onsdag 15 augusti 2018

Läget i särskilt utsatta områden

(Denna text var publicerad som debattartikel i GPs e-tidning, 14/8).

I Göteborg finns sju särskilt utsatta områden. Det saknas en etablerad definition om vad som utmärker ett sådant område. Men vanligen hänvisas till socio-ekonomisk utsatthet i förening med gängbrottslighet, otrygghet och svagt förtroende för polis och andra myndigheter, parallella samhällsstrukturer och islamistisk extremism. Bedömningen av tillståndet brukar göras genom jämförelser med Göteborg i stort, eller med vissa mer välmående stadsdelar. Men hur ser det ut om vi jämför utvecklingen över tid i de särskilt utsatta områdena? Har det blivit bättre eller sämre?

Låt oss börja med den socio-ekonomiska utsattheten. Områdena drabbades särskilt hårt av   finanskrisen 2007/08. Först kring 2011 började en återhämtning. Under senare år har utvecklingen gått i en alltmer positiv riktning. I ekonomiskt avseende har samtliga områden fått det bättre. Medianinkomsten har ökat, i vissa områden med mer än 30 %. Ökningen i Göteborg som helhet var under samma tid 20 %.  År 2011 präglades 6 områden av relativ fattigdom (65 % av medianinkomsten för Göteborg som helhet), år 2016 var det 4 områden. Antalet förvärvsarbetande har ökat i samtliga områden, samtidigt som antalet personer med ekonomiskt bistånd har minskat. Ohälsotalet (utbetalda dagar med ersättning från socialförsäkringssystemen) har också reducerats i samtliga områden. Graden av förbättring varierar. Några områden bör i socio-ekonomiskt avseende inte längre definieras som särskilt utsatta. Men även de med en måttlig utveckling har som sagt fått det bättre.

Den primära drivkraften för den goda utvecklingen stavas ekonomisk högkonjunktur. Framstegen visar med tydlighet att de särskilt utsatta områdena utgör integrerade delar av samhället i stort. När samhället krisar slår det särskilt hårt mot dessa områden, och omvänt: när samhällsekonomin ljusnar, grönskar det.

Hur är det då med brottsligheten och otryggheten? Först det som toppar nyhetsflödets rubriker – de gängrelaterade skjutningarna. I Göteborg som helhet har de minskat under perioden 2013 – 2017, men vi har en ökning första halvåret 2018 jämfört med motsvarande tid 2017. Om det är en tillfällig uppgång, eller ett trendbrott, är för tidigt att säga.

Under perioden 2015 – 2018 (första halvåret respektive år) har den totala anmälda brottsligheten minskat i alla Göteborgs stadsdelar. I absoluta tal, men mer per capita (färre brott fördelade på fler invånare). Framför allt minskade stölder och skadegörelse. Anmälda våldsbrott har ökat i vissa stadsdelar och minskat i andra. Trenden är bättre än för riket i stort

Enkät- och intervjusvar visar att brott mot enskild person är vanligare i socialt utsatta områden (BRÅ 2018:9). Utsattheten under senare år är högre för kvinnor än för män. I ett längre tidsperspektiv – 2016 jämfört med 2005 – har den dock inte ökat. Utsattheten för egendomsbrott mot hushåll har minskat under nämnda år. Det är väl känt att kvinnor är mer otrygga än män, t ex mätt som otrygghet vid utevistelse i boendeområdet en sen kväll. Det gäller oavsett områdestyp. I ett längre tidsperspektiv (2017 jämfört med 2006) har andelen otrygga kvinnor i socialt utsatta områden minskat. Även otrygghetens påverkan på beteendet (valt annan väg/annat färdsätt/avstått en aktivitet) har minskat något under nämnda period. Ifråga om påverkan på livskvaliteten är nivån i stort densamma. 

En ofta påtalad problemaspekt är det låga förtroendet för polis och andra myndigheter i socialt utsatta områden. Andelen som har stort förtroende för polisens sätt att bedriva sitt arbete ligger kring 60 %. Det är en betydligt högre siffra än vad kungahuset, riksdagen, svenska kyrkan och dagspressen når upp till i förtroendebarometerns nationella mätningar. 

Vad kan ligga bakom den godartade utvecklingen? Även ifråga om brottslighet och otrygghet spelar den ekonomiska högkonjunkturen in. Men jag vill peka på en annan viktig faktor. Under senare år har polis och andra delar av rättsväsendet kraftsamlat. Det gäller exempelvis lagändringar, nya övervakningskameror, utvecklade arbetsmetoder med ”hot spot”- bevakning och intensiv kontroll av ”högkriminella”. Dessutom finns i Göteborg en väl utvecklad samverkan mellan polis, stadens verksamheter, insatser från näringsliv och ideella krafter. Utmärkande är bl.a. ett problembaserat arbetssätt med lokala, gemensamma lägesbeskrivningar, medborgardialoger, betoning av långsiktighet inom befintliga organisationer, tonvikt på boendesituationen och insatser för barn och tonåringar samt gemensamma träffar för avstämning och metodutveckling.

Bilden som presenteras här är betydligt ljusare än de dystopiska skildringar som präglar både nyhetsflödet och delar av den politiska debatten. Särskilt utsatta områden har förvandlats till en projektionsyta för den rädsla, oro och osäkerhet som präglar dagens polariserade samhällsklimat. Det är kanske inte helt oväntat om vi ser till nyhetsflödet med sin förkärlek för ovanligheter, problem och företeelser som kan verka skrämmande och negativa. Men av politiker har vi rätt att kräva en mer underbyggd analys och mer än kortsiktiga populistiska utspel. Åtminstone av dem som gör anspråk på att vara seriösa och ansvarstagande. 


