen placerar ansvaret på kommunstyrelsenivå, men otillfredsställande att den samtidigt öppnar för att fullmäktige kan lägga det på en annan nämnd. Förslaget om en särskild samordningsfunktion är viktigt. Jag är också nöjd med att utredningen genomgående talar om brottsförebyggande arbete, och inte sammanblandar det med trygghetsskapande insatser, som enligt min mening är något annat (även om det till delar kan sammanfalla).

 

Men utredningens förslag är minimala. Många viktiga frågeställningar lämnas obesvarade eller gränsas ut. Exempel på det är att regionernas roll i det brottsförebyggande arbetet har utelämnats. Det betyder att hälso- och sjukvårdsinsatser från BUP och BVC inte lyfts fram, och att samverkan mellan region och kommun inom dessa folkhälsoområden inte ges någon belysning. 

 

En annan besvärande omständighet är att den nya lagen inte leder till följdförändringar i socialtjänstlagen, skollagen och plan- och bygglagen som utgör styrande ramlagar för mycket stora kommunala verksamhetsområden. Förvånande nog nöjer sig utredningen med att konstatera att dessa lagar är föremål för översyn och avstår därmed möjligheten att skärpa skrivningarna om det brottsförebyggande arbetet inom socialtjänst, skola och samhällsbyggnad.

 

En fråga som jag tror att många väntat sig tydligare svar på är problemen med sekretess och informationsdelning. Även här passar utredningen och hänvisar till att förslag från BRÅ för närvarande behandlas i regeringskansliet.

 

När det gäller nya kostnader för de förslag som utredningen lägger (främst för samordningsfunktionen) beräknas dessa utifrån den modell som avser statens ersättning till kommunerna för deras krisberedskapsarbete. Överfört till utredningens förslag om samordning av det kommunala brottsförebyggande arbetet beräknas merkostnaderna till ca 200 Mkr, vilka föreslås belasta budgetposten om kommunalekonomisk utjämning. Detta sätt att beräkna kostnader för det brottsförebyggande arbetet liksom förstärkningsinsatser i form av statliga extrabidrag bibehåller synsättet att brottsförebyggande arbete egentligen är något sidoorienterat och extra-kommunalt. Det betonas inte som en viktig del av det kommunala verksamhetsområdet, och jag menar att utredningen därmed har försuttit chansen att lägga förslag som verkligen integrerar brottsförebyggande arbete i kommunal verksamhet och kommunal budgetering.

 

Man kan fråga sig varför utredningen inte nått längre. Möjligen ger en intervju med SKR:s sakkunnige i utredningen Greta Berg i tidningen Dagens Samhälle (17.06.2021) ett svar. Enligt henne anser SKR att det inte behövs en lagreglering. Kommunerna bör få utforma och dimensionera sitt arbete utifrån sin egen bedömning. Hon menar att det brottsförebyggande arbetet är polisens sak. Men att det är lågt prioriterat. Hon menar att ett lagstadgat kommunalt ansvar skulle lägga en alltför stor börda på kommunerna, samtidigt som risken är stor att en kommunal lagreglering skulle leda till att polisen prioriterar ned sitt brottsförebyggande arbete ännu mer. 

 

Om detta uttalande avspeglar SKR:s syn har vi en lång väg att vandra innan det blir ordentlig fart på kommunernas samordnade insatser för att förebygga brott inom sitt geografiska område.

 

 

onsdag 2 juni 2021

Data om akutvård för våldsskador

  

Våldsbrott inträffar varje dag, i varierande omfattning. Året runt. Vår kunskap om våldet härrör i huvudsak från tre källor: kriminalstatistik över anmälda brott, utsagor om utsatthet som redovisas i trygghetsundersökningar och sjukvårdsstatistik. Den senare omfattar dödsorsaksstatistik samt patientregistrets uppgifter om slutenvård och viss öppenvård. 

 

Men det finns även en tredje typ av vårdstatistik. Regionerna dokumenterar personer som akutvårdas vid sjukhus för våldsskador. En del av dem lämnar sjukhuset efter akutvården, andra läggs in för slutenvård. Det betyder att akutvårdens data omfattar fler personer än patientregistrets uppgifter om slutenvård.

 

Jag har under de senaste åren, tillsammans med ledningen för polisen i Storgöteborg och en statistiker vid analysenheten inom VG-regionen, sammanställt data om personer som akutvårdats för ”övergrepp av annan person” i Göteborgsområdet. Uppgifterna visar fördelningen per stadsdel alternativt fördelningen per Storgöteborgs lokala polisområden. Uppdelningar har gjorts på kön och ålder. Nedan ges några exempel:

 



Diagrammet visar att personer med våldsskador i polisområde Storgöteborg minskat påtagligt från 2019 till 2020, för både män och kvinnor. Antalet kvinnor är det lägsta sedan 2016. 

 

Tabellen nedan visar i vilka åldersintervall den nämnda förändringen varit störst i olika lokalpolisområden.

