torsdag 2 januari 2020

Avskräckning eller stämpling?


Vad händer när en ung människa utsätts för en straffrättslig åtgärd? Avskräcks hon från att fortsättningsvis begå nya lagöverträdelser? Eller stämplar och stigmatiserar åtgärden henne så att benägenheten att begå brott förstärks? Det är en kriminalpolitisk tvistefråga av gammalt datum. Teoretiskt står den klassiska avskräckningsteorin som postulerar rationellt handlande mot den socialpsykologiska teorin om interaktionens betydelse för självbild och framtida handlingsinriktning. De verksamma mekanismerna i nyssnämnda teorier är straffets verkningar genom allmän och individuell prevention respektive straffets verkningar i form av försämrade livschanser och negativ identitetsbildning.

Empiriskt inriktad forskning som prövat bärkraften i de motsatta postulaten har bjudit på blandade resultat. Grovt sett har den påvisat nollresultat, eller resultat som gett måttligt stöd åt både den ena och den andra sidan. Metodtvister har varit legio. Sett över tid har stödet för avskräckningsteorins förväntade effekter varit mer omfattande. Under de senaste decennierna har dock vågskålen börjat väga över i favör för stämplingsteorin. En viktig anledning till det är den stora ökningen av longitudinella studier (samma grupper eller samma individer följs över tid) och anammandet av experimentell logik. Det senare har bl.a. inneburit förbättrad matchning mellan de som jämförs och identifiering och kontroll av faktorer som annars riskerar att förväxla orsak och verkan.  

I en färsk studie från ett team av fler-disciplinära forskare prövas på nytt frågan om avskräckning eller stämpling (i gruppen ingår bl.a. kända forskare som kriminologen Francis T. Cullen och psykologen Terrie E. Moffit).* Upplägget får sägas borga för resultat av hög giltighet. De använde sig av en brittisk tvillingstudie med 2.232 tvillingar födda 1994/95 (både enäggs- och tvåäggstvillingar). Urvalet av tvillingfamiljer gjordes så att det var åldersmässigt och socio-ekonomiskt representativt för befolkningen i stort. Frågorna om brottslighet och tidigare kontakter med rättssystemet ställdes när tvillingarna hade fyllt 18 år. Brottserfarenheterna sammanfattades i ett index över både lindriga och grövre överträdelser. Kontakterna med rättssystemet specificerades till att gälla om den unge hade tillbringat en natt i arrest eller annat fängsligt förvar, om den unge hade fått en varning enligt lagen om anti-socialt beteende, eller om den unge fanns registrerad med en varning eller en dom i straffregistret. För att utröna effekten av den rättsliga kontakten jämfördes tvillingar med sådana kontakter med sitt tvillingsyskon utan sådan kontakt, dvs. jämförelser mellan genetiskt lika eller nästintill lika individer med identiska uppväxtvillkor. 

Resultaten visar entydigt att de som utsatts för någon av de nämnda åtgärderna hade högre grad av misskötsamhet och brottslighet än sin jämförelsetvilling. Det gäller för samtliga tre typer av rättslig kontakt, även den mildare typen i form av en utfärdad varning enligt lagen om anti-socialt beteende (som inte kräver anhållande eller lagföring). Störst inverkan (skillnad mellan utsatta och inte utsatta) hade den nämnda typen av varning, därefter kom en natts vistelse i arrest och lägst skillnad noterades för en registrerad straffrättslig varning eller lagföring. Det faktum att säkerställda negativa effekter kunde noteras för samtliga tre typer av åtgärder framhålls av forskarna som ett tungt belägg för de straffrättsliga åtgärdernas destruktiva verkningar.

I en avslutande sammanfattning diskuterar forskarna studiens för- och nackdelar samt implikationerna för samhällets åtgärder för unga med problembeteende och brottslighet. De tar bl.a. upp frågan om varigenom den negativa effekten förmedlas, och de pläderar för mer ingående studier av hur rättskontakterna påverkar den unges identitet. Istället för att avskräckas till förändring inför en annars hotande mörk framtid verkar rättskontakterna få ungdomarna att misstro sin egen förmåga att ta sig ur de svårigheter de försatts sig i. Så tolkar forskarna sina resultat. 