Faktaruta

Särskilt utsatta områden i Göteborg, enl. Polisens nationella operativa avdelning, juni 2017

Bergsjön, Biskopsgården, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Tynnered/Grevgården/Opaltorget.  



fredag 13 juli 2018

Bedömningarna ändras när sociala problem reduceras


Varför verkar vissa sociala problem så svårlösta? Även om moderna samhällen har uppnått stora framsteg när det gäller fattigdom, analfabetism, våld och barnadödlighet så tror majoriteten att det bara går utför och blir värre och värre. Vad kan det bero på? I en artikel i tidskriftenScience 2018/360: 1465–1467 hävdar en grupp psykologer från ledande universitet* (David Levari, Daniel Gilbert mfl.) att det beror på att vi människor har en kognitiv tendens att anpassa våra bedömningar och inkludera delvis andra empiriska fall när de ursprungliga minskar i omfattning. När exempelvis våld i betydelsen fysisk attack mot en annan person minskar i omfattning vidgas definitionen av våld till att även inkludera icke-fysiska provokationer och kränkningar. 

I en serie experiment visade forskargruppen hur denna s k ”prevalensframkallade begreppsförändring” fungerar. Deltagarna fick se en serie av 1000 prickar som varierade från skarpt blå till skarpt lila och uppmanades att välja ut de blå prickarna. Efter 200 prov minskades mängden blå prickar för en av försöksgrupperna. Det visade sig att deltagarna tenderade att inkludera prickar som de tidigare exkluderat som lila. Deras ”blå-begrepp” ändrades och de blev mer generösa i sina bedömningar av vad som räknas som blått. Resultaten upprepades när forskargruppen i förväg berättade att mängden blå prickar skulle minska, och när en del deltagare uppmanades att vara noggranna och hålla koll på blått respektive lila. Upplägget ändrades också så att mängden blå prickar minskades abrupt istället för gradvis, och i en avslutande omgång ökades mängden blå prickar istället för att minskas. Som förväntat blev resultatet det omvända: ökningen gjorde att deltagarna efterhand i mindre grad identifierade en prick som blå. Enligt forskargruppen visade sig den ”prevalensframkallade begreppsförändringen” vara förvånansvärt robust. Den påverkades som sagt inte av förvarningar, inte av instruktioner och incitament, inte av hastiga minskningar och inte heller när förändringen (minskningen) gick i motsatt riktning.

Experimentet utvecklades till att omfatta mer avancerade förändringar. I en serie försök fick deltagarna se 800 datorgenerade ansikten som varierade ifråga om hotfullhet (enligt oberoende bedömare). Deltagarna uppmanades bestämma om de ansikten de såg var hotfulla eller inte. Efter 200 prov minskades mängden hotfulla ansikten för den ena deltagargruppen. På samma sätt som med prickarna ”ersatte” gruppen försvunna hotfulla ansikten med sådana som tidigare hade bedömts vara icke-hotfulla. Deras begrepp om hotfulla ansikten vidgades när de ”verkligt” hotfulla blev färre. I ett tredje experiment fick deltagarna spela rollen av granskare av forskningsansökningar. De fick ta ställning till 240 ansökningar som (enligt oberoende bedömare) varierade från mycket etiska till att vara mycket oetiska. Uppdraget var att besluta vilka som skulle få tillstånd att genomföra studierna. Efter 96 prov minskades mängden oetiska ansökningar för den ena deltagargruppen. I linje med tidigare experiment visade det sig att de ”kompenserade” för bortfallet av oetiska ansökningar genom att i ökad utsträckning exkludera ansökningar som de tidigare hade ansett vara etiskt godtagbara. 

Mekanismen med ”prevalensframkallad begreppsförändring” innebär alltså att begrepp vidgas när åsyftade empiriska fall reduceras. Problemet i sig minskar i omfattning, men det förblir intakt i föreställningsvärlden genom att andra empiriska yttringar identifieras och värderas utifrån de ursprungliga bedömningsgrunderna (blå prickar, hotfulla ansikten, oetiska ansökningar … osv). Gränserna förflyttas och nya exempel graderas om.


*Levari, David E. et al. (2018) ”Prevalence-induced concept change in human judgement”. Science, 360: 1465–1467.
      

måndag 2 juli 2018

50 år sedan president Johnsons brottskommission


I fjol var det 50 år sedan president Johnsons brottskommission lade fram sin analys och sitt digra program för reformering av insatserna mot ungdomsbrottsligheten i USA. För att uppmärksamma detta och granska vad som gjorts presenterade tidskriften Criminology & Public Policytidigare i år ett temanummer. I en översiktsartikel summerar Jodi Lane* kommissionens arbete, vad som hände och vad som bör göras framöver. Eftersom brottskommissionens slutsatser och rekommendationer för 50 år sedan fick konsekvenser för i stort sett hela Västvärldens kriminalpolitik är det motiverat att titta närmare på denna uppföljning.

Hon inleder med att konstatera att kommissionen argumenterade för brottsförebyggande insatser. Särskilt angeläget framstod behoven beträffande välkända risker för barns/ungdomars framtida problembeteende och brottslighet. Lane framhåller särskilt kommissionens betoning av bostadsområden, kamratpåverkan, familjeförhållanden och skolan, och hon kommenterar utifrån dagens forskningsläge. 

Då som nu står de amerikanska städernas fattiga innerstadsområden i centrum. I dessa socialt segregerade och desorganiserade miljöer är trångboddheten hög, liksom arbetslöshet, splittrade familjer, brottslighet, gängbildningar, otrygghet, avhopp från skolan, osv. Inom forskningen talas om ”fattigdomsfällor”, anhopning av nackdelar och svag kollektiv egenförmåga. Idag bor omkring 25 % av fattiga afro-amerikaner i områden som dessa. 

