torsdag 12 september 2019

Utvärdering av ”broken windows” – strategin


Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är ett av vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri. 

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Trots sin popularitet och trots att strategin tillskrivits breda framgångar har tillämpningar av konceptet förvånande nog knappast alls varit föremål för systematiska utvärderingar. Nu har Campbell Collaborationemellertid publicerat resultaten från en större utvärdering som gjorts av Anthony Braga, Brandon Welsh och Cora Schnell.* De har utvärderat 30 oberoende tester (28 studier) om effekterna av polisinsatser mot fysisk förslumning och social oordning, genomförda under perioden 1985 till och med 2012. Utvärderingen gjordes enligt det protokoll för högt ställda vetenskapliga krav som utarbetats av Campbell Collaboration. Tolv tester gällde insatser i stora städer (mer än 500 000 invånare), nio handlade om åtgärder i städer i storleksordningen 200 000 – 500 000 invånare, och resterande nio utfördes i småstäder. Samtliga tester avsåg insatser i avgränsade geografiska områden. 

Utvärderingen synade effekterna av ”broken windows” – insatser jämfört med traditionell patrullverksamhet. Utfallet mättes i brottsnivå, innefattande våldsbrott, egendomsbrott, social oordning och narkotikabrott. Forskarna undersökte också om sådana åtgärder koncentrerade till vissa platser ledde till att oordning och brottslighet spreds till andra områden, eller om det var insatsernas kontrollfördelar som ”flyttade runt hörnet”.

Resultatet av utvärderingen säger att ”broken windows” – insatserna fungerar. De leder till brottsminskningar för samtliga undersökta brottskategorier. 15 av de 30 testerna kontrollerade förekomsten av överflyttningseffekter. Resultaten visar att åtgärdernas positiva kontrollfördelar spreds till närliggande områden, men inte oordning och brottslighet. Samtidigt påpekar forskarna en viktig sak: de positiva effekterna uppnås när ”broken windows” – insatserna har en tydlig problemlösande profil och utförs i samverkan med lokalsamhällets invånare. Aggressiva ordningsupprätthållande insatser – ofta marknadsförda under konceptet ”noll-tolerans” – är inte effektiva.

Forskarna avslutar sin utvärdering med att påtala behovet av fortsatt forskning i syfte att bättre utskilja och förstå de nyckelkomponenter som ger maximal brottspreventiv effekt. Ett annat skäl till ytterligare utvärderingar är att det sedan 2013 genomförts både nya åtgärdsprogram och undersökningar av dessa.

*Anthony A. Braga, Brandon C. Welsh and Cora Schnell (2019) ”Disorder policing to reduce crime: A systematic review”. Campbell Collaboration(campbellcollaboration.org)

  


lördag 7 september 2019

Dödligt våld t o m 2018


Ökar det dödliga våldet? Det är en fråga som stöts och blöts i olika sammanhang. Svaret beror i hög grad på vilket basår man väljer för den tidsmässiga jämförelsen. Nedan har vi två diagram med siffror hämtade från Socialstyrelsens nyligen publicerade dödsorsaksstatistik som innefattar uppgifter fram till och med 2018. Måttet är antalet döda per 100 000 invånare, dvs. antalet per år delat med det årets befolkningstal multiplicerat med 100 000. Med detta relativa mått tas hänsyn till att befolkningen ökat rätt kraftigt under perioden. I det första diagrammet är 1997 basår och perioden omfattar drygt 20 år (den period som är tillgänglig i Socialstyrelsens statistikdatabas). Sett i detta perspektiv har det dödliga våldet minskat – för både män och kvinnor och därmed också totalt. Vi ser också att dödligt våld med män som offer ökat påtagligt sedan 2012, medan dödligt våld mot kvinnor fr.o.m. detta år uppvisar en liten ökning följt av en i stort konstant nivå. Den årsvisa variationen i antal fall är betydande.

Diagram 1: Dödligt våld per 100 000 inv. åren 1997 – 2018


















Källa: Socialstyrelsens databas, dödsorsaker (egen bearbetning).

I diagram 2 har vi en kortare period – 2008 är basår och perioden elva år. Skillnaden mot den dubbelt så långa tidsperioden är slående. Dödligt våld mot män har under perioden påtagligt ökat (+ drygt 40 %). För kvinnor har det snarare minskat något. Ökningen av män som offer för dödligt våld är så stor att den slår igenom för det dödliga våldet totalt.                 

