lördag 25 juni 2022

Inrättandet av den nutida svenska narkotikapolitiken


Med anledning av Leonidas Aretakis bok ”Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia” och Johan Edmans recension av densamma i Respons 3/2022 har frågan rests om de repressiva inslagen i svensk narkotikapolitik kan härledas till de borgerliga partiernas makttillträde 1976, eller om sådana inslag fanns på plats redan i tidigare socialdemokratiska regeringarnas åtgärdsprogram. Nedan bidrar jag med några observationer och slutsatser som jag gjorde för snart 30 år sedan.

 

I min avhandling ”Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970” (1993) undersökte jag perioden 1954 – 1968, varunder den nutida svenska narkotikapolitiken etablerades. Efter omfattande allmän debatt och betydande utredningsarbete lade regeringen Erlander 1968 fram prop. 1968:7 ”om åtgärder mot narkotikamissbruk”, som riksdagen biföll. I huvudsak handlade det om införandet av en ny narkotikastrafflag, vårdens utformning och organisering, varusmuggling och förverkande av sprutor och kanyler. Straffen höjdes och nya gärningsformer kriminaliserades (i förhållande till den tidigare narkotikaförordningen). 

 

I december 1968 lade s-regeringen fram det s k 10-punktsprogrammet (riksdagsbeslut under 1969), som innebar betydande steg i restriktiv/repressiv riktning, t ex användning av telefonavlyssning, höjda straff för grovt narkotikabrott, ökade resurser till polis och tull samt utvidgning av lagen om psykiatrisk tvångsvård till att även omfatta tillstånd inducerade av  narkotikamissbruk. Men även andra satsningar initierades: ökade resurser för öppen och sluten vård, förstärkt informations- och upplysningsverksamhet och inrättandet av SNB (samarbetsorganet för narkotikamissbrukets bekämpande).

 

Två socialdemokratiska makthavare är i sammanhanget värda att särskilt uppmärksamma: rikspolischefen Carl Persson, f d statssekreterare i inrikesdepartementet, och Carl Lidbom, rättschef i justitiedepartementet, som blev ordf. för SNB. Persson samlade som rikspolischef i början av 1969 800 poliser i en stor offensiv mot narkotikabrottsligheten under mottot ”en landsomfattande mordutredning”. Lidboms engagemang gällde i hög grad insatser mot ”falska profeter” – opinionsbildare som inte tillräckligt tydligt betonade narkotikamissbrukets risker och skadeverkningar. Ett resultat av SNB:s arbete blev skriften ”Fakta om narkotika och narkomani”.

 

Under åren 1968 – 69 spikades den nutida svenska narkotikapolitiken, i regi av en socialdemokratisk regering. Det var en period som enligt Nils Bejerot kännetecknades av en ”extra restriktiv narkotikapolitik”. Det bör dock noteras att Anders Kassman i sin avhandling ”Polisen och narkotikaproblemet. Från nationella aktioner mot narkotikaprofitörer till lokala insatser för att störa missbruket” (1998) ger en annan klassificering: den avvaktande perioden 1968–79 jämfört med den restriktiva perioden 1980 och framåt. 

 

 

 

 

 

 

 


torsdag 20 januari 2022

Om rättfärdigt våld

 

Alan Page Fiske, antropolog och kulturpsykolog, är känd för sin teori om fyra elementära relationsformer (Fiske 1993; Rai & Fiske 2011). Enligt den kan alla sociala relationer, och därmed också alla sociala interaktioner, hänföras till någon av dessa grundformer:

 

-       Delad gemenskap

-       Auktoritetsordning

-       Likvärdighet

-       Marknadsbaserad prissättning

 

Kortfattat kan indelningen beskrivas så här:

 

Delad gemenskap: sociala relationer inom avgränsade in-grupper, såsom familj, släkt, klan, brödraskap, trossamfund, politiskt parti, nation etc. Här betonas kollektiv identitet på bekostnad av individuell autonomi, som nedvärderas och/eller ignoreras. Lojalitetsbanden är inåtvända. Dominerande moraliskt motiv för handlingar inom denna relationstyp är enighet.

 

Auktoritetsordning: sociala relationer kännetecknade av asymmetrisk och rangordnad över- och underordning. Auktoritet, prestige och privilegier tillfaller överordnade, medan underordnade har rätt till vägledning och skydd. Prototyp: militära organisationer, yrkeskårer och akademier, men formen återfinns även i mer perifera organisationstyper som brottssyndikat av maffiatyp. Hierarkisk rangordning fungerar som vägledande moralisk handlingsprincip.

 

Likvärdighet: sociala relationer inriktade på matchad likvärdighet, kännetecknad av principen en-för-en och likhetssträvanden. Parter i denna relationskontext är primärt upptagna av att eftersträva och garantera balanserade sociala relationer. Prototypen är opersonliga och distanserade bekantskaper och styrande moraliskt handlingsmotiv är strävan efter jämställdhet. 

