torsdag 25 februari 2021

Ny verklighet - nya begrepp

 

Vår omvärld förändras ibland både snabbt och genomgripande. Då behövs nya begrepp för att avgränsa och förstå innebörden av det som händer. Migrationen och den rika världens sätt att betrakta och behandla människor på flykt har gett upphov till två nya begrepp inom rättsvetenskap, MR- forskning och kriminologi: krimmigration och krimmigrant.

 

Det första begreppet kan härledas till en uppmärksammad essä av den amerikanska rättsvetaren Juliet Stumpf från 2006 (se även Stumpf 2015), där hon lanserade begreppet krimmigration (”crimmigration”). Med det menade hon att två tidigare separata områden – immigrationskontroll och brottsbekämpning – alltmer blandats ihop och att sammanblandningen omfattar både lagstiftning och olika myndigheters kontrollmetoder. Därmed sammanblandas också olika principer och logiker: politiken för kontroll av tillträde till och vistelserätt inom ett territorium och politiken för att beskydda invånarna från brottsangrepp. Det kan också uttryckas som en fusion av en straffri administrativ reglering och en straffbaserad rättslig reglering. Stumpf ger flera exempel på krimmigration och hon betonar i synnerhet tre konsekvenser (2015): 

 

1) att icke-medborgare som misstänks för traditionella brott, exempelvis narkotikabrott, kan deporteras utan rättslig prövning; 

2) att tidigare straffria gärningar som olovlig inresa (invandring) kriminaliserats, vilket betyder att straffrätten används för att avskräcka från och bestraffa beteenden som tidigare hanterades som straffria regelöverträdelser. Hit hör också skapandet av nya fantasifulla brottstyper som ”själv-smuggling” i den amerikanska delstaten Arizona;

3) att staten använder polismakt och polismetoder för att spåra upp, låsa in, förhöra, övervaka och deportera personer som inte begått brott i straffrättslig mening.

 

Den norska kriminologen Katja Franko (Aas) (2013; 2020) har i flera texter diskuterat krimmigrationen inom EU, med särskilt fokus på den yttre gränsbevakningen (skapandet av Frontex) och den inre kontrollen av olika migrantkategorier och deras rörelser. Ett tydligt exempel på krimmigration är uppkomsten och utvecklingen av databasen EURODAC år 2003, i vilken insamlas information om individer som söker sig till EU-området för att få asyl, för att få jobb, för att förenas med familjemedlemmar, för att turista etc. Den basala tekniken för fastställande av varje individs identitet baseras på forensisk teknik som fingeravtryck och biometrisk avläsning av ansiktsdrag och ögoniris, det vill säga tekniker som historiskt sett uteslutande använts för att identifiera misstänkta brottslingar och utreda förövade brott. Inledningsvis betjänade databasen enbart den administrativa regleringen av EU:s kontroll av en humanitär och effektiv ordning för asylsökande, men från och med 2013 är den också tillgänglig för Europol och medlemsländernas polis- och tullväsende i brottsbekämpande syfte.  

 

Trenden med krimmigration är även uppenbar i Sverige. Ett talande exempel är att Migrationsverket kan besluta om att ställa personer under uppsikt och besluta om att ta personer i förvar i låsta enheter som de inte får lämna. Förvar kan i vissa fall också avse inlåsning i arrestlokal, häkte eller fängelse, det vill säga frihetsberövande åtgärder som annars är förbehållna personer som är misstänkta eller lagförda för brott. Ett annat exempel på krimmigration är att polisen kan eftersöka, kontrollera, gripa, förhöra och fängsla personer som inte begått brott i straffrättslig mening. Sådana ingripanden inom det migrationsrättsliga området är dock inte ämnade att leda till rättslig prövning och lagföring, utan till avvisning enligt utlänningslagens bestämmelser. I den politiska debatten har också framförts krav på införande av elektronisk fotboja för asylsökande som fått avslag på sin asylansökan, för att förhindra att de ”går under jorden” och är tillgängliga för avvisning. I katalogen över krimmigrations-inslag finner vi också förslag om att införa möjligheter att utvisa personer som misstänks för allvarlig brottslighet utan föreliggande domstolsprövning och dom. Dessa uttryck för krimmigration inramas av en brysk politisk omställning från en relativt öppen invandringspolitik till en policy med betonad slutenhet med undantagsregler om tillfälliga gränskontroller (2015) och alltmer stränga krav för asyl och återförening samt tidsbegränsade uppehållstillstånd från och med 2016.

 

Krimmigrationen skapar krimmigranter (Franko 2020). Det är slutsteget i en transformativ process där principerna om mänskliga rättigheter och rätten att söka asyl försvagats i relation till nationella krav på säkerhet, trygghet, rätt till arbete och den tillhöriges givna del av välfärdens avkastning. Immigranter ses inte längre primärt som medmänniskor i behov av skydd, som medlemmar av en familj som söker återförening, som en potentiell arbetskraftsresurs, som ensamkommande barn/ungdomar som söker en framtid. Denna mångskiftande skara har förvänts till en endimensionell kategori av regelbrytare, snyltare och kriminella förövare. De har omvandlats till krimmigranta andra. Det är en transformation med gamla anor – en ny variant på det gamla temat om främlingen, syndabocken, outsidern, den utstötte och den goda fienden.

 

En randanmärkning: krimmigrationsforskningen är intressant också i andra avseenden. Den drivs i stort sett uteslutande av kvinnliga forskare, verksamma i Nordamerika, Europa och Oceanien. Den har m a o ingen explicit USA-dominans, som annars gäller för kriminologin i stort.  

 

Litteraturtips:

 

Ana Aliverti (2012) Making people criminal: The role of the criminal law in immigration enforcement, Theoretical Criminology 16(4) 417–434.

 

Franko Aas, Katja & Bosworth, Mary (eds.) (2013) The Borders of Punishment. Migration, Citizenship, and Social ExclusionOxford: Oxford University Press.

 

Franko, Katja (2020) The Crimmigrant Other. Migration and Penal Power. London: Routledge.

 

Pickering, Sharon & Weber, Leanne (eds.) (2006) Borders, Mobilities, and Technologies of Control. Dordrecht: Springer.

 

Pickering, Sharon & Ham, Julie (eds.) (2015). The Routledge Handbook on Crime and International Migration.London: Routledge.

 

Stumpf, Juliet P. (2006) The Crimmigration Crisis: Immigrants, Crime, and Sovereign Power. American University Law Review. Vol 56/2: 367-419.