Hur ska samhället organisera sitt utbud av åtgärder för att förebygga och förhindra brottslighet? Forskarna använder en metafor för att poängtera sin mening. Hälso- och sjukvården rekommenderar inte att personer med förkylning åker till sjukhusets akutmottagning. Ett besök där riskerar att bli kontraproduktivt. Istället för att botas från förkylningen riskerar den förkylde att utsättas för betydligt mer allvarliga virus och sjukdomar och därmed få än värre hälsoproblem. På liknande sätt – åtminstone när det gäller låg-risk-ungdomar – bör samhället organisera olika program som inte har stämplande och stigmatiserande effekter. Det är ingen plädering för låt gå attityder och icke-intervention. Snarare en konsekvens av att olika åtgärdstyper har olika för- och nackdelar. Det straffrättsliga systemet straffar skyldiga och ger rättvisa och kompensation åt drabbade, vilka är oundgängliga och viktiga samhällsfunktioner. Men det förebygger inte brott. Här måste vi använda andra verktyg. Medel som ger unga möjligheter att på ett positivt sätt förändra sin livssituation.   

I den svenska debatten om samhällets insatser för att förebygga och förhindra att unga begår brott pläderar en del för sänkt straffmyndighetsålder. De brittiska ungdomar som den aktuella studien handlar om är straffmyndiga från tio års ålder. Åtminstone en del av dem har sannolikt underkastats de undersökta åtgärderna före femton års ålder. I syfte att avskräcka och befrämja konformitet. Men resultatet är som vi sett ökad grad av social avvikelse. Det bör leda till eftertanke och omprövning hos dem som tror att akutsjukvården ska användas för lindriga åkommor hos barn.   



*Ryan T Motz et al. (2020) “Does contact with the justice system deter or promote future delinquency? Results from a longitudinal study of British adolescent twins”. Criminology. Vol 58/1.

tisdag 17 december 2019

Min icke-medverkan i rapporten ”Går det att lita på BRÅ?”


Jag har varit medlem i BRÅ:s vetenskapliga råd sedan 2007. Under den tiden har landet haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, myndigheten har haft flera generaldirektörer, polismyndigheten – liksom andra myndigheter som BRÅ samarbetat med – har haft olika chefer, på justitiedepartementet liksom på BRÅ har personal kommit och gått. Så har det också sett ut decennierna dessförinnan. Ändå påstår Stefan Holgersson m.fl. i rapporten ”Går det att lita på BRÅ?” att myndigheten präglas av politisk och ideologisk bias, vidmakthållen av korruptionsliknande band mellan den politiska maktens utövare och chefer på BRÅ. Härutöver hävdas att BRÅ är under stark ideologisk påverkan av kriminologerna vid SU och att en auktoritär myndighetsstyrning har skapat en tystnadskultur vid myndigheten. Envar bör läsa rapporten och ta ställning till de belägg som åberopas, tolkningarna som görs och slutsatserna som dras. För egen del vill jag bidra med att berätta varför jag valde att inte låta mig intervjuas.

När jag per telefon tillfrågades om medverkan och fick en kort beskrivning av projektet, bad jag om kompletterande uppgifter. Jag ville informera mig om syfte, problemställningar, metod, teorianknytning etc. – sådant som normalt finns i en forskningsplan. Jag fick per mail följande svar (inklippt från mail per 2019-10-22):

”Det andra projektet handlar om organisationsforskning och hur man kan öka tilliten för myndigheter. Där krävs inget etiktillstånd. Det är inom det senaste projektet som jag, tillsammans med Ossian Grahn (forskningsassistent) och Malin Wieslander (fil dr vid Linköpings universitet) skriver en rapport. Ossian har varit forskningsassistent ett år och medverkat i doktorandkurs i etik. Malin Wieslander har forskat en hel del på polisen och skrivit bland annat "Den talande tystnaden". Hon, liksom jag, är van att hantera och skydda intervjupersoners identitet. 

Vid intervjuerna styr du vilken väg samtalet tar och jag ställer frågor för att förstå det du berättar. När telefonintervjun genomförts får du en text där du kan läsa, ändra och återta vad det står i text. Även om du sagt en sak vid intervjun behöver det således inte stå med i texten. Och du kan i efterhand komma på saker som du vill lägga till. Det är din ståndpunkt/uppfattning som vi vill fånga. 
Vänliga hälsningar 
/Stefan Holgersson” 

Jag avböjde medverkan eftersom informerat samtycke förutsätter att intervjupersonerna ges utförlig information innan de bestämmer sig för att delta i en undersökning. 

