tisdag 5 maj 2020

Om den ojämlika brottsligheten


I april publicerades en forskningsrapport* författad av fyra forskare vid kriminologiska institutionen i Stockholm. I den beskrivs och diskuteras brottsutvecklingen i Sverige från 1970-talet till 2017. Materialet utgörs av uppgifter om personer som lagförts för olika brott under fem decennier samt befolkningsdata som möjliggör ett närmare studium av de lagförda ifråga om kön, ålder, härkomst och socioekonomisk bakgrund. Sammantaget omfattas i stort alla folkbokförda i Sverige från 1968 till och med 2016 (ca 15 miljoner individer).  

Titeln ”Den ojämlika brottsligheten” implicerar att brottsligheten är ojämlikt fördelad. Att så är fallet vid en viss tidpunkt är en vedertagen slutsats, ofta påvisad i både internationella och nationella studier. Men fördelningen över tid – särskilt vad gäller olika brottstyper – är en omständighet som det forskats mindre om. Därför är rapportens huvudsyfte att besvara frågan om brottsligheten blivit mer jämlikt eller mer ojämlikt fördelad under de senaste 40 åren.

Rapporten belyser utvecklingen för den totala lagförda brottsligheten men skärskådar också mönstret för egendomsbrott, våldsbrott och narkotikabrott. En del av resultaten har tidigare publicerats i internationella tidskrifter (se min blogg ”Färre men värre”, januari 2020, för en kommenterande sammanfattning). Det som är nytt är framför allt avsnittet om utvecklingen för lagförda personer med utländsk bakgrund. Nytt är förstås också att författarna med denna rapport på svenska gör mycket viktiga forskningsresultat tillgängliga för en större läsekrets.

Här följer en sammanfattning av huvudresultaten:

Könsskillnaderna har minskat, och det beror främst på att mäns lagföringsnivåer har dalat. Reducerade lagföringsnivåer är tydligast bland unga män. Äldres (30+) har inte förändrats på samma sätt. Det innebär att åldersskillnaderna bland män har minskat. Nedgången har framför allt skett bland grupper med minst risk att hamna i upprepad brottslighet. Den lilla gruppen av högaktiva brottsbelastade går däremot åt motsatt håll. De svarar istället för en växande andel av lagföringarna, dvs. för män har vi ett mönster av polarisering. Bland de som föddes år 1960 stod de fem procent mest aktiva för 67,5 % av mäns lagförda brottslighet. Bland män födda 30 år senare hade gruppen högaktivas andel ökat till 72 %. 

För kvinnorna i studien gäller att lagföringarna bland de unga istället ökar över tid, medan nivån för äldre kvinnor är tämligen oförändrad. För kvinnor har således åldersskillnaderna vidgats. Över tid är mönstret för kvinnor det omvända jämfört med männens: de mest brottsbelastade svarar för en allt mindre del av kvinnornas totala brottslighet. Forskarna tolkar denna effekt som att ökningen bland unga kvinnor främst gäller grupper med låg risk för eskalerad kriminalitet. 

Mäns lagföringar har minskat oavsett individernas härkomst. När det gäller utlandsfödda män är nivåerna på 2010-talet lägre än de var under 1990- och 2000-talets början. Denna trend är särskilt markant för våldsbrotten. För utlandsfödda från icke-västländer var överrepresentationen som högst åren 1992 – 2004 då den var ca 2,5 (dvs lagföringar var två och en halv gång så vanligt för denna grupp jämfört med män födda i Sverige med svenskfödda föräldrar). I slutet av perioden hade den sjunkit till 2,0. För utlandsfödda från västländer är motsvarande siffror 2,0 respektive 1,6. Trenden är således densamma oavsett ursprungsområde. Det kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på invandringens förändrade karaktär (mängden arbetskrafts-, anhörig- och flyktinginvandring), men också sett i ljuset av samhällsförändringar som inneburit ökad ojämlikhet och tilltagande segregering.