 

Marknadsbaserad prissättning: sociala relationer som koordineras via marknadsutbyten. Här eftersträvas jämförbarhet av differenser och variationer genom fastställda måttstockar. Prototypen för denna relationsform är monetära transaktioner och styrande moralisk princip är proportionalitet.

 

I en senare bok (2015) har Fiske tillsammans med psykologen Tage Shakti Rai använt relationsteorin för att förklara och förstå våld av olika slag och i olika kontexter. Deras utgångspunkt är att våld är ett medel för att reglera sociala relationer. Inte det enda förstås, men ett medel som använts i alla tider och på alla platser. Vad menar de då med våld? Jo, handlingar som tillfogar smärta, lidande, rädsla, oro, skada, lemlästning, vanställdhet eller död, och som utföraren ser som nödvändiga eller önskvärda för att uppnå avsedda mål. De hävdar att våldshandlingar tvärtemot den gängse uppfattningen ofta är moraliska, och våldsverkare är enligt detta synsätt moraliska aktörer. De använder våld för att reglera sina relationer i enlighet med de moraliska ideal som råder i den grupp – primärgrupp, in-grupp, subkultur – de identifiera sig med. Det ska understrykas att författarna genomgående talar om våld i empirisk mening – det som är – och inte våld i moralfilosofisk mening – det som bör vara.

 

De resonerar om förhållanden och situationer som primärt får människor att ta till våld för att rätta till sina sociala relationer, exempelvis när: 

 

-       det är nödvändigt att markera att relationen i grunden förändras

-       det är nödvändigt att höja insatsen därför att relationen är avgörande

-       när mycket står på spel

-       när relationer existerar inom ramen för delad gemenskap och auktoritetsordningar snarare än inom sammanhang av likvärdighet och marknadsbaserad prissättning 

-       människor inte har några bra alternativ för reglering av relationen och inte heller har tillgång till andra relationer (exit är inte möjligt)

-       våldet kommer att förstärka det överordnade sammanhang som förövare-offer-relationen ingår i.

 

Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är allmängiltig. Den omfattar alla former av fysiskt våld som historiskt sett har använts i olika samhällstyper samt våld som praktiseras idag. Den blir med nödvändighet abstrakt. Bokens kapitelrubriker ger en vink om detta samtidigt som de indikerar att framställningen rymmer en imponerande detaljrikedom. Här talas om försvar, straff och hämnd; rätten och plikten för föräldrar, polis, kungar och gudar att med våld framtvinga sin auktoritet; kamp för respekt och solidaritet, heder och skam som moraliska drivkrafter; våld som syftar till att få människor att lyda, hedra och anknyta till högre makter; varianter av partnervåld, våldtäkt och mord, våld med syfte att införliva: initiering, omskärelse, könsstympning och kastrering; självskador och självmord; etniskt våld och folkmord, m.m. 

 

Konkreta interaktionssammanhang är förstås komplicerade situationer med relationsmönster som ofta involverar mer än två parter. Och dessa är införlivade och agerande inom flera av de fyra relationsformerna. Det betyder att konkreta handlingar vanligen formas och styrs av mer än en relationsforms moraliska ideal. Gängvåld kan, som författarna visar, vara ett svar på en statuskränkning samtidigt som det underbyggs av andra moraliska aspekter: demonstrerad lojalitet med den egna gruppen, angrepp som försvar eller erövring gentemot rivaliserande gäng, konkurrens om kunder och andelar på en delvis priskänslig marknad, betalning för ett kontraktsmord där ett liv värdesatts till x antal kronor, etc.

 

På liknande sätt skärskådar de det väpnade rånets moraliska inslag och visar att det ofta motiveras av både likhetssträvanden och ambitioner att ändra en rådande auktoritetsordning. Rånare stjäl i syfte att hämnas på en viss kategori av personer (tänk unga med märkeskläder) vars välstånd och livsstil utgör en provokation som de finner kränkande. Samtidigt är själva rånet en handling varigenom förövaren vänder på över- och underordningen mellan sig och offret, vilket ger respekt och status inom den egna kamratgruppen. Våldsinslag som förödmjukar offret och ett demonstrativt uppvisande och eventuellt delande av bytet (kläder, klockor, smycken, mobiler etc.) är inslag som förstärker den omkastade rangordningen. Dessa ingredienser är jämförbara med de moraliska motiv och de relationsstärkande syften som traditionella erövringskrigare och plundrare drivs av, hävdar författarna.

 

En klar fördel med att ta del av Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är att de till skillnad mot många antropologer, evolutionspsykologer och kulturpsykologer inte fastnar i normer och sedvänjor som kännetecknade livet i förmoderna samhällen på fjärran orter. Tvärtom. Deras utgångspunkt för komparationer i tid och rum är oftast det våld som äger rum här och nu.   