 

LPO

Män

Kvinnor

Nordost

15–24 år

15–24 år

Syd

25–44 år

15–24 år

City

45+

15–24 år

Hisingen

45+

25–44 år

Kungälv/Ale

Ökningen gäller 45+

Liten minskning 0–14 år

 

 

I syfte att utröna våldsutvecklingen under 2021 års första kvartal har jag sammanställt data med jämförelser för denna period och motsvarande kvartal åren 2018 – 2020. Så här ser det ut:

 



Vi ser att antalet akutvårdade personer är påtagligt lägre under första kvartalet 2021 jämfört med motsvarande kvartal 2019 och 2020. Det är en utveckling som beträffande män motsvarar förväntningen om ett sannolikt skeende under covid-19-pandemin. Restriktioner som stänger ner det sociala utelivet under de mest intensiva timmarna på dygnet bör leda till mindre utomhusvåld mot män av obekant gärningsperson. Men för kvinnor går det på tvärs mot farhågorna om ökat våld inom hemmets väggar under socialt påfrestande villkor, utfört av bekant gärningsperson.

 

När det gäller barn har vi en liknande utveckling som för kvinnor.


 



En rimlig invändning är att data om akutvård avser det grövre våldet. Både våld mot kvinnor och mot barn är mer omfattande om vi inkluderar lindrigare former. En annan invändning är att färre personer sökt akutvård för våldsskador under delar av 2020 och det första kvartalet 2021 på grund av rädsla att smittas av covid-19 (minskningen av detta skäl uppges dock vara liten för den aktuella patientgruppen).  

 

Även denna datakälla har således brister. Men den har flera betydande fördelar: den ger uppgifter oberoende av om våldet anmäls eller inte, den ger uppgifter om våld mot grupper som annars lätt kommer i skymundan, t ex barn och äldre, den ger uppgifter om använd våldsmetod: skjutvapen, kniv/stickvapen, obeväpnat våld, sexuellt våld m.m., den ger uppgifter ner på stadsdelsnivå (egentligen postnummernivå), den ger uppgifter om offret har inhemsk eller utländsk bakgrund m.m.  

 

Såvitt jag förstår har alla regioner denna typ av statistik om sin akutsjukhusvård. Den bör därför på samma sätt som i VG-regionen kunna göras tillgänglig lokalt som komplement till annan data i syfte att bättre kunna kartlägga våldets härjningar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  



söndag 30 maj 2021

Innovation, imitation och anomi


Den franske sociologen Gabriel Tarde (1843 – 1904) var även chef för kriminalstatistiken vid det franska justitiedepartementet. Han skrev en hel del om brottslighet, vars uppkomst och utbredning han förklarade med samhällslivets två grundläggande drivkrafter: innovation och imitation. En ny innovation kan vara av teknisk natur, eller så kan det röra sig om förändrad motivation. Han exemplifierar den första, som är av intresse här, med rånbrottets förändring när förövare övergick från kniv till skjutvapen. Det innebar ökad effektivitet. Offrets rädsla ökade och en eventuell flykt blev mer äventyrlig, vilket ökade sannolikheten för att rånaren kunde lägga beslag på pengar eller gods. 

 

Tarde menade att brottsliga handlingar i likhet med alla andra typer av handlingar sprids genom exemplets makt, från individ till individ. Spridningen kan ge upphov till en brottsvåg (ett mode) och det kan bli en vana och tradition (en kultur). Exemplet för att belysa mekanismen med spridning som leder till en brottsvåg handlar om ett uppmärksammat barnamord i Paris 1825, utfört av barnets amma. Ett mord som ledde till en serie av likartade barnamord i den franska huvudstaden.

 

Jag tänker på Tarde och hans teori om innovation och imitation i samband med alla uppslag som nu lanseras för att besvara frågan om varför det dödliga skjutvapenvåldet eskalerat på ett så egenartat sätt. Han skulle ha tolkat övergången till skjutvapen – pistoler och automatvapen – som exempel på innovation och imitation. Som en nyskapelse i de gängstrider som först ägde rum i kriget mellan HA och Bandidos under 1990-talet, och som efterhand spreds till allt flera grupperingar. Men det var i en mening också imitation när skjutvapen enligt internationella förlagor togs i bruk i en svensk kontext.

 

Skälen var rationella. Slagstyrkan ökade. Angrepp och hämndaktioner kunde ske på avstånd, eller rent av i lönndom. Nya modus med ökad effektivitet var inte minst viktig för de lokalt anknutna gäng med yngre förmågor som tog allt större plats under 2010-talet. Grupper med våldskapital byggt på muskelstyrka och bataljer med basebollträ och kedjor trängdes undan av spensliga ungdomar som specialiserade sig på ”drive-by-shootings” och planlagda attacker med högeffektiva skjutvapen. Imitationsfaktorn blev inte mindre av att man därmed agerade enligt en våldskultur som sedan länge fanns tillgänglig på nätet. 