En tydlig skillnad gäller däremot förhållandet mellan de som själva invandrat och barnen till dem. Tidigare svenska studier har visat att lagföringsnivåerna varit högre för den förstnämnda gruppen (första generationens invandrare) jämfört med den andra (andra generationens invandrare). Från och med 2010-talet är risken att lagföras emellertid högre för personer som är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar. I termer av överrepresentation kan utvecklingen uttryckas som en ökning från 1,6 under 1980-talet till 2,4 i slutet av 2010-talet. Denna förändring har tidigare uppmärksammats bl.a. i en rapport av Patrik Engellau (2019) (utgiven av Stiftelsen Det Goda Samhället). I den studien baserades den förändrade överrepresentationen mellan grupperna på data om misstänkta individer och misstänkta brott. 

Kvinnors brottslighet relaterad till härkomst är ett relativt outforskat område. Den här studien visar att lagföringarna minskat bland utlandsfödda kvinnor, medan den är mer oförändrad bland svenskfödda kvinnor. De minskade skillnaderna mellan grupperna är särskilt markant för stöldbrott, som är ett dominerande ”kvinnobrott”. När det gäller narkotikabrott har utlandsfödda kvinnor en underrisk att lagföras jämfört med svenskfödda. Från och med 1993 (straffskärpning för konsumtion av narkotika) kan dock noteras en ökning för narkotikabrott, oavsett kvinnornas härkomst. Forskarna understryker att precis som för männen har kvinnor födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar den mest ofördelaktiga utvecklingen.

Den socioekonomiska bakgrundens inverkan på lagföringsutvecklingen har studerats för perioden 1990 – 2017. 15 – 24 åringar som då växte upp i låginkomstfamiljer har mycket högre lagföringsnivåer än sina motsvarigheter från höginkomstfamiljer. Denna typ av ojämlikhet har ökat över tid. Överrepresentationen för lagförda våldsbrott är exempelvis 10 gånger högre i slutet av perioden, för både män och kvinnor. Ett drastiskt exempel på det är att unga kvinnor som växt upp i låginkomstfamiljer numera lagförs i större utsträckning än unga män med bakgrund i höginkomstfamiljer. Det gäller även för våldsbrott, som traditionellt brukar gälla som atypiska ”kvinnobrott”. En viktig anledning till den socioekonomiska ojämlikhetens massiva effekt är att materiell fattigdom är kopplad till en rad andra sociala problem, vilka sammantaget har en kraftigt menlig inverkan på en ung människas successiva utveckling. När inflytandet av dessa anhopade nackdelar beaktas överskuggar det skillnaderna som kan återföras till olikheter i härkomst. 

Rapportens studie är den mest heltäckande beskrivningen av den svenska brottslighetens utveckling som gjorts på mycket länge. Man kan ha reservationer mot att den baseras på lagföringsdata eftersom andelen uppklarade brott har minskat över tid. För brott totalt är minskningen försumbar, medan den är märkbar för stöld- och våldsbrott. För narkotikabrott har andelen uppklarade brott ökat över tid. När det gäller svar på frågor om förändringar av brottslighetens struktur – om den blivit mer ojämlikt eller mer jämlikt fördelad över tid – har ändrad uppklaringsprocent dock mindre betydelse. Förändringarna får antas slå lika oavsett om jämförelserna gäller de lagförda individernas ålder, kön, härkomst eller socioekonomiska bakgrund. 

Avslutningsvis två mer övergripande reflektioner. Hur kan man förstå de minskade skillnaderna mellan mäns och kvinnors brottslighet (the gender gap)? Och vad innebär det att andra generationens invandrare har större överrisk än första generationen?

