torsdag 22 oktober 2020

Om klaner som muterar m.m.

Per Brinkemo vet mycket om klaner. Han har på senare tid klivit fram som en ledande expert, särskilt när det gäller ”klanjuridik”. I och med denna betoning har han på köpet även framträtt som expert på en viss typ av brottslighet; sådan som relateras till släktnätverk av klantyp. Och han uttalar sig gärna om kriminalitet i mer generell bemärkelse, även när det handlar om frågeställningar som han saknar egentlig kunskap om.  

Det betonas ofta, även av Brinkemo, att klaner i sig inte är kriminella. Det är en organisationsform som är till för överlevnad, skydd, säkerhet och för att lösa konflikter, säger han t ex i en GP-intervju 22/10 2020. Men om en klan muteras in i kriminalitet är de extremt svårangripbara. Vad betyder det? Vad menas med mutation i detta sammanhang? Enligt NE är mutation en bestående förändring i det genetiska materialet vilken överförs till kommande cellgenerationer. Om klanen ”muteras in i kriminalitet” bör det innebära en förändring av densamma, dvs. att klanen (strukturen) ändrar karaktär och blir en kriminell organisation. Och Brinkemo menar att de då omvandlas till klanbaserad maffia av typen Cosa Nostra och Ndrangheta. Frågan blir då om en sådan mutation innebär att alla klanens (strukturens) medlemmar ska betraktas som kriminella? Eller lämnar mutationen utrymme för individuella val?

 

Apropå mutation. Brinkemo uttalar sig också om andra aspekter av ärftlighet. Han betonar att klanbrottslighet inte handlar om genetik och dna utan att olika samhällen formar olika typer av människor (GP 22/10 2020). Hur vet han det? I vilken egenskap gör han detta kategoriska påstående? Hans uppfattning står nämligen i strid med vedertagen kunskap inom stora delar av dagens beteendevetenskap. Här betraktas genetisk inverkan som en självklar påverkansfaktor. Både i evolutionär mening för arten människa och för individers beteendedispositioner. Den ståndpunkten återfinns även inom delar av nutida kriminologi. Ett exempel: Niklas Långström m.fl. redovisar i artikeln ”Violent crime runs in families: a total population study of 12.5 million individuals” (2010) en undersökning av alla våldsbrottsdömda i Sverige 1973 – 2004. Resultaten visar bl.a. att det fanns en påtaglig aggregation av våldsbrottsdömda i familjer: sannolikheten var 2 – 4 ggr högre att en pojke/man som lagförts för våldsbrott hade en bror, pappa eller son som också hade dömts för våldsbrott. Överrisken kunde härledas till både genetiska faktorer och miljöfaktorer. Dessutom kunde forskarna urskilja riskmönster som var familjerelaterade i både generell och specifik mening. 

 

I ett inlägg på FB den 13/9 2020 kommenterar Niklas Långström resultaten. Han skriver att tendensen till aggregation av våldsbrottsdömda i familjer gäller högst sannolikt om man är född utomlands, tillhör en klan, eller bott i Sverige i flera generationer.

 

Brinkemos uttalande om klaner väcker framför allt en fråga av mer generell och principiell art. Den gäller relationen mellan olika gruppkonstellationer och deras individuella medlemmar. Mc-klubbar av 1 % - typ, förortsgäng, ”firmor” inom fotbollen, terrororganisationer, fasadföretag etc. är organisationer/nätverk där tillhörigheten bestäms av individuella val. För dessa grupperingar är det kriminella syftet överordnat. De som väljer att gå med manifesterar därmed sina kriminella avsikter. Familj, släkt och klan är till skillnad en helt annan typ av gruppkonstellation – en gemenskap som man föds in i. Det är sociala enheter vars primära ändamål och funktion inte är av kriminell art. Det hindrar inte att det bland dessa finns individer som är kriminella. Men majoriteten är det inte, inte ens en majoritet av männen. I talet om kriminella klaner eller klaner som muteras in i kriminalitet förloras denna distinktion. Konsekvensen är att människor utan egen förskyllan riskerar att stigmatiseras som kriminella.

 

 

 

 

      

 

 

måndag 28 september 2020

Grovt våld i dagens Sverige

Låt oss utgå ifrån data. I detta fall uppgifter från Socialstyrelsens dödsorsaksregister om dödligt våld och patientregistret om personer som vårdats i slutenvård och/eller specialiserad öppenvård till följd av våldsskador (”övergrepp av annan person”, kodgrupp X85 – Y09). Först det dödliga våldet.