 

Stumpf, Juliet P. (2015) Crimmigration. Encountering the Leviathan, i Pickering & Ham (eds.) The Routledge Handbook on Crime and International Migration. New York: Routledge.

 

 

 

tisdag 23 februari 2021

Hur påverkas barn av att en förälder döms till fängelse?


2019 kom en forskningsrapport som inte har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det rör sig om en svensk studie om konsekvenserna för barn när en förälder döms till fängelse*. För att besvara frågan använde forskargruppen ett finurligt upplägg i syfte att isolera effekten av en fängelsedom från andra inverkande riskfaktorer. De drog nytta av det faktum att brottmål mellan åren 1996 och 2004 lottades på vilken tingsrättsrotel de avgjordes vid, och kunskapen om att en del rotlar var/är mer benägna än andra att utdöma fängelsestraff för likvärdiga fall. På så sätt kunde de imitera ett experimentellt upplägg där föräldrar slumpmässigt får en fängelsedom för att besvara frågan om konsekvenserna för barnen.

Det bör noteras att det rör sig om en stor studie. Det slutliga urvalet omfattade totalt drygt 99 000 fall från 550 rotlar, vilket motsvarade drygt 174 000 barn från drygt 68 000 familjer. Dessutom rör det sig om svenska data. Det klagas ju ofta på dominansen för amerikanska forskningsresultat och svårigheterna att översätta dem till en svensk kontext. Samtidigt ska dock noteras att domarna avser brottslighet där andra påföljder än fängelsestraff kan vara aktuella. Resultaten är därför inte rakt av generaliserbara till grövre brottslighet med enbart fängelse i straffskalan. Å andra sidan ska man inte glömma att även vanebrottslingar mellan varven döms för brott där andra straff än fängelse kan komma ifråga. 

 

Vilka var då effekterna på barns framtida livschanser när en förälder döms till fängelse? För det första säger resultaten att det markant ökar risken för att deras barn ska dömas för brott när de är i åldern 15–17 år (plus 23 % jämfört med medelvärdet). Påtagliga negativa konsekvenser kunde också noteras på skolbetyg, möjligheten att nå en gymnasieexamen och att ha en anställning vid 25 års ålder. När det gäller inverkan på den fängelsedömda förälderns egna livschanser fann forskargruppen en liten och icke-signifikant effekt på deras eget framtida kriminella beteende (senare domar). Men en stor negativ effekt på framtida arbetsmarknadsanknytning, liksom för risken att leva ensam under delar av livet.    

 

I en mer detaljerad analys visar forskargruppen att effekterna slår snett; konsekvenserna är socialt graderade. En jämförelse mellan socioekonomiskt missgynnade och gynnade familjer avslöjar att de negativa effekterna för barn i hög grad var koncentrerade till de missgynnades skara. För denna grupp innebar en fängelsedom för en förälder att risken för framtida kriminellt beteende ökade med 41 %, och sannolikheten för sysselsättning vid 25 års ålder minskade med 50 %.      

 

Vilken är då den verksamma mekanismen som gör att en fängelsedom jämförelsevis slår så hårt mot missgynnade familjer? Forskargruppen avvisar hypotesen om att det skulle bero på fängelsedomens negativa inverkan på familjens ekonomiska resurser och relationer. Om så vore fallet borde en fängelsedom ge negativa effekter på de missgynnade fängelsedömdas egna livschanser. Men en sådan effekt kunde inte styrkas för denna grupp, däremot var den observerbar för gruppen med socioekonomiskt gynnade föräldrar. Det gör att forskargruppen pekar på en annan verksam process. De menar att det tyder på att socioekonomiskt missgynnade barn kan vara särskilt känsliga för det trauma det kan innebära att få en förälder skickad i fängelse (något som annan forskning också har visat). 

 

Två avslutande reflektioner:

 

I en tid när kraven på hårdare straff dominerar den kriminalpolitiska debatten bör diskussionen om fängelsestraffets verkningar vidgas till att också innefatta de långsiktiga effekterna för dem som indirekt drabbas – de fängelsedömdas barn.

 

Studien visar att fängelsedomar har en självständig negativ effekt mellan generationerna och den visar att fängelsestraff och socioekonomiskt missgynnade förhållanden leder till ackumulerade nackdelar för redan utsatta barn. Det sociala arvet kallade Gustav Jonsson (Skå-Gustav) för mer än 50 år sedan en sådan överföring mellan generationerna. 

 

 

 

 

*Will Dobbie, Hans Grönqvist, Susan Niknami, Mårten Palme och Mikael Priks (2019)

När en förälder döms till fängelse. Vilka är effekterna på barnens livschanser?

Stockholm: Institutet för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk Utvärdering. 

     

lördag 30 januari 2021

Kan vi räkna med hjälp i nöden?

Det råder en utbredd uppfattning om att civilkuraget är i botten. Medmänniskor säger inte ifrån och ingriper inte när någon är i nöd. Av bekvämlighet, av rädsla, av själviskhet, av likgiltighet …. Det är en föreställning som kan spåras tillbaka till reaktionerna på mordet på den 28-åriga Kitty Genovese i Queens, New York, natten den 13 mars 1964. På väg hem angreps hon av en knivbeväpnad man. Trots att hon angreps flera gånger och vid upprepade tillfällen skrek på hjälp, kom ingen till undsättning. Och ingen ringde polisen. Först efter mer än en halvtimma kom det första larmet. Det var en granne som efter lång tvekan ringt. ”Jag ville inte bli inblandad”, sa han efteråt. 

Snart drog mediestormen igång. Det visade sig att 38 personer sett eller hört hur mördaren förföljde och knivhögg Kitty. Men ingen hade larmat. Hur var det möjligt? Denna häpnadsväckande passivitet sågs som tecken på en fördärvlig utveckling i storstaden där människor alienerats. En utveckling med anonymisering och bristande kontakt, en utveckling som gett upphov till själviskhet, likgiltighet och rädsla. Pressen talade om en upprörande likgiltighetsepidemi. Men efterhand hördes en annan berättelse. De flesta hade i själva verket inte bevittnat överfallet. De hade bara hört något. Och det fanns någon som ringt. Men larmoperatören hade tolkat informationen som att det handlade om ett familjebråk (en privat angelägenhet 1964). Och det fanns någon som hade gått ner och slutit den döende Kitty i sin famn. När mediestormen lagt sig och man på nytt frågade grannarna varför de inte larmat, blev svaret ett annat: de hade avstått därför att de trodde någon annan redan hade ringt.