  

 

Alan Page Fiske (1993) Structures of Social Life. The Four Elementary Forms of Human Relations. New York: The Free Press.

 

Tage S Rai & Alan P Fiske (2011) Moral Psychology is Relationship Regulation: Moral Motives for Unity, Hierarchy, Equality, and Proportionality. Psychological Review. Vol. 118/1: 57-75.

 

Alan Page Fiske & Tage Shakti Rai (2015) Righteous Violence. Hurting and Killing to Create, Sustain, End and Honor Social Relationships. Cambridge: Cambridge University Press.

 

 

fredag 14 januari 2022

Expanderar gängen i Västsverige?


Den 9/12 2021 presenterades Fastighetsägarnas slutrapport ”Så skapar vi socialt välmående bostadsområden”. I den ingår en rapport författad av Maria Wallin med titeln ”Den organiserade brottsligheten i Västsveriges utsatta områden”. I samband med presentationen uttalade sig Wallin för pressen och sa att ”.. de kriminella gängen växer i omfattning och makt, söker sig till nya områden och rekryterar allt yngre springpojkar och spanare.” (…) ”De är inne i en extrem expansion.” (GP 9/12 2021). Denna bedömning fick stor medial spridning och späddes på med rubriker som denna (GT 12/1 2022): ”Situationen blir bara värre och värre. Det är chockerande hur illa det är, säger sociologen Maria Wallin.”

 

Jag har läst rapporten och förgäves sökt efter uppgifter som kan styrka Wallins slutsats. Men jag har inte funnit några. Här finns helt enkelt inga data som kan ge besked om den gängrelaterade brottslighetens omfattning och utveckling över tid. Det är egentligen inte så märkligt eftersom hon inte har med några frågeställningar som skulle kunna belysa detta. Hon ställer inte några frågor om det, och får heller inte några svar om problemet ökar eller minskar. 

 

Hennes undersökning har ett annat fokus. Baserat på ett omfattande intervjumaterial med tjänstepersoner inom i huvudsak polis och socialtjänst beskrivs gängens verksamhet; deras struktur och funktion, hur de rekryterar, och den sociala påverkan de utövar på boendemiljö och barns/ungas uppväxtvillkor och livsvillkor i utsatta områden. Wallin ger i dessa delar både en sakkunnig historik och presenterar väl belysta aspekter av gängens typiska särdrag.  

 

Jag finner det mycket märkligt att en erfaren utredare uttalar kategoriska påståenden av detta slag. Inte bara därför att hennes egen utredning saknar empiriska belägg för sådana slutsatser, utan också för att det finns en hel del uppgifter som tyder på motsatsen; att gängbrottsligheten i Västsverige mött motstånd och försvagats. Det som pekar i den riktningen är bl.a. följande:

 

Enligt polisens statistik har skjutningarna och sprängningarna i polisregion Väst minskat under de senaste åren. Detsamma gäller antalet skadade till följd av skjutningar och i ännu högre grad dödade på grund av skjutningar.

 

Antalet män som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård i Västra Götaland har minskat sedan 2010 (Socialstyrelsens sjukvårdsstatistik). Även 2020 kan en minskning noteras. Denna trend korresponderar knappast med ”en extrem expansion” av gängbrottsligheten. 

 

Under senare år har två områden i Göteborg nedgraderats från särskilt utsatt till utsatt på NOA:s lista (Gårdsten och Tynnered/Frölunda). Dessutom har ett område helt avförts från listan (Rannebergen). Givet kriterierna för klassificeringen borde det rimligen innebära att de kriminella gängens påverkan på livet i dessa områden försvagats. 

 

I polisregion Väst finns/har funnits nio särskilt utsatta områden, belägna i lokalpolisområdena (lpo) Gbg-Nordost, Gbg-Hisingen, Gbg-Syd och Borås. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2021 kan bl.a. noteras att utsattheten för hot och misshandel har minskat i tre av fyra lpo, otryggheten vid utevistelse sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat i tre av fyra lpo, andelen som uppger att oron för brott påverkat livskvaliteten har inte ökat i något av områdena och förtroendet för polisens sätt att arbeta har ökat betydligt sedan 2017.

 

Under de senaste åren har polis och åklagare med stor framgång uppnått fler fällande domar mot gängkriminella, inklusive flera ledande personer. Antalet gängkriminella bakom lås och bom är idag större än någonsin tidigare.

 

Nämnda förbättringar har inte varit gratis. De är ett resultat av idogt arbete av engagerade personer inom olika myndigheter, den privata sfären och inom den ideella sektorn. 