Två trender kan urskiljas. Dödligt våld mot kvinnor har minskat, även om riktningen har inslag av temporära uppgångar. För män har vi en nedåtgående trend under den första delen av perioden, trots höga siffror för enskilda år (2007). Efter år 2012 ser vi en påtaglig ökning. Denna ökning sammanfaller med uppgången för dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer (för en detaljerad beskrivning av denna typ av dödligt våld, se BRÅ-rapport 2020:4 ”Dödligt våld i den kriminella miljön”).

 

Grovt våld är mer än dödligt våld. Det omfattar även våld som i olika grad skadar offret. Skadornas omfattning och utveckling registreras i patientregistret och omfattar dels patienter i slutenvård dels patienter som behandlats inom den specialiserade öppenvården. Först data om slutenvårdade patienter.




Trenden är tydlig. Särskilt ifråga om våldsskadade män. Från toppåret 2005 ser vi en stadig minskning. Det rör sig om en dryg halvering. Även kvinnor som slutenvårdats för våldsskador har blivit färre. Antalet 2019 är drygt 40 % färre jämfört med 2003. I absoluta tal uppgår antalet vårdade patienter till mellan 1 500 och 2 500 per år.

 

När det gäller våldsmetod visar data från ett särskilt registerutdrag om läget i Stockholm, Göteborg och Malmö för perioden 2008 – 2019 följande: Vanligast är skador som klassificeras som övrigt våld (50 %), följt av obeväpnat våld (27 %), därefter knivskador (18 %) och sist skottskador (6 %). Trendmässigt har skadorna av obeväpnat våld och övrigt våld minskat i de tre storstäderna. Knivskadorna har ökat i Stockholm och i mindre grad även i Malmö. I Göteborg har de däremot minskat över tid. Samma utveckling kan ses för skottskadorna; ökning i Stockholm och Malmö, men minskning i Göteborg. 

 

En stor del av våldsskadorna är av sådan art att de inte kräver slutenvård. I Socialstyrelsens databas finns uppgifter om patienter inom den specialiserade öppenvården fr o m 2008. När blickfånget vidgas till att även omfatta patienter med lindrigare våldsskador ser utvecklingen ut så här.  




I absoluta tal uppgår antalet patienter till mellan 12 100 och 14 700 per år. För perioden som helhet svarar män för 67 % av fallen och kvinnor för 33 %. Trendmässigt har vi i detta större patientmaterial en tydlig minskning av skadade män. Reduceringen ligger i storleksordningen 34 %. För män i det jämförelsevis mer brottsaktiva åldersintervallet 15 – 34 år är minskningen 40 %. Ökningen 2019 kan vara tillfällig eller markera inledningen på ett trendbrott. För kvinnor är nivån i stort konstant fram till 2015. Därefter kan noteras en stadig ökning. 

 

De senaste årens debatt om det grova våldet i Sverige har nästan uteslutande handlat om skjutvapenvåldet i kriminella miljöer. Men data som redovisats ovan talar för att våldsutvecklingen i samhället även innefattar andra aspekter. Något som är självklart sett till våldsbrottens omfattning och mångsidighet ifråga om motiv och karaktär. Över tid finns mer än en utvecklingslinje. När vi väger samman uppgifterna om dödligt våld och registrerade våldsskador totalt blir det uppenbart att det grövre våldet minskat. Eftersom män svarar för merparten av våld som utövas innebär det att mäns våldsanvändning minskat. Den slutsatsen får stöd av anmälningsstatistiken för ett av typfallen av manligt våld – misshandel av man 18 eller äldre, utomhus, med gärningsperson som är obekant med offret. Från år 2007 kan noteras en fortlöpande minskning. Det rör sig i stort sett om en halvering av antalet anmälda brott av detta slag.

 

Så frågan tycks berättigad: Varför har mäns våld – särskilt mot andra män – minskat? 

 

söndag 13 september 2020

Forskning om kriminella nätverk

I en debattartikel med rubriken ”Forskningen har missat de kriminella nätverken” i DN 12/9 hävdar statsvetarna Bo Rothstein och Peter Esaiasson att forskningen försummat att belysa problemen med kriminella släktbaserade nätverk. Även om kritiken primärt riktas mot forskningsområdet internationell migration och etniska relationer finns tecken på att den missuppfattats till att gälla forskningen i stort. Och avgränsningen till släktbaserade nätverk har i linje med rubriken kommit att uppfattas som forskning om kriminella nätverk. För att justera denna missvisande bild av forskningsläget finns därför skäl att framhålla en del vetenskapliga arbeten som handlar om kriminella nätverk av olika slag. 


Micael Björk, professor i sociologi, GU

 

“Ethnicity and Organized Crime: Outline of an Ethno-Symbolic Approach” I R Lombardo (ed). Organized Crime: Causes and Consequences, 2019.

 

“Contours of an Interaction Sequence in Rioting: The Gothenburg Disturbances of 2009”, Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 2013 (1).

