måndag 7 maj 2018

Mäns brottslighet – en livslång och en åldersgraderad bana


Det är sedan länge känt att en mycket liten del av befolkningen, i huvudsak män, svarar för merparten brott. Lika välbekant är att denna grupp brottsdebuterar tidigt och att tidig debut förebådar hög brottsfrekvens och en långvarig kriminell karriär med allehanda typer av brott, inklusive våldsbrott. Under 1990-talet lanserades benämningen kroniska brottslingar som beteckning för denna grupp. Vid samma tid uppmärksammades att individers brottslighet följer ett visst åldersmönster. Illegala aktiviteter startar (uppmärksammas) typiskt sett i 8 – 14 års åldern, medan man tenderar att upphöra med brott i intervallet 20 – 29 år. Perioden 15 – 19 år är den mest brottsaktiva, då ungefär 90 % av den manliga befolkningen enligt egna uppgifter någon gång bryter mot lagen. 

Två möjliga förklaringar till detta mönster presenterades: 1) ett fåtal mycket brottsaktiva individer (kroniska brottslingar) intensifierar sin brottsaktivitet under tonåren och de tidiga ungdomsåren; 2) detta fåtal får sällskap av andra tonåringar som begår brott när de är omkring 15 – 19 år för att inom några år upphöra med det och därefter leva i huvudsak laglydigt. Utifrån dessa observationer lanserade den amerikanska psykologen Terrie E Moffitt 1993 en klassificering av två olika mönster för mäns brottslighet: en livslång brottsbana respektive en åldersgraderad (ungdomstidsbegränsad) brottsbana. Svårigheter för individer i den första gruppen har sin grund i individuella problem (kognitiva svårigheter, aggression, låg självkontroll, hyperaktivitet etc.) i förening med destruktiva familjeförhållanden och fattigdom, trångboddhet etc. Dessa omständigheter manifesteras tidigt i form av störningar och konflikter. Den andra gruppens problem är åldersgraderade och bottnar i ett gap mellan biologisk och social mognad under övergången från puberteten till tidigt vuxenliv – problem som ofta är av övergående natur. Attityder till vuxenliv och självständighet, kunskap om kamraters illegala aktiviteter och det aktuella livssammanhanget (kulturell och historisk kontext) utgör identifierade drivkrafter för denna bana. Nu, 25 år senare, gör Moffitt en genomgång av nyare forskning (från 2005) för att se hur väl hennes klassificering står sig.* 

Dagens forskningsläge skiljer sig markant från 1993 års. Framför allt finns numera många och stora studier där man antingen följt identifierade individer (män) under deras levnadslopp eller analyserat mönster av brottslighet respektive laglydnad inom kohorter (åldersklasser). Moffitt menar att mer än 100 välgjorda uppföljningsstudier om gruppbaserade utvecklingsmönster verifierar klassificeringen i två brottsbanor: en livslång och en åldersgraderad. Den förstnämnda gruppens svårartade individuella problem tidigt i barndomen har bekräftats, liksom deras varaktiga brottskarriär med fortsatta lagföringar i sen medelålder och tidig ålderdom. Förutom identifierad brottslighet kännetecknas gruppen av allvarliga hälsoproblem, missbruk, institutionalisering och social marginalisering.    

Hon tillbakavisar påståenden om att den åldersgraderade gruppen egentligen skulle utgöra en ”lättversion” av den livslånga, dvs. att sårbarheter och problem skulle vara desamma men skilja i grad. En kvantitativ differens och inte en kvalitativ med andra ord. Moffitt framhåller att studierna visar att den livslånga gruppens störningar är av allvarligare art, i synnerhet individuella sårbarheter i tidig barndom. Värdena för individer tillhörande denna grupp ligger i jämförande riskundersökningar dessutom betydligt över snittet för deras åldersklass. Den åldersgraderade gruppen av brottslingar uppvisar däremot genomsnittliga riskvärden. 

