fredag 31 maj 2024

Förverkande av brottsvinster och oförklarade tillgångar

  

”Go for the money” är en internationellt välkänd strategi för att bekämpa organiserad och ekonomisk brottslighet. ”Tillgångsinriktad brottsbekämpning” är en något bredare och passande svensk term som myntats under senare år. Ett centralt inslag i denna särskilda typ av brottsbekämpning är lagstiftning som medger att brottsvinster kan förverkas. Det gäller både materiella tillgångar som staten kan konfiskera och beräknade vinningsbelopp som staten kan driva in. Svensk lagstiftning på detta område går tillbaka till 1968. Lagändringarna som trädde i kraft 2008 har sitt ursprung i Europeiska rådets handlingsplan för bekämpande av organiserad brottslighet från 1998, och i senare EU-direktiv med preciseringar och skärpningar. Sanktionen har ställning som en särskild rättsverkan (jfr näringsförbud) som kan följa på avkunnad dom för en rad särskilt preciserade brott, eller generellt för brott med vinningsinslag som kan ge minst fyra års fängelse. Lagen ger möjlighet att genomdriva ett tämligen långtgående utvidgat förverkande. Det avser nämligen inte enbart vinster från ett specifikt brott för vilket straff utdömts, utan kan även röra vinning som kan visas härröra från personens ”brottsliga verksamhet”. När det gäller beviskrav krävs att åklagaren kunnat visa att det är ”klart mera sannolikt” att vinningen härrör från brottslighet än från legala aktiviteter.

 

I december 2023 presenterade regeringen en lagrådsremiss om en ny förverkandelagstiftning, baserad på en utredning (SOU 2021:100) ledd av justitierådet Petter Asp, med förslag på lagändringar som ska träda i kraft den 1 juni 2024. Centralt i förslaget är två begrepp: självständigt förverkande och oförklarade tillgångar. Självständigt betyder i detta sammanhang att förverkande ska kunna ske fritt och obundet av en specifik fällande dom och utan att det behöver påvisas att egendomen har sitt ursprung i ett konkret brott, eller att den härrör från påvisad ”brottslig verksamhet”. 

 

Skillnaden mellan utvidgat förverkande och särskilt förverkande kan beskrivas som att det senare tar sin utgångspunkt i egendomen – t.ex. ägande av lyxbilar, lyxbostäder, lyxbåtar, dyrbara klockor, stora penningbelopp, ädelmetaller, konst etc. – snarare än i ett visst brott, eller viss påvisad ”brottslig verksamhet”. Det är här som begreppet oförklarade tillgångar kommer in. Sådana tillgångar behöver inte ha någon påvisad koppling till brottsliga aktiviteter utan kännetecknas enligt regeringens beskrivning av att vara ”en enskilds tillgångar som inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt.” (Lagrådsremissen, s. 253). Den nya lagen innebär m a o att förverkande kan genomföras utan koppling vare sig till påvisad brottslighet eller konstaterade brottsvinster.  

 

En sådan utvidgning ger förstås de brottsbekämpande myndigheterna goda möjligheter att i större utsträckning konfiskera egendom och pengar och därigenom öka trycket i bekämpningen av organiserad och ekonomisk brottslighet. En offensiv lagstiftning utgör tvivelsutan en nödvändig förutsättning för framgång. Men det är en förutsättning som ingalunda är tillräcklig för att garantera ett effektivt utfall. Det visar om inte annat Riksrevisionens nyligen publicerade rapport om systembrister hos de myndigheter som sedan lång tid haft till uppgift att implementera lagstiftningen som rör penningtvätt (Riksrevisionen 2024:8).  

 

Den nya lagstiftningen – med sikte på egendom och pengar utan direkt koppling till brottsliga aktiviteter – innebär risker för övertramp och åsidosättande av rättssäkerhetsaspekter. En sådan risk gäller s.k. ”fishing expeditions”. Innebörden av denna term är att brottsbekämpande myndigheter först letar efter misstänkta tillgångar för att därefter utreda om en viss tillgång kan knytas till en inte närmare preciserad brottslighet. Det är ett förfarande som enligt både utredningen och regeringen ska vara förbjudet. Men någon närmare skrivning om hur det ska förhindras presenteras inte. Tvärtom får man intrycket att regeringen är mera mån om myndigheternas möjligheter att bedriva underrättelsearbete och spaning – analogt med traditionell brottsbekämpning – utan att en utredning om förverkande av oförklarade tillgångar har inletts. (se Lagrådsremissen, s. 258). 

  

I det praktiska genomförandet föreslås att en utredning om självständigt förverkande leds av en åklagare. Utredningen kan dock även initieras av en anställd inom polismyndigheten eller säkerhetspolisen. Åklagaren har rätt att besluta om de tvångsmedel som får användas (t.ex. förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag för att säkra egendomen samt husrannsakan och kroppsvisitation). Beslut om förverkande fattas av åklagare, eller under hänsyn till vissa beloppsgränser av anställd inom polisen eller säkerhetspolisen. Förverkande av egendom utan koppling till påvisat brott ska prövas i domstol. När det gäller beviskraven krävs för utvidgat förverkande (en form som bibehålls) att det ska vara övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet (en viss ändring). Beviskravet för självständigt förverkande formuleras som att det ska vara klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Det ska observeras att regeringen valt lagtekniska lösningar som gör att även självständigt förverkande av oförklarade tillgångar kan ske utan att omvänd bevisbörda behöver tillgripas. Så har dock skett i en del andra jämförbara länder (exempelvis Danmark och Norge) och i utredningen och lagrådsremissen förs intressanta diskussioner om gränsdragningsproblematiken på detta område. 

 

Justitieminister Gunnar Strömmer var närmast lyrisk när det nya lagförslaget presenterades, och han menade att det rör sig om en av de största straffrättsliga reformerna på 60 år. Och det är klart, när nu hela den straffrättsliga kontrollapparaten kan användas för ”tillgångsinriktad brottsbekämpning” i vid mening rör det sig om en sannolik ”matchvändare”. Annat var det under 1970- och 1980-talen då frågorna om förverkande, omvänd bevisbörda, ett gärningsmannainriktat synsätt (traditionell rättssäkerhet) gentemot ett offerinriktat synsätt (rättsskydd för medborgare och samhälle) stod högt på den kriminalpolitiska dagordningen. Förslag om förändringar i den riktning som nu aktualiseras väckte ramaskrin hos de borgerliga partierna som förfasades över kränkningar av individers rättssäkerhet och inskränkningar av näringsfriheten. Och visst, då gällde det primärt företag och företagares vinningsbrottslighet. Nu gäller det främst en internationellt förgrenad organiserad brottslighet. Men de borgerliga partiernas iögonfallande vändning från doktrinärt försvar av individers rättssäkerhet och näringsfrihet till expansiv plädering för statens och medborgarnas rätt att skyddas mot presumtiva brottsangrepp tål att fundera över.

 

 

Litteratur:

 

Lars Korsell (2023) Ekonomisk brottslighet. Kriminalpolitik, brottsutveckling och brottsbekämpning från 1980-talet till idag. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

 

Lagrådsremiss 21 december 2023, En ny förverkandelagstiftning.

 

Riksrevisionen 2024:8, Statens tillsyn för att motverka penningtvätt – bristande omfattning och effektivitet.

 

SOU 1984:15, Ekonomisk brottslighet i Sverige. Slutbetänkande av Kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

 

SOU 2021:100, Ny förverkandelagstiftning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

måndag 26 februari 2024

Problematisk rapport om gängkriminaliteten


I juni 2023 meddelade polisen och regeringen att det fanns 30 000 gängkriminella i Sverige. 9 000 utpekades som aktörer i kriminella nätverk, medan 21 000 kategoriserades som medmisstänkta, dvs. avsåg personer utanför nätverken som på olika sätt och i olika grad misstänktes ha medverkat i gängkriminellas brott.

 

Nu, i februari 2024, kungör polismyndigheten som svar på ett regeringsuppdrag att det finns 62 000 i de gängkriminella sammanhangen. Av dem räknas 14 000 som aktiva nätverkskriminella och 48 000 personer bedöms ha kopplingar till personer inom nätverken, antingen genom kontakter och/eller som medmisstänkta. 