 

”Gängbekämpning. Om polisinsatser mot organiserad brottslighet”, Gleerups Förlag 2009.

 

”Ordningsmakten i stadens periferi. En studie av polisiära gänginsatser i Göteborg, 2004-2005”, Brutus Östlings Bokförlag 2006.

 

Torbjörn Forkby, professor, Linnéuniversitetet

 

(med Kuosmannen och Örnlind), ”Vägen ut ur gänget – om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar, Kriminalvården, 2019.

 

(med Russell Turner) “Collaboration as Usual? The Swedish Approach to Prevention and Intervention with Troublesome Youth Groups”, I Maxson & Esbensen (eds) Gang Transition and Transformation in an International Context, 2016.

 

”Gängrelaterat ungdomsarbete. En utvärdering av Ung och Trygg i Göteborg”, FoU i Väst, 2008.

 

Janne Flyghed, professor, SU

 

”Konsten att skapa en fiende. Hur ”MC-kriget” 1994-1997 blev Organiserad brottslighet”, i Heber & Roxell (red.) Att odla kriminologi. Perspektiv på brott och utsatthet, 2019.

 

”Radikaliseringen av ett begrepp. Från radikal till våldsbejakare”, i Dahlstrand mfl. (red.) Festskrift till Håkan Hydén, 2018.


Manne Gerell, docent, MaU 

 

”Att vända utvecklingen – från utsatta områden till trygghet och delaktighet” (red. tillsammans med P-O Hallin, Kim Nilvall & Stig Westerdahl), Malmö universitet 2020.

 

(med Khoshnood, A) “Skjutvapens- och explosionsvåld”, i Väfors-Fritz & Khoshnood (red.) Brottslighet och utsatthet i Malmö, 2019.

 

“Violent Crime, Collective Efficacy and City-Centre Effects in Malmö”, British Journal of Criminology, 2017, vol. 57, nr. 57

 

“Neighborhoods without community: collective efficacy and crime in Malmö, Sweden”, doktorsavhandling, Malmö universitet, 2017.

 

Stefan Holgersson, professor, LiU

 

”Hur kan polisen tackla gängskjutningarna?”, Linköpings universitet, 2020.

 

Göran Larsson, professor, GU

 

(med Simon Sorgenfrei & Tanja Wiklund) (red.) Religion, migration och polisiärt arbete, Studentlitteratur, 2020.

 

Leandro Schclarek Mulinari, Fil.dr., SU

 

Race and Order. Critical Perspectives on Crime in Sweden, doktorsavhandling, 2020.

 

Tove Pettersson, professor, SU

 

”Tre perspektiv på brottsliga nätverk: Supporterbråk, etnicitet och genus”, doktorsavhandling, 2002.

 

Magnus Ranstorp, docent, Försvarshögskolan 

 

(med Filip Ahlin) (red.) Från nordiska motståndsrörelsen till alternativhögern. En studie om den svenska radikalnationalistiska miljön, Försvarshögskolan, 2020.

 

(med Gustafsson och Hyllengren) ”From the Welfare State to the Caliphate: How a Swedish suburb became a breeding ground for foreign fighters streaming into Syria and Iraq”, 2015.

 

(med Normark och Ahlin) “Financial activities linked to persons from Sweden and Denmark who joined terrorist groups in Syria and Iraq during the period 2013 – 2015, Report commissioned by Finansinspektionen, 2017.


Amir Rostami, Fil.dr., SU

 

med Göran Ahrne) “How is ‘Organized Crime’ Organized? In G. Ahrne & N. Brunsson (Eds.), Organization outside Organizations, Cambridge Core, 2019.

 

Rostami, A., Mondani, H., Carlsson, C., Sturup, J., Sarnecki, J., & Edling, C., ”Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige”, Stockholm: Institutet för Framtidsstudier, 2018.

 

“Criminal Organizing: Studies in Sociology of Organized Crime”, doktorsavhandling 2016.

 

“Policing gangs and organized crime – Experiences from conceptual confusion and its consequences from two Swedish case studies”, I Maxson & Esbensen (ed). Gang Transitions and Transformations in an International Context, 2016.

 

Jerzy Sarnecki, Professor, SU

 

”Delinquent Networks. Youth Co-offending in Stockholm”. Cambridge, 2001.

 

”Nätverk eller gäng? Medbrottslingsskap hos ungdomar” i Estrada, F & Flyghed, J, Den svenska ungdomsbrottsligheten, 2007.

 

Joakim Sturup, med.dr. KI

 

(med Gerell M och Rostami A) “Shootings in Contemporary Sweden”, Security Journal, 2020. 

