Om rättfärdigt våld

 

Alan Page Fiske, antropolog och kulturpsykolog, är känd för sin teori om fyra elementära relationsformer (Fiske 1993; Rai & Fiske 2011). Enligt den kan alla sociala relationer, och därmed också alla sociala interaktioner, hänföras till någon av dessa grundformer:

 

-       Delad gemenskap

-       Auktoritetsordning

-       Likvärdighet

-       Marknadsbaserad prissättning

 

Kortfattat kan indelningen beskrivas så här:

 

Delad gemenskap: sociala relationer inom avgränsade in-grupper, såsom familj, släkt, klan, brödraskap, trossamfund, politiskt parti, nation etc. Här betonas kollektiv identitet på bekostnad av individuell autonomi, som nedvärderas och/eller ignoreras. Lojalitetsbanden är inåtvända. Dominerande moraliskt motiv för handlingar inom denna relationstyp är enighet.

 

Auktoritetsordning: sociala relationer kännetecknade av asymmetrisk och rangordnad över- och underordning. Auktoritet, prestige och privilegier tillfaller överordnade, medan underordnade har rätt till vägledning och skydd. Prototyp: militära organisationer, yrkeskårer och akademier, men formen återfinns även i mer perifera organisationstyper som brottssyndikat av maffiatyp. Hierarkisk rangordning fungerar som vägledande moralisk handlingsprincip.

 

Likvärdighet: sociala relationer inriktade på matchad likvärdighet, kännetecknad av principen en-för-en och likhetssträvanden. Parter i denna relationskontext är primärt upptagna av att eftersträva och garantera balanserade sociala relationer. Prototypen är opersonliga och distanserade bekantskaper och styrande moraliskt handlingsmotiv är strävan efter jämställdhet. 

 

Marknadsbaserad prissättning: sociala relationer som koordineras via marknadsutbyten. Här eftersträvas jämförbarhet av differenser och variationer genom fastställda måttstockar. Prototypen för denna relationsform är monetära transaktioner och styrande moralisk princip är proportionalitet.

 

I en senare bok (2015) har Fiske tillsammans med psykologen Tage Shakti Rai använt relationsteorin för att förklara och förstå våld av olika slag och i olika kontexter. Deras utgångspunkt är att våld är ett medel för att reglera sociala relationer. Inte det enda förstås, men ett medel som använts i alla tider och på alla platser. Vad menar de då med våld? Jo, handlingar som tillfogar smärta, lidande, rädsla, oro, skada, lemlästning, vanställdhet eller död, och som utföraren ser som nödvändiga eller önskvärda för att uppnå avsedda mål. De hävdar att våldshandlingar tvärtemot den gängse uppfattningen ofta är moraliska, och våldsverkare är enligt detta synsätt moraliska aktörer. De använder våld för att reglera sina relationer i enlighet med de moraliska ideal som råder i den grupp – primärgrupp, in-grupp, subkultur – de identifiera sig med. Det ska understrykas att författarna genomgående talar om våld i empirisk mening – det som är – och inte våld i moralfilosofisk mening – det som bör vara.

 

De resonerar om förhållanden och situationer som primärt får människor att ta till våld för att rätta till sina sociala relationer, exempelvis när: 

 

-       det är nödvändigt att markera att relationen i grunden förändras

-       det är nödvändigt att höja insatsen därför att relationen är avgörande

-       när mycket står på spel

-       när relationer existerar inom ramen för delad gemenskap och auktoritetsordningar snarare än inom sammanhang av likvärdighet och marknadsbaserad prissättning 

-       människor inte har några bra alternativ för reglering av relationen och inte heller har tillgång till andra relationer (exit är inte möjligt)

-       våldet kommer att förstärka det överordnade sammanhang som förövare-offer-relationen ingår i.

