fredag 2 december 2022

Dödsorsak: förtvivlan

Angus Deaton tilldelades 2015 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I prismotiveringen framhölls hans forskning om konsumtion, fattigdom och välfärd samt hans analyser av förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och ojämlikhet. På svenska finns ”Den stora flykten: Välfärd, välstånd och ojämlikhetens ursprung (2019). Tillsammans med sin kollega och fru Anne Case har Deaton också skrivit den uppmärksammade boken ”Deaths of Despair and the Future of Capitalism” (2021). I den beskriver de den exceptionella ökningen i USA av dödsfall till följd av självmord, alkoholism och överdoser som inträffat under de senaste decennierna. Denna våg av självförvållade tidiga dödsfall som de kallar död på grund av förtvivlan har primärt drabbat vita unga/medelålders personer utan collegeutbildning, och den har varit starkt lokaliserad till delstater och regioner som drabbats av fattigdom och desperation på grund av avindustrialisering, företagsnedläggelser och allmän ekonomisk tillbakagång. I vilken grad människor drabbats beror i första hand på deras utbildningsnivå, visar Case och Deaton (2021, 2022). Det är de lågutbildade – de som saknar collegeutbildning – som drabbats värst. Även inom demografiska grupper som inte hemsökts i samma utsträckning – svarta och latinos – utgör utbildningsnivån en tydlig skiljelinje för spridningen av dödsfall på grund av förtvivlan. Det amerikanska samhället har misslyckats med att ge lågutbildade medlemmar förutsättningar att kunna leva anständiga och meningsfulla liv, menar de.

Av de tre orsakerna till för tidig död av förtvivlan spelar överdoserna en särskild roll, och merparten kan hänföras till den stora opiodkrisen som tog sin början i mitten av 1990-talet. Statsvetaren Marie Gottschalk (2023) indelar krisen i tre faser. Startpunkten utgörs av Purdue Pharmas (läkemedelsbolag ägt av familjen Sackler) lansering av Oxycontin 1995. Denna opioid är en variant av oxikodon som framställdes redan 1917 (ungefär dubbelt så starkt som morfin). Företagets bedrift var att tillverka en depåmedicin för smärtlindring som man genom aggressiv marknadsföring, lobbying, mörkläggning och ren bestickning gjorde tillgänglig för människor i behov av lindring för allehanda typer av smärta. Att Oxycontin utgör den amerikanska opioidkrisens pålrot råder det knappast någon tvekan om (Keefe 2021). Den andra fasen inträder omkring 2010 då överdoser och beroendeproblematik kopplat till Oxycontin och analoga preparat väckt allmänt uppseende och lett till en våg av stämningar. Något som resulterade i indragning av preparat, nedläggning av tillverkningsenheter och generella utskrivningsrestriktioner. Dessa åtgärder mot den legala försäljningen av opioider tvingade tusentals beroende personer i armarna på gatumarknadens heroinlangare. Fas nummer tre ser vi omkring 2015 då fentanyl (som framställdes av läkemedelsbolaget Jansen 1959) blev allt vanligare på den illegala marknaden. Även i detta fall är det alltså frågan om en opioid som vandrat från läkemedelsbolagens laboratorier till gatumarknaden. Det bör påpekas att fentanyl kan vara hundra gånger starkare än morfin. 

Några siffror om överdosernas omfattning: under perioden 1983 – 2017 ökade antalet dödliga överdoser i USA åttafalt. Sedan 1999 har över 900 000 amerikaner dött till följd av överdoser. Denna massiva ökning har lett till den längsta sammanhängande nedgången av förväntad livslängd sedan 1915 (Alpert mfl. 2015). År 2021 skördade överdoserna 108 000 amerikaners liv, vilket kan jämföras med ca 8 000 dödsfall per åt när crackmissbruket var som mest utbrett. Det betyder att antalet amerikaner som dör av överdoser ett enskilt år i början av 2020-talet är dubbelt så stort som det totala antalet som dog i Vietnamkriget (Gottschalk 2023). Man räknar med att överdoser hänförbara till opioider svarar för ca 75 % av alla fatala överdoser (cdc.gov). 