 

(med Rostami, A., Mondani, H., Gerell, M., Sarnecki, J., & Edling, C.  ”Increased Gun Violence Among Young Males in Sweden: a Descriptive National Survey and International Comparison”, European Journal on Criminal Policy and Research, 2018.

 

Mattias Wahlström, docent, GU

 

(med Anton Törnberg) “Social Media Mechanisms for Right-Wing Political Violence in the 21st Century: Discursive Opportunities, Group Dynamics, and Co-Ordination”, Terrorism and Political Violence, 2019.

 

Mark S. Weiner, professor, Rutgers Law School

 

Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat, Dualis Förlag, 2015.

 

Det finns även betydande forskning som gjorts vid BRÅ, bl.a. av Lars Korsell, Johanna Skinnari och David Vesterhav. Nedan redovisas relevanta arbeten med beteckningen BRÅ-rapport.

 

BRÅ-rapport 2019:10, Tystnadskulturer. En studie om tystnad mot rättsväsendet.

 

BRÅ-rapport 2019:3, Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie.

 

BRÅ-rapport 2018:6, Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden.

 

BRÅ-rapport 2016:20, Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta områden. En kunskapsöversikt.

 

BRÅ-rapport 2016:12, Kriminella nätverk och grupperingar. Polisers bild av maktstrukturer och marknader.

 

BRÅ-rapport 2016:9, Bedrägeribrottsligheten i Sverige.

 

BRÅ-rapport 2015:15, Administrativa åtgärder mot ekonomisk och organiserad brottslighet.

 

BRÅ-rapport 2015:8, Intyget som dörröppnare till välfärdssystemet.

 

BRÅ-rapport 2014:10, Gå på pengarna. En antologi om tillgångsinriktad brottsbekämpning.

 

BRÅ-rapport 2011:20, Bekämpning av organiserad brottslighet. Utvärdering av den myndighetsgemensamma satsningen på grov organiserad brottslighet.

 

 

Listan är ofullständig. Den omfattar texter som jag kommit i kontakt med i olika sammanhang. Många av författarna har producerat mycket mer än vad som framgår av mitt lite godtyckliga urval. Googla gärna på deras namn, sök korsreferenser och bygg på listan!

 

 

 

söndag 6 september 2020

Hur många är de gängkriminella?

Svar på frågan: alldeles för många. Och de är alltför brottsaktiva. Men om man är intresserad av en närmare kvantifiering; vad säger de ansvariga inom polisen? I en SvD-intervju den 26 augusti säger NOA:s chef Mats Löfving att vi har 5 000 medlemmar i kriminella nätverk i utsatta områden som är beredda att skjuta andra. I en intervju i DN den 6 september säger Linda Staaf, chef för NOA:s underrättelseverksamhet, att NOA med stöd av EncroChat-informationen (data från de-krypterade mobiler) och mängder av andra källor har ringat in cirka 3 000 personer som bedöms vara knutna till våldsamma nätverk som mc-gäng, familjebaserade grupperingar och gatugäng. Det är samma siffror som rikspolischefen Anders Thornberg uppgav i DN den 14 februari. Han sa då att polisen har identifierat ca 3 000 individer, med en kärna på cirka 300 personer, som är aktiva inom den organiserade brottsligheten. 

Det är ganska stora skillnader. Å ena sidan 5 000 medlemmar i kriminella nätverk i utsatta områden, å andra sidan 3 000 personer som sammantaget är knutna till mc-gäng, familjebaserade grupperingar och gatugäng. Thornberg vidgar dessutom kretsen till att handla om den organiserade brottsligheten i stort.

 

Hur många är de? De arbetslösa, de som lämnar skolan utan betyg, de som lever papperslöst, de som vill ha en egen bostad, de som riskerar att bli allvarligt sjuka i covid-19, de som är fattigpensionärer, de som kan tänkas söka asyl i landet nästa år, osv? Tillförlitlig kategorisering och kvantifiering är grundläggande för all samhällsplanering. För resursdimensionering, organisationsförändringar, eventuella lagändringar, utbildningsinsatser m.m. Det gäller att ha koll på läget. 

 

Men den nationella polisledningens besked om hur många som ingår i kriminella grupperingar svajar betänkligt. Det är inte bara antalet som diffar. De pratar också om delvis olika saker. Med tanke på alla krav och förslag på exceptionella åtgärder som förs fram i syfte att bekämpa gängen vore det bra att få lite hyfs på siffrorna. Den nationella polisledningen måste kunna presentera en väl underbyggd, stringent och valid lägesbild. 

 

Hur många är de gängkriminella? 