 

Alltså – en och samma hjärtslitande händelse, men två helt olika förklaringar till det sorgliga slutet. Enligt den första stod grannskapets likgiltighet i vägen för en tänkbar räddning. Enligt den andra fick Kitty ingen hjälp på grund av den s.k. åskådareffekten – grannarna var passiva därför att de förutsatte att någon annan agerade.

 

Hur ser det ut idag? Kan vi räkna med att andra kommer till vår hjälp om vi skulle attackeras? Ett svar på frågan lämnas av ett forskarteam som undersökt hur människor som bevittnar konflikter med våldsinslag reagerar (Philpot et al. 2019*). Deras undersökning är högst ovanlig eftersom de använde övervakningsfilmer (CCTV-video) för att få svar på tre frågor angående åskådareffekten: 1) ingriper någon – åtminstone en – när flera bevittnar en våldshandling? 2) varierar benägenheten att ingripa sett till socio-kulturella omständigheter? 3) ökar antalet ingripare om mängden åskådare ökar? Forskarna analyserade 219 videoklipp från övervakningskameror i nöjeskvarteren i Amsterdam, Kapstaden och Lancaster (UK) som fångade åskådares (tredje parts) ingripanden i våldshandlingar på allmän plats. 

 

Resultaten visar att åtminstone en åskådare ingrep i 91 % av fallen. Benägenheten att ingripa var lika hög i de tre storstädernas nöjeskvarter, vilket förvånar sett till Kapstadens högre vålds- och otrygghetsnivåer (och därmed högre risk för ingriparen). Det visade sig också att antalet åskådare är en positiv faktor för ingripande, ju fler desto större sannolikhet att åtminstone en ingriper.

 

I en diskussion av resultaten framhåller forskarna att både experimentella studier och evolutionär antropologi ger stöd för observationen att tredje part ofta ingriper för att bestraffa normbrytande individer i syfte att slå vakt om värdesatta sociala normer. Det gäller även om agerandet innebär risk för den som intervenerar. Det faktum att ingripandenivån var densamma i olika socio-kulturella miljöer ses som belägg för att det rör sig om en generell mänsklig benägenhet. Och inte bara det; under hänvisning till forskning om apors beteende hävdas att benägenheten för empatiskt agerande och fredsmäklande från tredje parts sida tycks vara grundläggande för upprätthållandet av fungerande samhällsliv. 

 

Vad kan det tänkas få för konsekvenser om forskarna har rätt – att det är ingripande i faktiska konflikter på allmän plats som är normen och inte icke-inblandning?  Teamet framhåller att det bland annat ger skäl för en omprövning av ett alltför negativt synsätt om att ansamlingar av människor ökar risken för konflikter. Även om detta stämmer finns det samtidigt en annan sida av saken: fler människor på plats ökar sannolikheten för att åtminstone någon ingriper om och när konflikter uppstår. De spinner vidare på detta tema och pekar också på att åskådare (tredje part) är en hittills outnyttjad resurs för informell reglering av våld i det brottsförebyggande arbetet.

 

De menar sammanfattningsvis att vi kan och bör släppa frågan: ”Varför ingriper inte människor och hjälper varandra” för att istället undersöka möjligheterna genom att fråga: ”Vad är det som gör ingripanden framgångsrika?”

 

 

 

*Richard Philpot et al. (2019) ”Would I Be Helped? Cross-National CCTV Footage Shows That Intervention Is the Norm in Public Conflicts”, American Psychologist, 1 – 10.

 

tisdag 1 december 2020

Polisens roll i lokal konfliktlösning

 (Jag skrev denna text som svar på en fråga från Ulf Merlander, LPO-chef i Nordost, Göteborg. Här kan kanske finnas tankegångar och referenser av intresse för en bredare krets. Därför lägger jag ut den som ett blogginlägg).

 

Syftet med nedanstående sammanställning är att försöka ge svar på frågan om det finns forskningsstöd för tanken att utvidga polisens arbete i socialt utsatta områden till att även omfatta problem-/konfliktlösning i bredare bemärkelse. Avsikten med en sådan form av problem-/konflikthantering är att påverka mentalitet, normer och tillit bland boende i socialt utsatta områden, för att därigenom stärka den sociala sammanhållningen och öka ansvarstagandet för gemensamma områdesintressen.  

 

Utvärderingar av COP och POP

 

Community (Oriented) Policing (COP) och Problem Oriented Policing (POP) utgör två grundvalar för modernt polisarbete. Båda utvecklades i USA, som svar på kritik mot traditionellt reaktiva arbetssätt, top-down organisering och alienation mellan polis och medborgare. COP har satt tydliga spår i det svenska polisväsendet – alltifrån 1990-talets närpolisreform till centrala inslag som medborgardialog, medborgarlöften och områdes- och kommunpoliser i dagens organisation. POP har först senare gjort avtryck med strategins betoning av problemlösning via lokala lägesbilder, analys, skräddarsydda insatser och uppföljning, underrättelsestyrd verksamhet, m.m.

 

Båda har utvärderats genom internationella meta-analyser, i huvudsak baserade på amerikansk forskning. Den senaste större utvärderingen av COP baserades på studier med 64 jämförelser mellan COP-insatser och traditionella d:o (Gill et al. 2014). För att räknas som COP-insats krävdes någon form av samarbete mellan polis och invånare i lokalsamhället (t ex dialog via hembesök eller partnerskap i brottsförebyggande syfte) samt att polisarbetet var organiserat med högre grad av ansvar för den lokala nivån. Resultaten visar att COP leder till signifikanta förbättringar ifråga om nöjdhet med polisens arbete, ökad grad av polislegitimitet och positiv utveckling för medborgarnas uppfattning om social oordning. Men granskningen tyder inte på att strategin reducerar förekomsten av brott och den tycks inte heller minska medborgarnas rädsla för brott.

 

Den senaste internationella utvärderingen av POP gav resultat som tyder på det omvända (Hinkle et al. 2020). Den innefattade 34 studier och centralt kriterium för att inkluderas var att den studerade verksamheten använde SARA som central arbetsmodell (Scanning, Analysis, Response, and Assessment). Resultaten visar att POP leder till signifikanta reduceringar av både brott och ordningsstörningar. Meta-analysen gav ett genomsnittligt värde på en minskning med 34 %. Men alla typer av brott och ordningsstörningar påverkades inte i samma utsträckning. Störst påverkan noterades för egendomsbrott och ordningsstörningar. POP kombinerat med lokala hot spot-insatser gav också god effekt. Däremot noterades enbart begränsad positiv inverkan på medborgarnas uppfattning om polisens legitimitet, medborgarnas rädsla för brott och det som brukar kallas kollektiv förmåga, t ex de boendes kapacitet att gemensamt svara för informell social kontroll i sitt grannskap. 