Hur ska denna överdödlighetskris, som inte har sin motsvarighet i något jämförbart europeiskt land, förklaras? Vilka är orsakerna till att förtvivlan blivit en dominant dödsorsak? Låt oss lyssna till Case och Deaton (2021, 2022). Huvudsakligt fokus gäller opioidkrisens karaktäristika. Utgångspunkten för deras orsaksanalys är att det inte behöver finnas en unik enskild orsak, eller ens en grundläggande orsak till en kris som denna. I stället rör det sig om ett utdraget dynamiskt samspel av faktorer som påverkat både tillgången (utbudet) och efterfrågan. På tillgångssidan har vi giriga läkemedelsbolag och deras allierade inom politik och hälso- och sjukvårdssektorn, tillsyns- och kontrollmyndigheter som svek sitt uppdrag, höga chefer inom federala och delstatliga myndigheter som gick läkemedelsbolagens ärenden i utbyte mot feta arvoden och löften om framtida lukrativa uppdrag, läkare som såg mellan fingrarna och lättvindigt skrev ut stora mängder opioider. På efterfrågesidan har vi lågutbildade inom vit arbetarklass, med en situation präglad av arbetslöshet, fattigdom, upplösta relationer, social isolering, allmän misstro och bristande framtidstro. Författarna poängterar att det inte är arbetslöshet och fattigdom i sig som skapat överdödlighetskrisen. Snarare är det långvariga socioekonomiska försämringar och blockerade livschanser som raserat en traditionell livsstil och skapat utslagning, armod, smärta och förtvivlan. Det är denna livsstilskollaps som blev en exploaterbar jordmån för läkemedelsindustrins innovatörer och entreprenörer. 

Under 1990-talet förändrades synen på smärta, i USA men även i många andra länder. Från att ha varit en biverkan av underliggande sjukdomstillstånd blev smärta i hög grad ett lidande i sig – en tidigare negligerad åkomma som kunde och borde behandlas. Det var i denna fas av nytänkande som Oxycontin lanserades. Tidigare förknippades opioider med smärtlindring mot cancer i livets slutskede. En behandling som krävde sjukhusvistelse. Men nu lanserades en tablett som gradvis utsöndrade den smärtlindrande substansen under tolv timmar. Det var något helt annat. Människor som led av smärta kunde medicinera i hemmet, på jobbet eller under fritiden, och de kunde sova sammanhängande nattetid. Oxycontin lanserades som smärtlindring för ett brett spektrum av smärtor: utslitna axlar, onda ryggar, värkande leder, postoperativa plågor, fibromyalgi m.m. Och det var biverkningsfritt. Följdes bara ordinationen uppstod inget beroende. En ny värld verkade ha öppnats, och familjen Sackler hade börjat bygga sitt ”smärtans imperium” (Keefe 2021). Kruxet var bara att det inte var sant. Mirakelmedicinen hade aldrig testats kliniskt. Den hade godkänts av FDA (det amerikanska läkemedelsverket) genom en process av massiv reklam, övertalningar, bjudningar, mutor etc. När verkligheten han ikapp luftslotten var det för sent. Opioidkrisen var ett faktum, med hundratusentals döda i överdoser och fler därtill som fastnat i svåra beroendetillstånd. Men för Purdue Pharma (och familjen Sackler) gick det bättre. Visserligen gick bolaget så småningom i konkurs, men då hade patentet på Oxycontin gått ut. Dessförinnan hade preparatets rekordförsäljning genererat en vinst till familjen Sackler i storleksordningen 12-13 miljarder dollar (Case & Deaton 2021). Enligt Keefe (2021) handlar det om 35 miljarder.   

Patrick Radder Keefes bok ”Smärtans imperium” (2021) kan läsas som en studie i ekonomisk brottslighet. Den visar att amerikansk företagsmiljö och amerikansk rättvisa inte har förändrats sedan Edwin Sutherland publicerade sin uppmärksammade studie om ”White Collar Crime” för snart 75 år sedan. De mäktiga håller ihop. Tystnadskulturen är utbredd. Betrodda personer i olika positioner och på olika beslutsnivåer är mutbara. Påkostade konferenser fungerar som uppfödningsmiljö för nya regelvidriga trix och manipulationer. Visselblåsare hotas och skandaliseras. Media är försiktiga i sin rapportering – av rädsla för stämningar eller på grund av ägarnas lojalitetsband till andra storföretagare. Åtal kan undvikas om plånboken är tillräckligt tjock. Fördelaktiga förlikningar kan uppnås med en mix av dollar, kontakter och påtryckningar. Money talks.

 

Referenser 

Abby E. Alpert, Ethan M. J. Lieber, William N. Evans & Davide Powell (2019) Origins of the Opioid Crisis and Its Enduring Impacts. National Bureau of Economic Research, Cambridge MA (working paper 26500).