 

 

 

 

 

 

 

onsdag 5 augusti 2020

Otrygghet i italienska storstäder

Problematiseringen av otrygghet och rädsla för brott har under senare år alltmer kommit att utvecklas till en särskild nisch, med trygghet som nyckelbegrepp för ett växande politikområde. Ett exempel på det är att den svenska nationella trygghetsundersökningens (NTU) årliga uppgifter om otrygghet tycks ha blivit viktigare än siffrorna om rapporterad brottsutsatthet och anmälda brott. Ett annat är beteckningen Trygghetskommissionen som namn på den av Fredrik Reinfeldt ledda utredningen om de s.k. livskvalitetsbrottens (stölder och bedrägerier) omfattning och konsekvenser. Ett ytterligare typiskt fall gäller namnet Stiftelsen Tryggare Sverige, som bedriver verksamhet med huvuduppgift att hjälpa brottsdrabbade och främja det brottsförebyggande arbetet. 

 

FN-initiativ som ”Safer Cities Programme” och “the European Forum for Urban Security” vittnar om att trenden är internationell. Ett basalt inslag i denna strömning är olika slags trygghetsmätningar, dvs. undersökningar som görs för att fastställa den brottsrelaterade otrygghetens nivå och spridning. Vi nås av rapporter från våra nordiska grannländer, från vissa EU-länder och från den anglo-saxiska världen. Mer sällan informeras vi om situationen i Medelhavsländerna. En ny undersökning om otrygghetens nivå och spridning i Italiens fyra största städer – Rom, Milano, Neapel och Turin – råder dock delvis bot på denna obalans.*

 

Forskarna telefonintervjuade ca 6 000 personer (1 535 i Rom, 1 500 personer i Milano, 1 485 i Turin och 1 482 i Neapel) och frågade om den upplevda otryggheten. Dessutom ställdes frågor om bakgrundsförhållanden och om erfarenhet av brottsutsatthet (egen och närståendes), uppfattning om social oordning och bristande social kontroll i bostadsområdet samt känsla av samhörighet och anknytning till lokalsamhället. Det primära syftet var att analysera grunderna för de subjektiva känslorna av otrygghet bland medborgarna i de fyra städerna. För att göra det användes tre olika men kompletterande förklaringstyper: ”sårbarhetsmodellen” (erfarenhet av direkt och indirekt brottsutsatthet), ”desorganisationsmodellen” (uppfattning om infrastruktur, ordningsstörningar, missbruk och kriminalitet i närområdet) samt ”integrationsmodellen” (uppfattning om samhörighet i grannskapet).   

 

Resultaten visar att uppemot 46 % av respondenterna var mycket eller ganska otrygga när de ensamma rörde sig ute i grannskapet på kvällen. Genomgående var otryggheten högst i Neapel. Motsvarande nivå för svar på samma typ av fråga i den svenska NTU 2019 är 29 % för boende i storstadsregioner. Undersökningen bekräftar kända resultat som att kvinnor är mer otrygga än män och att både direkt (egen) och indirekt (närståendes) brottsutsatthet påverkar den upplevda otryggheten. Ålder och variabler om självskattad hälsa, inkomst och utbildningsnivå hade däremot ingen eller liten inverkan. De faktorer som hade störst inflytande på otryggheten – i alla fyra städerna – var upplevd social desorganisation i närområdet, missnöje med lokala förhållanden och självskattad social marginalisering. Sett till formulerade hypoteser verifierades alltså i första hand ”desorganisationsmodellen”. 

  

Forskarna betonar det osymmetriska förhållandet mellan faktisk brottsutsatthet och graden av rädsla och otrygghet. Året innan undersökningen (2015) hade drygt 10 % varit utsatta för någon typ av brott men närmare 50 % av de tillfrågade var oroade över brottsligheten i sitt område och 49 % uppfattade att de löpte risk att drabbas av brott. Motsvarande siffror från NTU (2019) visar att drygt 29 % varit utsatta för brott mot enskild person (boende i storstadsregioner) och att 40 % i stor utsträckning oroade sig över brottsligheten i samhället. Mellan 11 % och 29 % oroade sig (mycket/ganska ofta) för att själv utsättas för något brott – lägst nivå för misshandel, högst för stöldbrott. Även om olikheterna mellan den italienska undersökningen och NTU är betydande antyds dock att skillnaderna mellan faktisk brottsutsatthet och otrygghetsnivå är betydligt större i de fyra italienska storstäderna än i svenska storstadsregioner.

 

En slutsats som forskarna avslutningsvis förmedlar är att betoningen av brott och brottsutsatthet som primär grund för oro och otrygghet är missvisande. Med denna tonvikt bortser man lätt från otrygghetens mer komplexa aspekter – att det i högre grad handlar om villkoren för invånarnas samexistens och sociala utsatthet. 