 

Den här resultatbilden har understrukit rekommendationerna att kombinera de båda strategierna – genom att välja och tillämpa olika inslag från respektive inriktning. Det är också något som framhålls i den genomgång av utvärderingar av insatser med relevans för socialt utsatta områden som BRÅ presenterade år 2016.

 

Kollektiv förmåga

 

Under de senaste decennierna har begreppet kollektiv förmåga (collective efficiancy) blivit centralt för att beskriva och förstå tillitens och den sociala sammanhållningens betydelse för utvecklingen i socialt utsatta områden. Begreppet har sitt ursprung inom psykologin men lanserades under 1990-talet inom kriminologin av framför allt Robert Sampson i hans studier av desorganiserade bostadsområden i Chicago. Det rörde sig om nergångna slumområden kännetecknade av ”koncentrerade missförhållanden”, dvs. invånarnas liv präglades av multiproblem i form av fattigdom, segregation, rasism, dåliga skolar, trasiga familjeförhållanden, missbruk, psykisk ohälsa, brottslighet, våld etc. Sampson och hans kolleger (1997) fann att brottsligheten varierade i sådana områden, och det som svarade för variationen tycktes vara graden av tillit och social sammanhållning bland invånarna. När relationen mellan medlemmarna i ett lokalt område utmärks av sådana inslag föreligger delade förväntningar om att andra har både avsikt och förmåga att agera för det allmännas bästa, vilket omfattar åtgärder för att upprätthålla den informella sociala kontrollen i området. 

 

Sampsons resultat har under åren reproducerats i flera omfattande och gedigna studier, både i USA och i Europa. Men resultaten är inte entydiga. Det finns studier som inte kunnat påvisa att hög grad av kollektiv förmåga matchar jämförelsevis låg nivå av brottslighet, och det finns studier som verifierat det förväntade mönstret för våldsbrott men inte för annan brottslighet. Även i välgjorda nordiska studier pekar resultaten i delvis olika riktningar. Gerell och Kronkvist (2017) visar i en studie av 96 bostadsområden i Malmö att kollektiv förmåga (kombinationen av ömsesidig tillit och delad förväntan om hur andra kommer att handla) har tydligt samband med våldsbrott på allmän plats. Det rör sig om en relativt kraftig effekt, där påvisade skillnader i kollektiv förmåga innebar en nästintill halvering av våldsbrotten. I en studie baserad på data från 70 förortsområden i Finland fann Danielsson (2019) att kollektiv förmåga var negativt förknippat med våldsbrott, dvs. högre grad av kollektiv förmåga motsvarades av jämförelsevis lägre nivå av våldsbrott. Men denna inverkan gällde enbart våld inom den privata sfären och uppgifter om våld som bevittnats i grannskapet. Sambanden kunde inte styrkas ifråga om våld på offentliga eller ”halv-offentliga” platser.    

 

Trots skillnaderna i utfall pekar det mesta på att grundtesen är riktig; kollektiv förmåga är en variabel områdesresurs som är av stor betydelse för möjligheterna att handla samfällt i syfte att realisera gemensamma målsättningar. Till dessa hör att motverka sociala ordningsstörningar och brottslighet. 

 

Lokalsamhällestillit

 

En avgörande aspekt av den kollektiva förmågan avser de boendes tillit (förtroende) till varandra. Att de har tilltro till att andra i närområdet handlar så att det gynnar det gemensamma – allas bästa. Att hysa tillförsikt om detta skapar trygghet. Vad vet vi då om tilliten i utsatta områden? Historikern Lars Trägårdh leder ett forskningsprojekt som gör återkommande mätningar om tillitens utveckling (2019). Det som skiljer ”Tillitsbarometern” från andra liknande mätningar är att 1) den mäter lokalsamhällestilliten (fråga om man litar på människor som bor i samma område), och 2) i större kommuner (än så länge bara Stockholm och Malmö) mäts tilliten också i olika stadsdelar. Resultaten från den senaste mätningen (situationen 2017) visar bl.a. detta: 

 

-       Lokalsamhällestilliten är högre i Gbg än i Sthlm och Mö (lägst)

-       Lokalsamhällestilliten är lägre för de som hyr av kommunala hyresvärdar

-       Lokalsamhällestilliten har minskat under perioden 2009 till 2017

 

Trägårdh visar också att lokalsamhällestilliten minskat parallellt med att tryggheten i närområdet också minskat. En anledning som framhålls är att de institutioner som enligt teorin om samhällskontraktet ska svara för tjänster som rör säkerhet, trygghet och grundläggande rättigheter (skola, arbete, vård, försörjning, etc.) inte förmår leverera i enlighet med de förväntningar som människor har. 

 

När det gäller förtroende/tillit bör även resultaten från Peter Esaiassons intervjustudie i Hjällbo och Bergsjön beaktas. Han påpekar att de boende i dessa områden har högre förtroende för samhällsinstitutioner än vad de har för sina grannar i området. 60 % uppgav att de hade mycket eller ganska stort förtroende för polisen. Förtroendet för andra människor i samma bostadsområde var bara drygt 40 % (förtroendet för svenskar i allmänhet var drygt 60 %). Det som Trägårdh benämner lokalsamhällestillit var således anmärkningsvärt låg, medan förtroendet för institutioner som polisen låg på ungefär samma nivå som i samhället i stort. Esaiassons resultat antyder att lokalsamhällestillitens utbredning i Göteborg kan överensstämma med den i Stockholm och Malmö, dvs. den är lägre i socialt utsatta stadsdelar (t ex Rosengård och Rågsved) än i socioekonomiskt mer välbeställda (t ex Limhamn-Bunkeflo och Södermalm).

 

En tredje källa till kunskap om tilliten i socialt utsatta områden kan vi indirekt få genom den omfattande migrantstudie som gjorts inom ramen för World Values Survey (Puranen 2019). Den omfattar drygt 6 500 personer som invandrat till Sverige år 2013 eller tidigare. Beträffande tillitsfrågor visar svaren bl.a. att migranternas generella tillit är låg – 18 % uppger att man kan lita på de flesta (jfr 60 % som gäller för Sverige i sin helhet). Beträffande motsvarigheten till måttet lokalsamhällestillit svarar 40 % att de litar lite grann och 9 % att de inte alls litar på folk i sitt grannområde. I linje med resultaten från Esaiassons undersökning visas att förtroendet för polis och domstol är högt, drygt 80 %, vilket är något högre än för majoritetsbefolkningen. 

