fredag 8 november 2019

Därför är prevention överlägset reaktion


Michael Gottfredson och Travis Hirschi är kriminologiska giganter. 1990 kom deras uppmärksammade bok om självkontrollens avgörande betydelse för konformt respektive normbrytande beteende. Nu är de tillbaka med boken ”Modern Control Theory and the Limits of Criminal Justice” (Hirschi avled innan bokens utgivning). I den presenteras en bearbetad och vidgad version av deras generella teori om självkontrollens betydelse. Samtidigt är den en mycket stark plädering för tidiga preventionsinsatser istället för reaktiva, straffande åtgärder. Hur argumenterar de för detta ställningstagande och vad grundar de sina argument på?

Självkontrollen först. Det är enligt författarna en benägenhet att kunna avstå från handlingar som ger omedelbara fördelar till förmån för ageranden som är långsiktigt gynnsamma. Omvänt gäller att låg grad av denna förmåga kommer till uttryck i handlingar som ger kortsiktig tillfredsställelse trots hög sannolikhet för negativa konsekvenser. Förmågan till impulskontroll, att kunna nyansera sina känslomässiga uttryck och acceptera uppskjutna belöningar är elementära krav som ställs på varje individ i utvecklingen till samhällsmedborgare. Misslyckanden i dessa avseenden är förknippade med en rad negativa livserfarenheter, exempelvis skolproblem, drogmissbruk, oplanerade graviditeter, brottslighet, relationsproblem, svårigheter på arbetsmarknaden, fattigdom, utsatthet för olyckor, ohälsa m.m. En poäng med Gottfredsons och Hirschis vidgade teori om självkontroll är att den empiriskt inte begränsas till enbart lagbrott. Det innebär att den kan verifieras genom forskning inom flera ämnesområden, exempelvis pedagogik, ekonomi, psykologi, sociologi och hälsovetenskap. Inom alla dessa discipliner hämtar författarna belägg för ett och samma mönster: låg grad av självkontroll leder till besvärligheter och ofördelaktiga utfall i livet.   

När frågan om självkontroll kopplas till risken för brottslighet tar författarna avstamp i vad de hävdar vara odiskutabla empiriska fakta om dess karaktär. Viktigast är dessa: 

-       Det föreligger en stark korrelation mellan problembeteende i barndomen och brottslighet senare i livet. Denna korrelation kan härledas till en uppväxt under dysfunktionella familjeförhållanden.
-       Brottsfrekvensen ökar med ålder fram till de sena tonåren/de tidiga ungdomsåren, varefter den snabbt och kontinuerligt minskar genom åren – denna brottslighetens ålderskurva är generell (gäller oavsett brottstyp, kön, etnicitet och klass).
-       Brottsligheten tenderar att vara mångsidig – för den stora majoriteten gäller låg grad av specialisering och hög grad av allsidighet.
-       Merparten brott är triviala, kortsiktiga och tillfälliga och inte originella, välplanerade och ändamålsenliga – brott är i de flesta fall handlingar som ger liten vinst men drar stora kostnader, särskilt i termer av långsiktigt negativa konsekvenser.

Avgörande för självkontrollens karaktär är interaktionen mellan det lilla barnet och dess föräldrar eller andra vårdnadsgivare. Under den primära socialisationen utvecklas handlingsförmåga, anknytning och hänsynstagande till andra samt konsekvenstänkande. Dysfunktionella familjeförhållanden är skadliga och innebär tomrum och störningar i denna danande process. Dessa förhållanden framhålls av författarna som den logiska premissen för tidiga preventionsinsatser. Ingripanden, stöd och utbildning till riskutsatta ensamstående föräldrar och familjer ger chanser till en mer gynnsam utveckling för barn som annars kan hamna i svårigheter. Oddsen för att justera i begynnelsen är betydligt bättre än för att reparera när problembeteenden är manifesta och drabbande. Gott så. Men finns det empirisk evidens för att tidiga preventionsinsatser fungerar? Ja, Gottfredson och Hirschi redovisar och diskuterar en stor mängd forskningsresultat som ger belägg för att tidig intervention har positiva effekter. Det gäller ett brett spektrum av åtgärder från hembesök av hälsovårdens och socialtjänstens personal till utbildnings- och träningsprogram för föräldrar med särskilda behov. Insatser som utformats och praktiserats i en rad olika länder. 