 

 

 

*Riccardo Valente, Sergi Valera Pertegas & Joan Guàrdia Olmos (2020) ”Feeling unsafe in Italy’s biggest cities”. European Journal of Criminology, 1–19.  

torsdag 30 juli 2020

Mediekonsumtion och rädsla för brott


Det finns en hel del forskning som påvisat ett positivt samband mellan mediekonsumtion och rädsla för brott, särskilt våldsbrott. Merparten har en del år på nacken. Hur ser det ut idag; i det nya medielandskapet med sociala medier och alternativa informationskanaler? Vilken roll spelar ett alltmer brokigt nyhetsutbud? Har sambanden förstärkts? 

Det har ett team finska forskare undersökt.* De har ”hängt på” ett antal frågor i den finska motsvarigheten till vår nationella trygghetsundersökning (NTU), vilka har besvarats av drygt 5 300 personer (FNCS 2017). Nyckelfrågorna är dessa:  

-       Från vilka medie- och informationskällor hämtar människor information om våldsbrott?
-       Hur ser sambanden ut mellan användning av olika medie- och informationstyper och erfarenheterna av tre möjliga effekter av denna konsumtion: rädsla för gatuvåld, ändrat beteende (undvikande) på grund av sådan rädsla och terroristhot som upplevs vara riktat mot en själv? 
-       Består sambanden när man justerar för ålder, kön, utbildning, brottsutsatthet och ekonomiska påfrestningar?

När det gäller nyhetskonsumtionen visar forskarna att de traditionella mediekanalerna alltjämt fungerar som huvudsaklig informationskälla. Det gäller nyhetsinslag på TV och radio, tabloider och tidningar online och tryckta tidningar. Ca 20 % hämtar sin information om våldsbrott via Twitter och Facebook. 3 % uppgav att de aktivt använde alternativa källor som den högerextrema MV-lehti.

Valet av informationskanal tycks påverka graden av rädsla. De som följde nyheterna om våldsbrott via traditionella medier hade 5 % högre sannolikhet att rapportera rädsla för gatuvåld jämfört med dem som inte alls följde rapporteringen om våldsbrott. De som använde både traditionella och sociala medier låg 10 % högre, och för dem som därtill även inhämtade alternativ information var det 16 % mer sannolikt att de uppgav rädsla för gatuvåld. Beträffande övriga variabler visar resultaten att kvinnor rapporterade rädsla i 18 % större omfattning än män. Gruppen yngre (15 – 34 år) angav rädsla i högre grad än andra åldersgrupper. Resultaten för övriga variabler överensstämmer med tidigare forsknings: rädslan är mer omfattande bland dem med egen erfarenhet av att vara brottsutsatt, högre utbildning tenderar att sammanfalla med högre grad av rapporterad rädsla och sannolikheten att uppleva rädsla för våldsbrott är högre bland dem som lever under ekonomiskt pressande levnadsvillkor. 

Forskarna fann inga samband mellan konsumtionen av nyheter om våldsbrott och påverkan på det egna beteendet i form av undvikande (fråga: finns det ett område nära ditt hem, inom ca en km radie, som du undviker pga. hot om våld?). För övriga variabler var mönstret detsamma som för rädsla för våldsbrott: kvinnor rapporterade undvikande i högre grad än män, yngre mer än äldre, personer som varit brottsutsatta jämförelsevis mer osv. 

Respondenter som förutom traditionella medier även nyttjade sociala medier och alternativa informationskanaler upplevde i betydligt högre grad terrorism som ett direkt hot mot sig själva (22 %) än de som enbart inhämtade information via traditionella medier (5 %). För övriga variabler var skillnaderna relativt små.    

I resultatdiskussionen framhåller forskarna att tillkomsten av nya informationskällor – sociala medier och alternativa informationskanaler – har stärkt det positiva sambandet mellan mediekonsumtion och rädsla för våldsbrott. Samtidigt problematiserar de denna slutsats genom att bl.a. peka på effekter av själv-selektering. Vissa personer söker mer aktivt än andra efter våldsnyheter och de påverkas genom mer intensiv exponering i högre grad än de som har ett annat konsumtionsmönster. Forskarteamet understryker också att graden av rädsla för våldsbrott inte kan förklaras av en orsak. Det är snarare summan av medverkande omständigheter som avgör (nyhetskonsumtion, kön, ålder, tidigare brottsutsatthet, ekonomiska påfrestningar, m.m.). I det avseendet har det nya medielandskapet inte förändrat det vi vet om rädslans uppkomst- och spridningsmekanismer. 

Forskarna nämner också den uppenbara paradoxen att rädslan för våldsbrott ökar samtidigt som den faktiska brottsligheten minskar. Ungdomsbrottsligheten och det dödliga våldet ligger på historiskt låga nivåer i Finland. Ändå visar undersökningar att 70 % av befolkningen tror att våldsbrotten ökat under de senaste åren.      

