onsdag 29 september 2021

Våldets utveckling


 

Kriminalpolitiken handlar idag mest om skjutningar och gängbrottslighet. Det är begripligt med tanke på denna brottslighets utveckling och konsekvenser. Men … om man nu vågar använda en konjunktion i sammanhanget … dödligt våld är inte lika med allt våld, och allt våld är inte gängrelaterat. Om man undersöker våldet i generell mening framträder andra mönster och aspekter. Här finns både positiva och negativa trender som lätt kommer i skymundan när allt fokus koncentreras på gängen och skjutningarna.

 

Diagrammet nedan visar utvecklingen för patienter som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård under perioden 2008 – 2020. Trenden är tydlig vad gäller mäns våld mot andra män. I absoluta tal är det ca 3 500 färre män som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Detta trots att kniv- och skjutvåldet ökat under senare år. Minskningen avser sannolikt främst obeväpnat våld, dvs. skador till följd av slag och sparkar. Våldet mot kvinnor uppvisar ett annat mönster. Här har vi en viss ökning från 2017 till 2019, följt av en minskning 2020.

 

Vad kan ligga bakom denna kraftiga och positiva minskning av mäns våld mot andra män? Tre tänkbara skäl är dessa: mindre fylla, mer tid för aktiviteter på nätet och effekter av corona-restriktioner (2020). Mindre fylla och mer tid på nätet borde dock även ha påverkat nivån på mäns våld mot kvinnor. Varför det inte har skett fordrar en mer ingående undersökning av våld i nära relationer och våld på arbetsplatser. Specificerade utdrag från patientregistret om olika våldsskador bör kunna ge ledtrådar om varför våldet mot kvinnor inte minskat.




 

 

En annan omdebatterad fråga är ungdomsbrottsligheten och därmed också våldsbrotten inom åldersintervallet 15 – 24 år. Vad säger patientregistrets data om detta? Resultatet framgår av nedanstående diagram, som gäller våld mot pojkar/unga män 15 – 24 år. Vi ser att nivån nästintill halverats under de senaste tretton åren. I absoluta tal var det nästan 2 300 färre unga pojkar/män som vårdades för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Om vi antar att merparten av skadorna orsakats av våld från pojkar i samma åldersintervall får vi härmed ytterligare ett starkt belägg för att ungdomsbrottsligheten generellt sett har minskat. 

 




 

 

 

 

 


En ytterligare kategori som sällan uppmärksammas är barn som utsätts för våld. Hur ser det ut om vi avgränsar urvalet till att gälla pojkar och flickor 0 – 14 år? Här går trenden i fel riktning. För pojkar har vi en ökning från 2013 till 2019, följt av en minskning 2020. För flickor har vi en uppgång från 2015 och framåt (ingen nedgång 2020). I absoluta tal är det fler som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008, både pojkar och särskilt flickor.

 





 

Data från patientregistret och ett breddat perspektiv på våldsbrottslighetens omfattning och utbredning visar att våldsutvecklingen i dagens svenska samhälle är mer varierad än vad rapporterna om gängvåld och skjutningar visar. En del trender är både tydliga och positiva, som mäns våld mot andra män och våldet bland pojkar/unga män. Att våldet mot kvinnor tenderat öka under senare år innebär en uppfordran om mer forskning och ökade insatser inom detta fält. Detsamma gäller vuxnas våld mot barn, där utvecklingen sedan mitten av 2010-talet gått i fel riktning.        

onsdag 15 september 2021

Kompletterande risk- och skyddsfaktorer?

 

Det råder samsyn om att preventiva insatser är centrala för att motverka gängbrottsligheten. Trots det sägs inte mycket därom i regeringens 34-punktsprogram, och den politiska oppositionen kräver mest skyndsamma satsningar av ospecificerat slag. Den nyligen presenterade utredningen om lagstadgat kommunalt ansvar för brottsförebyggande insatser handlade huvudsakligen om samverkansfrågor. Inom forskningen – exempelvis kriminologi, rättspsykologi och socialt arbete – finns dock sedan länge utvecklade modeller som behandlar erkända riskfaktorer. Med modeller menas här teoretiskt och empiriskt grundad kunskap om kriminogena faktorer och därpå utvecklade instrument för att bedöma graden av risk hos barn och unga. De mest kända kan i stort sammanfattas så här (1):

 

Pådrivande (risk)faktorer

Tilldragande/lockande (risk)faktorer

Personlighetsdrag: hyperaktivitet, kognitiv funktionsnedsättning, trotsighet, förbittring, aggression, störd social informationshantering

Vistelse i miljöer där det florerar anti-sociala och pro-kriminella attityder och värderingar

Familjeförhållande: vanvård, missbruk, sjukdom, kriminalitet, våld

Umgänge med brottserfarna kamrater

Skola/arbete: svaga resultat och missnöje med den egna insatsen

Missbruk av alkohol och/eller andra droger

Fritid/avkoppling: ej delaktig i och otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter

 

 

Detta riskpanorama är välkänt för dem som arbetar med brottsförebyggande insatser. Det behandlas, åtminstone delvis, inom grundutbildningen för olika yrken, det ingår i handledningslitteraturen och det avhandlas i Socialstyrelsens rekommendationer för socialtjänstens arbete. Och det bildar inslag i det som kallas ”tyst kunskap”, dvs. kunskap som yrkesverksamma förvärvat genom praktiskt arbete.   