 Diagram 2: Dödligt våld per 100 000 inv. åren 2008 – 2018





















Källa: Socialstyrelsens databas, dödsorsaker (egen bearbetning).

Svaret på frågan om det dödliga våldet har ökat är alltså: nej, inte om vi ser utvecklingen i ett längre tidsperspektiv (drygt 20 år); men ja, om vi ser utvecklingen i ett något kortare tidsperspektiv (drygt 10 år). Svaret är också att dödligt våld mot män har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden, medan dödliga övergrepp mot kvinnor har minskat över tid – både i ett längre och i ett något kortare perspektiv.

Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik ger också besked om den åldersmässiga fördelningen. Jag håller mig här till de senaste drygt tio åren. Flest fall av dödligt våld sker i ålderskategorierna 20–24 år, 25–29 år, 40–44 år och 45–49 år (i fallande ordning). Den ökning från 2012 och framåt som noterats ovan är särskilt markant i ålderskategorierna 20–24 år, 25–29 år och 30–34 år. Men ökningen syns också i ålderskategorin 15–19 år.

Dödsorsaksstatistiken bygger på dödsorsaksregistret som i sin tur baseras på de dödsorsaksintyg som läkare utfärdar vid dödsfall för folkbokförda personer i landet, eller d:o som dött i utlandet. Dödsorsaksintyg för ej folkbokförda personer registreras med fördröjning. Det händer att intyg missas, och det händer att dödsorsaker blir felaktigt klassificerade. Ett exempel på det är den applicerade sprängningen av en bil i Torslanda 2015, varvid fyra personer dödades. Vid tillfället för registreringen var orsaken oklar, varför dödsfallen klassificerades som ”skadehändelse med sprängmedel, oklar avsikt”. Dödsorsaksregistret har således brister, vilket all registerdata har. Men i sin helhet håller det hög kvalitet. BRÅ:s analys av det dödliga våldet i landet visar att överensstämmelsen mellan rättsdata om dödligt våld och siffrorna från dödsorsaksregistret är god (BRÅ-rapport 2019:6).  

Dödsorsaksregistret förs enligt riktlinjerna för WHO:s internationella klassificeringssystem. Det ger en klar fördel när man gör länderjämförelser, som annars ofta bygger på rättsdata från rättssystem som uppvisar betydande olikheter.

tisdag 3 september 2019

”Hot spots”- insatser fungerar


Det är allmänt känt att ett litet antal personer står för en stor del av brotten. Sak samma med den geografiska spridningen. Brotten är koncentrerade till vissa platser – och tider. Det gäller även i områden med hög brottsbelastning; vissa kvarter, torg, gatuhörn och andra ställen fungerar som brottskluster. Utifrån denna kunskap har polisinsatserna världen över under de senaste decennierna blivit mer medvetet riktade vad gäller rum och tid. ”Hot spot policing” är termen för denna strategi. De verksamma inslagen handlar om avskräckning (ökade risker) genom koncentrerad social kontroll och/eller inskränkning av brottstillfällen genom förstärkt situationell prevention. Eftersom strategin blivit populär och anses vara effektiv har också kraven på evidens grundat på välgjorda utvärderingar ökat. Sådana har gjorts och resultaten visar att ”hot spots”- insatser har en brottsreducerande effekt, och att brottsaktiviteterna generellt sett inte överflyttas till angränsade områden. Snarare får man istället en spridning av positiva påverkningar. 

Nu har fyra amerikanska kriminologer (med utvärderingsforskning som specialitet) gjort en uppföljning som inkluderar nytillkomna utvärderingar.* De har genomfört en meta-analys av sammanlagt 65 studier med 78 utvärderade insatser. Merparten studier är amerikanska, men här finns också brittiska, svenska, danska, indiska och argentinska. Frågorna gäller om insatserna har positiv effekt (minskad brottslighet) och om överflyttningar har belagts. De undersökta ”hot spots”- insatserna avser allt från våldsbrott (specificerade och ospecificerade) till inbrott och brott i allmänhet, med övervikt för våldsbrott. Analysen följer det protokoll som utvecklats av Campbell Collaboration, vilket innebär att inkluderade studier ska motsvara högt ställda vetenskapliga krav. Resultaten från de analyserade studierna bearbetas statistiskt i syfte att få ett sammanfattande mått på insatsernas verkan.