Med reaktiva, straffande åtgärder råder det omvända förhållandet. De bildar i regel kärnan i samhällets åtgärdsrepertoar för att minska brottsligheten. Trots att en omfattande forskning knappast ger grönt ljus. Gottfredson och Hirschi lånar här slutsatsen från det amerikanska vetenskapsrådets stora granskning (2014) för ett sammanfattande omdöme. Panelen framhåller, efter sin genomgång av forskningsläget, att en av de viktigaste slutsatserna är att den gradvisa avskräckningseffekten av höjda straff i bästa fall är måttlig. En viktig anledning till detta nedslående konstaterande står att finna i själva orsaken till att människor begår brott. Som vi sett begås brott enligt Gottfredson och Hirsch i regel av människor med låg självkontroll – människor med preferens för handlingar som ger kortsiktiga fördelar, oaktat handlingarnas negativa konsekvenser. De handlar enligt denna logik för att tillgodose vanliga behov och önskemål. De begår brott för att de anser det lönande, givet sin belägenhet och situationens möjligheter. De beaktar sällan konsekvenserna, särskilt inte de långsiktiga. De är därför i hög grad likgiltiga inför risken av framtida sanktioner.

Författarna är även kritiska till nyttan av inkapacitering, dvs. att genom inlåsning beröva personer deras handlingsförmåga. Inlåsta personer begår inte brott, åtminstone inte utanför murarna. Men inkapaciteringen går på tvärs mot brottslighetens ålderskurva. Längre fängelsestraff aktualiseras i regel när brottslingar blir äldre och deras brottsfrekvens minskar. Omfattande satsningar på fängelsestraff med långa strafftider riskerar därför att landa i suboptimerad nytta. Det är samhällsekonomiskt kostsamt att inkapacitera människor som på grund av ålder sannolikt skulle komma att begå allt färre brott. På suboptimeringens konto kan också skrivas de kostnader som drabbar de fängslades familjer (en påtaglig kostnad i USA, som har extremt höga fångtal och en diskriminerande straffrättslig praktik).

Avslutningsvis vill jag använda Gottfredsons och Hirschis resonemang för att recensera regeringens nyligen presenterade åtgärdsprogram mot gängsbrottsligheten (34 punkter). Konklusionen är given. Merparten åtgärder är av en typ – straffrättsliga – som har svag eller omtvistad evidens ifråga om brottsminskningar. Som botemedel mot handlingar präglade av låg självkontroll lider de av betänklig logisk inkonsekvens. I regeringens program finns enbart ett fåtal åtgärder av den typ som logiskt sett svarar mot lagbrottens orsaker, och vars utfall ger anledning att tala om god och entydig evidens. Nog är det besynnerligt att regeringen – mot bättre vetande – i huvudsak satsar på reaktion, och blir svaret skyldig ifråga om tidiga preventionsinsatser.

              




tisdag 15 oktober 2019

Offer för våld i Göteborg

Sjukvårdens uppgifter om personer som vårdats för våldsskador utgör den mest pålitliga källan för kunskap om våldets omfattning och utveckling över tid. Åtminstone det våld som är av mer allvarligt slag. Diagnosticeringen görs enligt internationell standard och det finns rikstäckande uppgifter från 1987. Patientregistret dokumenterar personer som vårdas inom slutenvård. Men fr o m 2008 kompletteras dessa uppgifter med data från den specialiserade öppenvården. Det innebär att vi idag har ett relativt heltäckande underlag för beskrivning och analys av våldet i vårt samhälle. Patienter som söker vård inom primärvården faller dock fortfarande utanför. Därför lämpar sig patientdata bättre för trendanalys än för nivåanalys.

Nedan presenteras utvecklingen beträffande personer som sökt vård för våldsskador inom slutenvård och specialiserad öppenvård i Göteborg (patienter folkbokförda i staden). Siffrorna är omräknade till antal per 100 000 invånare för att neutralisera effekten av periodens befolkningsökning. Det bör noteras att en och samma patient kan vårdas vid mer än ett tillfälle under samma år. Samma person kan utsättas för våld mer än en gång under ett år (upprepad utsatthet), eller så kan en och samma våldsskada kräva mer än ett vårdtillfälle. Tillgängliga registerdata ger inte besked om vilket. Men vårdtillfällena per år är alltså fler än antalet patienter. Vissa år är skillnaden betydande. Skadeuppgifter baserade på antalet patienter underskattar därför mängden brottstillfälle (skadetillfälle) under ett år.  