På 1970-talet lanserades teorier om den kvinnliga frigörelsens effekter på kvinnors brottslighet, som då hade ökat. En av dessa gjorde gällande att kvinnors växande deltagande på arbetsmarknaden också innebar en risk för att kvinnor ”skulle bli som män” i andra avseenden; bli mer giriga, våldsamma och brottsbenägna. Enligt ett annat synsätt tolkades den stigande andelen brottsmisstänkta kvinnor som att emancipationen gav kvinnor andra möjligheter och fler tillfällen att begå brott. I den redovisade studien visas att könsskillnaderna reducerats främst därför att vissa skikt av unga män begår färre brott (lagförs i mindre grad). Jämlikheten har i huvudsak ökat genom mäns minskade brottslighet, inte genom kvinnors ökade brottslighet, som 1970-talets teorier förutspådde. Om denna minskade klyfta är ett uttryck för jämställdhetssträvanden och förändrad maskulinitet är en angelägen fråga för kommande forskning.

Tidigare förhållande med kraftigare överrepresentation för utlandsfödda (första generationens invandrare) än svenskfödda med utländska föräldrar (andra generationens invandrare) sågs inte sällan som ett tecken på att integrationen fungerade. De som var födda här, som tidigt lärt sig språket, gått på dagis och i svensk skola osv. utvecklades i gynnsam riktning. Mindre brottslighet än föräldragenerationen uppfattades som ett belägg för det. Hur ska man tolka omkastningen som påvisas i den redovisade studien? Forskarna framhåller att gruppen svenskfödda med två utrikes födda föräldrar är den mest missgynnade gruppen sett till lagföringsstatistikens utveckling. Vad är det som fallerat under 2010-talet? Utlandsföddas utveckling har gått i positiv riktning, sett till gruppens överrepresentation för lagförda brott? Vad har skapat inkongruensen mellan grupperna? I jakten på svar bör man samtidigt notera att förhållandet med högre brottsnivå i andra generationen relativt första generationen stämmer överens med vad forskningen visat vara fallet i de flesta jämförbara länder. Så sett är förhållandena under decennierna fram till 2010 anomalin och nuvarande mönster det normala. Här finns verkligen frågor som pockar på svar.     


*Olof Bäckman, Felipe Estrada, Anders Nilsson & Fredrik Sivertsson (2020) Den ojämlika brottsligheten. Lagföringsutvecklingen i demografiska och socioekonomiska grupper 1973–2017. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet



torsdag 23 april 2020

Brott under mars 2020


Den 16 april släppte BRÅ den prel. statistiken för anmälda brott under mars 2020. Med tanke på intresset för coronakrisens eventuella effekter presenterades också två mindre rapporter med mer ingående beskrivningar av utvecklingen för olika brottstyper. I korthet visar statistiken att antalet brott totalt minskat något under mars 2020 jämfört med mars 2019. Nedgången gäller också för ett antal specificerade brottskategorier. BRÅ-rapporten beskriver också utvecklingen i Region Stockholm. Jag har på motsvarande sätt tittat på utvecklingen i Region Väst. Sammantaget får vi då denna bild:

Brottskategorier
Riket
Region Sthlm
Region Väst
Samtliga brott
-       4 %
-       7 %
-       8 %
Brott mot person
-       5 %
-       2 %
-       10 %
Stöldbrott m.m.
-       4 %
-       2 %
-       3 %
Bedrägeribrott m.m.
-       14 %
-       22 %
-       19 %
Skadegörelsebrott
-       1 %
-       10 %
             +     7 %
Trafikbrott
-       9 %
-       5 %
-       18 %
Narkotikabrott
             +     2 %
             +     7 %
-       2 %

Brottskategorierna ovan sammanfattar många enskilda brottstyper. Bryter vi ner exempelvis brott mot person och koncentrerar på misshandel har vi i Region Väst en minskning med ca 9 %. Inbrottsstöld (bostad och fritidshus) har däremot ökat med ca 5 %, medan övriga stölder har minskat med ca 11 %.