Resultaten från den uppgraderade meta-analysen visar att ”hot spots”-insatser har en positiv (brottsreducerande) effekt, jämfört med brottsdrabbade platser där traditionell patrullering och/eller händelsebaserade utryckningar praktiseras. I de flesta fall påvisas en notabel brottsreducerande effekt. Sett till olika brottstyper har insatserna störst effekt på narkotikabrott, följt av ordningsstörningar, egendomsbrott och våldsbrott (i fallande ordning). Resultaten ifråga om överflyttningseffekter visar – i linje med tidigare resultat – att de överflyttade positiva kontrolleffekterna är större än brottsspridningen.

En nyhet i den aktuella meta-analysen är att forskarna påvisar en större positiv effekt av ”hot spots”- insatser som görs inom ramen för ett problemorienterat arbetssätt, med insatser som förändrar inslag i den brottsdrabbade miljöns utformning. Detta i jämförelse med ”hot spots”- insatser som enbart innebär ökad närvaro genom styrd och riktad patrullverksamhet. Braga och hans kolleger menar att denna iakttagelse indikerar att det problemorienterade arbetssättet har stor potential när det gäller utformning av skräddarsydda lösningar för specifika brottsproblem knutna till specifika platser.  

*Anthony A. Braga et al. (2019) “Hot spots policing and crime reduction: an update of an ongoing systematic review and meta-analysis”. Journal of Experimental Criminology (articles in press).

    

tisdag 27 augusti 2019

Knivvåldet i Gbg och VG-regionen


Tidigare i somras – i samband med debatten som följde på de två fallen av dödligt knivvåld i Gbg – uppgav överläkare Louis Riddez vid Karolinska Universitetssjukhuset i Sthlm att han noterat en ökning av antalet patienter som inkommit med icke-dödliga knivskador. Även analytiker vid NOA antydde att knivvåldet ökat. Jag har nu av VG-regionens statistikkontor fått uppgifter om vårdkontakter pga av skär- och stickskador i Gbg och VG-regionen. Statistiken avser personer som sökt vård genom akutmottagningar vid sjukhusen eller som inkommit på annat sätt. Så här ser det ut:

Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i Gbg














Antalet vårdkontakter är fler än antalet patienter, dvs. en och samma person kan under samma år ha mer än en vårdkontakt för skär- och stickskador. Vi ser en relativt kraftig ökning från 2017 till 2018. I materialet finns även uppgifter om hittillsvarande vårdkontakter under 2019. Det rör sig om 17 vårdkontakter, vilket antyder att siffrorna för 2019 kan komma att ligga i nivå med 2018 års siffror. Den streckade trendlinjen visar att den genomsnittliga nivån för hela perioden 2011 – 2018 ligger konstant på knappt 30 vårdtillfällen per år. Den årsvisa variationen pendlar mellan 20 till 37 vårdtillfällen per år. 

 Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i VG-regionen














Här har vi en något längre tidslinje – elva år. Utvecklingen i regionen under senare år överensstämmer med utvecklingen för vårdtillfällen vid sjukhusen i Gbg, vilket knappast är överraskande då dessa ger vård till merparten patienter inom regionen. Den streckade trendlinjen visar på en liten minskning sett till hela perioden 2008 – 2018, med en genomsnittlig nivå på ca 80 vårdtillfällen per år. Ökningen under senare år – från bottennoteringen 2014 till och med 2018 innebär dock en fördubbling av antalet vårdkontakter.

Preciserade data visar föga överraskande på en dominans för män. För hela perioden svarar de för ca 88 % av vårdkontakterna och kvinnorna för ca 12 % (gäller VG-regionen). Andelen kvinnor är något högre i Gbg – 15 % kvinnor och 85 % män. Ökningen under senare år gäller främst mäns skador. Även antalet kvinnor som sökt vård har ökat, men i mindre grad.

När det gäller ålder är skadefrekvensen högst inom intervallet 25–44 år, följt av intervallet 18–24 år. Det gäller både VG-regionen och Gbg, och det gäller för både män och kvinnor. Den relativt stora ökningen år 2018 gäller i första hand män i intervallet 25–44 år (ökning från 27 till 49 fall i VG-regionen) och därefter män i intervallet 18–24 år (ökning från 23 till 32 fall). Mönstret är detsamma i Gbg, men med lägre antal.