*Matti Näsi et al. (2020) “Crime News Consumption and Fear of Violence: The Role of Traditional Media, Social Media, and Alternative Information Sources”. Crime & Delinquency, 1–27.

Nedan listas ett knippe svenska avhandlingar som mer eller mindre behandlar liknande frågeställningar som tas upp i den aktuella finska studien. Med tanke på medielandskapets utveckling under senare år borde det vara läge för en ny större genomlysning av förhållandet mellan mediekonsumtion och rädsla för brott i Sverige.

Felipe Estrada (1999) Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem Utveckling, uppmärksamhet och reaktion.

Ester Pollack (2001) En studie i medier och brott.

Carina Listerborn (2002) Trygg stad: diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.

Agneta Mallén (2005) Trygghet i skärgårdsmiljö. En studie av rädsla för brott i Åboland.

Anita Heber (2007) Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress.

Gabriella Sandstig (2010) Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.




torsdag 16 juli 2020

Anmäld misshandel – har vi någon Coronaeffekt?


Halvårsskiftet innebär att BRÅ har släppt den preliminära statistiken för anmälda brott under årets två första kvartal. Det ger möjlighet till flera jämförelser. Mellan ett kvartal med lindriga coronaåtgärder och ett med betydande sociala inskränkningar under större delen av tiden. Och jämförelser mellan kvartal och halvår 2019 med motsvarande perioder 2020.

Diskussionen om coronakrisens påverkan på brottsligheten har främst handlat om misshandelsbrotten. Men med lite olika förväntningar beroende på vilken typ av våldsbrott man talar om. När det gäller våld mot män med obekant gärningsperson förutsägs en reducering pga. nedskalningen av det sociala utelivet. Misshandel mot kvinnor – utförd av någon som kvinnan varit eller är partner till – har däremot förmodats öka, därför att mer tid i hemmet under pressade villkor antas öka risken för sådan misshandel. Våld mot barn har av likartade skäl också förutsatts öka.

Nedan följer en sammanställning av siffrorna för de tre misshandelskategorierna, fördelade på hela landet samt de tre storstädernas polisregioner. Notera att det rör sig om anmälda brott, med en anmälningsbenägenhet som är störst för våld mot män med obekant gärningsperson och lägst för s.k. partnervåld inomhus mot kvinnor. Här är dock inte diskrepansen gentemot det faktiska våldets omfattning av primärt intresse, utan istället de tidsmässiga differenserna. Eftersom tidsskillnaderna är små kan vi anta att anmälningsbenägenheten är relativt stabil, oavsett nivå.

Två saker till. Jag har avgränsat de tre brottstyperna så att utmärkande egenskaper accentueras (våld mot man med obekant gärningsperson, partnervåld mot kvinna inomhus, barnmisshandel inomhus med bekant gärningsperson). Det finns fler sorters misshandelsbrott mot män, kvinnor och barn. Idealt borde anmälningsstatistiken kompletteras med uppgifter om personer som sökt akutvård för ”övergrepp av annan person”. Men fr o m april månad har mängden patienter som sökt vård för olika skador och åkommor drastiskt sjunkit pga. coronakrisen. Det går därför inte att göra rimliga jämförelser med motsvarande period 2019. 

Nu till siffrorna. Först misshandel mot vuxen man med obekant gärningsperson (utomhus och inomhus).

Anmäld misshandel (inkl. grov) mot man 18 år eller äldre, utomhus och inomhus, obekant med offret

kvartal 1 19
kvartal 2 19
kvartal 1 20
kvartal 2 20
+ / - procent per halvår
Hela landet
3880
4764
3956
4243
minus 5 %
Region Sthlm
1333
1590
1363
1452
minus 4 %
Region Väst
736
832
726
807
minus 2 %
Region Syd
608
850
658
668
minus 9 %

Källa: BRÅ:s statistikdatabas, brottskoder 0357, 0367, 0377, 0387. 

Sett till halvåren har vi en viss minskning 2020. Genomgående är minskningen störst för andra kvartalet, medan anmälda brott ökade under det första kvartalet 2020 (undantag Region Väst). Minskningen är störst i Region Syd. En mer detaljerad granskning avslöjar att de grova brotten (mindre antal) minskat obetydligt i Region Stockholm, medan de ökat något i hela landet samt i Region Väst och Region Syd. Enligt månadsstatistiken för 2020 började den här typen av misshandelsbrott öka under maj månad, något som tilltagit under juni. 

I kriminalstatistiken uppdelas våld mot vuxna kvinnor som begåtts av någon närstående i tre olika kategorier: närstående genom parrelation, närstående genom släktskap/familj och bekanta genom annan slags relation. Inom varje kategori görs en uppdelning i om misshandeln skett inomhus eller utomhus samt om misshandeln bedöms vara av normalgraden eller grov. Tabellen nedan visar siffror för misshandel inomhus med gärningsperson som kvinnan har haft eller har en parrelation till.