Anne Case & Angus Deaton (2021) Deaths of Despair and the Future of Capitalism. Princeton University Press. 

Anne Case & Angus Deaton (2022) The Great Divide: Education, Despair, and Death. Annual Review of Economics, vol. 14: 1-21. 

Centers for Disease Control and Prevention (cdc.gov)

Marie Gottschalk (2023) The Opioid Crisis: The War on Drugs is Over: Long Live the War on Drugs. Annual Review of Criminology, 6:12.1 – 12-36. 

Patrick Radder Keefe (2021) Smärtans imperium. Berättelsen om familjen Sackler och opioidkrisen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 

 

söndag 16 oktober 2022

 Först och främst: öka uppklaringen av gängmord

Svar på fråga från Sydsvenskan: Vad är det enskilt viktigaste som politikerna bör göra för att stoppa gängvåldet?

Den aktuella situationen utmärks av två exceptionella omständigheter. Sverige har osedvanligt många dödliga gängskjutningar och den nationella trenden är stigande. Generellt gäller att uppklaringsprocenten för mord i gängmiljö är låg, jämfört med andra typer av mord. Men i Sverige är den osedvanligt låg (ca 25 %). Den måste öka rejält.

Varför är ökad uppklaringsprocent den enskilt viktigaste åtgärden? Därför att när mördare i gängmiljöer går fria: 

-       fortsätter de dödliga konflikt- och hämndspiralerna;

-       förvägras offren upprättelse och rättssamhällets legitimitet urholkas;

-       andra reaktiva åtgärder, t ex ändrade strafformer för unga och skärpta straff, blir verkningslösa när merparten gärningspersoner inte döms; 

-       förebyggande insatser i syfte att förhindra nyrekrytering till gängen försvåras när drivande våldsverkare kan fortsätta sin verksamhet, inklusive involvera flera yngre;

Vad bör göras för att öka uppklaringsprocenten? A och O är antalet poliser i kombination med hög kunskaps- och erfarenhetsnivå, plus en organisation som gynnar samarbeten mellan olika delar och nivåer. Andra exempel på konkreta framgångsfaktorer är hög lokal närvaro i utsatta områden och god områdes- och personkännedom, legitimitet bland de boende, skarp underrättelseinhämtning och analys, erfarna gruppchefer med gedigen erfarenhet och effektivt samarbete mellan polis och åklagare. 

En ökad uppklaringsprocent förutsätter också fler med specialistkompetenser inom polisen, särskilt it-forensiker samt snabbare handläggning av ärenden vid NFC (t ex dna-spår). 

Vad kan och bör politiker göra för att uppklaringsprocenten ska öka? Prio ett är budgetförstärkningar i syfte att öka antalet poliser och resursförstärka åklagarmyndigheten och NFC. Effektiviseringar kan också nås genom att polisen avlastas uppdrag som passhantering, transporter och godshantering. Bland förslagen i den politiska paletten uppmärksammas ofta sådana som rör hemlig avlyssning och andra tvångsmedel plus anonyma vittnen. Input av information via dessa medel kan vara viktig, men problemets lösning ligger inte här. Frågan om uppklaringsprocenten står och faller ytterst med en resursförsörjd polisverksamhet som utmärks av hög kunskapsnivå, gedigen erfarenhet och kontinuitet över tid.

lördag 25 juni 2022

Inrättandet av den nutida svenska narkotikapolitiken


Med anledning av Leonidas Aretakis bok ”Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia” och Johan Edmans recension av densamma i Respons 3/2022 har frågan rests om de repressiva inslagen i svensk narkotikapolitik kan härledas till de borgerliga partiernas makttillträde 1976, eller om sådana inslag fanns på plats redan i tidigare socialdemokratiska regeringarnas åtgärdsprogram. Nedan bidrar jag med några observationer och slutsatser som jag gjorde för snart 30 år sedan.

 

I min avhandling ”Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970” (1993) undersökte jag perioden 1954 – 1968, varunder den nutida svenska narkotikapolitiken etablerades. Efter omfattande allmän debatt och betydande utredningsarbete lade regeringen Erlander 1968 fram prop. 1968:7 ”om åtgärder mot narkotikamissbruk”, som riksdagen biföll. I huvudsak handlade det om införandet av en ny narkotikastrafflag, vårdens utformning och organisering, varusmuggling och förverkande av sprutor och kanyler. Straffen höjdes och nya gärningsformer kriminaliserades (i förhållande till den tidigare narkotikaförordningen). 