Moffitt framhåller också genombrott och utveckling inom andra vetenskapsområden. I artikeln från 1993 tangerades frågor om ärftlighet relaterat till inlärningssvårigheter och låg självkontroll. Hon refererade då inte till aktuell genetisk forskning. Det gör hon i den aktuella översiktsartikeln, och hon är hoppfull ifråga om möjligheterna att med dagens kunskap kunna ringa in polygenetiska effekter, dvs. effekter av många geners samverkan för anlag som rör t ex inlärningsförmåga och därmed studieprestationer, som har betydelse för det livslånga brottsmönstret. Ett annat innovativt område inom riskforskningen fokuserar på skador eller störningar som rör hjärnans mentala funktioner. Moffitt menar att ny teknik inom bildgivande diagnostik med magnetkamera (hjärnavbildning) kan påvisa och därmed bättre verifiera förekomsten av avvikelser i hjärnfunktioner hos individer inom gruppen med en livslång brottsbana, till skillnad från den åldersgraderade gruppen.

Moffitt är inte nöjd med att enbart redovisa forskningsresultat som bekräftar klassificeringen från 1993. Hon efterlyser även mer och annan forskning. Två områden ska nämnas. Hon menar att brottsstrukturen har förändrats. Forskningen för 25 år sedan gällde i huvudsak traditionell gatubrottslighet. Den har fått stark konkurrens av den it-relaterade brottsligheten. Det rör sig om både nya brottstyper och gamla brott som begås på nya sätt. Det finns därför behov att pröva om uppdelningen i två olika brottsbanor även gäller för den nya, it-relaterade brottsligheten. Moffitt efterlyser också intensifierad forskning för att få fram en metod som vid en given tidpunkt kan identifiera verksamma skillnader mellan de båda grupperna. Ett slags koncentrerat test som påvisar flera av de störningar som uppträder i tidig barndom och som indikerar hög sannolikhet för en utveckling enligt den livslånga brottsbanan. Hon efterlyser ett substitut till de uttryck för enskilda sårbarheter och risker som används idag; en markör som med större definierande kraft skulle kunna ringa in individer med förhöjd risk för en livslång brottsbana.

Vilka konsekvenser får Moffitts resultat och argument för det brottsförebyggande arbetet? Om hon har rätt, och om tester, problembestämningar och behandlings- och stödåtgärder håller vad de lovar, skulle det naturligtvis kunna minska skadeverkningar, lidanden och samhällskostnader. Samhällets kostnader per individ för en person med livslång brottsbana jämfört med en person med åldersgraderad brottsbana har beräknats vara tio gånger så höga. Mot den bakgrunden är det självfallet angeläget att matcha behov och insats på ett effektivt sätt. Det förutsätter att man inte tror att ”one size fits all” utan istället lägger vikt vid individuellt utformade åtgärder. Och framför allt; att man inser att en liten men brottsaktiv grupp vars individuella problem är påtagliga redan under barndomen behöver något mer än allmänna sociala stödåtgärder som rör skolgång, fritid och arbete. Här krävs långvariga och djupgående behandlingsinsatser i kombination med breda stödåtgärder.

* Terrie E Moffitt (2018) ”Male antisocial behaviour in adolscence and beyond”, Nature Human Behaviour2, 177–186.

Terrie E Moffitt är professor i psykologi och neurovetenskap vid Duke University, USA. Hon belönades med Stockholmspriset i kriminologi 2007 och har därefter belönats med ett flertal andra internationella priser.

fredag 6 april 2018

Läget i socialt utsatta områden


BRÅ har nyligen publicerat en rapport om ”Relationer till rättsväsendet i socialt utsatta områden” (Rapport 2018:6). Den är ovanlig och viktig i minst två avseenden. Den bygger inte bara på NTU-data från socialt utsatta områden utan omfattar även uppgifter i form av intervju- och enkätsvar från boende, föreningsrepresentanter, kommunanställda och poliser i några av områdena. Det gör att beskrivningar och analyser baseras på ett ovanligt omfattande och rikt material. För det andra tar man ett ordentligt grepp på frågan om parallella samhällsstrukturer. Eller snarare; förekomsten av olika alternativa samhällsfunktioner i socialt utsatta områden. Styrande frågeställningar är vilka uttryck för parallella samhällsstrukturer som kan identifieras samt hur dessa påverkar rättsväsendets möjligheter att utföra sitt uppdrag. Innan vi fördjupar oss i BRÅs svar på dessa frågor ska jag kortfattat sammanfatta rapportens resultat i övrigt.

I de socialt utsatta områdena förekommer öppen narkotikaförsäljning, skadegörelse, nedskräpning, allvarliga trafikbrott och periodvis allvarlig våldsbrottslighet i en helt annan omfattning än i andra urbana områden.