 

Hur är det möjligt med en så kraftig ökning av både aktiva gängaktörer och gängkopplade kontakter på lite drygt ett halvår? Och därtill under en period då Tidöpartierna gasat för fullt för att genomdriva sitt brottsbekämpande paradigmskifte. Svaret är att man har vidgat urvalsramen för vilka som ska inräknas och förlängt beräkningsperioden för inkluderingen. År 2023 räknade man på det senaste årets personuppgifter i den s k cylindermodellen (lokala polisområden) plus medmisstänkta under samma period. Nu räknar man på perioden 2021 - 2023 med cylindermodellen som huvudmaterial plus underrättelsedata från Finanspolisen och Ekobrottsmyndigheten, plus ytterligare underlag i form av bl.a. avkrypterade chattar. År 2023 räknade man kopplingar baserat på medmisstänkta enligt misstankeregistret. Nu beräknar man kopplingar i huvudsak utifrån underrättelsedata. Förlängd beräkningsperiod och ett större urval ger förstås en antalsmässig ökning.

 

Man kan undra varför polismyndigheten gjort dessa ändringar. Ett svar är att man beträffande aktiva aktörer vill få en bredare bild genom att inkludera individer som främst är verksamma på nationell och internationell nivå. Varför man utvidgar kretsen av till nätverken kopplade individer - utan redovisad misstanke om gemensam brottslighet - är höljt i dunkel.

 

Enligt polismyndighetens rapport till regeringen föreslås den här beräkningsmodellen ligga till grund för framtida lägesrapporter. Det är ett förslag som väcker kritiska frågor av principiell art. Låt oss börja med den definition som ska avgränsa kunskapsobjektet.

 

Vad är ett kriminellt nätverk? Enligt polisrapporten används ”… begrepp som ’gängkriminalitet’, ’organiserad brottslighet’, ’kriminella miljöer’ och ’kriminella nätverk’ ofta synonymt för att beskriva brottslighet som innebär någon form av samverkan inom en struktur. Avsaknaden av en definition av ’kriminella nätverk’ innebär att bedömningar av antalet personer i de kriminella miljöerna varierar beroende på sammanhang, och på hur underlag sammanställs.” (s. 2) I den aktuella rapporten definieras ”kriminella nätverk” som alla samarbeten inom ramen för vad som bedöms utgöra organiserad brottslighet på lokal, nationell eller internationell nivå. 

 

Man kan undra över denna cirkeldefinition (kriminella nätverk = organiserad brottslighet = kriminella nätverk = ….) och varför polismyndigheten inte använder EU:s etablerade definition av organiserad brottslighet. Denna innefattar elva kriterier varav fyra är obligatoriska: a) samarbete mellan fler än två personer; b) lång eller obegränsad utsträckning i tiden; c) misstanke om allvarliga kriminella handlingar; d) strävan efter vinning och/eller makt. Det finns också en annan användbar EU-definition om vad som utgör en kriminell organisation: ”en strukturerad sammanslutning, som har inrättats under en tid, av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion, för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar". En särskild poäng med EU-definitionerna är villkoren om ”misstanke om allvarliga kriminella handlingar” och ”handlar i samförstånd för att begå brott”. Mer om detta senare.

 

Det huvudsakliga underlaget för den aktuella lägesbeskrivningen utgörs av lokala underrättelsedata strukturerade enligt cylindermodellen. Om denna modell sägs följande i en pm. från polismyndigheten 2023: ”Cylindermodellen beskriver inte något om de kriminella samverkansformer som förekommer. Begrepp som gäng, nätverk, släktbaserade nätverk, självmarkerande grupper eller gäng är inte att jämställa med cylinderaktörer. En cylinder kan innehålla aktörer som nyttjar olika samverkansformer. Man ska därför inte exempelvis jämställa antalet cylinderaktörer med antalet ’gängkriminella’.” Detta besked hindrar dock inte myndigheten från att i huvudsak basera sin aktuella lägesbild över ”aktiva gängkriminella i Sverige” (plus individer med koppling till gängkriminella) på just denna för ändamålet olämpliga datakälla.

 

Låt oss titta lite närmare på cylindermodellen. Det är ett verktyg och en metod för att beskriva och analysera kriminella miljöer i landets lokalpolisområden, med fokus på förhållanden i socialt utsatta områden. Men identifierade personer inkluderas inte enbart på grund av känd och aktuell brottslighet utan också beroende på utåtagerande och normbrytande beteende som i sig inte behöver vara lagstridigt. Så här ser indelningen i aktörskategorier ut: A = äldre kriminella med förankring i boendemiljön, B = kriminella aktörer i boendemiljön (utförare), C = utåtagerande i boendemiljön (tonåringar/ungdomar) och D = riskgrupper i boendemiljön (barn). Summerat på nationell nivå för 2023 rör det sig om 10 369 individer, varav 10 % tillhör A-kategorin, 39 % B-kategorin, 31 % C-kategorin och 20 % D-kategorin. Det innebär att drygt hälften av de inräknade utgörs av tonåringar/ungdomar och barn som inte primärt är kriminella, men som kvalificeras på grund av utåtagerande och normbrytande problembeteende. De bråkar och stör, uppträder hotfullt, brukar narkotika och i de fall de begår brott handlar det främst om skadegörelse, tillgreppsbrott, hot och våld, narkotikabruk etc. Jag vill påstå att det inte hör till vanligheterna att inkludera unga och barn med denna problembild i skattningar av aktörer inom kriminella nätverk / organiserad brottslighet. 

 

Den framtagna lägesbilden basera som sagt primärt på polisiära underrättelsedata. Sådana data är förstås betydelsefulla för polisens möjligheter att bekämpa grov brottslighet, särskilt den typ som uppträder i organiserad form. Och det hör till tingens ordning att de är sekretessbelagda. Men det är en annan sak om samma data ska besvara frågor om de kriminella nätverkens omfattning och karaktär, och när sekretessbelagd information omvandlas till någon slags officiell statistik om sakernas tillstånd i landet. I synnerhet med tanke på att frågor och svar är politiskt laddade och för att resultaten kommer att läggas till grund för politiska inriktningsbeslut och resursallokering. För att inte tala om den s k Sverigebilden. Då behövs data som är tillförlitliga i betydelsen att de mäter det som rimligen ska mätas, nämligen kriminella nätverk / organiserad brottslighet bestående av personer som är föremål för misstanke om allvarliga kriminella handlingar, personer som agerar i och genom samarbete mellan fler än två personer, där samarbetet inte är tillfälligt utan har en viss varaktighet och som kännetecknas av strävan efter ekonomisk vinning och/eller makt (för att använda de obligatoriska villkoren i EU:s definition). Sådana data behöver också vara redovisningsbara (i anonymiserad form) och därmed kontrollerbara och uppföljningsbara.   

 

Vi lever i en tid när den svenska statsmakten har bestämt sig för att bekämpa allvarlig brottslighet med extraordinära och okonventionella metoder. Frågan är om det också måste innebära att kartläggningen av problemets omfattning och karaktär ska göras med okonventionella och tvivelaktiga data och metoder. 

 

 

Källhänvisningar:

 

Gerell, Manne m.fl. (2020) Att vända utvecklingen - från utsatta områden till trygghet och delaktighet, kap. 8, Malmö Universitet

 

Justitiedepartementet, Ju2023/01941, Uppdrag att lämna en lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige.

 

Nationalencyklopedin, organiserad brottslighet. http://www-ne-se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/organiserad-brottslighet (hämtad 2024-02-25)

 

Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, februari 2024.

 

Polismyndigheten, Cylindermodellen - information, PM 2023-0928, Diarienr A106.068/2023.

 

 

 

 

söndag 11 februari 2024

Kan RICO knäcka gängen?

 

Socialdemokraterna har som bekant lovat att vända på varje sten för att knäcka gängen. En av stenarna är införandet av en svensk version av den amerikanska lagen RICO (Racketeer Influenced and Corrupt Organization Act), på svenska lagen om brottsliga organisationer och korruption. Även SD har flaggat för en sådan import. RICO infördes 1970 i syfte att komma åt anstiftarna och förmånstagarna inom den organiserade brottsligheten, eller egentligen överhuvudena inom de 24 familjer med italienskt ursprung som utgjorde kärnan av dåtidens amerikanska maffia (cosa nostra). 