Antal vårdsökande för våldsskador per 100 000 invånare (inom slutenvård och specialiserad öppenvård)


Källa: Socialstyrelsens patientregister (särskild körning), egen omräkning till skadade per 100 000 invånare.

Under periodens första fem år minskade våldet, i huvudsak som en konsekvens av minskat våld riktat mot män. För kvinnor har vi en mer måttlig tillbakagång under denna period. Från 2012 ökade våldet, både mot män och mot kvinnor. För män varade ökningen fram till 2016. Därefter har vi en liten minskning. Våld riktat mot kvinnor ökade till 2014, följt av en påtaglig minskning, och därefter återigen en ökning fram till 2017. En anmärkningsvärd förändring är att skillnaden mellan mäns och kvinnors utsatthet har reducerats. I början av perioden var det drygt dubbelt (100 %) så många män som utsattes för våld, men tio år senare har skillnaden krympt till 66 % fler män än kvinnor.

I debatten om våldets utveckling har framför allt skjutningar och knivvåld uppmärksammats. Låt oss därför detaljgranska antalet patienter som skadats med sådana vapen.

Antal vårdsökande för kniv- och skottskador (reella tal) inom slutenvård och specialiserad öppenvård
  

  


Källa: Socialstyrelsens patientregister (särskild körning).

Trendlinjen (glidande medelvärde) visar att knivskadorna minskat från periodens början fram till 2015. Därefter har vi en påtaglig om än inte oavbruten ökning. Skottskadorna ligger som högst 2011 och 2015. Efter sistnämnda år har vi en märkbar nedgång med tendens till marginell ökning under de sista åren. 

Knivvåldet drabbar både män och kvinnor. Totalt för perioden är det 13 % kvinnor och 87 % män som knivskadats. Skottskadorna träffar i stort sett bara män, men vissa år finns också enstaka kvinnliga patienter som vårdats för denna typ av våldsskada. Baserat på patientuppgifter går det inte att säga hur stor del av skottskadorna som kan härledas till skjutningar bland kriminella grupperingar. Men med tanke på det ringa antalet skadade per år är utrymmet för skottskador orsakade av andra sannolikt litet. Det ska också noteras att från och med 2014 finns enstaka patienter som skadats genom sprängning.

Totalt sett är kniv- och skottskadorna relativt få jämfört med de två stora våldsskadekategorierna: obeväpnat våld (slag och sparkar) och övrigt våld (som innefattar sexuella övergrepp, strypning/kvävning, dränkning, förgiftning m.fl.). Den sistnämnda är störst och den har också störst andel kvinnor – 46 % – medan det obeväpnade våldet drabbar kvinnor i 25 % av fallen.

Sammanfattningsvis: Under perioden 2008 till 2018 har allvarligt våld mot män minskat, medan våldet mot kvinnor ligger på i stort sett en och samma nivå. Det innebär att skillnaden mellan mängden våldsutsatta män och kvinnor har minskat. Skador av knivvåld minskade fram till 2015. Därefter har det ökat påtagligt. Skottskadorna drabbade flest personer åren 2011 och 2015. Efter sistnämnda år har vi en minskning med något varierande nivåer för de enskilda åren. Det vanligaste våldet klassificeras som ”övrigt våld” – en sammanslagning som innefattar flera olika typer av våld. Därefter följer obeväpnat våld. Dessa båda typer av våld drabbar i högre grad kvinnor än våld med kniv och skjutvapen. Andelen uppgår till 46 % respektive 25 %.

       



torsdag 26 september 2019

Brittisk våldsbekämpning



Den politiska debatten i Storbritannien handlar trots allt inte bara om Brexit. På dagordningen står också problemen med gängbrottslighet och grovt våld. Ifjol antog den brittiska regeringen ett åtgärdsprogram mot våldet (Serious Violence Strategy, April 2018). Bakgrunden var oroande trender ifråga om mord, knivvåld och skjutvapenvåld, som ökat markant sedan 2014 (särskilt knivvåldet). Även rån har ökat oroväckande (från 2016). En ytterligare uppmärksammad aspekt av våldsproblematiken gäller angrepp med svavelsyra och andra frätande substanser. Ytterligare förhållanden som påkallat åtgärder är ökningen av crackförsäljning och de leveransleder som organiserats från större städer till småstäder och landsbygd (county lines). Längs dessa rutter levereras droger och människor. Ofta rör det sig om barn/tonåringar som tvingas agera kurirer åt den organiserade brottsligheten. Men det finns också inslag av uppenbar människohandel. 