Många barn/ungdomar tvingas växa upp i dysfunktionella familjer. Bristande förmåga till omvårdnad och tillsyn, ofta i kombination med missbruk och psykiska problem hos en eller båda föräldrarna utgör sedan länge välkända missförhållanden. Familjekonflikter, skilsmässor, återkommande partnerbyten (oftast män som kommer och går) bidrar till instabiliteten. Härtill kommer nyckfullhet, ombytlighet, hot och våld i de vuxnas relationer till barn/ungdomar. 

Barn som försummas, vanvårdas eller lämnas vind för våg söker sig till andra i samma situation. Trångboddheten spelar förstås också in i sammanhanget. I de beskrivna områdena är risken att exponeras för våld och annan brottslighet stor. Detsamma gäller risken för gängrekrytering. Det finns ett starkt samband mellan kamratrelationer och brottslighet.

Den ojämlikhet som kommissionen konstaterade för skolelever fortlever i hög grad. Lane noterar att barn som lever i fattigdom mer sällan går i förskola, läser mindre ofta och är mer oförberedda på att lära när skolan börjar. Låga studieresultat, drop-outs, ”gå om” en klass osv. är vanligare bland fattiga familjer och en-förälders-hushåll. Många innerstadsskolor har enbart icke-vita elever, är underfinansierade och har stora problem med att rekrytera kvalificerade lärare. Våld och bråk, gängbildningar och avstängningar är vanligare i ”fattiga” skolor och skolor med hög andel av minoritetsgrupper. Lane konstaterar att trots att mycket gjorts för att förbättra den ojämlika skolsituationen så har många av problemen snarare förvärrats. Skolan är därför en instans som påtagligt bidrar till vissa gruppers kumulerade nackdelar, och därmed till det som Lane kallar ”direktförbindelsen mellan skola och fängelse” för framför allt unga afro-amerikanska män.

Kommissionens fokus på missgynnande uppväxtvillkor i fattiga områden innebar att åtgärdsförslagen kom att koncentreras dit. Det övergripande syftet med insatserna var att förbättra levnadsförhållandena för innerstadens fattiga unga. Mer konkret rekommenderade kommissionen åtgärder för att engagera ungdomar i samhällsaktiviteter, ge unga arbetsträning och anställning, utveckla särskilda ungdomscentra för att nå ut med och koordinera stödjande insatser, utveckla partnerskap mellan myndigheter, samhällsorganisationer, kyrkor och andra ideella organisationer samt reformera rättssystemet i syfte att inkludera snarare än att exkludera ungdomsbrottslingar.

Stor vikt lades på program för att minska arbetslösheten och stödja familjer i socialt utsatta områden. Detsamma gällde bostäder och fritidsaktiviteter. Inom skolområdet betonade kommissionen satsningar med ökade ekonomiska resurser, anställning av fler och bättre utbildade lärare, upprustning av lokaler och nyanskaffning av utrustning, program för att motverka diskriminering och alternativa linjer med studievägledning, arbetsträning och praktik för elever som inte ville eller kunde komma in på college. 

På rättssystemets område gjordes särskilda ”ungdomssatsningar” inom polis och domstolsväsende. Genom förbättrad utbildning och träning skulle kunskapen om adolescensens villkor och den nya ungdomskulturen öka. Förutsättningslös och rättssäker behandling av tonåringar och ungdomar inom hela rättskedjan betonades. Inom denna ambition rymdes strävanden att minska antalet gripanden och minimera ungas vistelser på polisstationer och häkten. Krav på dokumentation av stopp, identifiering och visitering infördes, och polisen uppmanades satsa på samverkan med andra myndigheter och ideella organisationer för att därigenom bli en del av ett bredare utbud av samhällsstöd. Inom domstolsväsendets infördes separata ungdomsenheter, misstänkta unga garanterades rätten till juridiskt biträde och förbättrad rättssäkerhet betonades överlag.   

Jodi Lane konstaterar att mycket av kommissionens reformagenda förverkligades. Samtidigt fastslår hon att resultaten varit blygsamma, eller rent av nedslående. Läget för ”samhällets olycksbarn” är idag inte mycket bättre än för 50 år sedan. Men det betyder inte att det inte finns förebyggande och ingripande program som visat sig vara effektiva alternativt klassificerats som lovande. Lane ger exempel på olika metoder som använts för att utvärdera och kvalitetssäkra program, och hon hänvisar till hemsidan www.crimesolutions.gov för exempel på program och praktiker som utvärderats (databasen handhas av National Institute of Justice). Här redovisas totalt 331 brottsförebyggande program, varav 64 bedömts vara effektiva, 192 lovande och 75 utan avsedd effekt. Här listas även praktiker, dvs. metodinslag som tillämpas utan att ett helt namngivet program tillämpas. Av 44 brottsförebyggande praktiker som utvärderats är 13 bedömda som effektiva, 26 som lovande och 22 har granskats utan att avsedda effekter kunnat fastslås.

Kännetecknande för fungerande förebyggande program är bl.a. uppsökande verksamhet med hembesök, social träning för både ungdomar och familjer, betoning av ökad inlärningsförmåga i förskoleåldern, satsning på kognitiva och beteendeinriktade programformer, familjebaserade öppenvårdsinsatser (MST) och insatser för att motverka mobbning. När det gäller ingripanden metoder (tertiär prevention i syfte att förhindra återfall i brott) framhåller Lane aspekter som en målgrupp av ”högriskbrottslingar”, fokus på förändringsbara riskfaktorer samt insatser ämnade att förändra kognitiva- , beteendemässiga- och sociala inlärningsmönster.

Jodi Lanes urval och resonemang är öppet för invändningar. Redovisningen är i allt väsentligt inriktad på sociala preventionsinsatser, dvs. den typ av förebyggande ansatser som dominerade under 1960-talet och som självklart bildade epicentrum för kommissionens reforminriktade tänkande. Därmed förbigår hon de landvinningar som gjorts inom andra preventionsområden, särskilt ifråga om situationell prevention och miljöinriktad prevention (CPTED). Hon refererar inte heller till senare decenniers reformering av polisverksamheten, med omfattande satsningar på exempelvis ”community policing” och problemorienterat polisarbete. Även program som bygger på uttalad samverkan mellan polis, kommun, företag och civilsamhälle utelämnas. Går man igenom den ovannämnda databasens lyckade program hittar man emellertid många exempel på program och praktiker som hör till den förbisedda skaran.     