RICO är en omfattande och komplicerad federal lag som också finns i vissa delstatliga versioner (mini-RICO). Den tar sikte på individer, legala företag och organisationer samt informella konstellationer som anstiftar eller utför brott i syfte att gynna en viss krets av intressenter och som på grund av brottens omfattning, intensitet och verkan ses som systemhotande. Lagen omfattar en stor mängd specifika brott, t ex mord, utpressning, mordbrand, illegalt spel, narkotikahandel, bestickning, hot m.m. Egentligen omfattas de flesta brott, förutsatt att de utförs med systematik och är samhällsskadliga (hotar legala värden och intressen). RICO är också komplicerad i ett annat avseende. Den omfattar både straffrättsliga och civilrättsliga regleringar, vilket gör att den används för både offentliga åtal och civilrättsliga skadeståndsprocesser, där käranden består av fysiska och juridiska personer som drabbats av samhällsskadlig brottslighet.

RICO innebar ett svårt slag för den familjeorganiserade maffian. Inte minst för att den möjliggjorde insatser och åtal över delstatsgränserna och för att den var inriktad på brottsmönster och toppfigurer som verkade bakom scenen.  Men framgången berodde även på andra samtida innovationer och lagar, exempelvis storsatsningen på elektronisk avlyssning, vittnesskyddsprogram, hemlig infiltration och systemet med “plea bargaining”, dvs. förhandlingar mellan åklagare och misstänkta om åtalseftergift och strafflindring i utbyte mot information. 

Men det var inte bara den straffrättsliga offensiven som slog hårt. Jacobs (2020) framhåller en rad strukturella förändringar: en åtminstone partiell legalisering av spelmarknaderna i många delstater, en kraftig tillbakagång för de fackliga förbundens ekonomi och makt och därmed en av maffians födkrokar (på 1950-talet var den fackliga anslutningsgraden bland arbetare 35 % mot ca 6,5 % under 2010-talet), ökande konkurrens från andra grupperingar om narkotikamarknaden (t ex latinamerikanska karteller), den italienska invandrargruppens successiva integration i det amerikanska majoritetssamhället (inga “Little Italy”-distrikt i storstäderna och därmed färre fattiga tonårspojkar att rekrytera för de smutsiga jobben). 

Efterhand har RICOs tillämpningsområde - efter HD-avgöranden - expanderat kraftigt, och idag handlar det om allt från våldsamma gatugäng till åtal mot ex-president Donald Trump och hans medhjälpare för att med påtryckningar ha försökt manipulera valresultatet  i Georgia till sin egen fördel. Mellan dessa ytterligheter har vi en lång rad av fall med korrupta förtroendevalda och myndighetsutövare på olika nivåer och processer (straff- och civilrättsliga) mot företag och företagsledare för ekonomisk brottslighet (white-collar crime). Lagen aktualiseras också i bekämpningen av inhemska högeretxrema terroristgrupper.

RICO är en omdebatterad och kontroversiell lag. Den anses vara vag och komplicerad och därmed potentiellt rättsosäker i delar av sin tillämpning. Kritiken mot lagen har framför allt gällt vagheten, möjligheten att utdöma långa och grymma straff (t ex ovillkorliga livstidsstraff för gärningspersoner under 18 år), proportionaliten mellan misstänkt brottslighet och beslagtagna tillgångars värde, frågan om rätt till juryrättegång vid beslut om konfiskering och risken för etnisk diskriminering när RICO tillämpas mot gatugäng.

När socialdemokraterna nu pläderar för införande av en svensk variant av Rico behöver man precisera vilka delar som är intressanta och möjliga att överföra till vår svenska rättsordning. Huvudfrågan att ställa är vilka inslag som skulle göra verklig skillnad, dvs vad har RICO som svenska lagstiftning idag saknar? Såvitt jag kan bedöma skulle det främst handla om att bygga åtal på mönster av anstiftan eller utförande av brott som sammantagna kan klassificeras som systemhotande (hot mot demokratin, rättssamhället, myndighetsutövningen, legal affärsverksamhet mm). Kopplat härtill finns också frågan om att straffbelägga tillhörighet till illegala organisationer och nätverk. 

 

Litteratur

James B. Jacobs (2020) The Rise and Fall of Organized Crime in the United States. Crime and Justice, Vol. 49/ 17-67.

 

Congressional Research Service (2021) RICO: A Brief Sketch. 

https://crsreports.congress.gov

 

United States Sentencing Commission (2021) Primer: RICO Offences.

 

https://www.ussc.gov/sites/default/files/pdf/training/primers/2021_Primer_RICO.pdf

 

måndag 5 februari 2024

EU-domstolens dom mot Scania


EU-domstolen har nu fastställt domen mot Scania för lagstridig kartellverksamhet under åren 1997 till 2011. Företaget ska betala knappt 10 miljarder i böter. Tidigare har Volvo och tre andra ledande europeiska lastbilstillverkare erkänt och ingått förlikningar som lett till lägre bötesbelopp. Företagens hemliga avtal gällde uppgjorda priser på grossistnivå, samordnade (fördröjda) tidpunkter för införsel av ny, mer miljövänlig teknik för avgasrening samt övervältring av kostnaderna för den nya utsläppstekniken på kunderna. 


Scania har hela tiden nekat och hävdat att de handlat inom lagens gränser och inte gjort något fel. Nu kommenterar företaget domen med grumlig logik: vi har inte gjort något fel, men vi har nu skärpt våra rutiner så att vi framöver inte ska hamna i något liknande igen. Vidare hävdas att man tagit höjd för bötesbeloppet genom reservationer i tidigare bokslut. Allt är m a o frid och fröjd. Åtminstone tills kraven på skadestånd dimper ner. I Tyskland och Nederländerna har företag inom åkerinäringen gått samman för att genom grupptalan kräva skadestånd av kartellbolagen.


Inom ekobrottsforskningen uppfattas kartellbrottslighet som ett klassiskt brott. Det utgör själva sinnebilden för förtroendeskadlig och systemhotande verksamhet. Att sätta konkurrensen ur spel är som när despoter inskränker demokratin för att styra allsmäktigt.


måndag 27 november 2023

Välfärdsbrott och ransoneringsbrott under kriget – en jämförelse

  

Under de två senaste decennierna har brott mot välfärdssystemen uppmärksammats alltmer; av utbetalande myndigheter, av lagstiftaren och i den offentliga debatten. Genom bidragsbrottslagen 2007 avskildes oegentligheter gällande bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personliga ändamål som utbetalas av statliga myndigheter, kommuner och arbetslöshetskassor i en särskild strafflag. För att räknas som brott krävs att handlingen skett med vett och vilja, eller att man agerat uppenbart vårdslöst eller slarvigt. Under senare delen av 2010-talet fick begreppet välfärdsbrott allmän spridning, och det var ett av nyorden i svenska språket 2018. Med detta begrepp vidgades bidragsbrottens aktörskrets till att även gälla företag och föreningar som svarar för utförandet av välfärdstjänster. Det finns dock ingen särskild lag om välfärdsbrott och inte heller någon vedertagen specifik definition av begreppet. Enligt BRÅ (2022:21) rör det sig primärt om utbetalningar inom välfärdsområden som på felaktiga grunder tillfaller en kontrakterad utförare. 

 

Den vanligaste gärningsformen för denna typ av angrepp mot välfärdssystemen är bedrägeribrott, vilka i sin tur baseras på vilseledande uppgiftslämnande i syfte att tillskansa sig pengar eller fördelar man inte har rätt till, alternativt tillvinna sig högre summor än vad som rätteligen borde utbetalas.  Det är alltså fråga om ekonomiska vinningsbrott. Det hindrar förstås inte att det i en del fall ingår hot och våld i upplägg och genomförande. Välfärdsbrotten brukar även definieras som systemhotande eller demokratihotande. Därmed avses att de åtminstone i förlängningen riskerar undergräva välfärdsystemens funktionalitet och underminera förtroendet för det politiska systemets ambitioner och förmåga att tillgodose medborgarnas behov och rättigheter. I termer av brottsoffer eller målsägande är det ytterst samhället (det offentliga i form av stat, kommuner och regioner) som drabbas.