 

I december 1968 lade s-regeringen fram det s k 10-punktsprogrammet (riksdagsbeslut under 1969), som innebar betydande steg i restriktiv/repressiv riktning, t ex användning av telefonavlyssning, höjda straff för grovt narkotikabrott, ökade resurser till polis och tull samt utvidgning av lagen om psykiatrisk tvångsvård till att även omfatta tillstånd inducerade av  narkotikamissbruk. Men även andra satsningar initierades: ökade resurser för öppen och sluten vård, förstärkt informations- och upplysningsverksamhet och inrättandet av SNB (samarbetsorganet för narkotikamissbrukets bekämpande).

 

Två socialdemokratiska makthavare är i sammanhanget värda att särskilt uppmärksamma: rikspolischefen Carl Persson, f d statssekreterare i inrikesdepartementet, och Carl Lidbom, rättschef i justitiedepartementet, som blev ordf. för SNB. Persson samlade som rikspolischef i början av 1969 800 poliser i en stor offensiv mot narkotikabrottsligheten under mottot ”en landsomfattande mordutredning”. Lidboms engagemang gällde i hög grad insatser mot ”falska profeter” – opinionsbildare som inte tillräckligt tydligt betonade narkotikamissbrukets risker och skadeverkningar. Ett resultat av SNB:s arbete blev skriften ”Fakta om narkotika och narkomani”.

 

Under åren 1968 – 69 spikades den nutida svenska narkotikapolitiken, i regi av en socialdemokratisk regering. Det var en period som enligt Nils Bejerot kännetecknades av en ”extra restriktiv narkotikapolitik”. Det bör dock noteras att Anders Kassman i sin avhandling ”Polisen och narkotikaproblemet. Från nationella aktioner mot narkotikaprofitörer till lokala insatser för att störa missbruket” (1998) ger en annan klassificering: den avvaktande perioden 1968–79 jämfört med den restriktiva perioden 1980 och framåt. 

 

 

 

 

 

 

 


torsdag 20 januari 2022

Om rättfärdigt våld

 

Alan Page Fiske, antropolog och kulturpsykolog, är känd för sin teori om fyra elementära relationsformer (Fiske 1993; Rai & Fiske 2011). Enligt den kan alla sociala relationer, och därmed också alla sociala interaktioner, hänföras till någon av dessa grundformer:

 

-       Delad gemenskap

-       Auktoritetsordning

-       Likvärdighet

-       Marknadsbaserad prissättning

 

Kortfattat kan indelningen beskrivas så här:

 

Delad gemenskap: sociala relationer inom avgränsade in-grupper, såsom familj, släkt, klan, brödraskap, trossamfund, politiskt parti, nation etc. Här betonas kollektiv identitet på bekostnad av individuell autonomi, som nedvärderas och/eller ignoreras. Lojalitetsbanden är inåtvända. Dominerande moraliskt motiv för handlingar inom denna relationstyp är enighet.

 

Auktoritetsordning: sociala relationer kännetecknade av asymmetrisk och rangordnad över- och underordning. Auktoritet, prestige och privilegier tillfaller överordnade, medan underordnade har rätt till vägledning och skydd. Prototyp: militära organisationer, yrkeskårer och akademier, men formen återfinns även i mer perifera organisationstyper som brottssyndikat av maffiatyp. Hierarkisk rangordning fungerar som vägledande moralisk handlingsprincip.

 

Likvärdighet: sociala relationer inriktade på matchad likvärdighet, kännetecknad av principen en-för-en och likhetssträvanden. Parter i denna relationskontext är primärt upptagna av att eftersträva och garantera balanserade sociala relationer. Prototypen är opersonliga och distanserade bekantskaper och styrande moraliskt handlingsmotiv är strävan efter jämställdhet. 

 

Marknadsbaserad prissättning: sociala relationer som koordineras via marknadsutbyten. Här eftersträvas jämförbarhet av differenser och variationer genom fastställda måttstockar. Prototypen för denna relationsform är monetära transaktioner och styrande moralisk princip är proportionalitet.