 

Ett beslut och en satsning med betydande potential för positiv utveckling är Göteborgs stads satsning att få bort stadens särskilt utsatta områden till 2025, och i linje därmed det kommunala förvaltningsbolaget Framtidens ambitiösa strategi för utveckling av den fysiska och sociala miljön inom allmännyttan – en satsning som sammantaget uppgår till 11 miljarder. 

 

Jag anför inte dessa positiva exempel för att negligera de allvarliga problem som de kriminella nätverken utgör – i Västsverige liksom på andra håll i landet. Men jag åberopar dem för att bemöta utsagor om att ”situationen blir bara värre och värre”. Frågan om gängbrottslighet är en het politisk potatis. Det är inte omöjligt att den kan avgöra valutgången i höst. I det läget duger det inte med att larma utifrån magkänsla och anekdotisk argumentation. Fakta behöver läggas på bordet. Så att underbyggda lägesbilder kan presenteras och informerade beslut fattas.

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

måndag 8 november 2021

Komparativt om riskfaktorer

  

Det råder betydande samsyn om de främsta riskfaktorerna för barns/ungas väg in i kriminalitet. Bontas och Andrews kända lista kan tjäna som exempel på faktorer som många forskare och praktiker är överens om. 



Men hur allmängiltiga är de? Gäller de för barn som växer upp under olika årtionden, gäller de för olika grupper i olika länder, gäller de för både pojkar och flickor? Inför sådana frågor är osäkerheten större.

 

För att ge svar har en grupp forskare sammanställt resultaten från uppföljningar av tre löpande undersökningar. Det rör sig om välkända longitudinella studier: the Cambridge Study in Delinquent Developmentthe Pittsburgh Youth Study och the Zürich Project on the Social Development from Childhood to Adulthood *. Den första studien omfattar 411 pojkar födda I London 1953 (huvudsakligen från vit arbetarklass), Pittsburgh-undersökningen har följt 1 517 pojkar födda 1977 (varav hälften var afro-amerikaner), och Zürich-studien inkluderar 1 675 individer födda 1997 (både pojkar och flickor, av vilka ca tre fjärdedelar hade utlandsfödda föräldrar). Alltså: olika tidpunkter, olika länder, olika grupper med olika bakgrundsförhållanden, och i en undersökning olika kön. Härtill kommer också ett metodupplägg som borgar för pålitliga resultat: den longitudinella uppföljningen innebär att en och samma individ följs över tid, det prospektiva perspektivet möjliggör en säkrare differentiering av verksamma riskfaktorer och användningen av officiella registerdata gör att självdeklarationsstudiernas brister kan undvikas.

 

Den aktuella studien var huvudsakligen inriktad på de tidiga uppväxtårens förhållanden. Resultaten kan sammanfattas så här:

 

Individfaktorer i form av koncentrationsstörningar och hyperaktivitet var tydliga riskfaktorer i samtliga underlagsstudier, och likaså svaga skolprestationer (dock inte för pojkar i Zürich-studien). För flickor var hyperaktivitet och koncentrationsstörningar des starkaste riskfaktorerna. 

Bristande barnuppfostran i form av dålig tillsyn kvalificerade sig också som en genomgående riskfaktor, men även här med undantag för pojkar i Zürich-studien. Konflikter mellan föräldrarna visade sig ha ett robust inflytande, men enbart för pojkar. Kriminalitet hos fadern var en tydlig riskfaktor i samtliga kontexter, dock inte för flickor. En annan riskfaktor med könsdifferens var fysisk bestraffning, som var en betydande riskfaktor för pojkar i London- och Zürich-uppföljningarna. 

 

Fattigdom i termer av låga familjeinkomster och mottagande av försörjningsstöd var en verksam riskfaktor i samtliga studier och för samtliga undergrupper.

 

De största skillnaderna beträffande typ av riskfaktor och grad av inverkan noterades för pojkar och flickor. Samtidigt poängterar forskarna att det finns ett underskott på studier som specifikt tar sikte på flickors uppväxtvillkor. Här finns utrymme för förbättringar, som det brukar heta. En annan betydande skillnad gäller uppväxtförhållanden i ett välfärdssamhälle som 1990-talets Zürich, jämfört med 1950-talets London och 1970-talets Pittsburgh. Men trots dessa kontextuella skillnader: allmängiltig verkan i fråga om kända riskfaktorer som gäller personlighetsdrag samt dysfunktionalitet i uppväxtmiljön. Dock – allmängiltigheten är begränsad till vad vi vet om uppväxtvillkoren i Europa och USA. Hur det ser ut för de nämnda riskfaktorerna i andra delar av världen är i stort okänt.    