 

Det är dock inte första gången som bidrags- och välfärdsbrott uppmärksammas i den kriminalpolitiska debatten. Under 1970- och 1980-talen när ekobrottsfrågan debatterades som livligast var de här frågorna på tapeten. Visserligen avgränsades då den ekonomiska brottsligheten i första hand till brott inom ramen för företags legala näringslivsverksamhet. Men välfärdsbrott på individuell basis förekom i två varianter: enskildas skattebrott respektive enskildas bidragsbrott. Skattebrottsfrågan drevs av s och vpk, medan bidragsbrotten förfäktades av de borgerliga partierna. De politiska blocken betonade därmed två sidor av välfärdssystemen: inkomstsidan (skatten) och utgiftssidan (bidragen). 

Polariseringen var stark. De borgerliga såg i hög grad skattebrotten som en konsekvens av ett orättmätigt högt skattetryck och vänstersidan vägrade erkänna enskildas bidragsbrott som ekonomisk brottslighet. Idag har skattebrotten tynat bort som kriminalpolitisk brännpunkt, medan brotten mot välfärdssystemens utbudssida som sagt hamnat i fokus.

 

Men samhällsskadlig brottslighet i termer av brott mot det allmänna har förekommit och debatterats tidigare i svensk 1900-tals historia. Inte minst under andra världskriget och då i form av ransoneringsbrott. I sin omfattande och innehållsrika avhandling om svarta börshandeln under kristiden visar historikern Johnny Wijk (1992) hur denna samhällsskadliga verksamhet såg ut och hur den motverkades. 

 

Ransoneringssystemet för livsmedel gällde under en längre period än krigsåren, nämligen åren 1940 – 1952. Brotten mot ransoneringsreglerna förekom alltså under mer än ett decennium. Ransoneringsbrotten utgjordes av flera olika brottstyper. Förutom bedrägerier förekom framför allt stöld och förfalskningar (falsktryckning). Wijk indelar brottsligheten i varubrott och kupongbrott. Brott inom den förstnämnda kategorin utfördes av privatpersoner, butiksägare och grossister, kafé- och resturangidkare samt lantbrukare. Kupongbrotten gällde framför allt privatpersoners fiffel med tilldelade kuponger, men här fanns också mer svårartad och organiserad brottslighet i form av stöldligor och falsktryckarligor (specialiserade på eftertraktade kaffekuponger). Wijk poängterar att det rörde sig om mindre ligor, men tecken på förgreningar och samarbeten fanns. I pressen talades om svartabörskungen och svarta börsens direktör.

 

Ransoneringsbrottsligheten var allmänt spridd. Den förekom i hela landet – i städer likväl som på landsbygden, och i socialt avseende involverade den illegala handeln personer inom samtliga sociala skikt. Wijks genomgång av domar visar att 67 000 personer dömdes för ransoneringsbrott under perioden 1940 – 1952. Toppåret var 1943 då 11 000 personer dömdes, vilket motsvarade drygt 10 % av de totalt lagförda. Under åren 1942 – 1948 dömdes fler för ransoneringsbrott än för stöldbrott, trots att stöldbrottsligheten hade ökat trefaldigt sedan förkrigstiden. Denna utveckling oroade förstås samlingsregeringen och den mer direkt ansvariga livsmedelskommissionen.  År 1942 genomfördes en nationell kampanj mot illojala köp med uppmaningar att handla lojalt och dela lika. Tonen i lojalitetspropagandan var bitvis hård. Fifflet sågs som stöld ur det gemensamma skafferiet och de illojala utpekades som landsförrädare. Samma år skärptes också straffen för ransoneringsbrott – maxstraffen höjdes från sex månaders fängelse till två års straffarbete.

 

Trots viss kritik mot ransoneringssystemet präglades folkopinionen i huvudsak av en positiv eller tolerant inställning, särskilt under perioden 1942 – 1943 då de s.k. enighetsnormerna var starka. Ransoneringsbrotten stämplades som ett tydligt uttryck för samhällsskadlig illojalitet. När samlingsregeringen upplöstes 1945 ersattes den av en socialdemokratisk regeringen som verkade för bibehållen ransonering med tanke på det internationella försörjningsläget. Denna linje kritiserades och klandrades av de borgerliga partierna, som uppfattade det som försök till planhushållning och en slags smygsocialisering. Därmed politiserades frågan märkbart. Från kritikernas håll sågs ransoneringsbrotten därefter inte längre primärt som uttryck för bristande samhällssolidaritet utan som ett acceptabelt agerande mot en felaktig politik. 

 

Oaktat en del uppenbara skillnader kännetecknas de här brottstyperna under tre olika tidsperioder av en gemensam nämnare. Aktörerna sätter egenintresset före det gemensammas bästa, eller som det sägs i den aktuella debatten – sätter jaget före laget. De agerar osolidariskt och visar prov på samhällsskadlig illojalitet. En annan likhet rör skadeverkningarna och de drabbade. Det är inte fysiska personer som drabbas direkt, utan snarare allmänna system som utsätts för brott, vilka sammantagna kan få både ekonomiska effekter och ge förtroendeskadliga verkningar. Följderna är inte omedelbara utan snarare långsiktiga och indirekta. Brottslighet med det här slaget av ”diffust” offerskap är ofta omtvistad och allmänhetens harm och fördömande är inte lika enstämmigt som när det gäller exempelvis våld mot fysiska personer. Åtminstone inte när det sker i liten skala och rör mindre summor. Inom kriminologin används ibland benämningarna konsensusbrott (mala en se) och konfliktbrott (mala prohibita) för att fånga skillnaden mellan urgamla och moderna brottstyper. Med tanke på dessa omständigheter är det kanske inte så märkligt att den politiska maktens företrädare använder tillskrivningar som systemhotande, samhällsskadliga, demokratihotande, osolidariska, illojala, landsförrädare etc. för att brännmärka en typ av brottslighet som ytterst har udden riktad mot maktens hjärtpunkt: användningen och fördelningen av ekonomiska resurser som inkasserats genom beskattning.         

 

 

Litteratur:

 

Henrik Berggren (2021) Landet utanför, del 2. Sverige och kriget 1940 – 1942. Stockholm: Norstedts.

 

BRÅ-rapport 2022:21, Välfärdsbrott mot kommuner och regioner. Fel och oegentligheter bland företag och föreningar.

 

Oskar Engdahl (2022) Kriminologiska perspektiv på bedrägerier och ekonomisk brottslighet. Stockholm: Liber.

 

Lars Korsell (2023) Ekonomisk brottslighet. Kriminalpolitik, brottsutveckling och brottsbekämpning från 1980-talet till idag. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

 

Sven-Åke Lindgren (2000) Ekonomisk brottslighet - ett samhällsproblem med förhinder. Lund: Studentlitteratur.

 

Proposition 2006/07:80, Bidragsbrottslag.

 

SOU 2017:37, Kvalificerad välfärdsbrottslighet – förebygga, förhindra, upptäcka och beivra.

Betänkande av Utredningen om organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet mot välfärden.

 

SOU 2022:37, Stärkt arbete med att bekämpa bidragsbrott. Administrativt sanktionssystem och effektivare hantering av misstänkta brott. Delbetänkande av 2021 års bidragsbrottsutredning

 

SOU 2023:52, Ett stärkt och samlat skydd av välfärdssystemen. Slutbetänkande av

2021 års bidragsbrottsutredning.

 

Johnny Wijk (1992) Svarta börsen - samhällslojalitet i kris. Livsmedelsransoneringarna och den illegala handeln i Sverige 1940 - 1949. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

 

 

tisdag 3 oktober 2023

 Den här texten ingår i den nyutgivna boken ”Den empiriska glädjen. En vänbok till Malin Åkerström” red. Erika Andersson Cederholm, Katarina Jacobsson och David Wästerfors. Lunds Universitet.

BERTIL RENBORGS KAMP MOT KNARKET

Sven-Åke Lindgren 

När jag skrev min avhandling om samhällets åtgärder mot droger (Den hotfulla njutningen, 1993) stötte jag på namnet Bertil Renborg. Först dök han upp när han på 1930-talet som chef för Nationernas Förbunds narkotikakontrollenhet tillskrev den svenska regeringen (Medicinalstyrelsen) om den höga konsumtionen av heroin (diacetylmorfin) i Sverige. Längre fram dök han upp när han i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet flitigt debatterade narkotikafrågor i svenska tidnings- och tidskriftsartiklar. 