 

Sett över tid tycks förtroendet för polisens arbete bland boende i Göteborgs LPO med särskilt utsatta områden ha ökat. Siffror från NTU om andelen som har mycket och ganska stort förtroende för polisens sätt att bedriva sitt arbete ser ut så här (i procent):

 

                           2017 2018 2019 2020

 

Nordost               46     49     52     50

Hisingen              48     47     56     55

Syd                     47     55     55     62

 

 

 

”Praktiserad rättvisa” (procedural justice)

 

I diskussionen om evidensbaserat polisarbete har begreppet ”praktiserad rättvisa” (procedural justice) en given plats. Begreppet fångar ett förhållningssätt och en strategi som omfattar följande inslag: 1) lyhördhet för människors uppfattning, 2) opartiskt uppträdande, 3) värdighet och respekt i samspelet med dem som berörs, 4) uppvisande av trovärdiga motiv. När dessa moment tillämpas i en genomtänkt polispraktik påverkar det positivt förtroende, efterlevnad, samarbete och nöjdhet från medborgarnas sida. ”Praktiserad rättvisa” stärker uppfattningen att polisens agerande är befogat samt rätt och riktigt (det är legitimt). Dessa resultat redovisas i den senaste större utvärderingen (meta-utvärdering) av studier om dialoginsatser med särskilt syfte att öka polisarbetets legitimitet. Den omfattade 30 studier med sammanlagt 41 oberoende jämförelser med sikte på utfall i form av uppfattad legitimitet, rättvis hantering, villighet att samarbeta med polisen, samtycke, nöjdhet, sociala band, minskning av återfall, minskning av brott och minskning av social oordning. Studierna var från USA, Australien och England. Förutom ovan nämnda positiva effekter noterades även en viss positiv inverkan på återfall i brott.

 

Dialogbaserade insatser och rättsinniga förhållningssätt är således av stor betydelse för medborgarnas uppfattning om polislegitimitet. En annan aspekt som dock inte får förbises är frågan om effektivitet. Anser de boende i särskilt utsatta områden att polisen gör det som förväntas av dem? I BRÅ:s undersökning om invånarnas relation till rättsväsendet i socialt utsatta områden (2018:6) gjordes en specialstudie i form av trappuppgångsenkäter. Två resultat framhålls: den enskilt viktigaste faktorn för förtroendet är upplevelsen att polisen är effektiv. Därefter kommer upplevelsen att polisen är rättvis.    

 

Det offentliga rummets omvandling  

 

Patrick Sharkey (2018) har särskilt betonat omvandlingen av den fysiska och sociala miljöns betydelse för drygt två decenniers (1990 t o m 2014) oavbruten minskning av våldsbrotten i USA:s storstäder. Utifrån egen och andras forskning framhåller han dessa fyra slutsatser: 

 

-       Våldets nedgång är verklig och den har omvandlat amerikanskt stadsliv;

-       Våldet minskade därför att olika grupper av aktörer återtog och förvandlade stadens gator och allmänna platser;

-       Minskningen av våld har lett till häpnadsväckande vinster för de mest förfördelade skikten av det amerikanska samhället, i synnerhet unga afro-amerikanska män (t ex folkhälsolyft i form av sparade människoliv och förlängd medellivslängd, tryggare skolmiljöer med åtföljande förbättringar i skolresultat, ökade möjligheter för socialt avancemang);

-       Strategierna som använts för att tackla de sammanhängande problemen med urban fattigdom och våldsbrott har dock förorsakat betydande kostnader (hit hör problemen med ”över-polisiering” – traditionen att låta låginkomstområden förfalla samtidigt som samhället satsar stort på polis och kriminalvård – samt rasism och polisbrutalitet).

 

När det gäller stadslivets omvandling understryker Sharkey att det inte var polisen allena som åstadkom detta. Han framhåller betydelsen av insatser från en rad olika lokala grupper och organisationer som mobiliserade för att återta och omvandla ”gator och torg” och därmed kunna tränga undan den brottslighet som tagit över stora delar av det offentliga rummet. I denna brokiga skara finner vi kommersiella aktörer, fastighetsägare och ideella organisationer som genom BIDS-projekt förnyade stadslivet, mer varaktiga föreningar för sport och rekreation, mer spontana rörelser som ”mödrar mot våld”, kommunala centra som tillhandahöll säkra miljöer för olika aktiviteter, aktivister som omvandlade övergivna områden till kooperativa trädgårdar, sammanslutningar av ”oroliga medborgare” som agerade för att övervaka och underhålla eftersatta och tidigare stökiga områden, etc.

 

I en särskild studie har Sharkey med kolleger (2017) räknat på vilken inverkan den här typen av lokala miljöomvandlande rörelser hade under åren 1990 till 2012 (beräkningen gäller enbart NGO:s, dvs. icke-vinstdrivande organisationer). De undersökte lokala aktiviteter i 264 amerikanska städer – aktiviteter som initierades för att stärka lokalområdet, öka tryggheten och stödet för de unga och bekämpa våldet. Sharkey påpekar att denna omfattande lokala mobilisering möjliggjordes av rättsväsendets kraftiga offensiv, som gav utrymme och tillfälle för engagerade medborgares insatser. Forskarna slutsats är att i en stad med 100 000 invånare innebar varje tillkommande 10 organisationer som satsade på brottsbekämpning och samhällsliv att mordfrekvensen minskade med 9 %, att våldsbrotten reducerades med 6 % och att egendomsbrotten minskade med 4 %.