De åtgärder som den brittiska regeringen beslutat om kan sammanfattas i fyra punkter:

·      Bekämpa leveranslederna från storstad till landsbygd
·      Tidiga ingripanden och prevention
·      Stöd till lokalsamhället och lokala partnerskap
·      Effektiva åtgärder från polis och övriga rättsväsendet

Satsningarna inom det första området handlar mest om att förstärka åtgärder som samordnats sedan 2017. Hit hör sådant som avlyssning och stängning av mobiltelefontrafik, stödinsatser för utsatta och sårbara grupper, informations- och behandlingsinsatser samt att i större utsträckning använda lagar om människohandel för att lagföra dem som organiserar och styr leveransrutterna.

Tidiga ingripanden och prevention gäller i hög grad ekonomiska tillskott till motsvarande socialtjänst och hälsovård. Insatser inom skolans ram lyfts fram, liksom direkt stöd till utsatta familjer (gäller bl.a. missbruk och psykisk ohälsa). När det gäller sammansatta svåra problem framhålls utvecklade högkvalitativa insatser genom ett särskilt programstöd för problemtyngda familjer (2015–2020). Även utbildningsinsatser för olika myndighetsenheter framhålls liksom partnerskap med lokalsamhällets olika aktörsgrupper. 

Lokala trygghetsgrupper uppmanas att utveckla planer för att tackla det allvarliga våldet. Polisen åläggs att särskilt avrapportera samverkansinsatser mot knivvåldet. Branschorganisationen för detaljhandeln uppmanas förmå sina medlemmar att inte sälja frätande substanser till personer under 18 år. Olika slag av förstärkt stöd till samverkansarbete mellan lokala myndigheter och frivilligorganisationer utlovas.

En del av rättsväsendets programpunkter gäller strängare kontroll av försäljning av knivar, svavelsyra och andra frätande substanser (även online-försäljning). Tillsynen av den legala vapenmarknaden betonas också. Polisens kapacitet att genomföra tester på gatunivå för att kunna gripa misstänkta som bär på frätande substanser påtalas. Ett ytterligare område rör samordnade tillslag mot leveransrutterna. Även förstärkta insatser inom vittnesskyddsprogrammen poängteras och uppbyggnaden av metodstöd för mer utvecklat prediktivt polisarbete efterfrågas. 

Jämför man det brittiska programmet med den svenska regeringens färska 34– punktsprogram framträder både likheter och olikheter. Även om våldet står i centrum är problemen delvis olika, både ifråga om beskaffenhet och omfattning. Men den brittiska regeringens program är i högre grad baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet (med referens till källor). Det märks särskilt i problembeskrivningen och i genomgången av riskfaktorer för grovt våld, men också i mer utvecklade resonemang om olika typer av prevention för olika målgrupper. Däremot saknas en del i den brittiska rapporten. Åtgärder som rör straffomyndiga barn och unga lagöverträdare lyser med sin frånvaro, likaså  möjligheter till visitationer och hemarrest (utegångsförbud). Sak samma med kronvittne.    

Anledningen därtill är enkel. I England och Wales är man straffmyndig vid tio års ålder och kan då dömas till fängelse. Lagen om anti-socialt beteende (bl.a. reviderad 2003) ger polisen långtgående befogenheter att ingripa mot ordningsstörningar, ”ohyfsat uppförande”, drogkonsumtion, gruppsamlingar på gatunivå, underåriga som drar omkring på stan vid olämpliga tidpunkter. De kan också påtala föräldraansvar och föreskriva när och hur vårdnadshavare ska ingripa m.m. Användning av kronvittne är tillåtet. Till bilden hör också Storbritanniens kraftigt utbyggda digitala övervakningssystem. Men dessa verktyg tycks ha haft begränsade varaktiga effekter på de gäng- och våldsproblem som det brittiska samhället brottas med. Det tål att begrunda med anledning av en del kontroversiella förslag som regeringen nu vill sjösätta i vårt land.








    

torsdag 12 september 2019

Utvärdering av ”broken windows” – strategin


Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är ett av vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri. 