Vem var han, denne diplomat som under sin karriär hade högst skiftande uppdrag inom Nationernas Förbund och FN?  

Syftet med denna biografiska skiss är att lyfta fram en svensk doldis inom det tidiga 1900-talets internationella system för narkotikakontroll. Vad åstadkom han i sina olika roller? Hur såg han på narkotikaproblemet och vilka åtgärder förespråkade han? Påverkade han som debattör den svenska narkotikapolitik som utformades under 1960-talet? 

Kontrolladministratören 

Bertil Renborg ägnade en stor del av sitt liv åt den internationella narkotikakontrollen. Han föddes i Storvik i Jämtland år 1892 och tog juris kandidatexamen i Uppsala 1915. Under åren 1916-1920 tjänstgjorde han i den svenska handelsdelegationen, bland annat som handelsråd i Japan och Kina. Erfarenheterna från dessa år i Asien var betydelsefulla för hans framtida karriär inom Nationernas Förbund och den organisation för kontroll av opium och annan narkotika som växte fram under 1920- och 1930-talen. Men en annan omständighet spelade nog en större och mer direkt roll för hans vägval, nämligen kontakterna med en annan svensk diplomat – envoyén Eric Einar Ekstrand. 

Ekstrand (född 1890) var liksom Renborg jurist och diplomat med uppdrag framför allt i de svenska beskickningarna i Sydamerika. Han fick, efter förfrågan från Nationernas Förbunds generalsekreterare, uppdraget att leda NF:s kommission för undersökning av opiumkontrollen i Fjärran Östern åren 1929-1930. Det var en liten skara män – tre kommissionärer plus en sekreterare och en stenograf – som reste österut för att kartlägga produktionen, handeln och konsumtionen av opium. Sekreteraren hette Bertil Renborg. Det arbete som skildras i andra delen av Ekstrands självbiografi (1944) utgörs av en sällsam mix av diplomati, socialantropologiska fältstudier och äventyrliga eskapader. Gruppen träffade kungligheter, regenter, diplomater och andra tjänstemän, men också opiumodlare, handlare och opiumrökare.  

Kommissionen lämnade en omfattande rapport om sina observationer, överväganden och förslag. Man fastslog att vissa länder vidtagit en del åtgärder. Men insatserna var alltför ensidiga. Där man ingripit mot odlingen lämnade man ofta handeln och smugglingen därhän, och vice versa. Det saknades ett helhetsperspektiv, samordnade planer och resurser för satsningar som omfattade alla led från produktion och konsumtion till smuggling. En annan aspekt gällde relationen mellan den legala hanteringen och den illegala marknaden. I många länder fanns licenserad försäljning och konsumtion av opium i särskilda röklokaler. Kommissionen noterade två problem med denna ordning. För det första förekom ett inte obetydligt läckage därifrån till den svarta marknaden. För det andra innebar licenseringen också en ambition att med höga priser minska spridningen. Denna politik hade dock lett till motsatsen. I stället hade den illegala marknaden blomstrat genom konkurrens med låga priser.  

I resonemangen om orsakerna till situationen finner vi välbekanta tankegångar:  

”Roten och upphovet till den spridning, som opierökningen fått därute, är att söka i den i många fall långt ifrån människovärdiga tillvaro, som stora delar av Fjärran Österns folk tvingas att föra. Det är begripligt att man söker glömska även med ett så olyckligt medel som opierökningen. Det skall ett helt omskapande av denna del av världen till ur social och hygienisk synpunkt för att grundorsaken till denna last skall kunna avlägsnas.”  

(Ekstrand, 1944, s. 402)  

Till kommissionens konkreta förslag hörde också sådana som är aktuella i dagens narkotikadebatt, exempelvis särskilda myndigheter med ansvar för samordning och utveckling, tillgång till adekvat utrustning som motorbåtar och kustfartyg, delade underrättelser mellan länder och likvärdiga straff. Särskilt stränga straff skulle gälla dem som sökte locka minderåriga till opiumrökning. När det gällde villkoren för det legala licenserade utbudet förespråkade kommissionen ett regeringsmonopol som innehavare av försäljnings- och röklokalerna, försäljning enbart mot kontant betalning, registrering av opierökare med minimiålder 21 år (helst 25 år) samt ransonering enligt av läkare fastställd minimikvantitet.  

För att förstå kommissionens uppdrag behöver vi känna till de första internationella överenskommelserna om kontroll av produktion och konsumtion av narkotika. Inledningsvis handlade det enbart om opium och startpunkten var en konferens som hölls i Shanghai 1909. Initiativet togs av USA som konfronterats med opiumproblematiken genom det utbredda bruket i Filippinerna, som hade blivit en amerikansk koloni i slutet av 1800-talet. Konferensen samlade inalles tretton länder och ledde fram till nio icke bindande resolutioner. Den följdes av ett möte i Haag 1912. Även det initierades och förbereddes av USA. Kännetecknande för de avtal som slöts var bland annat ett vidgat fokus – från Kina som epicentrum för opiumhanteringen i Fjärran Östern till ett internationellt blickfång på en större mängd beroendeframkallande medel (morfin, kokain, heroin med flera). Haag-konferensens avtal blev den första egentliga narkotikakonventionen, genom att den inordnades i fredsavtalet efter första världskriget, och kom att administreras av Nationernas Förbund när det bildades 1920. USA valde att stå utanför NF. Det hindrade dock inte att de var representerade i NF:s olika kontrollorgan (Renborg, 1947; 1957, Taylor, 1969; Bruun, Pan & Rexed, 1975 och Smith, 2007).  

Tillkomsten av de internationella konventionerna i början av 1900-talet betyder dock inte att hanteringen av opium dessförinnan var oreglerad. Det fanns en rad nationella regleringar om skattesatser, licenser och privilegier, import- och försäljningsregler, förvaring, tillredning, konsumtionsvillkor etcetera. Till skillnad mot Haag-konventionen var de primärt inte inriktade på att strypa tillgången och motverka nöjesbruk, utan hade i huvudsak fiskala motiv, ofta i kombination med ambitionen att få bukt med kvacksalveriet för att därmed motverka förgiftningar och lurendrejerier (Berg, 2017).  

Inom NF organiserades en opiesektion som i sin tur inrättade en särskild rådgivande grupp för opiumfrågor. Eric Einar Ekstrand blev efter genomfört uppdrag i Fjärran Östern chef för sektionen (och även sektionen för sociala frågor) åren 1931 – 1939. Han efterträddes av Bertil Renborg som chef för NF:s kontrolladministration åren 1939 – 1946. Renborg hade därmed uppdraget att administrera NF:s narkotikakontroll under den upplösningsperiod som andra världskriget innebar för organisationen.  

Haag-konventionen följdes av en rad komplementära konventioner som togs fram inom NF, exempelvis Genève-konventionerna åren 1925, 1931, 1936. Dessa innebar bland annat att den internationella kontrollen vidgades till att omfatta andra råämnen än opium, främst coca och indisk hampa (hasch och marijuana) samt strängare nationell och internationell reglering av farmaceutiska produkter som fått omfattande användning, såsom morfin, kokain och heroin (diacetylmorfin). Andra nyheter var introduktionen av ett ”öppet” narkotikabegrepp som innebar att narkotika definitionsmässigt blev lika med ämnen som genom beslut ”listades i en förteckning”. Inom NF tillskapades en permanent kontrollstyrelse och man introducerade ett detaljerat inrapporteringssystem som innebar att varje land som biträtt konventionerna årligen avkrävdes en redogörelse för narkotikahanteringen i landet (produktion, lagerhållning, legal försäljning och konsumtion samt illegal hantering).  

Sverige, som blev medlem av NF 1920, biträdde konventionerna, vilket fick en rad följdverkningar. År 1925 genomfördes en landsomfattande undersökning av narkotikabruket, baserad på rapporter från främst landsfiskaler och provinsialläkare. Förutom konventionskraven spelade medierapporteringen om kokainbruk i Stockholm en betydande roll för beslutet om inventeringen. För att uppfylla kraven i det krävande rapporteringssystemet till NF:s kontrollstyrelse upprättades sammanställningar över expedierade narkotikarecept, antalet toxikomaner (narkomaner) som var registrerade inom vården och polisärenden som gällde olaga befattning med narkotika.  