Allvarlighet, utbreddhet och koncentration ifråga om brotts- och ordningsproblem påverkar tryggheten negativt. Ju fler problem man upplever, desto större sannolikhet att man anger hög otrygghet. Störst enskild påverkan har ”gäng som bråkar och stör”, ”buskörning” och ”öppen narkotikaförsäljning”. Enskilda allvarliga händelser som skjutningar kan ha stor påverkan på många boendes trygghet. De problem som flest boende identifierar är nedskräpning, buskörning, bilbränder och skadegörelse.

Många av de uppgivna problemen är associerade med kriminella gäng, eller med grupper av unga killar och män. Problemen i områdena upplevs ofta vara koncentrerade till vissa tider, personer eller situationer. För många boende är den officiella avgränsningen (stadsdel, primärområde etc.) knappast relevant. Vardagen utspelar sig på gårdar, gator och torg, med betydande variation ifråga om brottslighet, ordningsstörningar och otrygghet.  

Utbredda brotts- och ordningsproblem leder till jämförelsevis högre grad av otrygghet bland de boende. Ca 36 % uppger att de känner sig otrygga vid utevistelse i det egna bostadsområdet en sen kväll. Majoriteten av kvinnorna som bor i socialt utsatta områden uppger att de är otrygga. Det är i stort sett dubbelt så många som i övriga urbana områden. En iögonfallande aspekt är kvinnors frånvaro i det offentliga rummet, och omvänt: mäns dominans. Otryggheten påverkar beteendet. Ca hälften uppger att de påverkas och i olika grad anpassar sig eller vidtar försiktighetsåtgärder.

Andelen som säger att de har förtroende för rättsväsendet är något lägre än i övriga urbana områden: ca 55 %. Det tycks dock ha ökat jämförelsevis mer mellan perioderna 2006–2011 och 2012–2017. Två resultat från ”trappuppgångsenkäten” sticker ut: 1) den enskilt viktigaste faktorn för förtroendet för polis och rättsväsendet är upplevelsen att polisen är effektiv och att polisen är rättvis. 2) yngre anger lägre förtroende för polisen än äldre – särskilt yngre män har lågt förtroende.

Undersökningen visar att många boende är motiverade att samarbeta med polisen. De hindras dock av rädsla för kriminella i områdena. Rädslan för repressalier är påtaglig. De som uppfattar att skjutningar är ett problem i området tycks vara mindre benägna att vittna. Många uttrycker oro för att anhöriga ska utsättas. Det finns en utbredd uppfattning att rättsväsendet inte kan skydda vittnen och många önskar att de skulle kunna vittna anonymt. Bland yngre finns dessutom oskrivna regler om att man inte ska samarbeta med rättsväsendet (”golare har inga polare”).

BRÅs analys av parallella samhällsstrukturer visar att det rör sig om delvis olika slags alternativa samhällsfunktioner. De har en gemensam logik som innebär att gruppens bästa – så som det tolkas av tongivande manliga aktörer – väger tyngre än individers rättigheter. En betydande majoritet (nära 70 %) av de boende som medverkat i trappuppgångsstudien anser att problemen med parallella samhällsstrukturer främst handlar om kriminella personer eller grupperingar som utövar makt i områdena. De sprider rädsla genom sitt skrämselkapital. Det rör sig om grupper som i hög grad står utanför samhället och som löser konflikter på egen hand. Vedergällning och hämndaktioner är i sociologisk mening exempel på ”laglös rättvisa”.

En mindre andel (12 %) uppger att grupper som baseras på t ex släktskap, etnicitet eller religion påverkar de boende i områdena. Exempel ges på hur sådana grupperingar är involverade i konfliktlösningar (motsvarande tvistemål) och familjeproblem, utdömer och omfördelar skadestånd och kompensationer, och hur de fungerar som alternativa spar- och kreditkassor, samlar in och fördelar pengar för olika ändamål etc. 

BRÅ sammanfattar analysen av parallella samhällsstrukturer i en tabell som fångar relationerna mellan samhällets formella institutioner och funktioner och olika grader och typer av alternativa samhällsfunktioner. 