 

Man kan mot denna bakgrund fråga sig varför det brottspreventiva arbetet för att motverka nyrekryteringen till kriminella gäng tycks stå och stampa. Det kan förstås finnas många skäl till det: resursbrister, prioriteringar av andra målgrupper och uppgifter, utebliven vidareutbildning och träning, icke ändamålsenlig lagstiftning och regelhinder, ideologiskt motstånd mot vissa inslag i riskpanoramat, m.m. En annan möjlighet har nyligen påtalats i forskning från Tyskland (2). I flera artiklar har rättspsykologen Stefanie Schmidt med kolleger problematiserat frågan huruvida befintliga riskbedömningsmetoder är tillräckligt bra på att identifiera och bedöma risker hos personer som orienterar sig enligt delvis andra kulturella förhållningssätt. Primärt handlar det om kritik av Bontas och Andrews modell med åtta centrala risk- och behovsfaktorer. Forskarna menar att denna modell, liksom närbesläktade modeller, i huvudsak utformats efter testresultat som rör euro/amerikanska förhållanden. Den ger därför inte pålitliga prediktionsvärden när den används på individer som tillhör olika länders ursprungsbefolkning, för medlemmar av minoritetsgrupper och när det gäller personer med migrantbakgrund. Den tar inte tillräcklig hänsyn till riskfaktorer som rör diskriminering, hederskultur, antipatier mot andra grupper, aversion mot sexuell frigjordhet etc. Å andra sidan beaktar den inte heller tänkbara skyddsfaktorer i form av starka sociala band, gruppintressen som går före individintressen, auktoritetsrespekt, socialt stöd inom utvidgade nätverk etc. 

 

I en studie omfattande 140 fängslade män med migrantbakgrund från Turkiet och Mellanöstern testade forskarna vilka faktorer som i efterhand visade sig ha betydelse för att de tidigare i livet begått brott (olika brott och grad av brottslighet). Jämförelser gjordes med män med samma bakgrund utan brottslig belastning. Resultaten visar att individuella hedersnormer, antisemitism och ogillande av sexuellt självbestämmande var betydande riskfaktorer för brottshandlingar. Uppfattningen om vänners hedersnormer visade sig vara av särskild vikt. För dem som begått våldsbrott var även familjens hedersnormer en viktig riskkomponent. Erfarenhet av individuell diskriminering bedömdes ha haft ett jämförelsevis svagare inflytande, liksom upplevelsen av inre kulturkonflikter. Däremot framstod uppfattningen om att tillhöra en grupp som är utsatt för global diskriminering vara en riskfaktor av rang. Beträffande skyddsfaktorer klassades socialt stöd från icke-brottsliga kamrater som en viktig resurs. För personer dömda för våldsbrott hade dock denna skyddsfaktor ingen större betydelse.

 

Av dessa resultat är måhända antisemitism som riskfaktor för kriminalitet det mest förvånande. Forskarna använde frågor om detta för att blottlägga nedvärderande attityder om värdlandet, i detta fall Tyskland. Det bör noteras att faktorn hade genomslag för både vålds- och icke-våldsbrott, och att den tillsammans med uppfattningen om utsatthet för global diskriminering var den faktor som bäst varslade om förekomsten av grova (allvarliga) brott.    

 

Resultaten bör förstås tolkas med försiktighet. Studiens omfång är litet och upplägget med tillbakablickande validitet baserat på uppgifter från självskattningar är långt ifrån invändningsfritt. Men tillsammans med andra likartade empiriska resultat och kritisk teorigranskning bildar de ett spår som kan vara värt att gå vidare med. 

 

 

Litteratur

 

(1)

Anna-Karin Andershed & Henrik Andershed (2020) Risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende bland unga: Att använda teori och forskning i praktiken.

Örebro universitet.

 

James Bonta & Donald Andrews (2017) The Psychology of Criminal Conduct (6th ed.). Taylor & Francis.

 

Socialstyrelsen (2020) Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende. Kunskapsstöd för socialtjänsten.

 

Michael Rutter m.fl. (1998) Antisocial Behaviour by Young People. Cambridge Univ. Press.

 

Per-Olof H. Wikström & Kyle Treiber (2016) ”Social Disadvantage and Crime: A Criminological Puzzle”. American Behavioral Scientist, Vol. 60(10): 1232-1259.

 

(2)

Stefanie Schmidt, Thomas Bliesener & Elke van der Meer (2019) Risk and Protective Factors of Delinquency that are Sensitive to Migration and Culture. Psychology, Crime & Law. 25/8: 847–873.

 

Stefanie Schmidt, Roxanne Heffernan & Tony Ward (2021) The Cultural Agency-Model of Criminal Behavior. Aggression and Violent Behavior. Vol. 58

 

 

 

 

 

tisdag 31 augusti 2021

Litteratur om kultur och brottslighet (våld) – historiska trender och nutida exempel


BRÅ-rapporten om misstänkta personer med inrikes respektive utrikes bakgrund är deskriptiv. Den beskriver sakernas tillstånd utifrån kriminalstatistikens data. Många har uttryckt missnöje över att den inte förklarar varför det ser ut som det gör. Varför utrikes bakgrund är förenat med ökad risk att begå brott. Eftersom rapporten kontrollerar för ålder, kön, inkomst, utbildning och kommuntyp är det framför allt andra variabler som efterfrågas. Sådana som har med kultur att göra.

 

Med kultur menas vanligen socialt överförda levnadsmönster inom en grupp människor. Hit hör både immateriella inslag som värden och normer vilka gruppen omhuldar och materiella ting som individerna skapar. Kultur kan förstås som både begränsande och möjliggörande för individen. Ett mer statiskt kulturbegrepp betonar ultimativa värden som individerna tidigt internaliserar och som därefter är vägledande och styrande i deras liv. I ett mer dynamiskt kulturbegrepp betraktas kultur som en repertoar eller verktygslåda innehållande symboler, berättelser, ritualer och världsåskådningar som individerna använder för att lösa problem under sin levnad. Om man vill analysera kulturens kausala effekter kommer man i det första fallet att betona kedjan kulturella värden – normer – handling. Gör man samma sak i det andra fallet betonas kedjan kulturell repertoar – vanor/förmågor/stilar – handling. Man kan förstås göra både-och.