 

Utvidgad problemlösning

 

Med hänvisning till ovanstående forskningsresultat vill jag hävda att det är önskvärt, rimligt och realiserbart att polisen i socialt utsatta områden även ägnar tid och resurser åt insatser som rör utvidgade problemlösningar. Det strategiska ramverket kan hämtas från COP och POP, som kan kombineras med tillämpliga delar av evidensbaserade metoder som rör ”praktiserad rättvisa” och främjandet av kollektiv förmåga. En möjlighet är att tillsammans med andra aktörer (t ex bostadsbolag, lokalt näringsliv, lokala ideella organisationer) använda SARA-modellen för att arbeta med lägesbilder, orsaksanalyser, preciserade åtgärdsförslag samt uppföljning/utvärdering. Fördelen med det är att man använder ett välkänt verktyg. Nyheten är att man tillämpar det på problem och frågeställningar som är annorlunda än de som definieras rent polisiärt (brott, ordningsstörningar och otrygghet). Problemen kan vara sådant som invånarna uppfattar som hinder för områdets utveckling – skolfrågor, brist på service, miljöproblem, kommunikationer, fritids- och rekreationsfrågor. Tankar om en sådan breddning av POP berördes av Herman Goldstein (2018) i hans föreläsning i samband med mottagandet av Stockholmspriset i kriminologi, och saken har också nyligen problematiserats i en översiktsartikel i British Journal of Criminology (Borrion et al. 2020)

 

I en sådan breddad ansats av problemorienterat polisarbete bör polisen vara en av flera partners. Rollfördelningen kan skifta beroende på problemtyp och andra aktörers resurser och förmåga. Roller som skyddande garant, kontaktskapare, understödjare, möjliggörare etc. kan vara aktuella. Viktigt dock att inte glömma frågan om effektivitet i kärnuppgifterna. 

 

 

Litteratur

 

Hervé Borrion et al. (2020) The Problem with Crime-Problem-Solving: Towards a Second Generation POP?”. British Journal of Criminology, Vol. 60/1: 219-240.

 

BRÅ-Rapport 2016:20 Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta områden. En kunskapsöversikt.

 

BRÅ-Rapport 2018:6 Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden.

 

Petri Danielsson (2019) “Collective efficacy and violent crime in suburban housing estates”. European Journal of Criminology: 1–21.

 

Peter Esaiasson (2019) Förorten. Ett samhällsvetenskapligt reportage. Timbro Förlag.

 

Manne Gerell & Karl Kronkvist (2017) “Violent Crime, Collective Efficacy and City-Centre Effects in Malmö”. British Journal of Criminology, 57: 1185–1207.

 

Charlotte Gill et al. (2014) “Community-oriented policing to reduce crime, disorder and fear and increase satisfaction and legitimacy among citizens: a systematic review”. Journal of Experimental Criminology, 10:399-428.

 

Herman Goldstein (2018) “On problem-oriented policing: The Stockholm lecture”. Crime Science, 7/13: 1-9.

 

J.C. Hinkle et al. (2020) “Problem-oriented policing for reducing crime and disorder: An updated systematic review and meta-analysis”. Campbell Systematic Reviewswww.campbellcollaboration.org

 

Lorraine Mazerolle et al. (2013) Legitimacy in Policing: A Systematic Review. Campbell Collaboration. www.campbellcollaboration.org

 

Bi Puranen (2019) Med migranternas röst. Den subjektiva integrationen. Institutet för framtidsstudier

 

R.J. Sampson, S.W. Raudenbush and F. Earls (1997) “Neighborhoods and violent crime: A multilevel study of collective efficacy.” Science 277(5328): 918-924.

 

Patrick Sharkey et al. (2017) “Community and the Crime Decline: The Causal Effect of Local Nonprofits on Violent Crime”. American Sociological Review, Vol. 82(6): 1214–1240.

 

Patrick Sharkey (2018) Uneasy Peace. The Great Crime Decline, the Renewal of City Life, and the Next War on Violence. N.Y.: W.W. Norton & Company 

 

Lars Trägårdh m.fl. (2019). Tillitsbarometern. Levande rapport (version 3, 2019). Ersta, Sköndal, Bräcke Högskola.

torsdag 22 oktober 2020

Om klaner som muterar m.m.

Per Brinkemo vet mycket om klaner. Han har på senare tid klivit fram som en ledande expert, särskilt när det gäller ”klanjuridik”. I och med denna betoning har han på köpet även framträtt som expert på en viss typ av brottslighet; sådan som relateras till släktnätverk av klantyp. Och han uttalar sig gärna om kriminalitet i mer generell bemärkelse, även när det handlar om frågeställningar som han saknar egentlig kunskap om.  

Det betonas ofta, även av Brinkemo, att klaner i sig inte är kriminella. Det är en organisationsform som är till för överlevnad, skydd, säkerhet och för att lösa konflikter, säger han t ex i en GP-intervju 22/10 2020. Men om en klan muteras in i kriminalitet är de extremt svårangripbara. Vad betyder det? Vad menas med mutation i detta sammanhang? Enligt NE är mutation en bestående förändring i det genetiska materialet vilken överförs till kommande cellgenerationer. Om klanen ”muteras in i kriminalitet” bör det innebära en förändring av densamma, dvs. att klanen (strukturen) ändrar karaktär och blir en kriminell organisation. Och Brinkemo menar att de då omvandlas till klanbaserad maffia av typen Cosa Nostra och Ndrangheta. Frågan blir då om en sådan mutation innebär att alla klanens (strukturens) medlemmar ska betraktas som kriminella? Eller lämnar mutationen utrymme för individuella val?

 

Apropå mutation. Brinkemo uttalar sig också om andra aspekter av ärftlighet. Han betonar att klanbrottslighet inte handlar om genetik och dna utan att olika samhällen formar olika typer av människor (GP 22/10 2020). Hur vet han det? I vilken egenskap gör han detta kategoriska påstående? Hans uppfattning står nämligen i strid med vedertagen kunskap inom stora delar av dagens beteendevetenskap. Här betraktas genetisk inverkan som en självklar påverkansfaktor. Både i evolutionär mening för arten människa och för individers beteendedispositioner. Den ståndpunkten återfinns även inom delar av nutida kriminologi. Ett exempel: Niklas Långström m.fl. redovisar i artikeln ”Violent crime runs in families: a total population study of 12.5 million individuals” (2010) en undersökning av alla våldsbrottsdömda i Sverige 1973 – 2004. Resultaten visar bl.a. att det fanns en påtaglig aggregation av våldsbrottsdömda i familjer: sannolikheten var 2 – 4 ggr högre att en pojke/man som lagförts för våldsbrott hade en bror, pappa eller son som också hade dömts för våldsbrott. Överrisken kunde härledas till både genetiska faktorer och miljöfaktorer. Dessutom kunde forskarna urskilja riskmönster som var familjerelaterade i både generell och specifik mening. 

 

I ett inlägg på FB den 13/9 2020 kommenterar Niklas Långström resultaten. Han skriver att tendensen till aggregation av våldsbrottsdömda i familjer gäller högst sannolikt om man är född utomlands, tillhör en klan, eller bott i Sverige i flera generationer.