Avslutningsvis formulerar Lane svar på frågor om vad en nutida kommission borde beakta. Hon gör det i åtta punkter:

Hjälp skadar inte– under denna rubrik poängterar Lane att tonåringar och unga i kognitivt och emotionellt avseende inte är vuxna. I deras ålder är hjärnan inte fullt utvecklad för att fullt ut kunna hantera känslor, motstå grupptryck och överväga handlingars långsiktiga konsekvenser. De kan därför i högre grad än vuxna förväntas begå misstag. Ingripanden bör därför som regel ha en hjälpande/terapeutisk inriktning och inte en straffande. Hon påminner också om att ingripanden – trots goda avsikter – har visat sig kunna göra mer skada än nytta.

Stärk den rättsliga processens skyddsmekanismer– även om mycket av kommissionens reformprogram handlade om att stärka rättssäkerheten för unga lagöverträdare återstår mycket att göra, menar Jodi Lane. Det gäller inslag i hela rättskedjan, från förhörssituationer till genomförandet av rättegångar (jurybedömning och överklaganden) samt hänsynstagande till ålder som en förmildrande omständighet. Det gäller särskilt när brott begåtts av barn/tonåringar.

Fortsätt att utveckla, implementera och rationalisera kostnadseffektiva evidensbaserade program för unga med problembeteende och unga lagöverträdare– för att åstadkomma detta krävs bl.a. att program utvärderas och klassificeras som verksamma eller inte, att program och utvärderingsresultat dokumenteras och görs tillgängliga och att myndigheter utformar regler och riktlinjer om att ekonomiska anslag styrs till insatser som visats vara effektiva, eller i vart fall lovande.

Skräddarsy insatserna: en storlek passar inte alla – socialt utsatta ungdomar har olika problem och utsätts för olika risker – i hemmet, i grannskapet, i skolan, bland kamrater etc. – stödjande insatser måste därför ges en individuell utformning så att de svarar mot den enskildes särskilda behov.

Tackla problem på lokal samhällsnivå– givet de socio-ekonomiska nackdelarnas långtgående verkningar är det svårt, för att inte säga omöjligt att förebygga och minska brottslighet utan att skydda uppväxande barn och tonåringar från fattigdomens negativa konsekvenser. Nyare forskning har med begreppet ”toxisk stress” betonat att förhållanden som vanvård, omsorgssvikt, våldsutsatthet, missbruk etc., som ofta går hand i hand med fattigdom, kan ge långvariga hjärnförändringar hos barn, vilket kan leda till bestående problem ifråga om hälsa, inlärning och beteende. Lane rekommenderar därför att åtgärdsprogram primärt ska koncentreras till de mest utsatta områdena, fysisk och social oordning bör prioriteras så att barns och ungdomars miljö blir säker och trygg, program bör inriktas på att skapa pro-sociala nätverk och främja skapandet av ”goda” sociala relationer, uppsökande social- och hälsovård behöver prioriteras i syfte att erbjuda prenatalt stöd och motverka barnmisshandel, skolorna måste i alla avseenden rustas upp (lokaler, personal, utrustning, pedagogik, säkerhet och trygghet osv.).

Lyssna på varandra och arbeta tillsammans – det är, enligt Lane, en av de viktigaste lärdomarna sedan kommissionens dagar. Det gäller alla involverade – politiker, forskare och praktiker. Först när man lämnar inåtvändheten och anstränger sig för att förstå och ta till sig sina samarbetspartners synsätt och kunskaper öppnas vägen för varaktig framgång. Men uppmaningen bör självklart sträcka sig längre än så: lyssnandet och samarbetet måste också inkludera klienterna och deras familjer.  

Bygg upp bättre datasystem – som redovisats tidigare finns i USA flera nationella databaser med information om utvärderade åtgärdsprogram. Ett flertal delstater har också byggt upp fungerande databaser som gör att olika intressenter kan dela information. Det möjliggör också att olika finansiärer kan utforma villkor och riktlinjer för satsningar som görs. Men Lane menar att här finns mer att göra, och hon ger också konkreta exempel på hur mer svårutvärderingsbara program kan dokumenteras genom självrapporterade data från involverade ungdomar (gäller både öppenvårdsprogram och institutionsprogram).

Investera i barn och tonåringar: erbjud adekvata resurser och ge aldrig upp – Lane avslutar med att konstatera att vi vet betydligt mer idag än för femtio år sedan. Vi vet att det finns fungerande program (åtgärder), att de måste implementeras effektivt, att det krävs kompetens och omsorg hos ledning och personal, att insatserna måste vara flexibla för att svara mot olika individuella behov och att det krävs hårt och tålmodigt arbete. 

Poängen med att referera denna översiktsartikel är att den sammanfattar delar av de erfarenheter som gjorts sedan president Johnsons brottskommission presenterade sitt program för att förebygga och minska ungdomsbrottslighet. Erfarenheterna är amerikanska. Men tänkandet med tonvikt på sociala samhällsreformer och socialt förebyggande åtgärder kom i hög grad att spridas i hela Västvärlden. Och det är en politisk strävan som fortlever. Hörnstenarna återfinns i alla svenska satsningar som gjorts på socialt utsatta områden, från 1990-talets storstadssatsning till dagens aviseringar från regeringen om nya miljoner för åtgärder i särskilt utsatta områden. Mycket av det som gjorts har varit repriser av en slags ”allmänt vedertagna sanningar”. Mycket av satsningarna har gjorts utan krav på evidensbasering och utvärdering av insatser. Det finns, olikheterna till trots (inte minst beträffande rättssystemen), en del lärdomar att dra från 50 år av insatser mot socialt elände, otrygghet och brottslighet i USA:s särskilt utsatta områden. Det gäller inte minst svårigheterna att reformera bort fattigdom, ojämlikhet och diskriminering och vikten av att arbeta med insatser som både till innehåll och form har visat sig vara verksamma.