 

När det gäller länder- och regionjämförelser görs ofta en skillnad mellan en individualistisk och en kollektivistisk (sociocentrisk) typ av kultur. Den första är grovt sett samstämmig med Västerlandet, eller med antropologen Joseph Henrichs benämning, samhällen som är Western, Educated, Industrialized, Rich and Democratic (WEIRD). Resten av världen lever efter kulturella mönster som sätter kollektivet och samhörigheten främst, även om de empiriska beläggen för skillnaderna främst har hämtats från östasiatiska länder. Utmärkande drag för individualistiska kulturer är betoning av självständighet, unicitet, personlig utveckling, tillgodoseende av individuella behov och rättigheter, analytiskt (linjärt) tänkande, skuldkänslor vid normbrott m.m. Kollektivistiska kulturer kännetecknas av gruppens företräde, täta sociala band mellan medlemmarna, ömsesidigt beroende, konformitet, auktoritetsberoende, holistiskt (dialektiskt) tänkande, skamkänslor vid normbrott m.m. Dessa och andra kulturella skillnader är välbelagda genom bl.a. World Value Studies och psykologen Geert Hofstedes jämförande kulturstudier, baserade på enkätsvar från IBM-anställda i 40 länder.

 

I syfte att bidra med idéer och exempel på kulturaspekter som visat sig spela roll för utveckling och utbredning av olika typer av brott – historiskt och i nutid – har jag sammanställt en litteraturlista, i huvudsak bestående av monografier och antologier. Jag har delat in litteraturen i tre kategorier: vålds- och annan brottslighet i historiskt perspektiv; kulturaspekter och identitet som förklaring till uppkomst och tradering av brott samt kultur och kognition i relation till tänkande, identitet och interaktion i generell mening. I den första kategorin intar Norbert Elias civilisationsteori en särställning. Flera andra forskare utgår från den i sina egna analyser, även om exempelvis Steven Pinker går betydligt längre tillbaka i tiden än vad Elias gjorde. Den andra kategorin omfattar arbeten som i hög grad behandlar heder, respekt och maskulinitet som drivkrafter för brottsligt agerande. Men här finns också Banduras teori om hur och varför människor skadar andra trots att de vet att det är fel och förkastligt. En annan viktig text är nobelpristagaren Amartya Sens bok om identitet och våld, i vilken han särskilt varnar för den singulära identitetens illusion. I den sista kategorin har jag samlat texter som belyser och förklarar kulturens roll för mänskligt handlande i generell mening. Här finns också några välkända exempel på översiktsarbeten som behandlar kulturers utveckling och likheter/skillnader mellan olika kulturer.

 

Vålds- och annan brottslighet i historiskt perspektiv:

 

Manuel Eisner (2001) Modernization, self-control, and lethal violence: the long-term dynamics in European homicide rates in theoretical perspective, British Journal of Criminology, 41: 618-38.

 

Norbert Elias (1939/1989) Sedernas Historia. Del 1 av Norbert Elias civilisationsteori. Stockholm: Atlantis.

 

Norbert Elias (1939/1992) Från svärdet till plikten. Samhällets förvandlingar. Del 2 av Norbert Elias civilisationsteori. Stockholm: Atlantis.

 

Robert Muchembled (2012) A History of Violence. From the End of the Middle Ages to the Present. Cambridge: Polity.

 

Steven Pinker (2012) Better Angels of Our Nature. Why Violence Has Declined. Penguin Publishing Group.

 

Hanns von Hofer (2011) Brott och straff i Sverige: Historisk kriminalstatistik 1750–2010. Diagram, tabeller och kommentarer. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

 

Eva Österberg & Marie Lindstedt Cronberg (2006) Våld: representation och verklighet. Lund: Nordic Academic Press. 

 

Kulturaspekter och identitet som förklaring till uppkomst och tradering av brott:

 

Elijah Anderson (1999) Code of the Street: Decency, Violence, and the Moral Life of the Inner City. New York: Norton.

 

Albert Bandura (2016) Moral Disengagement. How People Do Harm and Live with Themselves. Worth Publishers.

 

Torbjörn Forkby, Jari Kousmanen & Henrik Örnlind (2020) Bland bröder och fiender. Om gäng, manlighet och avhopp. Göteborg: Daidalos.

 

Joshua D. Freilich et al. (eds.) (2002) Migration, Culture Conflict and Crime. New York: Harrow and Heston Publishers.

 

Ruth Horowitz (1992) Honor and the American Dream. Culture and Identity in a Chicano Community. New Brunswick, N.J.: Rutgers University Press.

 

Arthur G. Miller et al. (eds.) (2016) The Social Psychology of Good and Evil. Guildford Press.

 

Richard E. Nisbett & Dov Cohen (1996) Culture of Honor. The Psychology of Violence in the South, Boulder Colorado: Westview Press.

 

Sebastian Roché and Mike Hough (eds.) (2018) Minority Youth and Social Integration. The ISRD-3 Study in Europe and the US. New York: Springer.

 

Jeffrey Ian Ross & Peter K. Manning (eds.) (2020) The Routledge Handbook of Street Culture. London: Routledge.

 

Thorsten Sellin (1938) Culture Conflict and Crime. New York: Social Science Research Council. 

 

Amartya Sen (2006) Identitet och våld. Illusionen om ödet. Göteborg: Daidalos.

 

Kultur och kognition i relation till tänkande, identitet och interaktion i generell mening:

 

Dov Cohen & Shinobu Kitayama (eds.) (2018) Handbook of Cultural Psychology. Second ed. The Guilford Press. 

 

Susan Fiske & Shelley Taylor (2017) Social Cognition. From Brains to Culture.

https://study.sagepub.com/fiskeandtaylor3e

 

Jonathan Haidt (2013) The Righteous Mind. Why People are Divided by Politics and Religion. Penguin Books.

 

Joseph Henrich (2020) The Weirdest People in the World. How the West Became Psychologically Peculiar and Particularly Prosperous. Allen Lane.

 

Ronald F. Inglehart (2019) Cultural Evolution. People’s Motivation are Changing, and Reshaping the World.Cambridge University Press.

 

Richard E. Nisbett (2004) The Geography of Thought: How Asians and Westerners Think Differently...and Why. The Free Press.