En omständighet som vållade upprepad skriftväxling mellan NF:s kontrollenhet och den svenska regeringen (genom medicinalstyrelsen) var uppgifterna om en iögonfallande hög produktion av diacetylmorfin (heroin) under 1930-talet. Flera svenska läkemedelsbolag hade tillstånd att tillverka, lagerhålla och försälja ämnet, som bland annat användes som ingrediens i populära hostmediciner. Enligt NF:s uppgifter hade mängden heroin som tillverkades i Sverige av licenserade läkemedelsbolag (”narkotikafabriker” enligt medicinalstyrelsens dåvarande terminologi) ökat från 3 kg år 1927 till 16 kg år 1936. Förbrukningen angiven i kg per miljon invånare uppgick till 3,05 kg – en mängd som bland jämförbara länder enbart överträffades av nivån i Finland (6,74 kg). Efter genomförd utredning, som bland annat omfattade korrespondens med ”narkotikafabriken” ASTRA i Södertälje, konkluderade regeringen att ökningen berodde på ökad lagerhållning för att möta en framtida efterfrågan från apotekens sida när tillverkningen sannolikt skulle behöva minskas. Någon illegal hantering hade inte kunnat beläggas. I föreskrifter som följde ålades ”narkotikafabrikerna” att genom användning av ersättningar fasa ut heroin som ingrediens i omtyckta mediciner. (Riksarkivet, Medicinalstyrelsen/Apoteksbyrån, Narkotikaärenden 1925 – 1944).  

En annan fråga som avhandlades i korrespondensen mellan NF:s kontrollorgan och den svenska regeringen var behovet av propaganda mot missbruket av narkotika. I en resolution 1936 föreslog NF:s opiekommission att sådan propaganda borde äga rum bland läkare, apotekare, sjukvårdare med flera och att det vore önskvärt med särskilda kurser som inordnades i den ordinarie undervisningen. Medicinalstyrelsen inhämtade synpunkter från Kungliga farmaceutiska institutet och lärarkollegiet vid Karolinska institutet. Synpunkterna från det senare blev riktningsgivande för det svenska svaret till NF. Lärarkollegiet framhöll att undervisning om toxikomanier framkallade av opium, morfin och morfinderivat samt kokain gavs inom ämnen som farmakologi, inre medicin, psykiatri och neurologi. Eftersom de nämnda toxikomanierna i Sverige inte hade någon nämnvärd utbredning, ansågs det inte finnas behov av några särskilda kurser. Synen på missbruksproblemet i landet framgår av följande passus: 

”Som bekant äger i Sverige missbruk av ett annat narkotikum, nämligen alkohol, en ofantligt mycket större betydelse än missbruk av de narkotika, som utgöra föremålet för opiekommissionens verksamhet. Möjligen spelar även hos oss den alltför rikliga användningen av sömnmedel en lika viktig roll som de av opiekommissionens åsyftade toxikomanierna.” 

(Riksarkivet, Medicinalstyrelsen/Apoteksbyrån, Narkotikaärenden 1925 – 1944).  

Efter andra världskriget blev FN värdorganisation för den internationella narkotikakontrollen. Trots att Bertil Renborg varit administrativ chef för NF:s kontrollverksamhet under krigsåren, inklusive flytten från Geneve till Washington 1939-1940, och trots hans bevittnade erfarenhet av internationellt konventionsarbete blev han sidsteppad när den nya organisationen tog form. Och utkastet till reviderade NF-konventioner som han sammanställt ignorerades när arbetet med en ny allmän narkotikakonvention – the Single Convention on Narcotic Drugs – påbörjades 1948 (konventionen antogs 1961) (Renborg, 1964). Man kan undra varför?  

McAllister (1996) och Collins (2015) framhåller att framför allt USA ville rensa bordet från den gamla världens företrädare. De ville ha en mer offensiv kontrollinriktning. De var trötta på NF:s ”grand old men” av diplomater som avancerade medelst tidsödande kompromisser. Men här fanns måhända också inslag av mer personligt slag. Enligt McAllister (1996) präglades Renborgs agerande under övergångsåren av byråkratiskt pedanteri och medioker administrativ skicklighet. Det bör noteras att när man i detta sammanhang talar om USA så avses egentligen Harry J. 

Anslinger, den beryktade chefen för USA:s federala narkotikabyrå 1930-1962. Utöver denna chefspost var Anslinger medlem av både NF:s och FN:s expertkommittéer. Han torde utan jämförelse vara den person som haft störst inflytande på 1900-talets narkotikapolitik, inom USA såväl som internationellt (McWilliams, 1986; Pembleton, 2017, 2022).  

Opinionsbildaren 

Under övergångsåren strävade Bertil Renborg utan framgång efter en position i den nya internationella kontrollmiljön. McAllister (1996) liknar hans försök vid den flygande holländarens jakt på en välkomnande hamn. Men 1946 var han definitivt akterseglad och erbjöds så småningom en annan befattning inom FN:s organisation. Han blev chef för världsorganisationens interna postväsende 1946-1952. Dessutom var han under Koreakriget chefssekreterare för FN:s Koreasekretariat. Därefter ägnade han åtskillig tid åt att som skribent beskriva och agitera för internationell narkotikakontroll och varna för narkotikans skadeverkningar.  

Under perioden 1958-1968 var Bertil Renborg en av de flitigaste rösterna i den då tilltagande svenska narkotikadebatten. Hans alster publicerades framför allt i tidskrifterna Alkoholfrågan (föregångare till dagens Alkohol & Narkotika) och Världshorisont (FN-förbundets tidskrift). Men han syntes även i dagspressen. Artiklarna kännetecknas av utförliga beskrivningar, tonen är saklig och han hänvisar ofta till nya rön från amerikansk forskning och resultat från internationella organisationers sammanställningar. 

Åren 1959 – 1961 publicerade tidskriften Alkoholfrågan under rubriken Narkotikaproblemet en serie om nio artiklar författade av Bertil Renborg. I dessa beskriver han den internationella narkotikakontrollens historik, dess olika delar och grundläggande funktionssätt. Han jämför det gamla NF-systemet med den nya allmänna narkotikakonventionen (the Single Convention) som då var under utveckling i FN:s regi. Renborg fruktar att reformen kommer att innebära att färre länder än tidigare blir delaktiga i det internationella kontrollarbetet, och han är kritisk mot att länder med odling av opievallmo ges undantag och långvariga respiter för ikraftträdande. Andra teman gäller de narkotiska medlens kännetecken, utbredningen i världen, narkomanins utmärkande egenskaper och utvecklingsförlopp samt följderna för individen, familjen och samhället.  

I två senare artiklar – ”Narkomanen – brottslig eller sjuk? (Alkoholfrågan, 1964/9, s. 404 – 407) och ”Narkotikamissbruket – dess innebörd och följder” (Alkoholfrågan, 1965/5, s. 251-255) – sammanfattar och preciserar Renborg sina ståndpunkter. Frågan i rubriken för den första artikeln besvaras med både och. Narkomanen är behäftad med en i det närmaste obotlig sjukdom, men han är också oftast en lagbrytare. Begäret efter ökade doser är oemotståndligt och i de flesta fall är narkomanen hänvisad till den illegala marknaden, vilket per definition gör honom till en brottsling. Men det stannar sällan därvid. För att underhålla sin dyra last behöver narkomanen skaffa pengar och det görs vanligen via olika brottsliga handlingar. Bestraffning är nödvändig för att stoppa spridningen, betonar Renborg. Och det är frihetsstraff som måste gälla. Bötesstraff och villkorliga domar är för det mesta verkningslösa. Straffen bör vara differentierade – mildare för den som skaffar narkotika för eget bruk och mycket stränga för dem som profiterar på andras olycka (”handlare i långsam död”). Men straffpåföljder behövs också sett ur ett smittskyddsperspektiv. Narkomanin måste jämställas med smittosamma sjukdomar, särskilt den form av okynnesnarkomani som börjat grassera bland ungdomen. Samhällsskyddet kräver därför att samhället vidtar resoluta åtgärder för att stoppa smittan.  