*Jodi Lane (2018) ”Addressing Juvenile Crime. What Have We Learned, and How Should We Proceed? President’s Crime Commission: Past and Future. Criminology & Public Policy, Vol. 17/2: 1 – 25. Jodi Lane är professor vid institutionen för sociologi, kriminologi och rättsvetenskap vid University of Florida.













  




onsdag 20 juni 2018

Hans Rosling visar vägen

 
Bill Gates gratulerar i år alla nyexaminerade college- och universitetsstudenter i USA med en bok han menar de kommer ha stor nytta av. Det är Hans Roslings sista bok – Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå världen(2018). Vad är det som är så speciellt med denna hyllade bok? Jo, den är en tankeväckande argumentation mot vanföreställningar. Rosling menar att vi lider av sådana när det gäller kunskap om de senaste decenniernas utveckling i världen. Vanföreställningarna grasserar inte bara bland outbildade och okunniga människor. De är lika vanliga bland lärare, forskare, journalister, Världsbankens tjänstemän, FN-folk, diplomater och politiker osv. Alla verkar ha lika fel när Rosling ställer sina frågor om utvecklingen av hälsa och välstånd bland världens länder. Oavsett om det gäller hur många flickor som går ut grundskolan, hur stor andel av världens befolkning som lever i fattigdom, medellivslängden för världens befolkning, dödssiffran för katastrofer per år, andelen barn i världen som har vaccinerats mot någon sjukdom, andelen människor som idag har tillgång till elektricitet …. osv. Av 12 000 personer i 14 länder var det bara 10 % som svarade bättre än schimpanser på de tolv frågor som Rosling ställde. Med andra ord – bara 10 % överträffade slumpen ifråga om rätt svar. Hur kan det komma sig? 

Rosling menar att han tidigare trodde att den systematiska felsynen berodde på föråldrad kunskap, baserad på 70-talets vetande i förening med dåtidens pessimistiska synsätt. Uppgradering genom effektiv spridning av ny kunskap om alla framsteg skulle ställa saker tillrätta. Men nej, det verkar inte ha fungerat. En annan tänkbar förklaring såg vanföreställningarna som en effekt av medias genomträngande informationsspridning, med en medielogik som premierar katastrofer och problem på bekostnad av utveckling och gradvisa ständiga framsteg. Men vanföreställningarna tycks ha mer djupgående rötter. De har en evolutionspsykologisk grundval som gör att de uppkommer och sprids genom uråldriga kognitiva och emotionella mekanismer. Den mänskliga hjärnan premierar uppmärksamhet på faror och hot. Rädslan mobiliserar handlingsberedskap, och vi söker framtida säkerhet och trygghet genom att ta itu med olycksbådande problem. Inte bara media – sändaren – är fokuserad på dåliga nyheter. Det är även mottagaren. Intresset för hotande, negativa och problematiska fakta övertrumfar vida efterfrågan på fakta om välståndsutveckling, ökad livslängd, förbättrad hälsa, gränsöverskridande samarbeten, längre och stabilare fredsperioder osv. De dåliga nyheterna sköljer över oss, de goda nyheterna måste vi söka upp genom aktiva val.   

Ett exempel som Rosling lyfter fram gäller klyftan – skillnaden – mellan den faktiska brottsutvecklingen i USA och amerikanernas uppfattning om den. Under perioden 1992 till 2016 minskade den anmälda våldsbrottsligheten från 14,5 miljoner brott till 9,5 miljoner, dvs. en minskning med ca. 35 %. Under samma period svarade mer än 50 % att brottsligheten hade ökat, när de tillfrågades i Gallups undersökningar. Orsaken till det är att den selektiva rapporteringen av sällsynta men uppmärksammade våldsdåd aktiverar rädsloinstinkten och försämringsinstinkten. Fåtaliga men förskräckliga händelser fångar uppmärksamheten och förvränger den allmänna bilden av den faktiska brottsutvecklingen. På liknande sätt är det med terrorism. Terrordåd hör ihop med naturkatastrofer, flygplanskrascher, mord, radioaktiva läckor m.m. till de fruktansvärda händelser som skrämmer oss mest. Trots att de alla orsakar mindre än 1 procent av dödsfallen i världen. Vår rädsloinstinkt och vårt uppmärksamhetsfilter förskjuter fokus.
Rosling gör en viktig distinktion mellan rädsla och fara. Rädsla för exempelvis kroppsskada, fångenskap och förgiftning har under historiens gång hjälpt mänskligheten att överleva. I dagens rika värld är dock många av gårdagens faror avlägsnade. Men trots ökad trygghet  och säkerhet reagerar vi med samma gamla rädsla när vi hör, ser och läser om hoten. Rädslan fångar vår uppmärksamhet. Rädslan gör världen mer skrämmande än vad den i själva verket är. Men skrämmande och farligt är två olika saker. Det skrämmande är en uppfattad fara, medan det farliga utgör en verklig fara. Den verkliga faran har med risk att göra. Risk är inte beroende av hur mycket faran skrämmer oss, utan är en kombination av två faktorer: hur farligt det är och hur exponerad man är för det.

Roslings bok är ett recept för kontroll av olika missledande instinkter: rädsloinstinkten, försämringsinstinkten, ensidighetsinstinkten, klanderinstinkten m.fl. Botemedlet heter kunskap – kunskap baserad på fakta. Faktabasering som en slags kognitiv terapi för att korrigera vår egen tendens att överdramatisera och feltolka världen. Och som en strategi för att bemöta dem som avsiktligt sprider fruktan i syfte att gynna sina egna intressen.