 

I en senare bok (2015) har Fiske tillsammans med psykologen Tage Shakti Rai använt relationsteorin för att förklara och förstå våld av olika slag och i olika kontexter. Deras utgångspunkt är att våld är ett medel för att reglera sociala relationer. Inte det enda förstås, men ett medel som använts i alla tider och på alla platser. Vad menar de då med våld? Jo, handlingar som tillfogar smärta, lidande, rädsla, oro, skada, lemlästning, vanställdhet eller död, och som utföraren ser som nödvändiga eller önskvärda för att uppnå avsedda mål. De hävdar att våldshandlingar tvärtemot den gängse uppfattningen ofta är moraliska, och våldsverkare är enligt detta synsätt moraliska aktörer. De använder våld för att reglera sina relationer i enlighet med de moraliska ideal som råder i den grupp – primärgrupp, in-grupp, subkultur – de identifiera sig med. Det ska understrykas att författarna genomgående talar om våld i empirisk mening – det som är – och inte våld i moralfilosofisk mening – det som bör vara.

 

De resonerar om förhållanden och situationer som primärt får människor att ta till våld för att rätta till sina sociala relationer, exempelvis när: 

 

-       det är nödvändigt att markera att relationen i grunden förändras

-       det är nödvändigt att höja insatsen därför att relationen är avgörande

-       när mycket står på spel

-       när relationer existerar inom ramen för delad gemenskap och auktoritetsordningar snarare än inom sammanhang av likvärdighet och marknadsbaserad prissättning 

-       människor inte har några bra alternativ för reglering av relationen och inte heller har tillgång till andra relationer (exit är inte möjligt)

-       våldet kommer att förstärka det överordnade sammanhang som förövare-offer-relationen ingår i.

 

Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är allmängiltig. Den omfattar alla former av fysiskt våld som historiskt sett har använts i olika samhällstyper samt våld som praktiseras idag. Den blir med nödvändighet abstrakt. Bokens kapitelrubriker ger en vink om detta samtidigt som de indikerar att framställningen rymmer en imponerande detaljrikedom. Här talas om försvar, straff och hämnd; rätten och plikten för föräldrar, polis, kungar och gudar att med våld framtvinga sin auktoritet; kamp för respekt och solidaritet, heder och skam som moraliska drivkrafter; våld som syftar till att få människor att lyda, hedra och anknyta till högre makter; varianter av partnervåld, våldtäkt och mord, våld med syfte att införliva: initiering, omskärelse, könsstympning och kastrering; självskador och självmord; etniskt våld och folkmord, m.m. 

 

Konkreta interaktionssammanhang är förstås komplicerade situationer med relationsmönster som ofta involverar mer än två parter. Och dessa är införlivade och agerande inom flera av de fyra relationsformerna. Det betyder att konkreta handlingar vanligen formas och styrs av mer än en relationsforms moraliska ideal. Gängvåld kan, som författarna visar, vara ett svar på en statuskränkning samtidigt som det underbyggs av andra moraliska aspekter: demonstrerad lojalitet med den egna gruppen, angrepp som försvar eller erövring gentemot rivaliserande gäng, konkurrens om kunder och andelar på en delvis priskänslig marknad, betalning för ett kontraktsmord där ett liv värdesatts till x antal kronor, etc.

 

På liknande sätt skärskådar de det väpnade rånets moraliska inslag och visar att det ofta motiveras av både likhetssträvanden och ambitioner att ändra en rådande auktoritetsordning. Rånare stjäl i syfte att hämnas på en viss kategori av personer (tänk unga med märkeskläder) vars välstånd och livsstil utgör en provokation som de finner kränkande. Samtidigt är själva rånet en handling varigenom förövaren vänder på över- och underordningen mellan sig och offret, vilket ger respekt och status inom den egna kamratgruppen. Våldsinslag som förödmjukar offret och ett demonstrativt uppvisande och eventuellt delande av bytet (kläder, klockor, smycken, mobiler etc.) är inslag som förstärker den omkastade rangordningen. Dessa ingredienser är jämförbara med de moraliska motiv och de relationsstärkande syften som traditionella erövringskrigare och plundrare drivs av, hävdar författarna.

 

En klar fördel med att ta del av Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är att de till skillnad mot många antropologer, evolutionspsykologer och kulturpsykologer inte fastnar i normer och sedvänjor som kännetecknade livet i förmoderna samhällen på fjärran orter. Tvärtom. Deras utgångspunkt för komparationer i tid och rum är oftast det våld som äger rum här och nu.   

  

 

Alan Page Fiske (1993) Structures of Social Life. The Four Elementary Forms of Human Relations. New York: The Free Press.

 

Tage S Rai & Alan P Fiske (2011) Moral Psychology is Relationship Regulation: Moral Motives for Unity, Hierarchy, Equality, and Proportionality. Psychological Review. Vol. 118/1: 57-75.

 

Alan Page Fiske & Tage Shakti Rai (2015) Righteous Violence. Hurting and Killing to Create, Sustain, End and Honor Social Relationships. Cambridge: Cambridge University Press.