Använder inte samhällsfunktionen
Tecken på alternativa samhällsfunktioner
Motarbetar samhällsfunktionen
Rättsskipning – brottmål
Vill inte polisanmäla eller lämna uppgifter
Har egna rättsproces-ser inom gruppen
Hotar brottsoffer och vittnen
Rättsskipning – tvistemål
Går inte till Kronofog-den eller kommunen
Fördelar vårdnaden eller har egna proces-ser inom gruppen
Hotar motparten
Bankväsende- och betalsystem
Har mycket kontanter hemma
Hawalabanker, anonyma betalnings-kort
Penningtvätt och misstänkta transaktioner
Bostadsmarknad
Kan inte få egen bostad eller bor otillåtet i andra hand
Fördelar om lägenheter inom gruppen, storskalig andrahandsuthyrning
Bor under falsk identitet, skenskriver sig, kapar adresser, hotar hyresvärd för att inte bli vräkt
Försäkrings- och trygghetssystem
Har inte kvalificerat sig eller söker inte bidrag, saknar försäkring
Betalar för beskydd, har egna försäkringar, samlar in pengar vid olyckor etc. Fördelar om bidrag i gruppen
Fuskar med bidrag, försäkringsbedrägerier
Arbetsmarknad
Står utanför den reguljära arbetsmark-naden
Utpressar sig till arbeten, arbetar i det parallella systemet med sysslor, t ex indrivare eller ”pådrivare”/ muskler
Fuskar med t ex arbetslöshetsersätt-ning och arbetsgivarstöd
Utbildningssystem
Använder inte utbildningsväsendet
Självcensur hos lärare, egna skolor
Hotar lärare och rektor för att undgå rapportering
Monopol
Använder inte Systembolaget, spelar inte
Säljer alkohol, illegala spelklubbar etc
Konsumerar obeskattad alkohol, tvättar pengar på spelsajter, matchfixning

Ladda gärna ner rapporten från BRÅ:s hemsida och läs mer om hur människor upplever och hanterar brottslighet och otrygghet i socialt utsatta områden.









torsdag 15 mars 2018

Rätt riktning i utsatta områden


När man beskriver läget i de särskilt utsatta områdena jämförs de vanligen med rikare områden, eller med genomsnittet för staden som helhet alternativt landet i stort. Mer sällan tittar man på områdenas egen utveckling över tid. Blir det bättre eller sämre för invånarna i området? I sin serie inför valet – ”Fakta i frågan” – har DN (Kristoffer Örstadius) granskat utvecklingen i landets mest utsatta områden. Data har hämtats från SCB, som har statistik om de s k URBAN 15-områdena – femton socio-ekonomiskt utsatta områden som varit föremål för särskilda statliga satsningar.

Fyra av de femton områdena ligger i Göteborg: Hjällbo, Bergsjön, Norra Biskopsgården och Gårdsten. De finns också med på polisens lista över särskilt utsatta områden. Hur ser utvecklingen ut inom viktiga nyckelområden? DN redovisar utvecklingen för andel förvärvsarbetande, disponibel inkomst och försörjningsstöd för personer i åldrarna 20 – 64 år.

Andel förvärvsarbetande (i procent)
                                                 2000    2016
Hjällbo                                      36,6     57,6 
Bergsjön                                   41,4     55,3 
N:a Biskopsgården                   37,7     55,5 
Gårdsten                                   43        62,1 

Före hela landet har andelen förvärvsarbetande gått från 75,2 % till 78,6 %.

Genomsnittlig disponibel inkomst (räknat som antal pribasbelopp)

                                               2000    2016
Hjällbo                                     2,9       3,6
Bergsjön                                  2,9       3,6
N:a Biskopsgården                  2,8       3,5
Gårdsten                                  3,1       4,0

För hela landet har den disponibla inkomsten ökat från 4,5 till 6,1.

Försörjningsstöd, andel personer i procent

                                                2000    2016
Hjällbo                                     49,1     15,3 
Bergsjön                                  35,4    20,4 
N:a Biskopsgården                  43,9    19,6 
Gårdsten                                  38,2    12,7 

För landet som helhet har försörjningsstödet minskat från 5,5 % till 4,1 %.

Även ohälsotalet – ett mått på antalet dagar med utbetald sjukpenning – har minskat i de fyra Göteborgsområdena, särskilt kraftigt i N:a Biskopsgården (siffror t o m 2015).