  
     




måndag 7 maj 2018

Mäns brottslighet – en livslång och en åldersgraderad bana


Det är sedan länge känt att en mycket liten del av befolkningen, i huvudsak män, svarar för merparten brott. Lika välbekant är att denna grupp brottsdebuterar tidigt och att tidig debut förebådar hög brottsfrekvens och en långvarig kriminell karriär med allehanda typer av brott, inklusive våldsbrott. Under 1990-talet lanserades benämningen kroniska brottslingar som beteckning för denna grupp. Vid samma tid uppmärksammades att individers brottslighet följer ett visst åldersmönster. Illegala aktiviteter startar (uppmärksammas) typiskt sett i 8 – 14 års åldern, medan man tenderar att upphöra med brott i intervallet 20 – 29 år. Perioden 15 – 19 år är den mest brottsaktiva, då ungefär 90 % av den manliga befolkningen enligt egna uppgifter någon gång bryter mot lagen. 

Två möjliga förklaringar till detta mönster presenterades: 1) ett fåtal mycket brottsaktiva individer (kroniska brottslingar) intensifierar sin brottsaktivitet under tonåren och de tidiga ungdomsåren; 2) detta fåtal får sällskap av andra tonåringar som begår brott när de är omkring 15 – 19 år för att inom några år upphöra med det och därefter leva i huvudsak laglydigt. Utifrån dessa observationer lanserade den amerikanska psykologen Terrie E Moffitt 1993 en klassificering av två olika mönster för mäns brottslighet: en livslång brottsbana respektive en åldersgraderad (ungdomstidsbegränsad) brottsbana. Svårigheter för individer i den första gruppen har sin grund i individuella problem (kognitiva svårigheter, aggression, låg självkontroll, hyperaktivitet etc.) i förening med destruktiva familjeförhållanden och fattigdom, trångboddhet etc. Dessa omständigheter manifesteras tidigt i form av störningar och konflikter. Den andra gruppens problem är åldersgraderade och bottnar i ett gap mellan biologisk och social mognad under övergången från puberteten till tidigt vuxenliv – problem som ofta är av övergående natur. Attityder till vuxenliv och självständighet, kunskap om kamraters illegala aktiviteter och det aktuella livssammanhanget (kulturell och historisk kontext) utgör identifierade drivkrafter för denna bana. Nu, 25 år senare, gör Moffitt en genomgång av nyare forskning (från 2005) för att se hur väl hennes klassificering står sig.* 

Dagens forskningsläge skiljer sig markant från 1993 års. Framför allt finns numera många och stora studier där man antingen följt identifierade individer (män) under deras levnadslopp eller analyserat mönster av brottslighet respektive laglydnad inom kohorter (åldersklasser). Moffitt menar att mer än 100 välgjorda uppföljningsstudier om gruppbaserade utvecklingsmönster verifierar klassificeringen i två brottsbanor: en livslång och en åldersgraderad. Den förstnämnda gruppens svårartade individuella problem tidigt i barndomen har bekräftats, liksom deras varaktiga brottskarriär med fortsatta lagföringar i sen medelålder och tidig ålderdom. Förutom identifierad brottslighet kännetecknas gruppen av allvarliga hälsoproblem, missbruk, institutionalisering och social marginalisering.    

Hon tillbakavisar påståenden om att den åldersgraderade gruppen egentligen skulle utgöra en ”lättversion” av den livslånga, dvs. att sårbarheter och problem skulle vara desamma men skilja i grad. En kvantitativ differens och inte en kvalitativ med andra ord. Moffitt framhåller att studierna visar att den livslånga gruppens störningar är av allvarligare art, i synnerhet individuella sårbarheter i tidig barndom. Värdena för individer tillhörande denna grupp ligger i jämförande riskundersökningar dessutom betydligt över snittet för deras åldersklass. Den åldersgraderade gruppen av brottslingar uppvisar däremot genomsnittliga riskvärden. 

Moffitt framhåller också genombrott och utveckling inom andra vetenskapsområden. I artikeln från 1993 tangerades frågor om ärftlighet relaterat till inlärningssvårigheter och låg självkontroll. Hon refererade då inte till aktuell genetisk forskning. Det gör hon i den aktuella översiktsartikeln, och hon är hoppfull ifråga om möjligheterna att med dagens kunskap kunna ringa in polygenetiska effekter, dvs. effekter av många geners samverkan för anlag som rör t ex inlärningsförmåga och därmed studieprestationer, som har betydelse för det livslånga brottsmönstret. Ett annat innovativt område inom riskforskningen fokuserar på skador eller störningar som rör hjärnans mentala funktioner. Moffitt menar att ny teknik inom bildgivande diagnostik med magnetkamera (hjärnavbildning) kan påvisa och därmed bättre verifiera förekomsten av avvikelser i hjärnfunktioner hos individer inom gruppen med en livslång brottsbana, till skillnad från den åldersgraderade gruppen.

Moffitt är inte nöjd med att enbart redovisa forskningsresultat som bekräftar klassificeringen från 1993. Hon efterlyser även mer och annan forskning. Två områden ska nämnas. Hon menar att brottsstrukturen har förändrats. Forskningen för 25 år sedan gällde i huvudsak traditionell gatubrottslighet. Den har fått stark konkurrens av den it-relaterade brottsligheten. Det rör sig om både nya brottstyper och gamla brott som begås på nya sätt. Det finns därför behov att pröva om uppdelningen i två olika brottsbanor även gäller för den nya, it-relaterade brottsligheten. Moffitt efterlyser också intensifierad forskning för att få fram en metod som vid en given tidpunkt kan identifiera verksamma skillnader mellan de båda grupperna. Ett slags koncentrerat test som påvisar flera av de störningar som uppträder i tidig barndom och som indikerar hög sannolikhet för en utveckling enligt den livslånga brottsbanan. Hon efterlyser ett substitut till de uttryck för enskilda sårbarheter och risker som används idag; en markör som med större definierande kraft skulle kunna ringa in individer med förhöjd risk för en livslång brottsbana.