 

 

fredag 14 januari 2022

Expanderar gängen i Västsverige?


Den 9/12 2021 presenterades Fastighetsägarnas slutrapport ”Så skapar vi socialt välmående bostadsområden”. I den ingår en rapport författad av Maria Wallin med titeln ”Den organiserade brottsligheten i Västsveriges utsatta områden”. I samband med presentationen uttalade sig Wallin för pressen och sa att ”.. de kriminella gängen växer i omfattning och makt, söker sig till nya områden och rekryterar allt yngre springpojkar och spanare.” (…) ”De är inne i en extrem expansion.” (GP 9/12 2021). Denna bedömning fick stor medial spridning och späddes på med rubriker som denna (GT 12/1 2022): ”Situationen blir bara värre och värre. Det är chockerande hur illa det är, säger sociologen Maria Wallin.”

 

Jag har läst rapporten och förgäves sökt efter uppgifter som kan styrka Wallins slutsats. Men jag har inte funnit några. Här finns helt enkelt inga data som kan ge besked om den gängrelaterade brottslighetens omfattning och utveckling över tid. Det är egentligen inte så märkligt eftersom hon inte har med några frågeställningar som skulle kunna belysa detta. Hon ställer inte några frågor om det, och får heller inte några svar om problemet ökar eller minskar. 

 

Hennes undersökning har ett annat fokus. Baserat på ett omfattande intervjumaterial med tjänstepersoner inom i huvudsak polis och socialtjänst beskrivs gängens verksamhet; deras struktur och funktion, hur de rekryterar, och den sociala påverkan de utövar på boendemiljö och barns/ungas uppväxtvillkor och livsvillkor i utsatta områden. Wallin ger i dessa delar både en sakkunnig historik och presenterar väl belysta aspekter av gängens typiska särdrag.  

 

Jag finner det mycket märkligt att en erfaren utredare uttalar kategoriska påståenden av detta slag. Inte bara därför att hennes egen utredning saknar empiriska belägg för sådana slutsatser, utan också för att det finns en hel del uppgifter som tyder på motsatsen; att gängbrottsligheten i Västsverige mött motstånd och försvagats. Det som pekar i den riktningen är bl.a. följande:

 

Enligt polisens statistik har skjutningarna och sprängningarna i polisregion Väst minskat under de senaste åren. Detsamma gäller antalet skadade till följd av skjutningar och i ännu högre grad dödade på grund av skjutningar.

 

Antalet män som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård i Västra Götaland har minskat sedan 2010 (Socialstyrelsens sjukvårdsstatistik). Även 2020 kan en minskning noteras. Denna trend korresponderar knappast med ”en extrem expansion” av gängbrottsligheten. 

 

Under senare år har två områden i Göteborg nedgraderats från särskilt utsatt till utsatt på NOA:s lista (Gårdsten och Tynnered/Frölunda). Dessutom har ett område helt avförts från listan (Rannebergen). Givet kriterierna för klassificeringen borde det rimligen innebära att de kriminella gängens påverkan på livet i dessa områden försvagats. 

 

I polisregion Väst finns/har funnits nio särskilt utsatta områden, belägna i lokalpolisområdena (lpo) Gbg-Nordost, Gbg-Hisingen, Gbg-Syd och Borås. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2021 kan bl.a. noteras att utsattheten för hot och misshandel har minskat i tre av fyra lpo, otryggheten vid utevistelse sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat i tre av fyra lpo, andelen som uppger att oron för brott påverkat livskvaliteten har inte ökat i något av områdena och förtroendet för polisens sätt att arbeta har ökat betydligt sedan 2017.

 

Under de senaste åren har polis och åklagare med stor framgång uppnått fler fällande domar mot gängkriminella, inklusive flera ledande personer. Antalet gängkriminella bakom lås och bom är idag större än någonsin tidigare.

 

Nämnda förbättringar har inte varit gratis. De är ett resultat av idogt arbete av engagerade personer inom olika myndigheter, den privata sfären och inom den ideella sektorn. 

 

Ett beslut och en satsning med betydande potential för positiv utveckling är Göteborgs stads satsning att få bort stadens särskilt utsatta områden till 2025, och i linje därmed det kommunala förvaltningsbolaget Framtidens ambitiösa strategi för utveckling av den fysiska och sociala miljön inom allmännyttan – en satsning som sammantaget uppgår till 11 miljarder. 