Om vi antar att gärningspersonen i merparten fall är ungefärligt jämnårig med offret kan vi säga att knivvåldet över tid, inklusive den ökning vi noterar under senare år, är vanligast bland män i åldrarna 25–44 år, följt av män i åldrarna 18–24 år. Om vi därtill antar att knivvåldet följer samma mönster som misshandelsbrotten kan vi förmoda att det ökade knivvåldet primärt avser övergrepp som sker på offentlig plats. 




måndag 12 augusti 2019

Ansiktsigenkänning inom brottsbekämpningen


Den välkände sociologen Amitai Etzioni tar i en artikel i tidningen The Hill (specialiserad på händelser i Washingtons politiska centra) upp frågan om användningen av datorprogram för ansiktsigenkänning. En intensiv debatt pågår om denna typ av övervaknings-/identifieringsteknik ska tillåtas, åläggas restriktioner eller om den ska förbjudas. Regionalt och lokalt har förbud och moratorier införts, och nu nagelfars frågan av både demokrater och republikaner på nationell nivå. Argumenten mot användning handlar främst om ingrepp i den personliga integriteten – att människor inte längre kan garanteras anonymitet i det offentliga rummet. Detsamma gäller bilder och videoklipp som människor publicerar som offentliga på sociala medier. En annan typ av motstånd tar fasta på att programmen har svårt att identifiera personer med mörk pigmentering, vilket ökar risken för ”falska positiva” (oskyldiga misstänks och grips). I förlängningen av denna invändning möter vi de återkommande anklagelserna om att polisen och andra rättsvårdande enheter präglas av rasistiska fördomar och etnisk partiskhet. De som pläderar för användning av tekniken framhåller dess potential att förhindra brott och terrorangrepp, att ge underlag för snabba gripanden och att förbättra uppklaringen av brott. Den springande punkten är om användningen av datoriserad identifiering via ansiktsbilder svarar mot kriterierna i den amerikanska konstitutionens fjärde tillägg, som skyddar medborgare från ”unreasonable searches and seizures”. Den lagenliga bedömningen handlar till syvende och sist om det i tillräckligt hög grad gagnar det allmänna intresset samtidigt som intrånget i människors personliga liv bedöms vara litet. En viktig tillkommande komponent gäller organisation, tillämpning och tillsyn av tillämpningen. Om dessa villkor uppfylls finns inget konstitutionellt hinder, hävdar Etzioni. Han menar också att det innebär ett mindre ingrepp än DNA-tester och vanligt förekommande säkerhetskontroller på flygplatser. Man kan förstås invända att dessa inte kommer att ersättas av den nya tekniken, varför införandet innebär en ökning av den sammantagna arsenalen av kontrollinstrument och övervakningsinsatser som riktas mot medborgarna. 

För svenskt vidkommande kan det vara av intresse att följa den amerikanska debatten om utvecklingen och tillämpningen av denna nya digitala teknik. Avgränsat till brotts- och terrorbekämpning ges vi också möjligheter till granskning via ”naturliga experiment” – på vilka sätt kommer omfattning och tillämpning i demokratiska stater att skilja sig från d:o i diktaturer som Kina? Vilken kraft har det konstitutionella skyddet av den personliga integriteten när problemen pockar och tekniken lockar?  



     

onsdag 31 juli 2019

Uppklaringen behöver upp



Under de senaste tre decennierna har polisarbetet fått en markant brottspreventiv orientering (i synnerhet på policynivån): pro-aktiva metoder med syfte att förebygga och förhindra, samverkan med andra myndigheter och ideella krafter samt relationsbygge och trygghetsskapande åtgärder på lokal samhällsnivå. Till detta kommer nya synsätt och nya metoder då samhällets våldsproblem, på initiativ av WHO, betraktas som ett folkhälsoproblem. Det rör sig om en internationell trend, åtminstone om vi därmed menar demokratiska länder med hygglig levnadsnivå.