 

Ann Swidler (1986) Culture in Action: Symbols and Strategies. American Journal of Sociology. Vol. 51/2: 273-286.

 

 

 

 

 

 

   

lördag 21 augusti 2021

Legalisering – ingen ”quick fix”

  

(Den här rapporten är framtagen för polisledningen i Storgöteborg)

 

I denna rapport beskrivs legaliseringen av cannabisbruk i Uruguay och Kanada samt i Colorado och Washington, USA. Underlagen består av vetenskapliga artiklar och myndighets-/institutsrapporter som hämtats efter sökningar på databaserna Google Scholar, Criminal Justice Abstracts och Sociological Abstracts. Beskrivningarna gäller s.k. rekreationsbruk av cannabis (recreational use), vilket innebär att legalisering av marijuana för medicinskt bruk och effekterna därav inte tas upp. Rapporten disponeras så här: beslut och upplägg för varje land och delstat beskrivs, följt av en sammanfattning av vad forskningresultat och myndighets-/institutsrapporter säger om konsekvenserna för primärt brukets omfattning och inverkan på brottslighet samt i mån av uppgifter effekter på den svarta marknaden, ekonomi (skatter), polisarbete m.m. Avslutningsvis sammanfattas och diskuteras huvudresultaten. 

 

Uruguay – 2013 legaliserades innehav, odling och distribution av cannabis genom en lag som antogs av nationalförsamlingen efter förslag från dåvarande presidenten José Mujica. Ingen folkomröstning föregick beslutet. Personer över 18 år kan lagligt anskaffa cannabis på tre olika sätt: hemodling för eget bruk, medlemskap i en cannabis-klubb och inköp på apotek. Det är förbjudet att röka cannabis där tobaksförbud råder, och all form av reklam och främjandekampanjer är förbjudet. Försäljning till turister är också förbjudet, även om försök med ”rundresor” gjorts för att kringgå förbudet. En majoritet av befolkningen har från start varit motståndare till reformen, även om majoriteten minskat efterhand. Det nya systemet har införts långsamt och under betydande problem. Så har t ex apoteken (farmaceuterna) varit negativa mot att sälja cannabis och först 2017 öppnades denna distributionskanal. Bankerna har varit mycket tveksamma till att befatta sig med affärsverksamheter som rör cannabis, då de fruktat motstånd och repressalier från amerikanska banker. Det har lett till att den legala cannabismarknaden i huvudsak utformats som en cash-marknad. Ett annat problem är att många brukare (knappt 40 % år 2014) varit skeptiska till att registrera sig för att få tillgång till legal marijuana. Slutligen ska nämnas att det statliga systemet med enbart två licenserade producenter och strikta krav på testning av produkterna gjort att den legala tillgången initialt varit mycket begränsad. 

 

Ett år efter legaliseringsbeslutet var den illegala marknaden fortfarande det dominerande försörjningsledet. Vanemässiga brukare föredrar att skaffa cannabis från olika håll, vilket strider mot bestämmelserna om registrering och anskaffning via enbart en typ av källa. Maxkvantiteten per brukare och månad – 40 gr – har ansetts ligga för högt, med risk för uppkomsten av en grå försäljningsmarknad.  Huruvida cannabis-bruket ökat efter legaliseringen är oklart. Det finns uppgifter om en påtaglig ökning bland dem som regelbundet använder marijuana, men också uppgifter om att inga signifikanta förändringar skett. 

 

Kanada – i oktober 2018 legaliserades framställning, distribution och innehav/konsumtion av cannabis, genom antagandet av the Cannabis Act, som är en federal lag. Syftet är att uppnå tre mål: 1) att skydda barn/ungdomar från cannabis; 2) att förhindra att kriminella gör vinst på hanteringen; 2) att värna folkhälsan och säkerheten genom att ge vuxna tillgång till legal cannabis. Lagen reglerar tillåtna mängder för personligt innehav (max 30 gr av legalt förvärvad cannabis) och odling (max 4 plantor per hushåll) samt anger att och hur cannabis-produkter får tillagas (bakverk och drycker). I ett tillägg 2019 regleras distribution och försäljning av ätbara och koncentrerade cannabis-produkter. Vidare föreskrivs åldersrestriktioner (över 18 år) och principerna och ansvaret för standardisering av produkterna, regler för marknadsföring och reklam, hälsoinformation och informationsinsatser. Delstater och territorier har rätt att höja minimiåldern (åtminstone en delstat har 21 års-gräns), sänka maxmängden för innehav och utfärda lokala detaljerade regler för odling, platser för konsumtion m.m. Lagen definierar också straffbara handlingar och straffsatser, med särskilt fokus på gärningar som drabbar ungdomar. Exempel på straffbara handlingar är innehav över maxgränsen (böter eller fängelse), illegal distribution och försäljning (böter eller fängelse i max 14 år), insmuggling av cannabis (max 14 års fängelse), överlåtelse till personer under 18 år och utnyttjande av minderåriga för cannabis-relaterade brott (max 14 års fängelse).

 

Den legala försäljningen sker i fysiska butiker och via internet. Data från Statistics Canada (jfr svenska SCB) visar att försäljningen via legala kanaler ökat nationellt och regionalt, men med viss variation för olika delstater. Värdet på första årets legala försäljning beräknas till 908 miljoner kanadensiska dollar. Data visar att konsumtionen ökat med ca 2 % under de första 12 månaderna efter legaliseringen. Ökningen var störst bland män och i åldersgruppen + 25 år (en ökning inom denna grupp inleddes redan innan legaliseringen). Andelen som uppgav dagligt eller nästan dagligt bruk var oförändrad (6 %) ett år efter legaliseringen. En större andel män (+6 %) svarade dock att de är ”höga” fler timmar per dag. Data tyder på att andelen som kör bil under påverkan (inom två timmar efter konsumtion) minskat under första året. År 2019 uppgav 52 % av brukarna att de köpte åtminstone en del av sin cannabis från legala källor, vilket ligger i linje med att införskaffande från den illegala marknaden sjönk från ca 52 % till drygt 40 %.