 

I ett avslutande avsnitt resonerar forskarna om behovet av adekvata åtgärder. Analogt med att riskfaktorerna sedan länge är kända, finns det också underlag för rekommendationer av lämpliga åtgärder. Forskarna betonar särskilt insatser inom dessa områden: kognitiv beteendeterapi; program för familjestöd för att förändra vanor som rör omvårdnad, tillsyn och fysisk bestraffning; funktionell familjeterapi för konflikthantering; rådgivning och stöd i försörjnings- och bostadsfrågor. Till de angelägna områdena hör också programstöd för unga mödrar och familjer där någon av föräldrarna dömts för brott.

 

I en debattartikel i SvD 6 november 2021 ger Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell ett flertal exempel på konkreta förebyggande insatser som ligger i linje med vad forskarna i den här aktuella studien säger om riskfaktorer och angelägna skyddsåtgärder. Läs gärna artikeln: https://www.svd.se/detta-behovs-for-att-forebygga-brotten

 

 

   


*Izabela Zych, David P. Farrington, Denis Ribeaud & Manuel P. Eisner (2021) Childhood Explanatory Factors for Adolescent Offending: a Cross-national Comparison Based on Official Records in London, Pittsburgh and Zurich. Journal of Developmental and Life Course Criminology.

 

 

onsdag 29 september 2021

Våldets utveckling


 

Kriminalpolitiken handlar idag mest om skjutningar och gängbrottslighet. Det är begripligt med tanke på denna brottslighets utveckling och konsekvenser. Men … om man nu vågar använda en konjunktion i sammanhanget … dödligt våld är inte lika med allt våld, och allt våld är inte gängrelaterat. Om man undersöker våldet i generell mening framträder andra mönster och aspekter. Här finns både positiva och negativa trender som lätt kommer i skymundan när allt fokus koncentreras på gängen och skjutningarna.

 

Diagrammet nedan visar utvecklingen för patienter som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård under perioden 2008 – 2020. Trenden är tydlig vad gäller mäns våld mot andra män. I absoluta tal är det ca 3 500 färre män som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Detta trots att kniv- och skjutvåldet ökat under senare år. Minskningen avser sannolikt främst obeväpnat våld, dvs. skador till följd av slag och sparkar. Våldet mot kvinnor uppvisar ett annat mönster. Här har vi en viss ökning från 2017 till 2019, följt av en minskning 2020.

 

Vad kan ligga bakom denna kraftiga och positiva minskning av mäns våld mot andra män? Tre tänkbara skäl är dessa: mindre fylla, mer tid för aktiviteter på nätet och effekter av corona-restriktioner (2020). Mindre fylla och mer tid på nätet borde dock även ha påverkat nivån på mäns våld mot kvinnor. Varför det inte har skett fordrar en mer ingående undersökning av våld i nära relationer och våld på arbetsplatser. Specificerade utdrag från patientregistret om olika våldsskador bör kunna ge ledtrådar om varför våldet mot kvinnor inte minskat.




 

 

En annan omdebatterad fråga är ungdomsbrottsligheten och därmed också våldsbrotten inom åldersintervallet 15 – 24 år. Vad säger patientregistrets data om detta? Resultatet framgår av nedanstående diagram, som gäller våld mot pojkar/unga män 15 – 24 år. Vi ser att nivån nästintill halverats under de senaste tretton åren. I absoluta tal var det nästan 2 300 färre unga pojkar/män som vårdades för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Om vi antar att merparten av skadorna orsakats av våld från pojkar i samma åldersintervall får vi härmed ytterligare ett starkt belägg för att ungdomsbrottsligheten generellt sett har minskat. 

 




 

 

 

 

 


En ytterligare kategori som sällan uppmärksammas är barn som utsätts för våld. Hur ser det ut om vi avgränsar urvalet till att gälla pojkar och flickor 0 – 14 år? Här går trenden i fel riktning. För pojkar har vi en ökning från 2013 till 2019, följt av en minskning 2020. För flickor har vi en uppgång från 2015 och framåt (ingen nedgång 2020). I absoluta tal är det fler som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008, både pojkar och särskilt flickor.

 





 

Data från patientregistret och ett breddat perspektiv på våldsbrottslighetens omfattning och utbredning visar att våldsutvecklingen i dagens svenska samhälle är mer varierad än vad rapporterna om gängvåld och skjutningar visar. En del trender är både tydliga och positiva, som mäns våld mot andra män och våldet bland pojkar/unga män. Att våldet mot kvinnor tenderat öka under senare år innebär en uppfordran om mer forskning och ökade insatser inom detta fält. Detsamma gäller vuxnas våld mot barn, där utvecklingen sedan mitten av 2010-talet gått i fel riktning.        

onsdag 15 september 2021

Kompletterande risk- och skyddsfaktorer?