 

Jag anför inte dessa positiva exempel för att negligera de allvarliga problem som de kriminella nätverken utgör – i Västsverige liksom på andra håll i landet. Men jag åberopar dem för att bemöta utsagor om att ”situationen blir bara värre och värre”. Frågan om gängbrottslighet är en het politisk potatis. Det är inte omöjligt att den kan avgöra valutgången i höst. I det läget duger det inte med att larma utifrån magkänsla och anekdotisk argumentation. Fakta behöver läggas på bordet. Så att underbyggda lägesbilder kan presenteras och informerade beslut fattas.

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

måndag 8 november 2021

Komparativt om riskfaktorer

  

Det råder betydande samsyn om de främsta riskfaktorerna för barns/ungas väg in i kriminalitet. Bontas och Andrews kända lista kan tjäna som exempel på faktorer som många forskare och praktiker är överens om. 



Men hur allmängiltiga är de? Gäller de för barn som växer upp under olika årtionden, gäller de för olika grupper i olika länder, gäller de för både pojkar och flickor? Inför sådana frågor är osäkerheten större.

 

För att ge svar har en grupp forskare sammanställt resultaten från uppföljningar av tre löpande undersökningar. Det rör sig om välkända longitudinella studier: the Cambridge Study in Delinquent Developmentthe Pittsburgh Youth Study och the Zürich Project on the Social Development from Childhood to Adulthood *. Den första studien omfattar 411 pojkar födda I London 1953 (huvudsakligen från vit arbetarklass), Pittsburgh-undersökningen har följt 1 517 pojkar födda 1977 (varav hälften var afro-amerikaner), och Zürich-studien inkluderar 1 675 individer födda 1997 (både pojkar och flickor, av vilka ca tre fjärdedelar hade utlandsfödda föräldrar). Alltså: olika tidpunkter, olika länder, olika grupper med olika bakgrundsförhållanden, och i en undersökning olika kön. Härtill kommer också ett metodupplägg som borgar för pålitliga resultat: den longitudinella uppföljningen innebär att en och samma individ följs över tid, det prospektiva perspektivet möjliggör en säkrare differentiering av verksamma riskfaktorer och användningen av officiella registerdata gör att självdeklarationsstudiernas brister kan undvikas.

 

Den aktuella studien var huvudsakligen inriktad på de tidiga uppväxtårens förhållanden. Resultaten kan sammanfattas så här:

 

Individfaktorer i form av koncentrationsstörningar och hyperaktivitet var tydliga riskfaktorer i samtliga underlagsstudier, och likaså svaga skolprestationer (dock inte för pojkar i Zürich-studien). För flickor var hyperaktivitet och koncentrationsstörningar des starkaste riskfaktorerna. 

Bristande barnuppfostran i form av dålig tillsyn kvalificerade sig också som en genomgående riskfaktor, men även här med undantag för pojkar i Zürich-studien. Konflikter mellan föräldrarna visade sig ha ett robust inflytande, men enbart för pojkar. Kriminalitet hos fadern var en tydlig riskfaktor i samtliga kontexter, dock inte för flickor. En annan riskfaktor med könsdifferens var fysisk bestraffning, som var en betydande riskfaktor för pojkar i London- och Zürich-uppföljningarna. 

 

Fattigdom i termer av låga familjeinkomster och mottagande av försörjningsstöd var en verksam riskfaktor i samtliga studier och för samtliga undergrupper.

 

De största skillnaderna beträffande typ av riskfaktor och grad av inverkan noterades för pojkar och flickor. Samtidigt poängterar forskarna att det finns ett underskott på studier som specifikt tar sikte på flickors uppväxtvillkor. Här finns utrymme för förbättringar, som det brukar heta. En annan betydande skillnad gäller uppväxtförhållanden i ett välfärdssamhälle som 1990-talets Zürich, jämfört med 1950-talets London och 1970-talets Pittsburgh. Men trots dessa kontextuella skillnader: allmängiltig verkan i fråga om kända riskfaktorer som gäller personlighetsdrag samt dysfunktionalitet i uppväxtmiljön. Dock – allmängiltigheten är begränsad till vad vi vet om uppväxtvillkoren i Europa och USA. Hur det ser ut för de nämnda riskfaktorerna i andra delar av världen är i stort okänt.    