När det gäller misshandelsbrotten rör intresset särskilt våld mot barn och mot kvinnor. Anledningen är att våld i hemmet kan förmodas tillta pga. ökade sociala påfrestningar i kombination med ökad grad av social isolering till hemmet. Uppgifter om ökat våld mot kvinnor har också rapporterats från andra länder, t ex Kina och Frankrike (länder med stränga utegångsförbud), och svenska frivilligorganisationer har meddelat att krissamtalen blivit fler. För att möta en förmodad ökning av våld mot kvinnor och barn i Sverige har regeringen beslutat avsätta 100 miljoner kr. till barn- och kvinnorättsorganisationer. BRÅ har analyserat anmälningarna som rör våld mot kvinnor med fokus på relationerna mellan offer och gärningsman. Statistiken visar följande: 

Riket
Offer
Mars 20 jfr. med mars 19 
Person under 18 år
-22 %
Kvinnor 18 år eller äldre
+1 %
  
Vi kan konstatera att misshandel mot barn (person under 18 år) har minskat. Mot kvinnor 18 år eller äldre har vi en liten ökning. Tittar man närmare på denna ökning står det klart att den helt och hållet kan hänföras till anmälningar mot någon som kvinnan har eller har haft en parrelation med. 

Jag har granskat motsvarande statistik för Region Väst. Så här ser anmälningarna ut i mars 2020 jfr. med mars 2019: 

Region Väst
Offer
Mars 20 jfr. med mars 19
Mot barn (under 18 år)
-8 %
Kvinnor 18 år eller äldre (inomhus o bekant med gm) 
+9 %

Brotten avser både misshandel och grov misshandel. Anmälda brott mot barn gäller brott som begåtts inomhus. Detsamma gäller anmäld misshandel mot kvinnor 18 år eller äldre. Ökningen på ca 9 % avser uteslutande anmälningar mot någon som kvinnan har eller har haft en parrelation med. Anmälningar som gäller våld från närstående inom släkt/familj eller från bekant genom annan slags relation har däremot minskat under mars månad 2020.

Hur ser det då ut med våld utomhus riktat mot män? Det finns en förmodan om att denna typ av våld ska minska pga. nedstängningar och restriktioner, och därmed en tänkbar minskning av brottstillfällen relaterade till utelivet. En eventuell nedgång syns tydligast i kategorin anmäld misshandel/grov misshandel utomhus mot män 18 år eller äldre, med obekant gärningsman. 

Mars 20 jfr. med mars 19
Offer
Riket
Region Sthlm
Region Väst
Män 18 år eller äldre (utomhus, obekant)
-18 %
-29%
-22%

Anmälningarna för denna typ av misshandel har minskat stort under mars månad 2020 jämfört med samma månad 2019. Störst minskning noteras i region Sthlm, vilket med tanke på nöjeslivets omfattning inte är särskilt förvånande.  

Jag har även fått tillgång till sjukvårdsdata från VG-regionen, omfattande polisområde Storgöteborg (förutom Gbg kommun även Mölndal, Härryda, Partille, Öckerö, Kungälv och Ale). Det gäller patienter från dessa kommuner som akutvårdats för våldsskador vid något av områdets sjukhus. Det bör noteras att akutvård för våldsskador avser mer allvarligt våld (jfr. grov misshandel). En eventuell ökning av lindrigare former av våld kan såldes inträffa utan att det behöver synas i sjukvårdsdata. Siffrorna visar följande:

Det finns inget som indikerar en ökning av våld mot kvinnor och barn under mars månad 2020 jämfört med samma månad 2019. I vissa lokalpolisområden kan emellertid noteras att män i åldersintervallet 15 - 44 år under mars månad 2020 sökt akutvård i mycket mindre grad än under samma tid 2019. För området i helhet ser de sammanslagna siffrorna ut så här.

Antal personer folkbokförda i Storgöteborgs kommuner som sökt akutvård för våldsskador
Område
Mars 19
Mars 20
Q1 19
Q1 20
StorGbg totalt
127
84
302
287
  
För mars 2020 jfr. med mars 2019 har vi en minskning av akutvård för våldsskador (alla kategorier) med 34 %. För kvartal 1 2020 jfr. med kvartal 1 2020 har vi en minskning med 5 %. Minskningen under mars månad sticker ut.