Man kan fråga sig vad som under tiden hänt med polisarbetets reaktiva sida. Inriktningen på att gripa, utreda och lagföra våldsbrottslingar. Har den kommit i skymundan? Två amerikanska forskare – Philip Cook och Jens Ludwig – menar att så är fallet.* De anser att forskningen negligerat det faktum att allt färre brott klaras upp. De exemplifierar med att andelen uppklarade fall av dödligt våld har minskat. I mitten av 1960-talet uppklarades ca 90 % av sådana brott i USA. År 2017 var siffran 72 %. Till bilden hör att siffrorna dessutom är avsevärt lägre för dödliga skjutningar i gängmiljö. I Chicago grips enbart 17 % av dem som svarar för dessa mord. En annan känd problematik gäller de stora etniska skillnaderna. I exempelvis Boston grips ca 90 % av gärningspersonerna när offren är vita, men bara drygt 40 % av gärningspersonerna när offren är svarta. Vi talar om gripanden, men det är långtifrån säkert att det håller fram till fällande dom.

I Sverige har vi en likartad situation när det gäller uppklaringsnivån (se BRÅ-rapport om det dödliga våldet, 2019:6). Andelen uppklarade fall av dödligt våld låg i början av 1990-talet på omkring 90 %, men är numera (2014–2017) nere på ca 70 %. Nivån varierar med avseende på olika typer av dödligt våld. Enligt BRÅ:s siffror ligger uppklaringsprocenten för dödligt våld inom kriminella kretsar på 23 %.

Cook & Ludwig hävdar att det i vissa amerikanska storstadsområden i princip råder straffrihet för dödligt våld. Det kan aldrig bli tal om att avskräcka eller inkapacitera med en sådan situation. Tvärtom blir den låga uppklaringen istället brottsdrivande. Människor tappar tilltron och respekten för polisen. De tar lagen i egna händer för att skydda sig och sina närmaste, dödar för att hämnas, för att avskräcka och för att bygga upp sitt våldskapital. Förtroendetappet förstärker misstron och cynismen i de utsatta områdena. Den negativa spiralen förstärks. När polisen inte kan gripa och lagföra dem som (många vet) är skyldiga, då blir det brant uppförsbacke för det relationsstärkande och brottsförebyggande arbetet. På så sätt utgör den låga uppklaringsnivån en oberoende orsak till fortsatt och ökat dödligt skjutvapenvåld, enligt Cook & Ludwig.

Författarna argumenterar för att det reaktiva arbetet med gediget utredningsarbete är en hörnsten för att förebygga fortsatt skjutande. De poängterar att förebyggande och reaktiva insatser inte bör separeras och uppfattas som konträra. Båda strategierna behövs, och de bör utvecklas som komplement till varandra. Men forskningsmässigt har den reaktiva sidan tappat mark. Cook & Ludwig påpekar att det för närvarande saknas belägg för vad som krävs för att utveckla en effektiv och framgångsrik brottsutredande verksamhet. De pekar på några områden som behöver utvecklas: professionell ledning, tillräckligt omfattande personalstyrka med erfarna poliser, utbildning och träning samt vittnesskyddsprogram.

Det bör noteras att utvecklingen med en sjunkande uppklaringsnivå för dödligt våld i tid sammanfaller med stora genombrott inom de forensiska vetenskaperna. Något som borde ha påverkat utvecklingen i motsatt riktning. Detsamma gäller de senaste decenniernas ökade användning av elektroniska övervakningssystem. Chicago har exempelvis satsat stort på realtidskameror och ljudsensorer (som kan lokalisera skjutningar) för att förbättra uppklaringen i områden där viljan att vittna är svag. Men det verkar hittills inte ha haft något märkbart genomslag.

Problemet med sjunkande uppklaring av dödligt våld verkar vara mer komplext än att det snabbt går att fixa med politikernas favoritmedicin: fler kameror och strängare straff.


*Philip J. Cook & Jens Ludwig (2018) “Policing Guns: Why Gun Violence Is Not (Just) a Public Health Problem”, Insights from the Social Sciences, November 6, 2018.




torsdag 18 juli 2019

Är fler bakom lås och bom önskvärt?


Kriminalpolitiken blir alltmer enkelriktad. Förutom ökade resurser till polis och (kanske) andra delar av rättsväsendet gäller den påbjudna färdriktningen ökad inlåsning. På dagordningen står utökade tvångsmedel, ändrade åldersgränser och slopade straffrabatter, längre fängelsestraff för fler brott och därmed för fler människor. Mot denna bakgrund är det viktigt att försöka besvara en del frågor: Är det önskvärt med hårdare straff? Blir vi tryggare med fler i fängelse? 