 

I ett avslutande avsnitt resonerar forskarna om behovet av adekvata åtgärder. Analogt med att riskfaktorerna sedan länge är kända, finns det också underlag för rekommendationer av lämpliga åtgärder. Forskarna betonar särskilt insatser inom dessa områden: kognitiv beteendeterapi; program för familjestöd för att förändra vanor som rör omvårdnad, tillsyn och fysisk bestraffning; funktionell familjeterapi för konflikthantering; rådgivning och stöd i försörjnings- och bostadsfrågor. Till de angelägna områdena hör också programstöd för unga mödrar och familjer där någon av föräldrarna dömts för brott.

 

I en debattartikel i SvD 6 november 2021 ger Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell ett flertal exempel på konkreta förebyggande insatser som ligger i linje med vad forskarna i den här aktuella studien säger om riskfaktorer och angelägna skyddsåtgärder. Läs gärna artikeln: https://www.svd.se/detta-behovs-for-att-forebygga-brotten

 

 

   


*Izabela Zych, David P. Farrington, Denis Ribeaud & Manuel P. Eisner (2021) Childhood Explanatory Factors for Adolescent Offending: a Cross-national Comparison Based on Official Records in London, Pittsburgh and Zurich. Journal of Developmental and Life Course Criminology.

 

 

onsdag 29 september 2021

Våldets utveckling


 

Kriminalpolitiken handlar idag mest om skjutningar och gängbrottslighet. Det är begripligt med tanke på denna brottslighets utveckling och konsekvenser. Men … om man nu vågar använda en konjunktion i sammanhanget … dödligt våld är inte lika med allt våld, och allt våld är inte gängrelaterat. Om man undersöker våldet i generell mening framträder andra mönster och aspekter. Här finns både positiva och negativa trender som lätt kommer i skymundan när allt fokus koncentreras på gängen och skjutningarna.

 

Diagrammet nedan visar utvecklingen för patienter som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård under perioden 2008 – 2020. Trenden är tydlig vad gäller mäns våld mot andra män. I absoluta tal är det ca 3 500 färre män som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Detta trots att kniv- och skjutvåldet ökat under senare år. Minskningen avser sannolikt främst obeväpnat våld, dvs. skador till följd av slag och sparkar. Våldet mot kvinnor uppvisar ett annat mönster. Här har vi en viss ökning från 2017 till 2019, följt av en minskning 2020.

 

Vad kan ligga bakom denna kraftiga och positiva minskning av mäns våld mot andra män? Tre tänkbara skäl är dessa: mindre fylla, mer tid för aktiviteter på nätet och effekter av corona-restriktioner (2020). Mindre fylla och mer tid på nätet borde dock även ha påverkat nivån på mäns våld mot kvinnor. Varför det inte har skett fordrar en mer ingående undersökning av våld i nära relationer och våld på arbetsplatser. Specificerade utdrag från patientregistret om olika våldsskador bör kunna ge ledtrådar om varför våldet mot kvinnor inte minskat.




 

 

En annan omdebatterad fråga är ungdomsbrottsligheten och därmed också våldsbrotten inom åldersintervallet 15 – 24 år. Vad säger patientregistrets data om detta? Resultatet framgår av nedanstående diagram, som gäller våld mot pojkar/unga män 15 – 24 år. Vi ser att nivån nästintill halverats under de senaste tretton åren. I absoluta tal var det nästan 2 300 färre unga pojkar/män som vårdades för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Om vi antar att merparten av skadorna orsakats av våld från pojkar i samma åldersintervall får vi härmed ytterligare ett starkt belägg för att ungdomsbrottsligheten generellt sett har minskat. 

 




 

 

 

 

 


En ytterligare kategori som sällan uppmärksammas är barn som utsätts för våld. Hur ser det ut om vi avgränsar urvalet till att gälla pojkar och flickor 0 – 14 år? Här går trenden i fel riktning. För pojkar har vi en ökning från 2013 till 2019, följt av en minskning 2020. För flickor har vi en uppgång från 2015 och framåt (ingen nedgång 2020). I absoluta tal är det fler som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008, både pojkar och särskilt flickor.

 





 

Data från patientregistret och ett breddat perspektiv på våldsbrottslighetens omfattning och utbredning visar att våldsutvecklingen i dagens svenska samhälle är mer varierad än vad rapporterna om gängvåld och skjutningar visar. En del trender är både tydliga och positiva, som mäns våld mot andra män och våldet bland pojkar/unga män. Att våldet mot kvinnor tenderat öka under senare år innebär en uppfordran om mer forskning och ökade insatser inom detta fält. Detsamma gäller vuxnas våld mot barn, där utvecklingen sedan mitten av 2010-talet gått i fel riktning.