 

Brinkemos uttalande om klaner väcker framför allt en fråga av mer generell och principiell art. Den gäller relationen mellan olika gruppkonstellationer och deras individuella medlemmar. Mc-klubbar av 1 % - typ, förortsgäng, ”firmor” inom fotbollen, terrororganisationer, fasadföretag etc. är organisationer/nätverk där tillhörigheten bestäms av individuella val. För dessa grupperingar är det kriminella syftet överordnat. De som väljer att gå med manifesterar därmed sina kriminella avsikter. Familj, släkt och klan är till skillnad en helt annan typ av gruppkonstellation – en gemenskap som man föds in i. Det är sociala enheter vars primära ändamål och funktion inte är av kriminell art. Det hindrar inte att det bland dessa finns individer som är kriminella. Men majoriteten är det inte, inte ens en majoritet av männen. I talet om kriminella klaner eller klaner som muteras in i kriminalitet förloras denna distinktion. Konsekvensen är att människor utan egen förskyllan riskerar att stigmatiseras som kriminella.

 

 

 

 

      

 

 

måndag 28 september 2020

Grovt våld i dagens Sverige

Låt oss utgå ifrån data. I detta fall uppgifter från Socialstyrelsens dödsorsaksregister om dödligt våld och patientregistret om personer som vårdats i slutenvård och/eller specialiserad öppenvård till följd av våldsskador (”övergrepp av annan person”, kodgrupp X85 – Y09). Först det dödliga våldet.



Två trender kan urskiljas. Dödligt våld mot kvinnor har minskat, även om riktningen har inslag av temporära uppgångar. För män har vi en nedåtgående trend under den första delen av perioden, trots höga siffror för enskilda år (2007). Efter år 2012 ser vi en påtaglig ökning. Denna ökning sammanfaller med uppgången för dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer (för en detaljerad beskrivning av denna typ av dödligt våld, se BRÅ-rapport 2020:4 ”Dödligt våld i den kriminella miljön”).

 

Grovt våld är mer än dödligt våld. Det omfattar även våld som i olika grad skadar offret. Skadornas omfattning och utveckling registreras i patientregistret och omfattar dels patienter i slutenvård dels patienter som behandlats inom den specialiserade öppenvården. Först data om slutenvårdade patienter.




Trenden är tydlig. Särskilt ifråga om våldsskadade män. Från toppåret 2005 ser vi en stadig minskning. Det rör sig om en dryg halvering. Även kvinnor som slutenvårdats för våldsskador har blivit färre. Antalet 2019 är drygt 40 % färre jämfört med 2003. I absoluta tal uppgår antalet vårdade patienter till mellan 1 500 och 2 500 per år.

 

När det gäller våldsmetod visar data från ett särskilt registerutdrag om läget i Stockholm, Göteborg och Malmö för perioden 2008 – 2019 följande: Vanligast är skador som klassificeras som övrigt våld (50 %), följt av obeväpnat våld (27 %), därefter knivskador (18 %) och sist skottskador (6 %). Trendmässigt har skadorna av obeväpnat våld och övrigt våld minskat i de tre storstäderna. Knivskadorna har ökat i Stockholm och i mindre grad även i Malmö. I Göteborg har de däremot minskat över tid. Samma utveckling kan ses för skottskadorna; ökning i Stockholm och Malmö, men minskning i Göteborg. 

 

En stor del av våldsskadorna är av sådan art att de inte kräver slutenvård. I Socialstyrelsens databas finns uppgifter om patienter inom den specialiserade öppenvården fr o m 2008. När blickfånget vidgas till att även omfatta patienter med lindrigare våldsskador ser utvecklingen ut så här.  




I absoluta tal uppgår antalet patienter till mellan 12 100 och 14 700 per år. För perioden som helhet svarar män för 67 % av fallen och kvinnor för 33 %. Trendmässigt har vi i detta större patientmaterial en tydlig minskning av skadade män. Reduceringen ligger i storleksordningen 34 %. För män i det jämförelsevis mer brottsaktiva åldersintervallet 15 – 34 år är minskningen 40 %. Ökningen 2019 kan vara tillfällig eller markera inledningen på ett trendbrott. För kvinnor är nivån i stort konstant fram till 2015. Därefter kan noteras en stadig ökning. 

 

De senaste årens debatt om det grova våldet i Sverige har nästan uteslutande handlat om skjutvapenvåldet i kriminella miljöer. Men data som redovisats ovan talar för att våldsutvecklingen i samhället även innefattar andra aspekter. Något som är självklart sett till våldsbrottens omfattning och mångsidighet ifråga om motiv och karaktär. Över tid finns mer än en utvecklingslinje. När vi väger samman uppgifterna om dödligt våld och registrerade våldsskador totalt blir det uppenbart att det grövre våldet minskat. Eftersom män svarar för merparten av våld som utövas innebär det att mäns våldsanvändning minskat. Den slutsatsen får stöd av anmälningsstatistiken för ett av typfallen av manligt våld – misshandel av man 18 eller äldre, utomhus, med gärningsperson som är obekant med offret. Från år 2007 kan noteras en fortlöpande minskning. Det rör sig i stort sett om en halvering av antalet anmälda brott av detta slag.

 

Så frågan tycks berättigad: Varför har mäns våld – särskilt mot andra män – minskat? 

 

söndag 13 september 2020

Forskning om kriminella nätverk

I en debattartikel med rubriken ”Forskningen har missat de kriminella nätverken” i DN 12/9 hävdar statsvetarna Bo Rothstein och Peter Esaiasson att forskningen försummat att belysa problemen med kriminella släktbaserade nätverk. Även om kritiken primärt riktas mot forskningsområdet internationell migration och etniska relationer finns tecken på att den missuppfattats till att gälla forskningen i stort. Och avgränsningen till släktbaserade nätverk har i linje med rubriken kommit att uppfattas som forskning om kriminella nätverk. För att justera denna missvisande bild av forskningsläget finns därför skäl att framhålla en del vetenskapliga arbeten som handlar om kriminella nätverk av olika slag. 


Micael Björk, professor i sociologi, GU

 

“Ethnicity and Organized Crime: Outline of an Ethno-Symbolic Approach” I R Lombardo (ed). Organized Crime: Causes and Consequences, 2019.

 

“Contours of an Interaction Sequence in Rioting: The Gothenburg Disturbances of 2009”, Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 2013 (1).

 

”Gängbekämpning. Om polisinsatser mot organiserad brottslighet”, Gleerups Förlag 2009.

 

”Ordningsmakten i stadens periferi. En studie av polisiära gänginsatser i Göteborg, 2004-2005”, Brutus Östlings Bokförlag 2006.