 

Även i Kanada har implementeringen av det nya systemet skett relativt långsamt. Åtskilliga problem har uppmärksammats. Hit hör exempelvis svårigheterna att få fram tillräckliga mängder certifierad cannabis, regler och tillämpning av standardiserad varu- och innehållsdeklaration (inte minst beträffande mängden THC i produkterna), prissättningen och de kommersiella aktörernas regelefterlevnad. När det gäller sistnämnda aspekt har det uppdagats stora brister i åtlydnaden av åldersreglerna, avsaknad av riskinformation, grundlösa påståenden om produkternas effekter och en allmän glorifiering av cannabis. En del förändringar görs på delstatsnivå, där frågan om slopandet av antalet tillåtna privata försäljningsställen och privatisering av tidigare offentligt drivna verksamheter utgör uppmärksammade inslag.   

 

Forskningen om det kanadensiska systemet och dess effekter är i sin linda. Viktiga frågeställningar som effekter i fråga om folkhälsa, bortträngning av den kriminella marknaden, effekter på brottsligheten och utformningen av saklig och allmänt tillgänglig produktinformation har formulerats men inte undersökts och besvarats i önskvärd omfattning. 

 

Colorado – i denna delstat med knappt 6 miljoner invånare legaliserades cannabis genom ett delstatsbeslut 2012. Beslutet baserades på en folkomröstning i vilken 55 % av de röstande sade ja till legalisering. Beslutet innebär att personer över 21 år kan inneha knappt 30 gram (ett ounce) för egen konsumtion och ”hemodla” upp till 6 cannabisplantor. Vidare regleras licensering för kommersiell odling, förädling och distribution, testning samt butiksförsäljning. Antalet utfärdade licenser bestäms på lokal nivå. Nivån på en särskild punktskatt för cannabis sattes till 10 % (jfr system med särskild tobaks- och alkoholbeskattning). Därutöver infördes en särskild extra skatt, som innebär att en viss del av försäljningsvinsten årligen ska gå till byggnation av skolor. Det dröjde till 2014 innan det första kommersiella försäljningsstället kom i gång. Systemet i Colorado är ett kommersiellt system som tillkom utan kommunikation med ansvariga federala myndigheter som Food and Drug Administration, Dept. of Agriculture och Dept. of Health and Human Services. 

 

Washington – som är en delstat med knappt 7 miljoner invånare legaliserade cannabis genom ett delstatsbeslut 2012. Såsom i Colorado föregicks beslutet av en folkomröstning i vilken 56 % av de röstande förespråkade en legalisering. Legaliseringskampanjen i Washington hade en tydlig kriminalpolitisk profil, med betoning av ökad polisiär satsning på vålds- och egendomsbrott, bortträngning av kriminella organisationer, skapandet av nya skatteintäkter till utbildning, hälsovård, forskning och drogförebyggande insatser. Det nya systemets bas utgörs av ett detaljerat system för delstatliga licenser. Innehav av max ett ounce (knappt 30 gram) för egen konsumtion är tillåtet för personer över 21 år, men hemodling av cannabisplantor är förbjudet. Liksom i Colorado dröjde det till 2014 innan den legala försäljningen påbörjades. Förutom olikheter i regelmängd och en mer tydlig myndighetsstyrning beträffande licenser utmärks Washington också av en betydligt högre skattenivå än Colorado – 37 % (10 % i Colorado). Förutom nämnda lag-/regeländringar infördes också nya gränsvärden för bilkörning under påverkan av cannabis år 2014.

 

Eftersom en hel del av forskningen, och även myndighetsrapporteringen, redovisar effekter av legaliseringen i Washington och Colorado sammantaget, gör jag också det i min sammanställning av legaliseringssystemets effekter efter 2014. Först något om inverkan på konsumtionen av cannabis. Även om resultaten inte är entydiga kan man sammantaget säga att bruket bland vuxna ökat, medan bruket bland tonåringar och ungdomar i stort är oförändrat. Beträffande ökningen bland vuxna finns uppgifter om ökad intensitet; en större andel uppger att de använder cannabis dagligen eller nästan dagligen. Det finns siffror som tyder på att cannabisbruket bland tonåringar minskat mer i Colorado än i USA generellt.  

 

När det gäller inverkan på brottsligheten är läget oklart. Det finns resultat som visar att införandet av legal försäljning i de båda delstaterna bara haft minimal eller ingen påverkan på brottsligheten – någon signifikant långvarig effekt på vålds- och egendomsbrott har inte kunnat beläggas. Å andra sidan finns forskning som säger att brott och ordningsstörningar i närheten av apotek och försäljningsställen ökat. Det gäller Denver i Colorado under åren 2012 – 2015. Beträffande smuggling av legal cannabis till angränsande stater finns uppgifter om en ökning (Washington). 

 

Det finns även studier som pekar på att legaliseringen haft positiva effekter på polisens och andra rättsvårdande myndigheters arbete. Uppklaringen av brott har ökat. I Colorado ökade uppklaringen av alla brott utom grov misshandel och stöld av motorfordon, och i Washington ökade uppklaringen framför allt av misshandel och inbrottsstöld. Tidsmässiga samband är tydliga liksom skillnaderna gentemot delstater som inte legaliserat cannabis. En annan positiv konsekvens gäller relationen mellan Colorado och närbelägna kommuner i angränsande delstater. Här finns resultat som visar på en signifikant minskning av egendoms- och tillgreppsbrott och lindrig misshandel jämfört med kommuner som inte gränsar till Colorado. Väl att märka är dock att liknande positiva spridningseffekter inte har noterats för Washington. 

 

Trafiksäkerhetsfrågan – bilkörning under påverkan av cannabis – har varit viktig i alla länder och delstater som legaliserat bruket av cannabis. Även här är bilden oklar för Washingtons och Colorados del. Uppgifter från Colorado tyder inte på någon ökning av drograttfylleri, medan det finns resultat från Washington som visar på ökning av bilkörning under cannabispåverkan.  