Beaktar vi siffrorna jag redovisat ovan utifrån förväntade effekter av coronakrisen på våldsbrotten kan vi konstatera att utvecklingen under mars månad inte besannas vad gäller våld mot barn (under 18 år). Utvecklingen beträffande våld inomhus mot kvinnor över 18 år motsvarar förväntningarna och detsamma gäller våld utomhus mot män (kraftig minskning).

Resultaten ovan ska dock tolkas med försiktighet. Med tanke på att restriktionerna till följd av coranakrisen inte var i kraft förrän en bit in på månaden är det för tidigt att säga något bestämt om anledningarna till de nämnda skillnaderna. Det rör sig dessutom mest om jämförelser mellan två enskilda månader. Den årsvisa variationen av brottsanmälningar under enskilda månader kan vara betydande. 

Vi gör bäst i att följa Anders Tegnells och andra epidemiologers synsätt; invänta data för att få ett tillräckligt omfattande och bra underlag för att frambringa giltiga slutsatser. I det avseendet är medicinsk epidemiologi och kriminologi samma andas barn. 



  






söndag 8 mars 2020

Vad vet vi egentligen?


I början av mars presenterade SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) en genomgång av studier om psyko-sociala öppenvårdsinsatser som socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin erbjuder barn/tonåringar i åldern 12–17 år för att motverka återfall i brott. Bland de bedömda 19 insatserna hittar vi bl.a. internationellt använda program för aggressionshantering, funktionell familjeterapi, kognitiv beteendeterapi, medling, mentorskap, multisystemisk terapi, diversionsprogram med olika profil och innehåll, ett yrkesprogram inom byggbranschen etc. Den övergripande slutsatsen är nedslående. De inkluderade studierna, 37 stycken (merparten från USA och enstaka från Storbritannien, Nederländerna, Sverige och Kanada) bedöms ha mycket låg vetenskaplig tillförlitlighet, trots att flertalet är randomiserade och samtliga efter peer-review-förfarande har publicerats i vetenskapliga tidskrifter (eller motsvarande). Ingen av studierna passerar emellertid granskarnas nålsöga, vilket leder till slutsatsen att det inte med godtagbar säkerhet går att säga att de bedömda insatserna är bättre än insatser som annars ges för att motverka återfall i brott. Och eftersom man inte kan säga något om effekterna kan man inte heller säga något om den samhällsekonomiska nyttan med dylika öppenvårdsprogram. Kunskapsläget beträffande de aktuella psyko-sociala öppenvårdsinsatserna är således högst oklart, menar SBU.

Går man enbart på vad de granskade studierna visar konstateras en del positiva utfall. Effekter redovisas i form av minskad andel med återfall i brott liksom gynnsamma skillnader jämfört med barn/tonåringar som fått ”vanliga” insatser (kontrollgrupper). Även om resultaten är till fördel för de granskade programmen är effekterna dock ofta små. 

Men dessa resultat ställs offside när man nagelfar utvärderingarna utifrån ett internationellt utarbetat klassificeringssystem, GRADE. Enligt detta verktyg graderas studieresultatens tillförlitlighet i fyra nivåer: hög tillförlitlighet (resultaten stämmer), måttlig tillförlitlighet (troligt att resultaten stämmer), låg tillförlitlighet (möjligt att resultaten stämmer) och mycket låg tillförlitlighet (går inte att bedöma om resultaten stämmer). Med ett undantag hamnar studierna i den sistnämnda kategorin (undantaget bedöms ha låg tillförlitlighet). Kriterierna för klassificeringen tar sikte på risken för systematiska fel, bristande samstämmighet, grad av överförbarhet, den statistiska osäkerheten (bristande precision) och risken för snedvriden publicering av studier och resultat. Brister i dessa avseenden leder till sänkning av evidensstyrkan (tillförlitligheten) med max 2 steg per aspekt. Genomgången av granskade studier visar att avdrag mest frekvent gjorts för bristande precision och risk för systematiska fel. 