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Trots sin popularitet och trots att strategin tillskrivits breda framgångar har tillämpningar av konceptet förvånande nog knappast alls varit föremål för systematiska utvärderingar. Nu har Campbell Collaborationemellertid publicerat resultaten från en större utvärdering som gjorts av Anthony Braga, Brandon Welsh och Cora Schnell.* De har utvärderat 30 oberoende tester (28 studier) om effekterna av polisinsatser mot fysisk förslumning och social oordning, genomförda under perioden 1985 till och med 2012. Utvärderingen gjordes enligt det protokoll för högt ställda vetenskapliga krav som utarbetats av Campbell Collaboration. Tolv tester gällde insatser i stora städer (mer än 500 000 invånare), nio handlade om åtgärder i städer i storleksordningen 200 000 – 500 000 invånare, och resterande nio utfördes i småstäder. Samtliga tester avsåg insatser i avgränsade geografiska områden. 

Utvärderingen synade effekterna av ”broken windows” – insatser jämfört med traditionell patrullverksamhet. Utfallet mättes i brottsnivå, innefattande våldsbrott, egendomsbrott, social oordning och narkotikabrott. Forskarna undersökte också om sådana åtgärder koncentrerade till vissa platser ledde till att oordning och brottslighet spreds till andra områden, eller om det var insatsernas kontrollfördelar som ”flyttade runt hörnet”.

Resultatet av utvärderingen säger att ”broken windows” – insatserna fungerar. De leder till brottsminskningar för samtliga undersökta brottskategorier. 15 av de 30 testerna kontrollerade förekomsten av överflyttningseffekter. Resultaten visar att åtgärdernas positiva kontrollfördelar spreds till närliggande områden, men inte oordning och brottslighet. Samtidigt påpekar forskarna en viktig sak: de positiva effekterna uppnås när ”broken windows” – insatserna har en tydlig problemlösande profil och utförs i samverkan med lokalsamhällets invånare. Aggressiva ordningsupprätthållande insatser – ofta marknadsförda under konceptet ”noll-tolerans” – är inte effektiva.

Forskarna avslutar sin utvärdering med att påtala behovet av fortsatt forskning i syfte att bättre utskilja och förstå de nyckelkomponenter som ger maximal brottspreventiv effekt. Ett annat skäl till ytterligare utvärderingar är att det sedan 2013 genomförts både nya åtgärdsprogram och undersökningar av dessa.

*Anthony A. Braga, Brandon C. Welsh and Cora Schnell (2019) ”Disorder policing to reduce crime: A systematic review”. Campbell Collaboration(campbellcollaboration.org)

  


lördag 7 september 2019

Dödligt våld t o m 2018


Ökar det dödliga våldet? Det är en fråga som stöts och blöts i olika sammanhang. Svaret beror i hög grad på vilket basår man väljer för den tidsmässiga jämförelsen. Nedan har vi två diagram med siffror hämtade från Socialstyrelsens nyligen publicerade dödsorsaksstatistik som innefattar uppgifter fram till och med 2018. Måttet är antalet döda per 100 000 invånare, dvs. antalet per år delat med det årets befolkningstal multiplicerat med 100 000. Med detta relativa mått tas hänsyn till att befolkningen ökat rätt kraftigt under perioden. I det första diagrammet är 1997 basår och perioden omfattar drygt 20 år (den period som är tillgänglig i Socialstyrelsens statistikdatabas). Sett i detta perspektiv har det dödliga våldet minskat – för både män och kvinnor och därmed också totalt. Vi ser också att dödligt våld med män som offer ökat påtagligt sedan 2012, medan dödligt våld mot kvinnor fr.o.m. detta år uppvisar en liten ökning följt av en i stort konstant nivå. Den årsvisa variationen i antal fall är betydande.

Diagram 1: Dödligt våld per 100 000 inv. åren 1997 – 2018


















Källa: Socialstyrelsens databas, dödsorsaker (egen bearbetning).

I diagram 2 har vi en kortare period – 2008 är basår och perioden elva år. Skillnaden mot den dubbelt så långa tidsperioden är slående. Dödligt våld mot män har under perioden påtagligt ökat (+ drygt 40 %). För kvinnor har det snarare minskat något. Ökningen av män som offer för dödligt våld är så stor att den slår igenom för det dödliga våldet totalt.                 

 Diagram 2: Dödligt våld per 100 000 inv. åren 2008 – 2018





















Källa: Socialstyrelsens databas, dödsorsaker (egen bearbetning).