Vilka konsekvenser får Moffitts resultat och argument för det brottsförebyggande arbetet? Om hon har rätt, och om tester, problembestämningar och behandlings- och stödåtgärder håller vad de lovar, skulle det naturligtvis kunna minska skadeverkningar, lidanden och samhällskostnader. Samhällets kostnader per individ för en person med livslång brottsbana jämfört med en person med åldersgraderad brottsbana har beräknats vara tio gånger så höga. Mot den bakgrunden är det självfallet angeläget att matcha behov och insats på ett effektivt sätt. Det förutsätter att man inte tror att ”one size fits all” utan istället lägger vikt vid individuellt utformade åtgärder. Och framför allt; att man inser att en liten men brottsaktiv grupp vars individuella problem är påtagliga redan under barndomen behöver något mer än allmänna sociala stödåtgärder som rör skolgång, fritid och arbete. Här krävs långvariga och djupgående behandlingsinsatser i kombination med breda stödåtgärder.

* Terrie E Moffitt (2018) ”Male antisocial behaviour in adolscence and beyond”, Nature Human Behaviour2, 177–186.

Terrie E Moffitt är professor i psykologi och neurovetenskap vid Duke University, USA. Hon belönades med Stockholmspriset i kriminologi 2007 och har därefter belönats med ett flertal andra internationella priser.

fredag 6 april 2018

Läget i socialt utsatta områden


BRÅ har nyligen publicerat en rapport om ”Relationer till rättsväsendet i socialt utsatta områden” (Rapport 2018:6). Den är ovanlig och viktig i minst två avseenden. Den bygger inte bara på NTU-data från socialt utsatta områden utan omfattar även uppgifter i form av intervju- och enkätsvar från boende, föreningsrepresentanter, kommunanställda och poliser i några av områdena. Det gör att beskrivningar och analyser baseras på ett ovanligt omfattande och rikt material. För det andra tar man ett ordentligt grepp på frågan om parallella samhällsstrukturer. Eller snarare; förekomsten av olika alternativa samhällsfunktioner i socialt utsatta områden. Styrande frågeställningar är vilka uttryck för parallella samhällsstrukturer som kan identifieras samt hur dessa påverkar rättsväsendets möjligheter att utföra sitt uppdrag. Innan vi fördjupar oss i BRÅs svar på dessa frågor ska jag kortfattat sammanfatta rapportens resultat i övrigt.

I de socialt utsatta områdena förekommer öppen narkotikaförsäljning, skadegörelse, nedskräpning, allvarliga trafikbrott och periodvis allvarlig våldsbrottslighet i en helt annan omfattning än i andra urbana områden.

Allvarlighet, utbreddhet och koncentration ifråga om brotts- och ordningsproblem påverkar tryggheten negativt. Ju fler problem man upplever, desto större sannolikhet att man anger hög otrygghet. Störst enskild påverkan har ”gäng som bråkar och stör”, ”buskörning” och ”öppen narkotikaförsäljning”. Enskilda allvarliga händelser som skjutningar kan ha stor påverkan på många boendes trygghet. De problem som flest boende identifierar är nedskräpning, buskörning, bilbränder och skadegörelse.

Många av de uppgivna problemen är associerade med kriminella gäng, eller med grupper av unga killar och män. Problemen i områdena upplevs ofta vara koncentrerade till vissa tider, personer eller situationer. För många boende är den officiella avgränsningen (stadsdel, primärområde etc.) knappast relevant. Vardagen utspelar sig på gårdar, gator och torg, med betydande variation ifråga om brottslighet, ordningsstörningar och otrygghet.  

Utbredda brotts- och ordningsproblem leder till jämförelsevis högre grad av otrygghet bland de boende. Ca 36 % uppger att de känner sig otrygga vid utevistelse i det egna bostadsområdet en sen kväll. Majoriteten av kvinnorna som bor i socialt utsatta områden uppger att de är otrygga. Det är i stort sett dubbelt så många som i övriga urbana områden. En iögonfallande aspekt är kvinnors frånvaro i det offentliga rummet, och omvänt: mäns dominans. Otryggheten påverkar beteendet. Ca hälften uppger att de påverkas och i olika grad anpassar sig eller vidtar försiktighetsåtgärder.

Andelen som säger att de har förtroende för rättsväsendet är något lägre än i övriga urbana områden: ca 55 %. Det tycks dock ha ökat jämförelsevis mer mellan perioderna 2006–2011 och 2012–2017. Två resultat från ”trappuppgångsenkäten” sticker ut: 1) den enskilt viktigaste faktorn för förtroendet för polis och rättsväsendet är upplevelsen att polisen är effektiv och att polisen är rättvis. 2) yngre anger lägre förtroende för polisen än äldre – särskilt yngre män har lågt förtroende.

Undersökningen visar att många boende är motiverade att samarbeta med polisen. De hindras dock av rädsla för kriminella i områdena. Rädslan för repressalier är påtaglig. De som uppfattar att skjutningar är ett problem i området tycks vara mindre benägna att vittna. Många uttrycker oro för att anhöriga ska utsättas. Det finns en utbredd uppfattning att rättsväsendet inte kan skydda vittnen och många önskar att de skulle kunna vittna anonymt. Bland yngre finns dessutom oskrivna regler om att man inte ska samarbeta med rättsväsendet (”golare har inga polare”).