Med detta upplägg och utfall kan man sammantaget säga att SBU:s granskning av de psyko-sociala öppenvårdsprogrammen i första hand är en kritisk bedömning av de publicerade studiernas vetenskapliga tillförlitlighet. Det är en bedömning av studiernas evidensstyrka snarare än de utvärderade insatsernas effektstyrka. Det går inte att konstatera om ett visst program är bättre, likvärdigt eller sämre än referensobjektet. 

Mot denna bakgrund förefaller det aningen märkligt att granskarna anser sig ha fog att tillråda socialtjänsten och BUP att fortsättningsvis använda programmen. Man menar att inget tyder på att insatserna skulle vara skadliga, till exempel öka återfallen i brott. Men hur kan man veta det, givet studiernas mycket låga tillförlitlighet? Om de vetenskapliga kvalitetsbristerna är så stora att det inte går att bedöma resultatens giltighet, borde det gälla både ”goda” och ”dåliga” verkningar. Men här har man troligen öppnat för utomvetenskapliga överväganden – verksamhets- och professionsintressen – och gett råd efter en annan måttstock än den metodstrikthet som annars utgjort rättesnöret. 

SBU-rapporten öppnar för en rad frågeställningar. Om det bästa inte är gott nog: vad betyder det för strävandena att utveckla verksamheter på evidensbaserad grund? För det som underkänns är ju inte dussinforskning precis. Om resultaten från det bästa underkänns som vetenskapligt undermåliga, då står forskningen inom detta område inför en lång uppförsbacke. Då behövs ett storskaligt kvalitetslyft inom hela det aktuella forskningsfältet. Under tiden får vi leva med besvärande oklarheter. Vad göra när olika nationella expertkommittéer levererar olika resultat? Den amerikanska regeringens enhet för programutveckling och stöd för brottspreventivt arbete (OJJDP) bedömer exempelvis funktionell familjeterapi (FFT) och multi-systemisk terapi (MST) som effektiva (enligt en tregradig betygsskala: effektivt, lovande, utan effekt). SBU-granskarna passar under hänvisning till otillräckligt vetenskapligt underlag. Och hur ska SBU-granskningen värderas i jämförelse med resultat från de internationella samarbeten inom utvärderingsforskning som sker; the Campbell Collaboration och Cochrane Collaboration?  Dessa grupperingar har baserat på strikta protokoll presenterat utvärderingar som ger stöd, eller begränsat stöd, för insatser som mentorskap, medling och KBT (Campbell Collaboration) samt familje-/föräldraträning (Cochrane Collaboration). SBU-granskarna kan på grund av den mycket låga evidensstyrkan inte säga något om effekterna. Vem har rätt, eller minst fel? Och vem ska avgöra det?  


  



    

torsdag 20 februari 2020

Moral – visst, men glöm inte maten


Fattiga har också moral, fastslår Alice Teodorescu i en krönika i GP den 19 februari. Det gäller ungdomsrånen och den politiska vänsterns kommentarer om dessa. Hon underkänner förklaringar om fattigdom, klasspolitik, strukturell rasism etc. Avgörande för valet av kriminalitet istället för skötsamhet är dålig moral och bristande ansvar. Det är vad diskussionen bör handla om; enskilda individers moral och ansvar. Därmed ger Teodorescu uttryck för en konservativ ståndpunkt som hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet. 

Men synsättet är förstås äldre och mer komplicerat än så. Redan aposteln Paulus beskrev i Romarbrevet att det inte räcker med moralisk förmåga (kunna skilja rätt från fel) och vilja att göra det rätta: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”. Det som ställde till det för Paulus var begäret med rötter i hans köttsliga natur. Frågan är vad som ställer till det idag.