 

Tarde hävdade att det inte behövs någon speciell teori för att förklara brottsliga handlingar. Analogt med vad som gäller för allt mänskligt samspel baseras de på en kombination av begär, behov, värderingar, känslor och intressen. Han anslöt sig till dem som betonar rationalitet i termer av egennyttiga handlingar som generell drivkraft för mänskliga strävanden. Det hela kan härledas till strävan att maximera egna fördelar (vinst) och minimera egna nackdelar (kostnader). Han framhöll vidare att varhelst brottsliga handlingar upprepats och fått spridning finns det en tillgänglig social roll att träda in i. Och som med alla sociala roller varierar innehavarnas ambitioner och färdigheter. En del är kreativa och expansiva. De skapar nya tillvägagångssätt, överskrider gränser, formar nya allianser. Det sker utifrån, just det, egenintresset; att komma sig upp, att vilja bli någon, att synas och få erkännande; att bli belönad med rikedom och status. Så sett drivs gängskjutningarna inte av några andra orsaker än de som normalt styr mänskligt beteende.

 

Om rationella val utifrån egenintressets primat är svaret på frågan om varför vi har dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer, så återstår frågan om varför det har antagit sådana groteska proportioner i Sverige. Ett möjligt svar kan hämtas från en annan av sociologins klassiker – Emile Durkheim (1858 – 1917). Han är mest känd för att ha myntat begreppet anomi (”utan lag”) för att förklara den värderingsmässiga osäkerhet och oreda som präglade övergången från ett samhällstillstånd baserat på kollektiv sammanhållning till ett nytt, präglat av individuell differentiering. Anomibegreppet har därefter använts för att beskriva mer generella samhälleliga normkonflikter som uppstår när övergripande målsättningar och tillgängliga medel för att realisera målen hamnar i otakt. 

 

Jag menar att detta synsätt kan tillämpas för att skärskåda de stora samhällsförändringar som Sverige genomgått sedan 1980-talet. Det handlar om övergripande systemförändringar med ledord som avregleringar, privatiseringar, service- och kundnytta, kommunalisering och aktiebolagisering av skolor, fokus på kärnverksamhet och snäv lönsamhet i korta tidsperspektiv, m.m. Företag och samhällsservice har lämnat glesbygd och ekonomiskt svaga områden. Därtill innebar 1990-talets ekonomiska kris en kraftig åderlåtning av resurserna till den offentliga sektorn, exempelvis ett treårigt intagningsstopp till polisutbildningen. Grundsatsen om en slimmad offentlig sektor var ett nödvändigt villkor för Reinfeldt-regeringarnas satsningar på sänkta inkomstskatter, vilket fick stora konsekvenser för både statens traditionella kärna (försvar och rättsväsende) och det allmännas mjuka delar (skola, socialtjänst, psykiatri, mm.). För polisens vidkommande bidrog två stora reformer till anomin: 1990-talets närpolisreform och 2015 års sammanslagning till en myndighet. Under perioden då närpolisreformen implementerades sjönk uppklaringsprocenten för brott mot liv och hälsa vissa år med uppemot tio procentenheter. I samband med 2015 års reform minskade personuppklaringen med upp till fyra procentenheter. I båda fallen innebar det att redan låga nivåer sjönk ytterligare. Man kan se det som att polisen i hög grad var upptagen av interna åligganden när det dödliga skjutvapenvåldet skalades upp: i samband med ”kriget” mellan HA och Bandidos i mitten av 1990-talet och när det dödliga gängvåldet bland lokalt rotade grupper spreds och trappades upp under 2010-talet. Men anomin drabbade även andra samhällssektorer av betydelse för gängvåldets utveckling. Skolans utveckling från en enhetlig statlig verksamhet – en förebild för andra länder – till dagens extrema situation är välkänd. Socialtjänsten har i mångt och mycket tumlat runt i ett tillstånd av hårda sparkrav och osäkerhet om uppdragets utformning, tydliggjort av en uppenbar tillbakagång från fältet till kontoret. Arbetsförmedlingens roll har omvandlats i en process av starta-eget-satsningar, coaching, cv-övningar och annat på allt längre avstånd från tillgängliga faktiska jobb.

 

Om man vill kan man lägga till de plus och minus som följt av en ökad invandring. Men det gäller även för andra europeiska länder under samma tid. Min tes om anomi pekar däremot på något särskiljande svenskt – en omfattande och djupgående samhällsförändring som skapat både resursbrist och en parallell osäkerhet och förvirring om vilka medel som ska användas för att uppnå nya mångtydiga mål. Andra europeiska länder har bitvis traskat i samma spår, men de har inte gått lika långt. Och inte minst – skillnaderna i förhållande till den gamla ordningen har inte varit lika drastiska där som här. 

 

Alltså:

 

      Frågan om varför dödligt gängvåld behöver inget annat svar än innovation och imitation inom ramen för rationella val – gäller här som där;

      Frågan om varför vi nått exceptionella nivåer kan besvaras med anomi till följd av mycket långtgående systemförändringar i kombination med nedskärningar – gäller här men inte där.