När jag nu läst rapporten förstår jag varför mina e-postlistor från GU under oktober/november begärts ut för granskning (se också rapporten s 19 för motiven till varför e-brevtrafiken begärts ut). Holgersson m.fl. ville på denna väg få tillgång till uppgifter som de inte fick när jag sa nej till att intervjuas. Eventuellt sökte de även efter spår på mailkonversation mellan mig och andra som också avstått medverkan. Det är, vågar jag påstå, ett ovanligt och udda förfaringssätt för insamling av data till ett forskningsprojekt. 

Det som upprör mig mest när det gäller rapportens beskrivning och värdering av vetenskapliga rådets insatser är de felaktigheter och insinuationer som luftas. På s 55 påstås t ex att fyra av sex ledamöter i det vetenskapliga rådet är professorer/gästprofessorer på kriminologiska institutionen vid SU eller/och har arbetat vid BRÅ. Detta ska visa BRÅ:s starka anknytning till nämnda institution. Såvitt jag vet är det bara en, möjligen två, som har haft en sådan anställning. Tre av oss har däremot under senare decennier ägnat tid och kraft åt att bygga upp kriminologiämnet vid andra lärosäten. En kriminologi som inte går i någons ledband. Vilka rådsmedlemmar som under årens lopp har arbetat vid BRÅ eller haft andra BRÅ-uppdrag vet jag inte. Det sägs också att rådens nuvarande bemanning väcker frågor gällande en stark anknytning till det socialdemokratiska partiet. Har Holgersson m.fl.  undersökt rådsmedlemmarnas politiska preferenser och tillhörighet? Jag betackar mig för denna typ av kränkande antydningar om att mina insatser som professor i sociologi med kriminologisk inriktning skulle styras av sådana bindningar.

Eftersom den undersökta perioden omfattar den tid då professor Per-Ole Träskman, vid Lunds universitet och nestor inom nordisk straffrättsforskning, var verksam inom BRÅ:s vetenskapliga råd (han avled under sommaren 2019) vill jag å hans vägnar kraftfullt tillbakavisa alla förtäckta beskyllningar om att han skulle ha låtit sig styras av andra forskare eller av partipolitiska påtryckningar. Det är ynkedom och skam att påstå något som kan tolkas i den riktningen.

  





tisdag 3 december 2019

Brottsligheten minskar stort bland utlandsfödda niondeklassare


Ungdomsbrottsligheten minskar generellt sett. Belägg för denna nedgång kan bl.a. hämtas från BRÅ:s skolundersökningar, med en tidsserie för åren 1999 – 2017. Frågor om social situation, familjeförhållanden, skolerfarenheter, kamratrelationer och fritidsaktiviteter har vartannat eller vart tredje år ställts till ett representativt urval av niondeklassare (15 år). Även uppgifter om deltagande i brott efterfrågas, och enkäten innehåller också frågor om elevernas och föräldrarnas födelseland. Frågorna har anonymt besvarats av mellan 4.200 och 7.400 elever och svarsfrekvensen över tid har varierat mellan 87 % och 69 %. För att utröna om ungdomsbrottsligheten har förändrats på samma sätt för elever med invandrarbakgrund som för elever med inhemsk bakgrund har tre forskare* nyligen undersökt och jämfört utvecklingen för fyra grupper av elever:

1)    Inrikes födda med två svenskfödda föräldrar
2)    Inrikes födda med en utlandsfödd förälder
3)    Inrikes födda med två utlandsfödda föräldrar
4)    Utrikes födda 

Resultaten visar att den självrapporterade totala brottsligheten minskat över tid för samtliga grupper. Den genomsnittliga minskningen för varje 2,5 årsperiod låg i intervallet mellan 4,3 % (inrikes födda flickor med två svenskfödda föräldrar) till 19,6 % (utrikes födda pojkar). Minskningen för utrikes födda pojkar var betydligt större än för inrikes födda pojkar med två svenskfödda föräldrar, och den var särskilt påtaglig under den senare delen av perioden. Däremot fann forskarna inga signifikanta skillnader när man beaktade de utlandsfödda elevernas olika ursprungsområden.