Men det sagda förhindrar inte att narkomanen ges vård för att befrias från sin sjukdom. Renborg pläderar för avgiftning, vård och rehabilitering under frihetsbegränsning och sträng isolering, följd av långvarig övervakning. Han hänvisar i sammanhanget till negativa erfarenheter från legal förskrivning från öppna kliniker som förekom i USA under 1920-talet, fram tills de förbjöds genom beslut av Högsta domstolen. Den framkomliga vägen utgörs i stället av den typ av vårdgivande institutioner som de amerikanska fängelsesjukhusen i Lexington och Fort North är exempel på. Hans recept innefattar även efterbehandling i form av psykiatrisk terapi, lärande av yrke och väckande av fritidssysselsättningar. Men den förrädiska återfallsrisken gör att kontrollen inte får upphöra: ”Till slut måste den till det vanliga livet återbördade patienten under lång tid ställas under övervakning av sociala kuratorer eller andra socialvårdare.” (Alkoholfrågan, 1964/9, s. 407).  

I den andra artikeln konstaterar Renborg inledningsvis att de nya syntetiska preparaten (amfetaminer och barbiturater) utgör ett nytt stort problem, och att det är särskilt allvarligt att ungdomen faller offer för frestelsen att missbruka narkotika. Därmed hamnar de på ett sluttande plan som leder till fysisk, psykisk och moralisk förstörelse. Han beskriver följderna för individen, familjen och samhället. Den enskilde missbrukaren drabbas av sänkt arbetslust och arbetsförmåga, försämrat hälsotillstånd och förstörd ekonomi. Om familjeförsörjaren missbrukar slås familjelivet i spillror. 

Samhället drabbas av stora kostnader inom olika områden, ty den förhärdade narkomanen blir förr eller senare en tragisk, onyttig och parasiterande samhällsmedlem.  I artikeln presenterar Renborg en indelning i fyra typer av narkomanier (Alkoholfrågan 1965/5, s. 253): 

 

1)     Iatrogena narkomaner: de som på grund av medicinsk behandling givits narkotika under längre eller kortare perioder. 

2)     Narkomani genom sjukdom: de som fått narkotika utskrivet av läkare för att lindra svåra plågor och som sedan fortsätter på egen hand. 

3)     Narkomani för att undfly verkligheten: en variant av nummer 2, fast med ett tydligare motiv att genom narkotikaberusning slippa ifrån personliga och sociala bekymmer av olika slag. 

4)     Okynnesnarkomani: en allt vanligare typ, särskilt bland ungdomen, till följd av det moderna nöjeslivet med dess nattvak, vistelse i rökiga lokaler, spritförtäring, som resulterar i trötthet, nervositet och stress. 

 

Det är framför allt okynnenarkomanin som Renborg uppehåller sig vid, det vill säga en narkomaniform som inte föranleds av plågor eller bekymmer, utan där individen endast har sig själv att skylla på grund av sitt hektiska levnadssätt. På frågan hur detta ska bekämpas, pekar han på följande insatser: upplysning i skolor och ungdomsorganisationer genom dagspress och veckotidningar, intensivare polisövervakning av nöjeslokaler, stränga frihetsstraff för dem som korrumperar det uppväxande släktet samt uppmuntran av sport och friluftsliv. 

Den sistnämnda artikeln gav upphov till en hätsk dispyt, den första tydliga kontroversen i dagspressen om narkotikaproblemet i Sverige, den så kallade ”knarkerikvack”-debatten. Först ut var Frank Hirschfeldt, ordförande för det nybildade Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare/RFHL, som i en hörnartikel i DN den 22/7 1965 talade om ett ”nidingsdåd i narkotikafrågan”. Han gick dels till storms mot innehållet. Klassificeringen med fyra narkomanityper ansågs ovetenskaplig, och speciellt begreppet okynnesnarkomani klandrades för att vara ett hemmabygge baserat på gamla fördomar. Renborg och hans synsätt karaktäriserades som ett spöke från det förgångna. Hirschfeldt kritiserade också Alkoholfrågan för att ha publicerat en oseriös artikel och TT för att de gjort en sammanfattning av densamma för spridning i landsortspressen. Några dagar senare bemöttes han av Nils Sundberg (DN 25/7 1965, ”Kritiken mot Alkoholfrågan”), ansvarig utgivare för Alkoholfrågan, som framhöll att Renborg var en erkänd internationell expert inom narkotikapolitikens område. Dessutom, påpekade han, hade tidskriften låtit medicinska experter granska artikeln före publicering. Samma dag publicerade DN:s ledarredaktion ett inlägg under rubriken ”Knarkerikvack”. I linje med Hirschfeldt avfärdade man Renborgs beskrivningar och slutsatser som moraliserande och föraktfulla. Hans synsätt sågs som särskilt anmärkningsvärt i en tid då inställningen till narkomaner börjat vändas i en mer humanitär riktning. Angående Renborgs expertis menade man att hans arbete inom NF varit av juridisk och administrativ art. Han saknade däremot sakkunskap för uttalanden om narkomanins medicinska och sociala konsekvenser. I en hörnartikel på DN:s ledarsida den 3/8 1965 angrep socialläkare John Takman vad han kallade den goda tonens narkotikaexperter. Med det avsågs experter som baserar sina utsagor på fördomar och moraliska förkastelsedomar. Han karaktäriserade Renborgs synsätt och åtgärdsförslag som ett eko av budskapet från USA:s federala narkotikabyrå. Renborg själv gick i svaromål i DN den 15/8 1965 under rubriken ”Knarkerikvack”. Han håller fast vid sin klassificering och understryker att artikeln granskats av medicinsk expertis, och han betonar sin bakgrund och sitt värv inom NF:s kontrollorganisation. Han citerar också ur brev han fått från Harry Anslinger, chef för den amerikanska federala narkotikabyrån, där denne erkänner Renborg som en verklig expert. DN:s ledarredaktion genmäler samma dag att Renborg försvarar sig med hjälp av auktoriteter snarare än sakskäl.  

Men det fanns de som såg Renborgs artikel i positiv dager. I ett avsnitt i sin avhandling (1967, s. 277-285) tar Nils Bejerot Renborg i försvar och utrycker sitt gillande av dennes beskrivning av olika narkomaniformers uppkomst och följdverkningar. Och inte bara det. Han tackar Renborg för att han inspirerat honom till utvecklingen av sin egen klassificeringsmodell. ”Själv står jag i mycket stor tacksamhetsskuld till Renborg för hans systematiseringsförsök, för det var just genom denna våldsamt utskällda artikel som jag fick den avgörande impulsen att utveckla min egen socialmedicinska gruppindelning av narkomanierna i fem generiska huvudtyper …” (Bejerot, 1967, s. 279; se också Johnson, 2021, s. 60-62, för en kommentar). 

Varifrån kom Renborgs beskrivningar, konklusioner och åtgärdsförslag? Högst sannolikt från den internationella kontrollmiljöns sammanhang och de föreställningar om narkotikaproblemet som florerade där. Men inom NF var meningarna delade, både i fråga om synsätt och förespråkade strategier. I mångt och mycket är det dock det amerikanska betraktelsesättet som slår igenom i Renborgs utläggningar. Låt oss se närmare på dess uppkomst och innehåll. 