 

En del forskning tar sikte på andra systemeffekter. Trots beskattning och en kraftig ökning av legal cannabisförsäljning har systemet i Colorado inte producerat några stora vinster. Kostnaderna för rättsväsendet i stort har inte minskat, eftersom cannabishanteringen i hög grad fortfarande är i händerna på kriminella aktörer – den svarta marknaden fortlever. En annan aspekt som tas upp är att utbildning och träning av berörda yrkesgrupper varit underfinansierad och otillräcklig (gäller Washington).

 

Den delstatliga legaliseringsvågen i USA har gått snabbt fram. Idag har 18 delstater plus Washington DC någon form av legalt system som reglerar framställning, distribution och försäljning samt innehav för egen konsumtion av cannabis för rekreation. En annan sida av denna sak är att vi fått forskning som beskriver och analyserar effekterna av förändringen i betydligt fler delstater än Colorado och Washington. Exempel på resultat från studier med en mer omfattande empiri ges nedan.

 

I en av dessa (från 2021) konstateras att vuxnas cannabisbruk har ökat efter legaliseringen. Det finns lite bevis för att legaliserad cannabis skulle leda till ökat bruk av annan, tyngre narkotika och våldsbrott (dvs. tesen om cannabis som inkörsport bekräftas inte). Däremot framhålls att det finns en del belägg för att legaliserad cannabishantering kan leda till minskad överdödlighet till följd av konsumtion av opioidpreperat. 

 

I en jämförande studie undersöks prevalensen av cannabisbruk – dagligt bruk, bruk en gång i veckan och bruk en gång per månad – i amerikanska delstater som legaliserat cannabis, delstater där cannabisbruk är illegalt och i Kanada. Tabellen nedan visar hur det ser ut.

 

 

Dagligt bruk

En gång per vecka

En gång per månad

Delstater där bruket är legaliserat

11,3 %

18,2 %

25,0 %

Kanada

8,9 %

14,1 %

19,0 %

Delstater där bruket är illegalt

7,4 %

11,6 %

16,8 %

 

I studien noteras också att bruket av koncentrerade cannabisprodukter samt konsumtionen av ät- och drickbara cannabisberedningar är högre i delstater som legaliserat bruket.

 

I en uppföljande sammanfattning från Cato Institutet 2021 konkluderas att erfarenheterna hittills tyder på att legaliseringen inneburit tämligen små förändringar av konsumtionen och även blygsamma förändringar inom andra områden. Data ger varken stöd för förespråkarnas utlovade ”gamechanger” eller för motståndarnas utmålade katastrofscenarier. Men ett område tycks utgöra ett undantag: skatteintäkterna har i en del fall överträffat förväntningarna. 

 

Sammanfattande diskussion

 

Legalisering är ett paraplybegrepp för regleringssystem som sinsemellan är tämligen olika. I ena änden har vi Uruguay med ett helstatligt system för hanteringens olika led, i mitten har vi Kanada och Washington med en mix av statliga och kommersiella verksamheter och i andra änden har vi Colorado med en närmast renodlad kommersiell hantering. Systemen har skiljaktiga krav beträffande ålder, mängd och produkttyp som får innehas, om hemodling tillåts, var och i vilken omfattning cannabis får säljas, registrering (Uruguay), priser och skattenivåer, ansvar för kvalitetskontroll, regler för marknadsföring och reklam m.m.

 

Oavsett typ av regleringssystem är det uppenbart att det tar tid att implementera den nya ordningen och att inkörningsfasen kantas av betydande problem.

 

Legaliseringens effekter på konsumtionen kan översiktligt summeras så här:

 

-       Konsumtionen av cannabis har ökat. Det gäller främst vuxnas bruk. Bruket bland tonåringar/ungdomar är i stort oförändrat.

-       Vuxna vanebrukare konsumerar mer frekvent och är påverkade under längre tid när de konsumerar.

-       Bruket av ät- och drickbara cannabisberedningar liksom av koncentrerade cannabisprodukter har ökat.

 

Legaliseringens effekter på brottsligheten kan översiktligt summeras så här:

 

-       Någon signifikant och mer stadigvarande effekt på vålds- och egendomsbrott har inte kunnat beläggas.

-       Uppgifter finns om smuggling av legal cannabis till angränsande delstater.

-       Några studier visar att uppklaringen av brott – både vålds- och egendomsbrott – har ökat.

-       Den organiserade brottslighet har trängts tillbaka, men den svarta marknaden fortlever i alla länder och delstater som legaliserat cannabis.  

-       Det har inte visats att ökad tillgång på cannabis har lett till ökat bruk av annan, tyngre narkotika och därmed förknippad brottslighet.

 

Forskningen om legaliseringens effekter är i sin linda. Men trots det finns en hel del underbyggda resultat och dokumenterade erfarenheter från de länder och delstater som legaliserat hantering och konsumtion av cannabis. Länder och delstater som framöver anammar legaliseringsidén och som utvecklar formella regleringssystem i syfte att konkurrera ut och ersätta den svarta marknaden kan lära en hel del av de problem och svårigheter som detta systemskifte i praktiken har visat sig innebära. 

 

Genomgången av forskning och myndighets-/institutsrapporter landar dock i en säker slutsats: legalisering är ingen ”quick fix” för att lösa problemen med gängbrottslighet och andra delar av den illegala narkotikahanteringen.

 

Litteratur

 

María Fernanda Boidi, Rosario Queirolo, and José Miguel Cruz (2016) Cannabis consumption patterns among frequent consumers in Uruguay. International Journal of Drug Policy. Vol. 34: 34-40.

 

José Miguel Cruz, Maria Fernanda Boidi, and Rosario Queirolo (2018) The status of support for cannabis regulation in Uruguay 4 years after reform: Evidence from public opinion surveys. Drug and Alcohol Review. Vol. 37/1: 429-434.