Svaret på frågan om det dödliga våldet har ökat är alltså: nej, inte om vi ser utvecklingen i ett längre tidsperspektiv (drygt 20 år); men ja, om vi ser utvecklingen i ett något kortare tidsperspektiv (drygt 10 år). Svaret är också att dödligt våld mot män har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden, medan dödliga övergrepp mot kvinnor har minskat över tid – både i ett längre och i ett något kortare perspektiv.

Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik ger också besked om den åldersmässiga fördelningen. Jag håller mig här till de senaste drygt tio åren. Flest fall av dödligt våld sker i ålderskategorierna 20–24 år, 25–29 år, 40–44 år och 45–49 år (i fallande ordning). Den ökning från 2012 och framåt som noterats ovan är särskilt markant i ålderskategorierna 20–24 år, 25–29 år och 30–34 år. Men ökningen syns också i ålderskategorin 15–19 år.

Dödsorsaksstatistiken bygger på dödsorsaksregistret som i sin tur baseras på de dödsorsaksintyg som läkare utfärdar vid dödsfall för folkbokförda personer i landet, eller d:o som dött i utlandet. Dödsorsaksintyg för ej folkbokförda personer registreras med fördröjning. Det händer att intyg missas, och det händer att dödsorsaker blir felaktigt klassificerade. Ett exempel på det är den applicerade sprängningen av en bil i Torslanda 2015, varvid fyra personer dödades. Vid tillfället för registreringen var orsaken oklar, varför dödsfallen klassificerades som ”skadehändelse med sprängmedel, oklar avsikt”. Dödsorsaksregistret har således brister, vilket all registerdata har. Men i sin helhet håller det hög kvalitet. BRÅ:s analys av det dödliga våldet i landet visar att överensstämmelsen mellan rättsdata om dödligt våld och siffrorna från dödsorsaksregistret är god (BRÅ-rapport 2019:6).  

Dödsorsaksregistret förs enligt riktlinjerna för WHO:s internationella klassificeringssystem. Det ger en klar fördel när man gör länderjämförelser, som annars ofta bygger på rättsdata från rättssystem som uppvisar betydande olikheter.

tisdag 3 september 2019

”Hot spots”- insatser fungerar


Det är allmänt känt att ett litet antal personer står för en stor del av brotten. Sak samma med den geografiska spridningen. Brotten är koncentrerade till vissa platser – och tider. Det gäller även i områden med hög brottsbelastning; vissa kvarter, torg, gatuhörn och andra ställen fungerar som brottskluster. Utifrån denna kunskap har polisinsatserna världen över under de senaste decennierna blivit mer medvetet riktade vad gäller rum och tid. ”Hot spot policing” är termen för denna strategi. De verksamma inslagen handlar om avskräckning (ökade risker) genom koncentrerad social kontroll och/eller inskränkning av brottstillfällen genom förstärkt situationell prevention. Eftersom strategin blivit populär och anses vara effektiv har också kraven på evidens grundat på välgjorda utvärderingar ökat. Sådana har gjorts och resultaten visar att ”hot spots”- insatser har en brottsreducerande effekt, och att brottsaktiviteterna generellt sett inte överflyttas till angränsade områden. Snarare får man istället en spridning av positiva påverkningar. 

Nu har fyra amerikanska kriminologer (med utvärderingsforskning som specialitet) gjort en uppföljning som inkluderar nytillkomna utvärderingar.* De har genomfört en meta-analys av sammanlagt 65 studier med 78 utvärderade insatser. Merparten studier är amerikanska, men här finns också brittiska, svenska, danska, indiska och argentinska. Frågorna gäller om insatserna har positiv effekt (minskad brottslighet) och om överflyttningar har belagts. De undersökta ”hot spots”- insatserna avser allt från våldsbrott (specificerade och ospecificerade) till inbrott och brott i allmänhet, med övervikt för våldsbrott. Analysen följer det protokoll som utvecklats av Campbell Collaboration, vilket innebär att inkluderade studier ska motsvara högt ställda vetenskapliga krav. Resultaten från de analyserade studierna bearbetas statistiskt i syfte att få ett sammanfattande mått på insatsernas verkan.

Resultaten från den uppgraderade meta-analysen visar att ”hot spots”-insatser har en positiv (brottsreducerande) effekt, jämfört med brottsdrabbade platser där traditionell patrullering och/eller händelsebaserade utryckningar praktiseras. I de flesta fall påvisas en notabel brottsreducerande effekt. Sett till olika brottstyper har insatserna störst effekt på narkotikabrott, följt av ordningsstörningar, egendomsbrott och våldsbrott (i fallande ordning). Resultaten ifråga om överflyttningseffekter visar – i linje med tidigare resultat – att de överflyttade positiva kontrolleffekterna är större än brottsspridningen.