 

Det råder samsyn om att preventiva insatser är centrala för att motverka gängbrottsligheten. Trots det sägs inte mycket därom i regeringens 34-punktsprogram, och den politiska oppositionen kräver mest skyndsamma satsningar av ospecificerat slag. Den nyligen presenterade utredningen om lagstadgat kommunalt ansvar för brottsförebyggande insatser handlade huvudsakligen om samverkansfrågor. Inom forskningen – exempelvis kriminologi, rättspsykologi och socialt arbete – finns dock sedan länge utvecklade modeller som behandlar erkända riskfaktorer. Med modeller menas här teoretiskt och empiriskt grundad kunskap om kriminogena faktorer och därpå utvecklade instrument för att bedöma graden av risk hos barn och unga. De mest kända kan i stort sammanfattas så här (1):

 

Pådrivande (risk)faktorer

Tilldragande/lockande (risk)faktorer

Personlighetsdrag: hyperaktivitet, kognitiv funktionsnedsättning, trotsighet, förbittring, aggression, störd social informationshantering

Vistelse i miljöer där det florerar anti-sociala och pro-kriminella attityder och värderingar

Familjeförhållande: vanvård, missbruk, sjukdom, kriminalitet, våld

Umgänge med brottserfarna kamrater

Skola/arbete: svaga resultat och missnöje med den egna insatsen

Missbruk av alkohol och/eller andra droger

Fritid/avkoppling: ej delaktig i och otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter

 

 

Detta riskpanorama är välkänt för dem som arbetar med brottsförebyggande insatser. Det behandlas, åtminstone delvis, inom grundutbildningen för olika yrken, det ingår i handledningslitteraturen och det avhandlas i Socialstyrelsens rekommendationer för socialtjänstens arbete. Och det bildar inslag i det som kallas ”tyst kunskap”, dvs. kunskap som yrkesverksamma förvärvat genom praktiskt arbete.   

 

Man kan mot denna bakgrund fråga sig varför det brottspreventiva arbetet för att motverka nyrekryteringen till kriminella gäng tycks stå och stampa. Det kan förstås finnas många skäl till det: resursbrister, prioriteringar av andra målgrupper och uppgifter, utebliven vidareutbildning och träning, icke ändamålsenlig lagstiftning och regelhinder, ideologiskt motstånd mot vissa inslag i riskpanoramat, m.m. En annan möjlighet har nyligen påtalats i forskning från Tyskland (2). I flera artiklar har rättspsykologen Stefanie Schmidt med kolleger problematiserat frågan huruvida befintliga riskbedömningsmetoder är tillräckligt bra på att identifiera och bedöma risker hos personer som orienterar sig enligt delvis andra kulturella förhållningssätt. Primärt handlar det om kritik av Bontas och Andrews modell med åtta centrala risk- och behovsfaktorer. Forskarna menar att denna modell, liksom närbesläktade modeller, i huvudsak utformats efter testresultat som rör euro/amerikanska förhållanden. Den ger därför inte pålitliga prediktionsvärden när den används på individer som tillhör olika länders ursprungsbefolkning, för medlemmar av minoritetsgrupper och när det gäller personer med migrantbakgrund. Den tar inte tillräcklig hänsyn till riskfaktorer som rör diskriminering, hederskultur, antipatier mot andra grupper, aversion mot sexuell frigjordhet etc. Å andra sidan beaktar den inte heller tänkbara skyddsfaktorer i form av starka sociala band, gruppintressen som går före individintressen, auktoritetsrespekt, socialt stöd inom utvidgade nätverk etc. 

 

I en studie omfattande 140 fängslade män med migrantbakgrund från Turkiet och Mellanöstern testade forskarna vilka faktorer som i efterhand visade sig ha betydelse för att de tidigare i livet begått brott (olika brott och grad av brottslighet). Jämförelser gjordes med män med samma bakgrund utan brottslig belastning. Resultaten visar att individuella hedersnormer, antisemitism och ogillande av sexuellt självbestämmande var betydande riskfaktorer för brottshandlingar. Uppfattningen om vänners hedersnormer visade sig vara av särskild vikt. För dem som begått våldsbrott var även familjens hedersnormer en viktig riskkomponent. Erfarenhet av individuell diskriminering bedömdes ha haft ett jämförelsevis svagare inflytande, liksom upplevelsen av inre kulturkonflikter. Däremot framstod uppfattningen om att tillhöra en grupp som är utsatt för global diskriminering vara en riskfaktor av rang. Beträffande skyddsfaktorer klassades socialt stöd från icke-brottsliga kamrater som en viktig resurs. För personer dömda för våldsbrott hade dock denna skyddsfaktor ingen större betydelse.

 

Av dessa resultat är måhända antisemitism som riskfaktor för kriminalitet det mest förvånande. Forskarna använde frågor om detta för att blottlägga nedvärderande attityder om värdlandet, i detta fall Tyskland. Det bör noteras att faktorn hade genomslag för både vålds- och icke-våldsbrott, och att den tillsammans med uppfattningen om utsatthet för global diskriminering var den faktor som bäst varslade om förekomsten av grova (allvarliga) brott.    