 

Angela Dills et al. (2021) The Effect of State Marijuana Legalizations: 2021 Update. Cato Institute.

 

Samantha Goodman et al. (2020) Prevalence and forms of cannabis use in legal vs. illegal recreational cannabis markets. International Journal of Drug Policy, Vol. 76.

 

Government of Canada (2021) Canadian Cannabis Survey 2020: Summary.

 

David T. Hammond et al. (2020) Evaluating the impacts of cannabis legalization: The International Cannabis Policy Study. International Journal of Drug Policy. Vol. 77.

 

John Hudak, Geoff Ramsey, and John Walsh (2018) Uruguay’s cannabis law: Pioneering a new paradigm. Center for Effective Public Management. The Brookings Institution, Washington, DC.

 

Lorine A. Hughes, Lonnie M. Schaible, and Katherine Jimmerson (2020) Marijuana Dispensaries and Neighborhood Crime and Disorder in Denver. Colorado. Justice quarterly. Vol. 37/3: 461–485.

 

Sam Kamin (2019) Colordo Marijuana Regulation Five Yers Later: Have we Learned Anything at All? Denver Law Review. Vol. 96:2, 221-246.

 

Hannah Laqueura et al. (2020) The impact of cannabis legalization in Uruguay on adolescent cannabis use. International Journal of Drug Policy. Vol. 80.

 

Ruibin Lua et al. (2021) The Cannabis Effect on Crime: Time-Series Analysis of Crime in Colorado and Washington State. Justice Quarterly. Vol. 38/4: 565–595.

 

David A. Makin et al. (2019) Marijuana Legalization and Crime Clearance Rates: Testing Proponent Assertions in Colorado and Washington State. Police Quarterly. Vol. 22(1) 31–55.

 

Jack K. Reed (2018) Impacts of Marijuana Legalization in Colorado. A Report Pursuant to Senate Bill 13‐283. Colorado Department of Public Safety. Division of Criminal Justice.

 

Michelle Roterman (2020) What has changed since cannabis was legalized? Health Reports. Statistics Canada.

 

Joseph J. Sabia et al.(2021) Is Recrational Marijuana a Gateway to Harder Drug Use and Crime? Working Paper 29038 http://www.nber.org/papers/w29038. National Bureau of Economic Research. Cambridge MA.

 

Gillian L. Schauer (2020) Marijuana Legalization in the United States. A Comparison of Non-Medical Marijuana Policies and Regulation Across Ten U.S. States. The French Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (OFDT).

 

Eric L. Sevigny et al. (2021) Protocol: The effects of cannabis liberalization laws on health, safety, and socioeconomic outcomes: An evidence and gap map. Campbell Systematic Reviews. Vol. 17/1.

 

Natasha Y. Sheikhan et al. (2021) Compliance With Cannabis Act Regulations Regarding Online PromotionAmong Canadian Commercial Cannabis-Licensed Firms. JAMA Network Open. 2021;4(7):e2116551. doi:10.1001/jamanetworkopen.2021.16551.

 

Statistics Canada (2019) The retail cannabis market in Canada: A portrait of the first year.

 

Mary K. Stohr et al. (2020) Effects of Marijuana Legalization on Law Enforcement and Crime: Final Report. Department of Criminal Justice and Criminology Washington State University Pullman, Washington 99164-4872.

 

Guangzhen Wu, Francis D. Boateng, and Xiaodong Lang (2020) The Spillover Effect of Recreational Marijuana Legalization on Crime: Evidence From Neighboring States of Colorado and Washington State. Journal of Drug Issues, Vol. 50(4) 392–409.

 

Guangzhen Wu, Ming Wen, and Fernando A. Wilson (2021) Impact of recreational marijuana legalization on crime: Evidence from Oregon. Journal of Criminal Justice. 72.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fredag 6 augusti 2021

”Polisiärt precisionsarbete” – erfarenheter från New York City

 

Nyligen presenterades en intressant artikel om de senaste årens polisiära insatser mot gängvåldet i New York City*. Bakgrunden är denna: Det dödliga våldet minskade kraftigt i hela USA från början av 1990-talet till år 2000, varefter minskningen planade ut för att i slutet av 2010-talet förbytas i en ny ökning. I NYC fortsatte dock minskningen, och i slutet av 2010-talet var antalet mord per 100 000 invånare lägre i NYC än i USA generellt, vilket det inte varit sedan 1960. Nedgången i NYC skedde trots ett domstolsbeslut 2013 som förklarade att storskalig och allomfattande tillämpning av ”stop-and frisk” var olaglig. Utslaget kom efter en omfattande kritik om att kvarhållande, utfrågning och visitation på gatan skedde på lös grund och innebar etnisk diskriminering (drabbade i huvudsak afro-amerikaner och latinos). Antalet ”stop-and-frisk”-ingripande ökade under åren 2002 – 2011 från 97 000 till 680 000, men minskade dramatiskt efter domslutet 2011 – till 12 000 år 2016. Vi talar här om en åtgärd som enligt många – både forskare och praktiker – i kombination med ökat antal poliser och reformerat polisarbete utgör huvudförklaringen till den exceptionella minskningen av våldsbrottsligheten i NYC. 

 

Vad kan då förklara minskningen av det dödliga våldet i NYC efter inskränkningen av ”stop-and-frisk”-insatser? Enligt forskarna beror det på ändrad strategi från NYPD:s sida. De analyserar och utvärderar denna, som de menar innefattar två huvudinslag: en kampanj för att ”golva gängen” (gang takedowns) och inom dess ram utvecklingen av ett ”polisärt precisionsarbete”, med syfte att minska skjutvapenvåldet. De viktigaste komponenterna är dessa:

 

-       Fokus på gäng som är lokaliserade till och operativa i de olika stadsdelarnas mest utsatta områden

-       Fokus på gängmedlemmar som är drivande i våldsutövningen

-       Insatser/tillslag som baseras på omfattande underrättelsedata

-       Samverkan mellan polis och åklagare i de aktuella distrikten plus federala åklagare

-       Åtal för stämpling till brott (conspiracy) som skett inom organiserad brottslighet – primärt inte åtal för utförda brott utan för planerade brott.