En nyhet i den aktuella meta-analysen är att forskarna påvisar en större positiv effekt av ”hot spots”- insatser som görs inom ramen för ett problemorienterat arbetssätt, med insatser som förändrar inslag i den brottsdrabbade miljöns utformning. Detta i jämförelse med ”hot spots”- insatser som enbart innebär ökad närvaro genom styrd och riktad patrullverksamhet. Braga och hans kolleger menar att denna iakttagelse indikerar att det problemorienterade arbetssättet har stor potential när det gäller utformning av skräddarsydda lösningar för specifika brottsproblem knutna till specifika platser.  

*Anthony A. Braga et al. (2019) “Hot spots policing and crime reduction: an update of an ongoing systematic review and meta-analysis”. Journal of Experimental Criminology (articles in press).

    

tisdag 27 augusti 2019

Knivvåldet i Gbg och VG-regionen


Tidigare i somras – i samband med debatten som följde på de två fallen av dödligt knivvåld i Gbg – uppgav överläkare Louis Riddez vid Karolinska Universitetssjukhuset i Sthlm att han noterat en ökning av antalet patienter som inkommit med icke-dödliga knivskador. Även analytiker vid NOA antydde att knivvåldet ökat. Jag har nu av VG-regionens statistikkontor fått uppgifter om vårdkontakter pga av skär- och stickskador i Gbg och VG-regionen. Statistiken avser personer som sökt vård genom akutmottagningar vid sjukhusen eller som inkommit på annat sätt. Så här ser det ut:

Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i Gbg














Antalet vårdkontakter är fler än antalet patienter, dvs. en och samma person kan under samma år ha mer än en vårdkontakt för skär- och stickskador. Vi ser en relativt kraftig ökning från 2017 till 2018. I materialet finns även uppgifter om hittillsvarande vårdkontakter under 2019. Det rör sig om 17 vårdkontakter, vilket antyder att siffrorna för 2019 kan komma att ligga i nivå med 2018 års siffror. Den streckade trendlinjen visar att den genomsnittliga nivån för hela perioden 2011 – 2018 ligger konstant på knappt 30 vårdtillfällen per år. Den årsvisa variationen pendlar mellan 20 till 37 vårdtillfällen per år. 

 Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i VG-regionen














Här har vi en något längre tidslinje – elva år. Utvecklingen i regionen under senare år överensstämmer med utvecklingen för vårdtillfällen vid sjukhusen i Gbg, vilket knappast är överraskande då dessa ger vård till merparten patienter inom regionen. Den streckade trendlinjen visar på en liten minskning sett till hela perioden 2008 – 2018, med en genomsnittlig nivå på ca 80 vårdtillfällen per år. Ökningen under senare år – från bottennoteringen 2014 till och med 2018 innebär dock en fördubbling av antalet vårdkontakter.

Preciserade data visar föga överraskande på en dominans för män. För hela perioden svarar de för ca 88 % av vårdkontakterna och kvinnorna för ca 12 % (gäller VG-regionen). Andelen kvinnor är något högre i Gbg – 15 % kvinnor och 85 % män. Ökningen under senare år gäller främst mäns skador. Även antalet kvinnor som sökt vård har ökat, men i mindre grad.

När det gäller ålder är skadefrekvensen högst inom intervallet 25–44 år, följt av intervallet 18–24 år. Det gäller både VG-regionen och Gbg, och det gäller för både män och kvinnor. Den relativt stora ökningen år 2018 gäller i första hand män i intervallet 25–44 år (ökning från 27 till 49 fall i VG-regionen) och därefter män i intervallet 18–24 år (ökning från 23 till 32 fall). Mönstret är detsamma i Gbg, men med lägre antal.

Om vi antar att gärningspersonen i merparten fall är ungefärligt jämnårig med offret kan vi säga att knivvåldet över tid, inklusive den ökning vi noterar under senare år, är vanligast bland män i åldrarna 25–44 år, följt av män i åldrarna 18–24 år. Om vi därtill antar att knivvåldet följer samma mönster som misshandelsbrotten kan vi förmoda att det ökade knivvåldet primärt avser övergrepp som sker på offentlig plats.