Sett till andelen elever som svarat att de begått något brott ligger andelen inrikes födda elever med en invandrad förälder något högre än de övriga grupperna. Så här ser rangordningen ut med år 1999 som utgångspunkt (andelen år 2017 inom parentes):

-       Inrikes födda med en utlandsfödd förälder 66,5 % (49,4 %)
-       Inrikes födda med två utlandsfödda föräldrar 65,0 % (39,1 %)
-       Inrikes födda med två svenskfödda föräldrar 63,1 % (42,4 %)
-       Utrikes födda 62,3 % (33,5 %)

När det gäller olika typer av brott kan konstateras att samtliga preciserade typer minskar (stöld, skadegörelse och våld). Mellan åren 2015 och 2017 ser vi dock en märkbar ökning för våld bland inrikes födda elever med en invandrad förälder, och – för samma brottstyp – en något mindre ökning för inrikes födda elever med två svenskfödda föräldrar.

Forskarna refererar till andra europeiska studier med samma upplägg (självrapporterade svar på enkätfrågor) som påvisar likartade resultat. Förklaringar som framhållits som tänkbara för minskad ungdomsbrottslighet är ökat bejakande av konformitet, t ex stigande motivation att jobba hårdare i skolan, samtidigt som attityderna till brott och problembeteenden (t.ex. alkoholkonsumtion) har ändrats i mer negativ riktning. Andra förhållanden gäller föräldragenerationens strängare sociala kontroll av sina barn och en radikal förändring av fritidsvanorna med IT:s spridning. 
På sedvanligt sätt diskuterar forskarna svagheter och invändningar mot studiens resultat. En sådan är att andra studier visat att utlandsfödda ungdomar tenderar att underrapportera sin involvering i brottslighet. Det är en brist som har betydelse för nivån av uppgivna brott som begåtts, men som – om underrapporteringen är konstant – inte påverkar utvecklingen över tid. En annan reservation gäller urvalets representativitet, särskilt när svarsfrekvensen sjunker. Detta giltighetsproblem blir särskilt överhängande om det rör sig om ett selektivt bortfall; om det finns skäl att förmoda att de uteblivna svaren kommer från en grupp vars svar kraftigt avviker från svarsgruppens. Skolkare är ett exempel på en undergrupp som kan förmodas ha en högre risk att begå brott.

Under hösten publicerade BRÅ en PM om nordisk forskning från åren 2005 – 2019 på temat brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund.** I denna redovisas och diskuteras bl.a. norska och danska enkätundersökningar till skolelever. I dessa noteras i flera fall samma trend som i den svenska skolundersökningen: minskad brottslighet bland elever med invandrarbakgrund. I en avslutande diskussion om dessa resultat framhålls det ökande bortfallet samt att det visats att det är större för elever med utländsk bakgrund. Det skulle kunna tyda på en polarisering bland elever inom denna grupp. De som deltar i skolundersökningarna är i allt mindre grad brottsaktiva – och elever födda utomlands och svenskfödda elever med två utlandsfödda föräldrar har i mindre grad brottserfarenhet än elever med svensk bakgrund. Å andra sidan återfinns de mest brottsaktiva eleverna i ökad omfattning i det bortfall som ökat över tid.


*Zoran Vasiljevic, Robert Svensson & David Shannon (2019) “Immigration and crime: a time-trend analysis of self-reported crime in Sweden 1999-2017”, Nordic Journal of Criminology.


**BRÅ PM (2019) Nordiska studier om brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund. En kartläggande litteraturöversikt av publicerad forskning 2005 – 2019.

tisdag 19 november 2019

Evidensbaserade metoder

Framgång i arbetet mot gängbrottsligheten förutsätter tillämpning av evidensbaserade metoder. Tyvärr finns det få svenska utvärderingar av insatser som gjorts inom området. Det gäller både polisiärt arbete och insatser inom socialtjänst, skola m.fl. områden. Men det finns en hel del gjort internationellt, särskilt i USA. Visst, det är stora skillnader mellan amerikansk och svensk straffrätt, mellan polisiär numerär och traditioner i form av synsätt och praktisk verksamhetsutformning. Detsamma gäller insatser inom hälsovård, socialtjänst, skola och civilsamhällets domäner. Men, vill jag hävda, varje utvärderad metod har en kärna av verksamma inslag som är av mer generell art. Det gäller generella drivkrafter för problembeteende och brottslighet, och det gäller vår benägenhet att svara på begränsande och möjliggörande påverkan. Det går m.a.o. inte att direktimportera en evidensbaserad metod och bara köra på. Det handlar snarare om översättning och tillämpning under hänsynstagande till sammanhangets givna förutsättningar.