När man talar om amerikansk narkotikapolitik kan man inte undgå dess inriktning på ”krig mot knarket”. Vanligen brukar startpunkten för denna kategoriskt straffinriktade politik tillskrivas president Nixon, som i ett tal 1971 deklarerade att narkotikamissbruket (heroinmissbruket) utgjorde samhällets fiende nummer ett. En del vill dock datera startpunkten för ”knarkkriget” till Harry Anslingers tillträde som chef för den federala narkotikabyrån 1930 (McWilliams, 1986; Pembleton, 2017; 2022 och Bewley-Taylor, 2022). Men frågan är om inte ursprunget till en offensiv och prohibitionistisk narkotikapolitik måste sökas ännu längre tillbaka i tiden. Enligt Speaker (2001, se även Musto, 1999, och Smith, 2007) finns källan i den amerikanska förbudsrörelsen och dess galjonsfigur under sent 1800-tal, närmare bestämt Richmond P. Hobson, en parlamentsledamot, krigshjälte i det spansk-amerikanska kriget och förbudsagitator som kommit i kontakt med opiumfrågan i Filippinerna. Hobson är bland annat känd för att ha startat tre organisationer som ihärdigt spred budskapet om narkotikans fördärvlighet: The International Narcotic Education Association (1923), The World Conference on Narcotic Education (1926) och The World Narcotic Defence Organization(1927). Via dessa spreds miljontals pamfletter som beskrev, varnade för och krävde åtgärder mot ”the narcotic evil”. Genom lanseringen av en årlig vecka vikt för utbildning i narkotikafrågor (sista februariveckan) nåddes mängder av skolelever. Hobson samarbetade också framgångsrikt med den mäktiga tidningsmagnaten William Randolph Hearst, och han var tidig med att använda radio för att nå ut med sitt budskap. Speaker (2001) urskiljer ett antal teman i förbudsrörelsens tidiga retorik, teman som reproducerades av Anslinger och senare proponenter för ”knarkkriget”: 

 

       Spridningen av narkotika som en konspiration för att undergräva och försvaga Amerika; 

       Spridningen som analog med infektionsspridning (varje missbrukare sprider till sex andra); 

       Missbruket som demoraliserande och nedbrytande av människans karaktär; 

       Tesen om inkörsporten: tobak leder till marijuana som leder till ….; 

       Kopplingen mellan missbruk och kriminalitet.    

 

Till denna lista kan vi föra teman som tillkom senare och som framför allt accentuerades under Anslingers chefskap för den federala narkotikabyrån (McWilliams, 1986; Pembleton, 2017 och 2022; Smith, 2007): 

 

     Bekämpningen av öppenvård med legal förskrivning och framhävandet av avgiftning och vård med tvångsåtgärder; 

       Marijuanahotet – det dödliga gräset – som ansågs lika farligt som heroin och kokain; 

       Stränga straff för både profitörer (smugglare och langare) och brukare; 

       Narkotikamissbruk som en smittsam epidemi.  

 

Dessa inslag bildade hörnstenar i den amerikanska kontrollpolitik som utvecklades och praktiserades under 1900-talet, och som Renborg i allt väsentligt sympatiserade med. 

Avslutning 

Renborg får nog betraktas som en narkotikapolitisk doldis, både i rollen som kontrolladministratör och som opinionsbildare. Men hans insatser var av stor betydelse då systemet för internationell narkotikakontroll initierades och utvecklades i NF:s regi. Som opinionsbildare introducerade han synsätt och åtgärdsförslag som kom att färga den svenska narkotikadebatten såväl som den narkotikapolitik som fastställdes i slutet av 1960-talet.  

Renborg var en länk mellan befintlig amerikansk narkotikaretorik och spirande svensk problemformulering. Han såg till att narkotikaproblemet även i Sverige anpassades efter en tolkningsram som betonade smittsamt moraliskt förfall, livslångt beroende, nödvändiga kontroll- och tvångsåtgärder samt straff syftandes till att avskräcka och tillrättaföra. Mycket av den retoriken och politiken lever vi med än idag. Ett aktuellt exempel är användningen av krigsmetaforer för att beskriva hotet från vissa gruppers bruk av vissa sorters preparat (så kallat gatumissbruk) i den amerikanska opioidkrisen (Gottschalk, 2023). 

Referenser 

Otryckta källor 

Riksarkivet, Medicinalstyrelsen/Apoteksbyrån, Seriesignum FX–XVII, Vol. 1-2, Narkotikaärenden 1925 – 1944

Tidskriftsartiklar  

Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 1, Alkoholfrågan, 50–58 

Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 2, Alkoholfrågan, 106–113 

Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 3, Alkoholfrågan, 150–157 

Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 4, Alkoholfrågan, 235–243 

Renborg, B. (1960). Narkotikaproblemet 5, Alkoholfrågan, 219–226 

Renborg, B. (1960). Narkotikaproblemet 6, Alkoholfrågan, 252–260 

Renborg, B. (1960). Narkotikaproblemet 7, Alkoholfrågan, 329–334 

Renborg, B. (1961). Narkotikaproblemet 8, Alkoholfrågan, 216–221 

Renborg, B. (1961). Narkotikaproblemet – Aktuellt från FN, Alkoholfrågan 239–244 

Renborg, B. (1964). Narkomanen – brottslig eller sjuk?, Alkoholfrågan 404–407 

Renborg, B. (1965). Narkotikamissbruket – dess innebörd och följder, Alkoholfrågan 251–255 

Tidningsartiklar

DN:s ledarredaktion (1965) Knarkerikvack, Dagens Nyheter 25/7

Hirschfeldt, F. (1965). Nidingsdåd i narkotikafrågan, Dagens Nyheter 22/7

Renborg, B. (1965). ”Knarkerikvack”, Dagens Nyheter 15/8  

Sundberg, N. (1965). Kritiken mot Alkoholfrågan, Dagens Nyheter 25/7 Takman, J. (1965). Den goda smakens narkotikaexperter, Dagens Nyheter 3/8

Referenslitteratur

Bejerot, N. (1967). Narkotikafrågan och samhället, Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers.  

Berg, D. (2017). Pre-Hauge History of Opiates Control, i Ernesto U. Savona, Mark A. R. Kleiman & Fransesco Calderoni (eds.) Dual Markets. Comparative Approaches to Regulation, Springer International Publishing. 

Bewley-Taylor, D. (2022). The Creation and Impact of Global Drug Prohibition. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. By Paul Gootenberg). 

Bruun, K,; Lynn P. & Rexed, I. (1975). The Gentlemen’s Club. International Control of Drugs and Alcohol, Chicago: The Univ. of Chicago Press.  

Collins, J. (2015). Regulations and Prohibitions.: Anglo-American Relations and International Drug Control 1939–1964, Dept. of International History of the London Schools of Economics. 

Ekstrand, E. E. (1944). Jorden runt på trettio år, del 2, Stockholm: Norstedts. 

Gottschalk, M. (2023), The Opioid Crisis. The War on Drugs is Over. Long Live the War on Drugs, Annual Review of Criminology, vol. 6, no. 1, pp. 363-398. 

Johnson, B. (2021). Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken, Lund: Arkiv förlag.  

Lindgren, S-Å. (1993). Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970, Stockholm/Stehag: Symposion Graduale. 

McAllister, W. B. (1996). A Limited Enterprise. The History of International Efforts to Control Drugs in the Twentieth Century, University of Virginia Proquest Dissertations Publishing.  

McWilliams, J. C. (1986). The Protectors: Harry J. Anslinger and the Federal Bureau of Narcotics 1930 – 1962, Dept. of History, the Pennsylvania State University. 

Musto, D. F. (1973/1999). The American Disease. Origins of Narcotic Control, Oxford: Oxford University Press.  

Pembleton, M. R. (2017). Containing Addiction. The General Bureau of Narcotics and the Origins of America’s Global Drug War, Amherst; University of Massachusetts Press.  

Pembleton, M. R. (2022). The Globalization of US Drug Enforcement. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. by Paul Gootenberg), Oxford University Press. 

Renborg, B. A. (1947). International Drug Control. A Study of International Administration By and Trough the League of Nations, Washington: Carnegie Endowment For International Peace. 

Renborg, B. A. (1957). International Control of Narcotics, Law and Contemporary Problems, vol. 22, no. 1, pp. 86 - 112. 

Renborg, B. A. (1964). The Grand Old Men of the League of Nations, United Nations: Office of Drugs and Crime. 

Smith, N. L. (2007). Cured of the habit by force. The United States and the global campaign to punish drug consumers, 1898 – 1970, Dept. Of History, University of North Carolina at Chapel Hill. 

Speaker, S. L. (2001). “The Struggle of Mankind Against Its Deadliest Foe”. Themes of AntiSubversion in Anti-Narcotic Campaigns 1920 – 1940, Journal of Social History, vol. 34, no, 3, pp. 591–610. 

Taylor, A. H. (1969). American Diplomacy and the Narcotic Traffic, 1900 – 1939. A Study in International Humanitarian Reform, Durham, N.C.: Duke University Press.