 

Torbjörn Forkby, professor, Linnéuniversitetet

 

(med Kuosmannen och Örnlind), ”Vägen ut ur gänget – om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar, Kriminalvården, 2019.

 

(med Russell Turner) “Collaboration as Usual? The Swedish Approach to Prevention and Intervention with Troublesome Youth Groups”, I Maxson & Esbensen (eds) Gang Transition and Transformation in an International Context, 2016.

 

”Gängrelaterat ungdomsarbete. En utvärdering av Ung och Trygg i Göteborg”, FoU i Väst, 2008.

 

Janne Flyghed, professor, SU

 

”Konsten att skapa en fiende. Hur ”MC-kriget” 1994-1997 blev Organiserad brottslighet”, i Heber & Roxell (red.) Att odla kriminologi. Perspektiv på brott och utsatthet, 2019.

 

”Radikaliseringen av ett begrepp. Från radikal till våldsbejakare”, i Dahlstrand mfl. (red.) Festskrift till Håkan Hydén, 2018.


Manne Gerell, docent, MaU 

 

”Att vända utvecklingen – från utsatta områden till trygghet och delaktighet” (red. tillsammans med P-O Hallin, Kim Nilvall & Stig Westerdahl), Malmö universitet 2020.

 

(med Khoshnood, A) “Skjutvapens- och explosionsvåld”, i Väfors-Fritz & Khoshnood (red.) Brottslighet och utsatthet i Malmö, 2019.

 

“Violent Crime, Collective Efficacy and City-Centre Effects in Malmö”, British Journal of Criminology, 2017, vol. 57, nr. 57

 

“Neighborhoods without community: collective efficacy and crime in Malmö, Sweden”, doktorsavhandling, Malmö universitet, 2017.

 

Stefan Holgersson, professor, LiU

 

”Hur kan polisen tackla gängskjutningarna?”, Linköpings universitet, 2020.

 

Göran Larsson, professor, GU

 

(med Simon Sorgenfrei & Tanja Wiklund) (red.) Religion, migration och polisiärt arbete, Studentlitteratur, 2020.

 

Leandro Schclarek Mulinari, Fil.dr., SU

 

Race and Order. Critical Perspectives on Crime in Sweden, doktorsavhandling, 2020.

 

Tove Pettersson, professor, SU

 

”Tre perspektiv på brottsliga nätverk: Supporterbråk, etnicitet och genus”, doktorsavhandling, 2002.

 

Magnus Ranstorp, docent, Försvarshögskolan 

 

(med Filip Ahlin) (red.) Från nordiska motståndsrörelsen till alternativhögern. En studie om den svenska radikalnationalistiska miljön, Försvarshögskolan, 2020.

 

(med Gustafsson och Hyllengren) ”From the Welfare State to the Caliphate: How a Swedish suburb became a breeding ground for foreign fighters streaming into Syria and Iraq”, 2015.

 

(med Normark och Ahlin) “Financial activities linked to persons from Sweden and Denmark who joined terrorist groups in Syria and Iraq during the period 2013 – 2015, Report commissioned by Finansinspektionen, 2017.


Amir Rostami, Fil.dr., SU

 

med Göran Ahrne) “How is ‘Organized Crime’ Organized? In G. Ahrne & N. Brunsson (Eds.), Organization outside Organizations, Cambridge Core, 2019.

 

Rostami, A., Mondani, H., Carlsson, C., Sturup, J., Sarnecki, J., & Edling, C., ”Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige”, Stockholm: Institutet för Framtidsstudier, 2018.

 

“Criminal Organizing: Studies in Sociology of Organized Crime”, doktorsavhandling 2016.

 

“Policing gangs and organized crime – Experiences from conceptual confusion and its consequences from two Swedish case studies”, I Maxson & Esbensen (ed). Gang Transitions and Transformations in an International Context, 2016.

 

Jerzy Sarnecki, Professor, SU

 

”Delinquent Networks. Youth Co-offending in Stockholm”. Cambridge, 2001.

 

”Nätverk eller gäng? Medbrottslingsskap hos ungdomar” i Estrada, F & Flyghed, J, Den svenska ungdomsbrottsligheten, 2007.

 

Joakim Sturup, med.dr. KI

 

(med Gerell M och Rostami A) “Shootings in Contemporary Sweden”, Security Journal, 2020. 

 

(med Rostami, A., Mondani, H., Gerell, M., Sarnecki, J., & Edling, C.  ”Increased Gun Violence Among Young Males in Sweden: a Descriptive National Survey and International Comparison”, European Journal on Criminal Policy and Research, 2018.

 

Mattias Wahlström, docent, GU

 

(med Anton Törnberg) “Social Media Mechanisms for Right-Wing Political Violence in the 21st Century: Discursive Opportunities, Group Dynamics, and Co-Ordination”, Terrorism and Political Violence, 2019.

 

Mark S. Weiner, professor, Rutgers Law School

 

Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat, Dualis Förlag, 2015.

 

Det finns även betydande forskning som gjorts vid BRÅ, bl.a. av Lars Korsell, Johanna Skinnari och David Vesterhav. Nedan redovisas relevanta arbeten med beteckningen BRÅ-rapport.

 

BRÅ-rapport 2019:10, Tystnadskulturer. En studie om tystnad mot rättsväsendet.

 

BRÅ-rapport 2019:3, Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie.

 

BRÅ-rapport 2018:6, Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden.

 

BRÅ-rapport 2016:20, Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta områden. En kunskapsöversikt.

 

BRÅ-rapport 2016:12, Kriminella nätverk och grupperingar. Polisers bild av maktstrukturer och marknader.

 

BRÅ-rapport 2016:9, Bedrägeribrottsligheten i Sverige.

 

BRÅ-rapport 2015:15, Administrativa åtgärder mot ekonomisk och organiserad brottslighet.

 

BRÅ-rapport 2015:8, Intyget som dörröppnare till välfärdssystemet.

 

BRÅ-rapport 2014:10, Gå på pengarna. En antologi om tillgångsinriktad brottsbekämpning.

 

BRÅ-rapport 2011:20, Bekämpning av organiserad brottslighet. Utvärdering av den myndighetsgemensamma satsningen på grov organiserad brottslighet.

 

 

Listan är ofullständig. Den omfattar texter som jag kommit i kontakt med i olika sammanhang. Många av författarna har producerat mycket mer än vad som framgår av mitt lite godtyckliga urval. Googla gärna på deras namn, sök korsreferenser och bygg på listan!