När det gäller meta-analyser, exempelvis från Campbell Collaboration, ska noteras att den amerikanska dominansen så sakteliga minskar. Alltfler studier från andra delar av världen inkluderas, utan att det görs avkall på kvalitetskraven. Det är en glädjande utvecklingen. Utvärderade metoder som med gott resultat tillämpats i olika kontexter har sannolikt en större potential för överföring/översättning.

Nedan finns en bildserie som sammanfattar utvärderingar av olika metoder som jag presenterade vid LPO Hisingens konferens i oktober i år. Den avslutande bilden med kännetecken för skolor med framgång i brottsförebyggande arbete är hämtad ur en översikt av Denise Gottfredson, en av USA:s ledande skolforskare (Denise C. Gottfredson (2017) Prevention Research in Schools. Past, Present, and Future. Criminology & Public Policy. Vol. 16/1: 7 – 27).







 







Det här håller inte


I söndags (17/11) intervjuades statsminister Stefan Löfven i Agenda om det grova gängvåldet. Det var sorgligt att bevittna. Av flera skäl. Den närmast tvångsmässiga impulsen att se den politiska verkligheten uppdelad i vi-och-dom. Vi (socialdemokrater) som satsar på polisförstärkning, arbetstillfällen och resurser till skolan och dom (borgerligheten) som inte gjort tillräckligt. Men framför allt den svaga analysen om vad som orsakar gängbrottsligheten. Löfven pekade på de ekonomiska klyftorna, de sociala orättvisorna, arbetslösheten och bristerna i skolan. Ingen tanke på att det enbart är en liten del av alla dem som delar de bistra vedermödornas vardag som begår brott. Och en ännu mindre del som dras till gängbrottslighet, och en ytterligare ännu mindre del som svarar för det grova våldet. Människor hanterar och klarar som bekant påfrestningar på olika sätt. Uppenbart finns selektionsprocesser som gör att sårbara personer väljer destruktiva utvägar. Riskfaktorerna för sådana händelseförlopp är välkända. Vi talar om dysfunktionella familjeförhållanden (övergrepp, brister i omvårdnad, omsorg, tillsyn och kontroll), anti-sociala personlighetsdrag (låg självkontroll, ilska, aggressivitet, förbittring, trotsighet) som ger sig tillkänna tidigt, pro-kriminella relationer och attityder (relationer till unga och vuxna kriminella), misslyckanden i skola och i arbetsliv, otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter samt missbruk av alkohol och/eller andra droger.

Här finns både push-faktorer (pådrivande omständigheter) och pull-faktorer (tilldragande, lockande betingelser). Denna mix av pådrivning och tilldragning, som f.ö. gäller all brottslighet, är väsensskild från Lövfens närmast socio-ekonomiska determinism. Av samma ålderdomliga snitt är också statsministerns åtskillnad mellan reaktion här och nu, och långsiktig prevention, som påstås vara ett arbete av helt annat slag. Med den föreställningen kan man aldrig förstå att reaktiva och preventiva åtgärder behöver kombineras och tillämpas samtidigt. Pro-aktivt polisarbete för att tränga undan gängen och lagföra dem som begår brott innebär en lokal försvagning av det som lockar och drar. Och kontrollmoment som utestänger obehöriga från skolområden samt regeltillämpning som skapar ordning  i skolan är för många ett oundgängligt villkor för att kunna nå framgång med studierna. 

Löfven uttrycker som sin bestämda uppfattning att invandringen inte har med gängbrottsligheten att göra. Det är ännu ett exempel på att statsministern talar mot bättre vetande. Eller menar han att hedersnormer som bl.a. kommer till uttryck i förtryck av flickor och kvinnor och i kraven på bröders och kusiners plikt att hämnas inte har med saken att göra. Och spelar släktbaserade nätverk ingen roll bland de olika strukturer som enligt polis- och forskningsuppgifter bildar den organiserade brottslighetens svenska landskap?