Det är en i flera avseenden oväntat positiv utveckling. Skillnaderna i förhållande till riksgenomsnittet är fortfarande stora, men det går åt rätt håll. Det är en positiv utveckling som självfallet också har stor betydelse för det brottspreventiva och trygghetsfrämjande arbetet.



fredag 16 februari 2018

Våldets långa räckvidd


(Den här texten har med annan rubrik publicerats på e-GP Debatt)

Gängvåldet med dödsskjutningar och annat grovt våld beskrivs ofta i termer av interna uppgörelser mellan kriminella. I förlängningen av den beskrivningen lurar tankefelet att våldets verkningar är begränsade till slutna kretsar av unga män som valt att leva laglöst. I den offentliga debatten avgränsas problemet allt oftare till att ses som ett polisiärt och kriminalpolitiskt problem. Men våldsproblemet är i hög grad också ett folkhälsoproblem i enlighet med WHO:s definition:

Våld är ett avsiktligt användande av tvång och makt, som hot eller faktisk handling, riktat mot en själv, en annan person, mot en grupp eller mot samhället, som leder till, eller med hög sannolikhet resulterar i, fysiska skador, död, psykologiskt lidande, negativa förändringar och förluster (1).

Det hör numera till etablerad kunskap att våld drabbar som ringar på vattnet. Först naturligtvis de som direkt drabbas och de som direkt bevittnar det. Till dem som direkt exponeras hör också de som delges beskrivningar av personer som blivit offer eller varit på plats när det skett. Men nyare forskning pekar på att våldets verkningar inte upphör här utan i hög grad påverkar livet i våldsmärkta miljöer. Händelser och tillstånd kvardröjer och ger upphov till lidande, negativa förändringar och förluster, även för människor som inte exponeras direkt. Det gäller bostadsområden, skolor, gator och torg, stadsdelar och städer. Och det gäller särskilt barn.

Studier på området visar att de som på så vis indirekt exponeras för våld upplever trauman och stress, drabbas av negativa fysiska och psykiska biverkningar, riskerar att prestera sämre i skolan och få problem med utvecklingen av kognitiva färdigheter samt löper förhöjd risk att utveckla sociala problembeteenden. Ny forskning som specifikt undersökt negativa effekter av att leva och bo i våldshärjade områden och på platser som nyligen drabbats av uppmärksammade våldsdåd, exempelvis skolskjutningar, har särskilt uppmärksammat barns och ungas situation (2). Forskarna pekar på samband mellan otrygghet och oro i bostadsområdet eller i skolan och försämrade skolresultat. I samband med exponering för våld i området försämras koncentrationen och skolprestationerna. Rädsla, oro och otrygghet konsumerar uppmärksamhet och energi. Problembilden försämras om den unge dessutom själv bevittnar våld eller känner personer som varit involverade. Resultat i linje med dessa har även rapporterats från Mexiko (samband mellan antalet mordfall och skolmisslyckanden i våldsdrabbade samhällen) och Rio de Janeiro (försämrade resultat på matteprov i samband med gängkrig i stadens favelas).

Vad kan dessa rön säga oss om de översätts till aktuella förhållanden i Göteborg? Först ska sägas att våld generellt sett drabbar skevt och snedvridet. I USA löper afro-amerikaner 6 gånger högre risk att drabbas av dödligt våld än vita, och risken är mer än fyra gånger så hög jämfört med ”latinos”. Trots de senaste decenniernas remarkabla minskning av våldsbrotten. I Göteborg följer våldets fördelning på ett liknande sätt mönstret för den socio-ekonomiska ojämlikhetens och segregationens geografi. Tabellen nedan visar att risken att utsättas för våld är ca 3,5 gånger så stor för invånare i exempelvis Hjällbo, jämfört med boende i Långedrag.


Tabell 1. Stadsdelar rangordnade efter antal patienter per 100 000 invånare som 2017 sökt akutsjukvård för våldsskador.

Stadsdel
Antal patienter per 100 000 invånare


Angered
121
Östra Göteborg
  82
Västra Hisingen
  80
Norra Hisingen
  71
Centrum
  65
Lundby
  62
Örgryte Härlanda
  61
Majorna Linné
  53
Askim Frölunda Högsbo
  50
Västra Göteborg
  36

Göteborg totalt
  67
Källa: VG-regionen, koncernavdelning data och analys

Tabellen visar också att tre stadsdelar ligger klart över genomsnittet för staden som helhet: Angered, Östra Göteborg och Västra Hisingen. Här återfinns flertalet av de områden som klassificerats som särskilt utsatta. Även Norra Hisingen, Östra Göteborg och Västra Hisingen ligger jämförelsevis högt, med 60 – 70 % fler våldsutsatta jämfört med Majorna Linné och Askim Frölunda Högsbo. Det ska noteras att antalet patienter som sökte akutsjukvård för våldsskador 2017 minskade jämfört med 2016. Det gäller alla stadsdelar utom Angered.