 

Resultaten bör förstås tolkas med försiktighet. Studiens omfång är litet och upplägget med tillbakablickande validitet baserat på uppgifter från självskattningar är långt ifrån invändningsfritt. Men tillsammans med andra likartade empiriska resultat och kritisk teorigranskning bildar de ett spår som kan vara värt att gå vidare med. 

 

 

Litteratur

 

(1)

Anna-Karin Andershed & Henrik Andershed (2020) Risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende bland unga: Att använda teori och forskning i praktiken.

Örebro universitet.

 

James Bonta & Donald Andrews (2017) The Psychology of Criminal Conduct (6th ed.). Taylor & Francis.

 

Socialstyrelsen (2020) Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende. Kunskapsstöd för socialtjänsten.

 

Michael Rutter m.fl. (1998) Antisocial Behaviour by Young People. Cambridge Univ. Press.

 

Per-Olof H. Wikström & Kyle Treiber (2016) ”Social Disadvantage and Crime: A Criminological Puzzle”. American Behavioral Scientist, Vol. 60(10): 1232-1259.

 

(2)

Stefanie Schmidt, Thomas Bliesener & Elke van der Meer (2019) Risk and Protective Factors of Delinquency that are Sensitive to Migration and Culture. Psychology, Crime & Law. 25/8: 847–873.

 

Stefanie Schmidt, Roxanne Heffernan & Tony Ward (2021) The Cultural Agency-Model of Criminal Behavior. Aggression and Violent Behavior. Vol. 58

 

 

 

 

 

tisdag 31 augusti 2021

Litteratur om kultur och brottslighet (våld) – historiska trender och nutida exempel


BRÅ-rapporten om misstänkta personer med inrikes respektive utrikes bakgrund är deskriptiv. Den beskriver sakernas tillstånd utifrån kriminalstatistikens data. Många har uttryckt missnöje över att den inte förklarar varför det ser ut som det gör. Varför utrikes bakgrund är förenat med ökad risk att begå brott. Eftersom rapporten kontrollerar för ålder, kön, inkomst, utbildning och kommuntyp är det framför allt andra variabler som efterfrågas. Sådana som har med kultur att göra.

 

Med kultur menas vanligen socialt överförda levnadsmönster inom en grupp människor. Hit hör både immateriella inslag som värden och normer vilka gruppen omhuldar och materiella ting som individerna skapar. Kultur kan förstås som både begränsande och möjliggörande för individen. Ett mer statiskt kulturbegrepp betonar ultimativa värden som individerna tidigt internaliserar och som därefter är vägledande och styrande i deras liv. I ett mer dynamiskt kulturbegrepp betraktas kultur som en repertoar eller verktygslåda innehållande symboler, berättelser, ritualer och världsåskådningar som individerna använder för att lösa problem under sin levnad. Om man vill analysera kulturens kausala effekter kommer man i det första fallet att betona kedjan kulturella värden – normer – handling. Gör man samma sak i det andra fallet betonas kedjan kulturell repertoar – vanor/förmågor/stilar – handling. Man kan förstås göra både-och.

 

När det gäller länder- och regionjämförelser görs ofta en skillnad mellan en individualistisk och en kollektivistisk (sociocentrisk) typ av kultur. Den första är grovt sett samstämmig med Västerlandet, eller med antropologen Joseph Henrichs benämning, samhällen som är Western, Educated, Industrialized, Rich and Democratic (WEIRD). Resten av världen lever efter kulturella mönster som sätter kollektivet och samhörigheten främst, även om de empiriska beläggen för skillnaderna främst har hämtats från östasiatiska länder. Utmärkande drag för individualistiska kulturer är betoning av självständighet, unicitet, personlig utveckling, tillgodoseende av individuella behov och rättigheter, analytiskt (linjärt) tänkande, skuldkänslor vid normbrott m.m. Kollektivistiska kulturer kännetecknas av gruppens företräde, täta sociala band mellan medlemmarna, ömsesidigt beroende, konformitet, auktoritetsberoende, holistiskt (dialektiskt) tänkande, skamkänslor vid normbrott m.m. Dessa och andra kulturella skillnader är välbelagda genom bl.a. World Value Studies och psykologen Geert Hofstedes jämförande kulturstudier, baserade på enkätsvar från IBM-anställda i 40 länder.