Om dessa exempel på partiegoism, bristande orsaksanalys och utelämnande av fakta är representativt för regeringens strategi mot gängbrottsligheten är fara å färde. Det betyder att det stora, stolta och statsbärande partiet håller på att tappa greppet om vad som händer i landet. Regeringen måste skyndsamt rekrytera sakkunnigt folk till regeringskansli och fackdepartement. Gärna folk med annan kunskap än från 1970-talets samhällsvetenskapliga grundkurser.









fredag 8 november 2019

Därför är prevention överlägset reaktion


Michael Gottfredson och Travis Hirschi är kriminologiska giganter. 1990 kom deras uppmärksammade bok om självkontrollens avgörande betydelse för konformt respektive normbrytande beteende. Nu är de tillbaka med boken ”Modern Control Theory and the Limits of Criminal Justice” (Hirschi avled innan bokens utgivning). I den presenteras en bearbetad och vidgad version av deras generella teori om självkontrollens betydelse. Samtidigt är den en mycket stark plädering för tidiga preventionsinsatser istället för reaktiva, straffande åtgärder. Hur argumenterar de för detta ställningstagande och vad grundar de sina argument på?

Självkontrollen först. Det är enligt författarna en benägenhet att kunna avstå från handlingar som ger omedelbara fördelar till förmån för ageranden som är långsiktigt gynnsamma. Omvänt gäller att låg grad av denna förmåga kommer till uttryck i handlingar som ger kortsiktig tillfredsställelse trots hög sannolikhet för negativa konsekvenser. Förmågan till impulskontroll, att kunna nyansera sina känslomässiga uttryck och acceptera uppskjutna belöningar är elementära krav som ställs på varje individ i utvecklingen till samhällsmedborgare. Misslyckanden i dessa avseenden är förknippade med en rad negativa livserfarenheter, exempelvis skolproblem, drogmissbruk, oplanerade graviditeter, brottslighet, relationsproblem, svårigheter på arbetsmarknaden, fattigdom, utsatthet för olyckor, ohälsa m.m. En poäng med Gottfredsons och Hirschis vidgade teori om självkontroll är att den empiriskt inte begränsas till enbart lagbrott. Det innebär att den kan verifieras genom forskning inom flera ämnesområden, exempelvis pedagogik, ekonomi, psykologi, sociologi och hälsovetenskap. Inom alla dessa discipliner hämtar författarna belägg för ett och samma mönster: låg grad av självkontroll leder till besvärligheter och ofördelaktiga utfall i livet.   

När frågan om självkontroll kopplas till risken för brottslighet tar författarna avstamp i vad de hävdar vara odiskutabla empiriska fakta om dess karaktär. Viktigast är dessa: 

-       Det föreligger en stark korrelation mellan problembeteende i barndomen och brottslighet senare i livet. Denna korrelation kan härledas till en uppväxt under dysfunktionella familjeförhållanden.
-       Brottsfrekvensen ökar med ålder fram till de sena tonåren/de tidiga ungdomsåren, varefter den snabbt och kontinuerligt minskar genom åren – denna brottslighetens ålderskurva är generell (gäller oavsett brottstyp, kön, etnicitet och klass).
-       Brottsligheten tenderar att vara mångsidig – för den stora majoriteten gäller låg grad av specialisering och hög grad av allsidighet.
-       Merparten brott är triviala, kortsiktiga och tillfälliga och inte originella, välplanerade och ändamålsenliga – brott är i de flesta fall handlingar som ger liten vinst men drar stora kostnader, särskilt i termer av långsiktigt negativa konsekvenser.

Avgörande för självkontrollens karaktär är interaktionen mellan det lilla barnet och dess föräldrar eller andra vårdnadsgivare. Under den primära socialisationen utvecklas handlingsförmåga, anknytning och hänsynstagande till andra samt konsekvenstänkande. Dysfunktionella familjeförhållanden är skadliga och innebär tomrum och störningar i denna danande process. Dessa förhållanden framhålls av författarna som den logiska premissen för tidiga preventionsinsatser. Ingripanden, stöd och utbildning till riskutsatta ensamstående föräldrar och familjer ger chanser till en mer gynnsam utveckling för barn som annars kan hamna i svårigheter. Oddsen för att justera i begynnelsen är betydligt bättre än för att reparera när problembeteenden är manifesta och drabbande. Gott så. Men finns det empirisk evidens för att tidiga preventionsinsatser fungerar? Ja, Gottfredson och Hirschi redovisar och diskuterar en stor mängd forskningsresultat som ger belägg för att tidig intervention har positiva effekter. Det gäller ett brett spektrum av åtgärder från hembesök av hälsovårdens och socialtjänstens personal till utbildnings- och träningsprogram för föräldrar med särskilda behov. Insatser som utformats och praktiserats i en rad olika länder. 