Anmäld misshandel (inkl. grov) mot kvinna 18 år eller äldre, inomhus, är eller har varit närstående genom parrelation

kvartal 1 19
kvartal 2 19
kvartal 1 20
kvartal 2 20
+ / - procent per halvår
Hela landet
1949
1932
2721
3067
plus 49 %
Region Sthlm
526
492
758
925
plus 65 %
Region Väst
329
317
426
491
plus 42 %
Region Syd
386
388
532
533
plus 38 %

Källa: BRÅ:s statistikdatabas, brottskoder 9365, 9367

Jämförelsen första halvåret 2019 med samma period 2020 påvisar en markant ökning av denna typ av våld, särskilt i Region Sthlm. Notera dock att anmälningarna är påtagligt fler redan under det första kvartalet 2020 jämfört med samma period 2019. En mer ingående granskning tydliggör att ökningen tog fart redan i februari 2020, dvs. innan inskränkningar och påfrestningar till följd av coronaåtgärder inträffat. Månadsstatistiken för 2020 tyder på att anmälningarna minskat under juni månad, med undantag för Region Väst.

Även misshandel mot barn registreras i ett flertal olika kategorier. Indelningar görs med hänsyn till ålder, kön, relationen mellan gärningsperson och offer, om brottet ägt rum inomhus eller utomhus samt graden av misshandel (normalgrad eller grov). I tabellen nedan redovisas siffror som rör misshandel mot pojkar och flickor 0–14 år, som skett inomhus och förövats av gärningsperson som är bekant med barnet. 

Anmäld misshandel (inkl. grov) mot barn 0–14 år, inomhus, bekant med offret

kvartal 1 19
kvartal 2 19
kvartal 1 20
kvartal 2 20
+ / - procent per halvår
Hela landet
3502
3173
3245
2517
minus 12 %
Region Sthlm
825
799
769
655
minus 12 %
Region Väst
500
501
498
391
minus 11 %
Region Syd
980
811
822
681
minus 16 %

Källa: BRÅ:s statistikdatabas, brottskoder 9306, 9308, 9314, 9316, 9330, 9332, 9338, 9340

En generell minskning kan noteras. Den är noterbar redan i jämförelsen mellan de första kvartalen, men ökar under det andra. Nedgången är störst i Region Syd. Notera även att de med undantag för kvartal 2 2020 har fler anmälningar än Region Sthlm, trots att Region Syd har ca 20 % färre invånare. Region Väst har med viss marginal lägst antal anmälningar. Enligt månadsstatistiken har vi en fortsatt minskning i juni (undantag för Region Sthlm med i stort samma siffror som för maj).  

Vad säger siffrorna om en eventuell coronaeffekt? Följer utvecklingen de antaganden som formulerats? Enligt förväntan, fast i mindre omfattning kanske, när det gäller misshandel mot män 18 år eller äldre med obekant gärningsperson. Enligt förmodan, och med överraskande kraftig ökning för kvinnomisshandel inomhus med gärningsperson som varit eller är partner. Oklart dock i vilken grad det rör sig om enbart en coronaeffekt med tanke på att ökningen inleddes redan i februari. Minskningen i juni ger också anledning att fundera över andra faktorer. När det gäller barnmisshandel går siffrorna på tvärs emot antagandet att sociala begränsningar som leder till mer tid i hemmet under pressade villkor ger ökad risk för inomhusmisshandel med bekant gärningsperson. Enligt månadsstatistiken är trenden fortsatt minskning (med undantag för Region Sthlm med i stort oförändrat) när besked om lättnader började komma under juni. Varför infrias inte förväntningarna för barnmisshandel? Flera alternativa svar är möjliga. Antagandet om ökad risk är måhända felaktigt? Det är tänkbart att ökad press och nya slags påfrestningar tvärtom leder till tätare sammanhållning och förbättrad omvårdnad. En annan eventualitet kan vara att restriktionerna lett till att fler familjemedlemmar är hemma under större del av dygnet, vilket kan ha inneburit en förstärkt informell social kontroll. 

Det finns säkert andra tänkbara förklaringar till varför vissa antaganden håller streck och andra inte. Viktigt framöver – när mer data blir tillgängliga – är att den kriminologiska forskningen tar sig an den utmaning som coronakrisen innebär. Här finns ett gyllene tillfälle att utforska vad som händer med brottsligheten när våra sociala vanor (rutinaktiviteter för att tala med Marcus Felson) radikalt ändras. Vi genomlever ett ”naturligt” experiment av det mer ovanliga slaget.