I de tre stadsdelarna med flest våldsskador bor ca 40 000 barn och tonåringar. Det är kanske främst deras liv och framtid som det anförda folkhälsoperspektivet handlar om. Hur mycket tid och kraft måste de lägga på att hantera våldets biverkningar? Vilka inskränkningar och bortval tvingas de dagligen till för att freda sig och hantera stressen som de tidigt fått känna på? Vad betyder det för deras fysiska och psykiska hälsa? I vilken grad försämras deras skolprestationer? Vad betyder sådana pressade levnadsförhållanden för de val de gör?

När vi applicerar ett mer mångsidigt perspektiv på gängvåldet och dess följdverkningar öppnas möjligheter för andra typer av åtgärder och andra aktörer än de som vanligen förekommer i den kriminalpolitiska debatten. En sådan möjlighet betonas i en ny uppmärksammad studie om betydelsen av lokala ideella organisationernas insatser för nedbringandet av våldsbrotten i USA under perioden 1990 – 2015 (3). Utgångspunkten är att de etablerade förklaringarna till brottsminskningen – fler poliser och ändrade arbetsmetoder, massfängslande av brottslingar, förbättrad samhällsekonomi, demografiska förändringar, crackets försvinnande, effekter av ändrad abortlagstiftning och minskad exponering för blyhaltigt vatten osv. – missar inflytandet av motåtgärder som genomförts i lokalsamhället, av de mest utsatta områdenas invånare. Genom att samköra data från administrativa system och brottsstatistik för 264 städer under 20 års tid beräknade forskarna sambanden mellan variationer i vålds- och tillgreppsbrotten och förändringar ifråga om tillkomsten av lokala ideella organisationer med syfte att ta sig an områdets sociala problem. Resultaten visar att för var 10:e ny ideell organisation per 100 000 invånare minskade mordfrekvensen med 9 %, övriga våldsbrott reducerades med 6 % och tillgreppsbrotten med 4 %. Det är effekter som, enligt forskarna, väl överensstämmer med resultat som presenterats i fallstudier och kvasi-experimentella undersökningar av olika lokalt initierade åtgärdsprogram i våldsdrabbade områden. Ett extra plus är att de ideella organisationernas arbete även har verkningar som går utöver brottsminskningen. Offentliga platser blir åter tillgängliga för rekreation och sociala möten, den sociala sammanhållningen ökar liksom förtroendet människor emellan, den kollektiva handlingsförmågan stärks och den allmänna trivseln gynnas. Det sociala klimatet får ett lyft.

Mycket görs för att motverka våld och annan brottslighet i Göteborg. Enskilt och i samverkan. Polis, socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård, bostadsbolag, privata fastighetsägare, ideella organisationer, individuella eldsjälar m.fl. Sett över tid har mycket blivit bättre. Man delar i högre grad en gemensam problembild. Samverkan har förbättrats och arbetsmetoderna har utvecklats. Framför allt är dagens insatser i högre grad och på bättre sätt förtöjda i den lokala miljöns dagliga verksamhet. Självklart behövs mer: resurser, fördjupad samverkan, metodutveckling m.m. Det är dock – särskilt när behoven ses ur ett folkhälsoperspektiv – angeläget att aktörer som hittills kanske haft en mer undanskymd roll tar ett kliv framåt. Det gäller hälsovården för barn- och unga, skolan (inklusive förskoleverksamheten) och ideella organisationer med potential att kanalisera och realisera de boendes önskan om varaktiga förändringar.

(1) WHO (2014) Global Status Report on Violence Prevention 2014, WHO, Geneva

(2) Sharkey, Patrick (2018) ”The Long Reach of Violence: A Broader Perspective on Data, Theory, and Evidence on the Prevalence and Consequences of Exposure to Violence” Annual Review of Criminology, 2018/1: 85 – 102.

(3) Sharkey, Patrick, Torrats-Espinosa, Gerard, and Takyar, Delaram (2017) ”Community and the Crime Decline: The Causal Effect of Local Nonprofits on Violent Crime”, American Sociological Review, Vol. 82(6): 1214 – 1240.