 

Forskarna har analyserat utfallet av 109 gängtillslag i något av stadens 340 utsatta områden (public housing developments) sedan 2011. Majoriteten av de gripna var unga män från etniska minoritetsgrupper, varav hälften var under 25 år och 6 % under 18 år. Resultaten visar att efter ett gängtillslag (som kunde pågå under en vecka) minskade antalet mord i området med 50 % – 60 %, antalet skjutningar minskade med knappt 40 %. För misshandel noterades en marginell minskning, medan egendomsbrott inte påverkades. Reduceringen av skjutvapenvåldet varade genomsnittligt i 18 månader, trots att efterföljande polisiära insatser inte ökade. Forskarna fann inga belägg för överflyttning av den utslagna brottsligheten till angränsande områden. De menar att effekten av strategin för att ”golva gängen” kan förklara ca 22 % av de minskade skjutningarna i och omkring utsatta områden under åren 2011 – 2018 och ca 11 % av minskade skjutningar i NYC som helhet. Effekten på mord, som är svårare att fastställa med tanke på det begränsade antalet fall, uppskattas till en reducering i storleksordningen 17 % per år för staden i stort. De framhåller att den verksamma mekanismen bakom minskningen av skjutvapenvåldet är inkapacitering av gängmedlemmar som är drivande våldsverkare. 

Det finns åtminstone två anledningar till att resultaten som redovisas i artikeln är av intresse för bekämpningen av gängskjutningar här hos oss. För det första innefattar strategin inslag som är identiska med delar i den polisiära strategin som utvecklats i Storgöteborg, och på andra platser i Sverige: fokus på gängverksamhet lokaliserad till utsatta områden, sikte på ledande gängmedlemmar och drivande våldsverkare, insatser baserade på underrättelsedata och samverkan mellan polis och åklagare. För det andra argumenteras trovärdigt för att inkapacitering av drivande personer har en förvånansvärt långvarig effekt, både på områdesnivå och stadsnivå (eftersom gängvåldet svarar för en ansenlig del av det totala våldet). Artikelförfattarna betonar att de inte funnit några åtgärder före och efter gängtillslagen som skulle kunna peka på konkurrerande förklaringar till den relativt långvariga minskningen av skjutvapenvåldet. I Sverige är det mycket tunnsått med motsvarande utvärderingar, och ofta påstås att tillslag och inlåsning av nyckelpersoner som bäst har kortvariga effekter (jfr. påståendet att unga kriminella står i kö för att fylla tomrummet). Här visas något annat. Forskarnas resonemang ligger snarare i linje med tesen om att nyckelpersonerna är svåra att ersätta, och att antalet individer i ett område som är villiga att engagera sig i gängvåld är begränsat. 

 

Jag ska avsluta med några reflektioner kring detta. Inom företagsekonomi och organisationsforskning är humankapital ett viktigt begrepp. Det pekar på att människors färdigheter, talanger och kompetenser är avgörande för produktionen inom framför allt kunskapsintensiva och entreprenörsdrivna verksamheter. Jag menar att gängsbaserad organiserad brottslighet är av detta slag, åtminstone när den är framgångsrik. Humankapitalet är måhända ännu viktigare inom verksamheter som sker utan den stadga som formella lagar, regler, avtal och branschinterna riktlinjer kan ge. Inom sociologi och statsvetenskap har begreppet socialt kapital under senare decennier fått en central ställning. Med det menas förekomst och tillgång till resursrika nätverk som präglas av förtroendefulla relationer och gemensamma normer mellan dem som interagerar. Tillgången på socialt kapital är ett viktigt incitament för smidigt och effektivt verksamhetsutförande. Det har liknats vid smörjolja i samhällsmaskineriet. Nu till min poäng. Nyligen myntades begreppet kriminellt kapital(Nguyen 2020)**. Därmed avses en individs resurser i form av information, kunskap och praktiska färdigheter om hur brott begås (en form av humankapital), som ofta kombineras med sociala kontakter och nätverk som kan ge tips, råd och stöd för att begå brott (en form av socialt kapital). Begreppet kriminellt kapital har utvecklats för att bl.a. kunna förklara varför vissa individer är mer framgångsrika än andra i sin kriminella gärning och mer drivna i att undvika att åka fast (se även Engdahl & Lindgren 2021:221***). 

 

Inom legitima verksamheter betraktas förluster av nyckelpersoner med betydelsefullt humankapital och tillgång till omfattande socialt kapital som svårhanterliga och verksamhetshotande. Personerna är svåra att ersätta, och det är ingalunda självklart att de strukturer som sådana nyckelaktörer skapat överlever utan dem. Enligt mitt resonemang gäller samma logik för organiserad kriminell verksamhet. Inkapacitering av nyckelpersoner kan ses som en form av blockering och upplösning av kriminellt kapital, som i betydande grad är en färskvara. Att kriminella nyckelpersoner berövas sin handlingsförmåga innebär därför en minst lika svårhanterlig motgång för deras verksamhet som motsvarande för konventionell företagsverksamhet. Om resultaten från det ”polisiära precisionsarbetet” i NYC är överförbara, skulle det innebära att de fällande domarna (om de står sig) mot ledande gängmedlemmar i bl.a. Stockholm och Göteborg ger en period av verklig försvagning av strukturerna – en period som kan bli ett viktigt momentum för ytterligare insatser, både av reaktivt och preventivt slag.   

 

 

 

*Aaron Chalfin, Michael LaForest & Jocob Kaplan (2021) “Can Precision Policing Reduce Gun Violence? Evidence from “Gang Takedowns” in New York City”. Journal of Policy Analysis and Management, (under utgivning).

 

**Holly Nguyen (2020) “On the conceptualization of criminal capital”. Journal of Research in Crime and Delinquency, 57 (2): 182–216.

 

***Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2021) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.