 

I syfte att bidra med idéer och exempel på kulturaspekter som visat sig spela roll för utveckling och utbredning av olika typer av brott – historiskt och i nutid – har jag sammanställt en litteraturlista, i huvudsak bestående av monografier och antologier. Jag har delat in litteraturen i tre kategorier: vålds- och annan brottslighet i historiskt perspektiv; kulturaspekter och identitet som förklaring till uppkomst och tradering av brott samt kultur och kognition i relation till tänkande, identitet och interaktion i generell mening. I den första kategorin intar Norbert Elias civilisationsteori en särställning. Flera andra forskare utgår från den i sina egna analyser, även om exempelvis Steven Pinker går betydligt längre tillbaka i tiden än vad Elias gjorde. Den andra kategorin omfattar arbeten som i hög grad behandlar heder, respekt och maskulinitet som drivkrafter för brottsligt agerande. Men här finns också Banduras teori om hur och varför människor skadar andra trots att de vet att det är fel och förkastligt. En annan viktig text är nobelpristagaren Amartya Sens bok om identitet och våld, i vilken han särskilt varnar för den singulära identitetens illusion. I den sista kategorin har jag samlat texter som belyser och förklarar kulturens roll för mänskligt handlande i generell mening. Här finns också några välkända exempel på översiktsarbeten som behandlar kulturers utveckling och likheter/skillnader mellan olika kulturer.

 

Vålds- och annan brottslighet i historiskt perspektiv:

 

Manuel Eisner (2001) Modernization, self-control, and lethal violence: the long-term dynamics in European homicide rates in theoretical perspective, British Journal of Criminology, 41: 618-38.

 

Norbert Elias (1939/1989) Sedernas Historia. Del 1 av Norbert Elias civilisationsteori. Stockholm: Atlantis.

 

Norbert Elias (1939/1992) Från svärdet till plikten. Samhällets förvandlingar. Del 2 av Norbert Elias civilisationsteori. Stockholm: Atlantis.

 

Robert Muchembled (2012) A History of Violence. From the End of the Middle Ages to the Present. Cambridge: Polity.

 

Steven Pinker (2012) Better Angels of Our Nature. Why Violence Has Declined. Penguin Publishing Group.

 

Hanns von Hofer (2011) Brott och straff i Sverige: Historisk kriminalstatistik 1750–2010. Diagram, tabeller och kommentarer. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

 

Eva Österberg & Marie Lindstedt Cronberg (2006) Våld: representation och verklighet. Lund: Nordic Academic Press. 

 

Kulturaspekter och identitet som förklaring till uppkomst och tradering av brott:

 

Elijah Anderson (1999) Code of the Street: Decency, Violence, and the Moral Life of the Inner City. New York: Norton.

 

Albert Bandura (2016) Moral Disengagement. How People Do Harm and Live with Themselves. Worth Publishers.

 

Torbjörn Forkby, Jari Kousmanen & Henrik Örnlind (2020) Bland bröder och fiender. Om gäng, manlighet och avhopp. Göteborg: Daidalos.

 

Joshua D. Freilich et al. (eds.) (2002) Migration, Culture Conflict and Crime. New York: Harrow and Heston Publishers.

 

Ruth Horowitz (1992) Honor and the American Dream. Culture and Identity in a Chicano Community. New Brunswick, N.J.: Rutgers University Press.

 

Arthur G. Miller et al. (eds.) (2016) The Social Psychology of Good and Evil. Guildford Press.

 

Richard E. Nisbett & Dov Cohen (1996) Culture of Honor. The Psychology of Violence in the South, Boulder Colorado: Westview Press.

 

Sebastian Roché and Mike Hough (eds.) (2018) Minority Youth and Social Integration. The ISRD-3 Study in Europe and the US. New York: Springer.

 

Jeffrey Ian Ross & Peter K. Manning (eds.) (2020) The Routledge Handbook of Street Culture. London: Routledge.

 

Thorsten Sellin (1938) Culture Conflict and Crime. New York: Social Science Research Council. 

 

Amartya Sen (2006) Identitet och våld. Illusionen om ödet. Göteborg: Daidalos.

 

Kultur och kognition i relation till tänkande, identitet och interaktion i generell mening:

 

Dov Cohen & Shinobu Kitayama (eds.) (2018) Handbook of Cultural Psychology. Second ed. The Guilford Press. 

 

Susan Fiske & Shelley Taylor (2017) Social Cognition. From Brains to Culture.

https://study.sagepub.com/fiskeandtaylor3e

 

Jonathan Haidt (2013) The Righteous Mind. Why People are Divided by Politics and Religion. Penguin Books.

 

Joseph Henrich (2020) The Weirdest People in the World. How the West Became Psychologically Peculiar and Particularly Prosperous. Allen Lane.

 

Ronald F. Inglehart (2019) Cultural Evolution. People’s Motivation are Changing, and Reshaping the World.Cambridge University Press.

 

Richard E. Nisbett (2004) The Geography of Thought: How Asians and Westerners Think Differently...and Why. The Free Press.

 

Ann Swidler (1986) Culture in Action: Symbols and Strategies. American Journal of Sociology. Vol. 51/2: 273-286.