Travis Hirschi (1969/2002) gav ett svar genom att vända på frågan om varför människor begår brott. Vad är det som gör att vi lever laglydigt, skötsamt och konformt? Svaret är sociala band – relationer och förhållanden till personer och institutioner. Han identifierade fyra band som avgörande för en god samhällsanpassning. Det första – anknytning – gäller betydelsefulla människor i ens närhet och lyhördheten för de normer och förhållningssätt som de förmedlar (föräldrar, andra familjemedlemmar, lärare etc.). Det andra bandet – åtagande – innebär investeringar i tid och ansträngningar för att nå vissa legitima mål (en utbildning, ett jobb, en social position). Det ”kapital” som därigenom byggs upp riskerar att gå förlorat om man begår brott, eller bryter mot andra värnade regler. För det tredje – delaktighet – som innebär att man ägnar tid och engagemang åt legitima aktiviteter och får mindre tid över för avvikande beteende och lagbrott. Band nummer fyra – övertygelse – går ut på att man internaliserar och anammar majoritetssamhällets moral (samhällets omhuldade värderingar). Hirschi poängterade ömsesidigheten och samspelet mellan banden samt intensiteten och varaktigheten i relationerna som avgörande i det långa loppet. Hans teori är en av de mest spridda bland kriminologiska teorier, och de uppföljningar som gjorts pekar med varierande styrka i förväntad riktning. Anknytning (till föräldrar) och åtagande är de förhållanden som fått starkast stöd. Så långt Hirschi, som var en konservativ sociolog (jo, det finns sådana). 

Låt oss nu ställa Hirschis schema över fungerande samhällsanpassning mot ett antal riskfaktorer för kriminalitet som forskningen är överens om. Jag använder mig här av Bontas och Andrews (2016) genomgång:

       Anti-sociala personlighetsdrag (svag självkontroll, ilska, aggressivitet, förbittring, trotsighet) 
       Dysfunktionella familjeförhållanden (brister i omvårdnad/omsorg och tillsyn/kontroll) 
       Negativt områdesinflytande: pro-kriminella attityder och pro-kriminella relationer (nära relationer till kriminella/relativ isolering från laglydiga)
       Problem med skola/arbete (svaga resultat och missnöje över egna insatser)
       Problem med fritid/avkoppling (ej delaktig och otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter)

Det är som synes rätt mycket som kan ställa till det. Som kan försvåra och förhindra de inslag som Hirschi ansåg känneteckna en önskvärd samhällsanpassning.

Teodorescu hävdar att både fattiga och rika har moral. En truism, kan tyckas. Men maten då, för att gå i Brechts fotspår? Betyder det något att matens kvantitet och kvalitet varierar? Spelar variation i resurstillgång någon roll för att hantera hindren och hoten mot en god samhällsanpassning? De välbeställda kan flytta – byta område, stad etc., de kan sätta sina barn i bättre skolor, de kan köpa professionella tjänster för att få hjälp med oroväckande personlighetsdrag, de kan gå i familjeterapi för att förbättra känsloklimatet, de kan söka privatvård för missbruksproblem och psykisk ohälsa, de kan med egen bil skjutsa till mer lockande fritidsaktiviteter, m.m. De kan en massa saker som fattiga människor inte kan. De har helt enkelt andra materiella möjligheter för att mer framgångsrikt kunna hantera det som står i vägen för en fungerande samhällsanpassning. För som redan Paulus visste – det räcker inte med moralisk förmåga och vilja att göra det goda. Man måste också ha resurser och kraft att övervinna hindren. 

Litteratur

Travis Hirschi (1969/2002) Causes of Delinquency. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.

James Bonta & Donald A. Andrews (2016) The Psychology of Criminal ConductSjätte upplagan. London/New York: Routledge.

Du kan också läsa mer om Travis Hirschis teori och andra kriminologiska teorier i
Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2017) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Lund: Studentlitteratur.