Med reaktiva, straffande åtgärder råder det omvända förhållandet. De bildar i regel kärnan i samhällets åtgärdsrepertoar för att minska brottsligheten. Trots att en omfattande forskning knappast ger grönt ljus. Gottfredson och Hirschi lånar här slutsatsen från det amerikanska vetenskapsrådets stora granskning (2014) för ett sammanfattande omdöme. Panelen framhåller, efter sin genomgång av forskningsläget, att en av de viktigaste slutsatserna är att den gradvisa avskräckningseffekten av höjda straff i bästa fall är måttlig. En viktig anledning till detta nedslående konstaterande står att finna i själva orsaken till att människor begår brott. Som vi sett begås brott enligt Gottfredson och Hirsch i regel av människor med låg självkontroll – människor med preferens för handlingar som ger kortsiktiga fördelar, oaktat handlingarnas negativa konsekvenser. De handlar enligt denna logik för att tillgodose vanliga behov och önskemål. De begår brott för att de anser det lönande, givet sin belägenhet och situationens möjligheter. De beaktar sällan konsekvenserna, särskilt inte de långsiktiga. De är därför i hög grad likgiltiga inför risken av framtida sanktioner.

Författarna är även kritiska till nyttan av inkapacitering, dvs. att genom inlåsning beröva personer deras handlingsförmåga. Inlåsta personer begår inte brott, åtminstone inte utanför murarna. Men inkapaciteringen går på tvärs mot brottslighetens ålderskurva. Längre fängelsestraff aktualiseras i regel när brottslingar blir äldre och deras brottsfrekvens minskar. Omfattande satsningar på fängelsestraff med långa strafftider riskerar därför att landa i suboptimerad nytta. Det är samhällsekonomiskt kostsamt att inkapacitera människor som på grund av ålder sannolikt skulle komma att begå allt färre brott. På suboptimeringens konto kan också skrivas de kostnader som drabbar de fängslades familjer (en påtaglig kostnad i USA, som har extremt höga fångtal och en diskriminerande straffrättslig praktik).

Avslutningsvis vill jag använda Gottfredsons och Hirschis resonemang för att recensera regeringens nyligen presenterade åtgärdsprogram mot gängsbrottsligheten (34 punkter). Konklusionen är given. Merparten åtgärder är av en typ – straffrättsliga – som har svag eller omtvistad evidens ifråga om brottsminskningar. Som botemedel mot handlingar präglade av låg självkontroll lider de av betänklig logisk inkonsekvens. I regeringens program finns enbart ett fåtal åtgärder av den typ som logiskt sett svarar mot lagbrottens orsaker, och vars utfall ger anledning att tala om god och entydig evidens. Nog är det besynnerligt att regeringen – mot bättre vetande – i huvudsak satsar på reaktion, och blir svaret skyldig ifråga om tidiga preventionsinsatser.

              




tisdag 15 oktober 2019

Offer för våld i Göteborg

Sjukvårdens uppgifter om personer som vårdats för våldsskador utgör den mest pålitliga källan för kunskap om våldets omfattning och utveckling över tid. Åtminstone det våld som är av mer allvarligt slag. Diagnosticeringen görs enligt internationell standard och det finns rikstäckande uppgifter från 1987. Patientregistret dokumenterar personer som vårdas inom slutenvård. Men fr o m 2008 kompletteras dessa uppgifter med data från den specialiserade öppenvården. Det innebär att vi idag har ett relativt heltäckande underlag för beskrivning och analys av våldet i vårt samhälle. Patienter som söker vård inom primärvården faller dock fortfarande utanför. Därför lämpar sig patientdata bättre för trendanalys än för nivåanalys.