I en färsk amerikansk studie försöker en grupp forskare ge svar.* De menar att det finns goda skäl att förmoda att fängelsestraff förebygger brott. Personer som frihetsberövas kan avskräckas från att begå nya brott. Under strafftiden kan man få hjälp med narkotika- och alkoholproblem och psykiska besvär, man kan ta del av utbildning och rådgivning – åtgärder som gör att man därefter lättare kan leva laglydigt. För det tredje innebär straffet att man under strafftiden är berövad möjligheten att begå nya brott (inkapacitering), åtminstone mot människor utanför fängelset.

Men det finns också goda skäl att tro att fängelsestraff istället leder till fler och svårare brott. Den hårda fängelsemiljön kan förvärra mentala problem hos en del intagna, göra människor mer våldsbenägna, eller göra dem cyniska och fientliga mot rättssystemet. Fängelsestraff innebär att intagna isoleras från närstående, och att de kan förlora positiva kontakter. Intagna kan också via umgänget med andra intagna lära sig hur man blir mer driven som kriminell.

För att undersöka hur fängelsestraff påverkar våldsbrott genomförde forskarna ”ett naturligt experiment”. De jämförde hur det gick för personer som dömdes till fängelsestraff med personer som dömdes till villkorlig dom med skyddstillsyn. Undersökningsgruppen omfattade alla som dömts för ett brott i delstaten Michigan mellan 2003 och 2006 (111 110 personer). Man tittade särskilt på arresteringar och domar som gällde våldsbrott av typen misshandel och rån (frivårdspåföljder ges inte för brott som våldtäkt eller mord). De följdes upp till och med 2015 beträffande eventuellt nya gripanden och domar för våldsbrott. För att så långt möjligt efterlikna ett experiment med slumpmässigt upplägg jämförde forskarna fall som tilldelades domare kända för att vara ”hårda” med fall som hanterades av mer ”liberala” domare. 

Resultaten visar att sannolikheten för dem som begått våldsbrott att efter fem år arresteras för ett nytt våldsbrott var 16,2 procentenheter lägre för de fängelsedömda, jämfört med dem som fick villkorlig dom med skyddstillsyn. Sannolikheten att på nytt dömas för ett nytt våldsbrott var 6,1 procentenheter lägre för dem som fick fängelsestraff. Siffrorna talar för att fängelsestraff i högre grad än villkorlig dom med skyddstillsyn reducerar risken för nya våldsbrott. Vad beror det på? Enligt forskarna beror denna skillnad uteslutande på den s.k. inkapaciteringseffekten, dvs. intagna begår inte brott under tiden de är frihetsberövade. För att demonstrera skillnaden gjorde forskarna även en uppföljning som gällde tiden efter frigivandet. Den visar att skillnaderna då kraftigt reducerats och dessutom att den statistiska analysens värden (4,2 procentenheter lägre respektive 1,7 procentenheter lägre) inte var statistiskt säkerställda. Harding och hans kolleger menar att inkapaciteringen har en viss effekt, men att den är mindre än vad många tror. Konklusionen blir att fängelsestraffet genom inkapacitering har en lite större brottsreducerande verkan på våldsbrott än villkorlig dom med skyddstillsyn.

Det finns förstås anledning att framhålla reservationer, vilket forskarna själva också gör. Det rör sig om rättsprocesser i en av USA:s delstater, och givet lokala särdrag är resultaten inte direkt generaliserbara till delstater och länder med andra rättstraditioner. Studien gäller inte heller de mest allvarliga våldsbrotten (exempelvis mord och våldtäkt) eftersom dessa inte är föremål för frivårdspåföljder. Men man kan förstås anta att den påvisade måttliga inkapaciteringseffekten blir större för brottskategorier som har fängelsestraff med längre strafftider i straffskalan. Men för merparten våldsbrott – där olika påföljdsalternativ är aktuella – är studiens resultat värda att beakta. Inte minst därför att kostnaderna för fängelsestraff är så höga. I ekonomiska såväl som humanitära termer. 


*David J. Harding et al. (2019) “A Natural Experiment Study of the Effects of Imprisonment on Violence in the Community, Nature Human Behaviour(3): 671-677.

Se även David J. Harding, “Do Prisons Make Us Safer?” Scientific American, June 21, 2019.