BRÅs analys av parallella samhällsstrukturer visar att det rör sig om delvis olika slags alternativa samhällsfunktioner. De har en gemensam logik som innebär att gruppens bästa – så som det tolkas av tongivande manliga aktörer – väger tyngre än individers rättigheter. En betydande majoritet (nära 70 %) av de boende som medverkat i trappuppgångsstudien anser att problemen med parallella samhällsstrukturer främst handlar om kriminella personer eller grupperingar som utövar makt i områdena. De sprider rädsla genom sitt skrämselkapital. Det rör sig om grupper som i hög grad står utanför samhället och som löser konflikter på egen hand. Vedergällning och hämndaktioner är i sociologisk mening exempel på ”laglös rättvisa”.

En mindre andel (12 %) uppger att grupper som baseras på t ex släktskap, etnicitet eller religion påverkar de boende i områdena. Exempel ges på hur sådana grupperingar är involverade i konfliktlösningar (motsvarande tvistemål) och familjeproblem, utdömer och omfördelar skadestånd och kompensationer, och hur de fungerar som alternativa spar- och kreditkassor, samlar in och fördelar pengar för olika ändamål etc. 

BRÅ sammanfattar analysen av parallella samhällsstrukturer i en tabell som fångar relationerna mellan samhällets formella institutioner och funktioner och olika grader och typer av alternativa samhällsfunktioner. 


Använder inte samhällsfunktionen
Tecken på alternativa samhällsfunktioner
Motarbetar samhällsfunktionen
Rättsskipning – brottmål
Vill inte polisanmäla eller lämna uppgifter
Har egna rättsproces-ser inom gruppen
Hotar brottsoffer och vittnen
Rättsskipning – tvistemål
Går inte till Kronofog-den eller kommunen
Fördelar vårdnaden eller har egna proces-ser inom gruppen
Hotar motparten
Bankväsende- och betalsystem
Har mycket kontanter hemma
Hawalabanker, anonyma betalnings-kort
Penningtvätt och misstänkta transaktioner
Bostadsmarknad
Kan inte få egen bostad eller bor otillåtet i andra hand
Fördelar om lägenheter inom gruppen, storskalig andrahandsuthyrning
Bor under falsk identitet, skenskriver sig, kapar adresser, hotar hyresvärd för att inte bli vräkt
Försäkrings- och trygghetssystem
Har inte kvalificerat sig eller söker inte bidrag, saknar försäkring
Betalar för beskydd, har egna försäkringar, samlar in pengar vid olyckor etc. Fördelar om bidrag i gruppen
Fuskar med bidrag, försäkringsbedrägerier
Arbetsmarknad
Står utanför den reguljära arbetsmark-naden
Utpressar sig till arbeten, arbetar i det parallella systemet med sysslor, t ex indrivare eller ”pådrivare”/ muskler
Fuskar med t ex arbetslöshetsersätt-ning och arbetsgivarstöd
Utbildningssystem
Använder inte utbildningsväsendet
Självcensur hos lärare, egna skolor
Hotar lärare och rektor för att undgå rapportering
Monopol
Använder inte Systembolaget, spelar inte
Säljer alkohol, illegala spelklubbar etc
Konsumerar obeskattad alkohol, tvättar pengar på spelsajter, matchfixning

Ladda gärna ner rapporten från BRÅ:s hemsida och läs mer om hur människor upplever och hanterar brottslighet och otrygghet i socialt utsatta områden.









torsdag 15 mars 2018

Rätt riktning i utsatta områden


När man beskriver läget i de särskilt utsatta områdena jämförs de vanligen med rikare områden, eller med genomsnittet för staden som helhet alternativt landet i stort. Mer sällan tittar man på områdenas egen utveckling över tid. Blir det bättre eller sämre för invånarna i området? I sin serie inför valet – ”Fakta i frågan” – har DN (Kristoffer Örstadius) granskat utvecklingen i landets mest utsatta områden. Data har hämtats från SCB, som har statistik om de s k URBAN 15-områdena – femton socio-ekonomiskt utsatta områden som varit föremål för särskilda statliga satsningar.

Fyra av de femton områdena ligger i Göteborg: Hjällbo, Bergsjön, Norra Biskopsgården och Gårdsten. De finns också med på polisens lista över särskilt utsatta områden. Hur ser utvecklingen ut inom viktiga nyckelområden? DN redovisar utvecklingen för andel förvärvsarbetande, disponibel inkomst och försörjningsstöd för personer i åldrarna 20 – 64 år.

Andel förvärvsarbetande (i procent)
                                                 2000    2016
Hjällbo                                      36,6     57,6 
Bergsjön                                   41,4     55,3 
N:a Biskopsgården                   37,7     55,5 
Gårdsten                                   43        62,1 

Före hela landet har andelen förvärvsarbetande gått från 75,2 % till 78,6 %.

Genomsnittlig disponibel inkomst (räknat som antal pribasbelopp)

                                               2000    2016
Hjällbo                                     2,9       3,6
Bergsjön                                  2,9       3,6
N:a Biskopsgården                  2,8       3,5
Gårdsten                                  3,1       4,0

För hela landet har den disponibla inkomsten ökat från 4,5 till 6,1.

Försörjningsstöd, andel personer i procent

                                                2000    2016
Hjällbo                                     49,1     15,3 
Bergsjön                                  35,4    20,4 
N:a Biskopsgården                  43,9    19,6 
Gårdsten                                  38,2    12,7 

För landet som helhet har försörjningsstödet minskat från 5,5 % till 4,1 %.

Även ohälsotalet – ett mått på antalet dagar med utbetald sjukpenning – har minskat i de fyra Göteborgsområdena, särskilt kraftigt i N:a Biskopsgården (siffror t o m 2015).


Det är en i flera avseenden oväntat positiv utveckling. Skillnaderna i förhållande till riksgenomsnittet är fortfarande stora, men det går åt rätt håll. Det är en positiv utveckling som självfallet också har stor betydelse för det brottspreventiva och trygghetsfrämjande arbetet.