Nedan presenteras utvecklingen beträffande personer som sökt vård för våldsskador inom slutenvård och specialiserad öppenvård i Göteborg (patienter folkbokförda i staden). Siffrorna är omräknade till antal per 100 000 invånare för att neutralisera effekten av periodens befolkningsökning. Det bör noteras att en och samma patient kan vårdas vid mer än ett tillfälle under samma år. Samma person kan utsättas för våld mer än en gång under ett år (upprepad utsatthet), eller så kan en och samma våldsskada kräva mer än ett vårdtillfälle. Tillgängliga registerdata ger inte besked om vilket. Men vårdtillfällena per år är alltså fler än antalet patienter. Vissa år är skillnaden betydande. Skadeuppgifter baserade på antalet patienter underskattar därför mängden brottstillfälle (skadetillfälle) under ett år.  

Antal vårdsökande för våldsskador per 100 000 invånare (inom slutenvård och specialiserad öppenvård)


Källa: Socialstyrelsens patientregister (särskild körning), egen omräkning till skadade per 100 000 invånare.

Under periodens första fem år minskade våldet, i huvudsak som en konsekvens av minskat våld riktat mot män. För kvinnor har vi en mer måttlig tillbakagång under denna period. Från 2012 ökade våldet, både mot män och mot kvinnor. För män varade ökningen fram till 2016. Därefter har vi en liten minskning. Våld riktat mot kvinnor ökade till 2014, följt av en påtaglig minskning, och därefter återigen en ökning fram till 2017. En anmärkningsvärd förändring är att skillnaden mellan mäns och kvinnors utsatthet har reducerats. I början av perioden var det drygt dubbelt (100 %) så många män som utsattes för våld, men tio år senare har skillnaden krympt till 66 % fler män än kvinnor.

I debatten om våldets utveckling har framför allt skjutningar och knivvåld uppmärksammats. Låt oss därför detaljgranska antalet patienter som skadats med sådana vapen.

Antal vårdsökande för kniv- och skottskador (reella tal) inom slutenvård och specialiserad öppenvård
  

  


Källa: Socialstyrelsens patientregister (särskild körning).

Trendlinjen (glidande medelvärde) visar att knivskadorna minskat från periodens början fram till 2015. Därefter har vi en påtaglig om än inte oavbruten ökning. Skottskadorna ligger som högst 2011 och 2015. Efter sistnämnda år har vi en märkbar nedgång med tendens till marginell ökning under de sista åren. 

Knivvåldet drabbar både män och kvinnor. Totalt för perioden är det 13 % kvinnor och 87 % män som knivskadats. Skottskadorna träffar i stort sett bara män, men vissa år finns också enstaka kvinnliga patienter som vårdats för denna typ av våldsskada. Baserat på patientuppgifter går det inte att säga hur stor del av skottskadorna som kan härledas till skjutningar bland kriminella grupperingar. Men med tanke på det ringa antalet skadade per år är utrymmet för skottskador orsakade av andra sannolikt litet. Det ska också noteras att från och med 2014 finns enstaka patienter som skadats genom sprängning.

Totalt sett är kniv- och skottskadorna relativt få jämfört med de två stora våldsskadekategorierna: obeväpnat våld (slag och sparkar) och övrigt våld (som innefattar sexuella övergrepp, strypning/kvävning, dränkning, förgiftning m.fl.). Den sistnämnda är störst och den har också störst andel kvinnor – 46 % – medan det obeväpnade våldet drabbar kvinnor i 25 % av fallen.

Sammanfattningsvis: Under perioden 2008 till 2018 har allvarligt våld mot män minskat, medan våldet mot kvinnor ligger på i stort sett en och samma nivå. Det innebär att skillnaden mellan mängden våldsutsatta män och kvinnor har minskat. Skador av knivvåld minskade fram till 2015. Därefter har det ökat påtagligt. Skottskadorna drabbade flest personer åren 2011 och 2015. Efter sistnämnda år har vi en minskning med något varierande nivåer för de enskilda åren. Det vanligaste våldet klassificeras som ”övrigt våld” – en sammanslagning som innefattar flera olika typer av våld. Därefter följer obeväpnat våld. Dessa båda typer av våld drabbar i högre grad kvinnor än våld med kniv och skjutvapen. Andelen uppgår till 46 % respektive 25 %.