 

Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är allmängiltig. Den omfattar alla former av fysiskt våld som historiskt sett har använts i olika samhällstyper samt våld som praktiseras idag. Den blir med nödvändighet abstrakt. Bokens kapitelrubriker ger en vink om detta samtidigt som de indikerar att framställningen rymmer en imponerande detaljrikedom. Här talas om försvar, straff och hämnd; rätten och plikten för föräldrar, polis, kungar och gudar att med våld framtvinga sin auktoritet; kamp för respekt och solidaritet, heder och skam som moraliska drivkrafter; våld som syftar till att få människor att lyda, hedra och anknyta till högre makter; varianter av partnervåld, våldtäkt och mord, våld med syfte att införliva: initiering, omskärelse, könsstympning och kastrering; självskador och självmord; etniskt våld och folkmord, m.m. 

 

Konkreta interaktionssammanhang är förstås komplicerade situationer med relationsmönster som ofta involverar mer än två parter. Och dessa är införlivade och agerande inom flera av de fyra relationsformerna. Det betyder att konkreta handlingar vanligen formas och styrs av mer än en relationsforms moraliska ideal. Gängvåld kan, som författarna visar, vara ett svar på en statuskränkning samtidigt som det underbyggs av andra moraliska aspekter: demonstrerad lojalitet med den egna gruppen, angrepp som försvar eller erövring gentemot rivaliserande gäng, konkurrens om kunder och andelar på en delvis priskänslig marknad, betalning för ett kontraktsmord där ett liv värdesatts till x antal kronor, etc.

 

På liknande sätt skärskådar de det väpnade rånets moraliska inslag och visar att det ofta motiveras av både likhetssträvanden och ambitioner att ändra en rådande auktoritetsordning. Rånare stjäl i syfte att hämnas på en viss kategori av personer (tänk unga med märkeskläder) vars välstånd och livsstil utgör en provokation som de finner kränkande. Samtidigt är själva rånet en handling varigenom förövaren vänder på över- och underordningen mellan sig och offret, vilket ger respekt och status inom den egna kamratgruppen. Våldsinslag som förödmjukar offret och ett demonstrativt uppvisande och eventuellt delande av bytet (kläder, klockor, smycken, mobiler etc.) är inslag som förstärker den omkastade rangordningen. Dessa ingredienser är jämförbara med de moraliska motiv och de relationsstärkande syften som traditionella erövringskrigare och plundrare drivs av, hävdar författarna.

 

En klar fördel med att ta del av Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är att de till skillnad mot många antropologer, evolutionspsykologer och kulturpsykologer inte fastnar i normer och sedvänjor som kännetecknade livet i förmoderna samhällen på fjärran orter. Tvärtom. Deras utgångspunkt för komparationer i tid och rum är oftast det våld som äger rum här och nu.   

  

 

Alan Page Fiske (1993) Structures of Social Life. The Four Elementary Forms of Human Relations. New York: The Free Press.

 

Tage S Rai & Alan P Fiske (2011) Moral Psychology is Relationship Regulation: Moral Motives for Unity, Hierarchy, Equality, and Proportionality. Psychological Review. Vol. 118/1: 57-75.

 

Alan Page Fiske & Tage Shakti Rai (2015) Righteous Violence. Hurting and Killing to Create, Sustain, End and Honor Social Relationships. Cambridge: Cambridge University Press.

 

 

Expanderar gängen i Västsverige?

Den 9/12 2021 presenterades Fastighetsägarnas slutrapport ”Så skapar vi socialt välmående bostadsområden”. I den ingår en rapport författad av Maria Wallin med titeln ”Den organiserade brottsligheten i Västsveriges utsatta områden”. I samband med presentationen uttalade sig Wallin för pressen och sa att ”.. de kriminella gängen växer i omfattning och makt, söker sig till nya områden och rekryterar allt yngre springpojkar och spanare.” (…) ”De är inne i en extrem expansion.” (GP 9/12 2021). Denna bedömning fick stor medial spridning och späddes på med rubriker som denna (GT 12/1 2022): ”Situationen blir bara värre och värre. Det är chockerande hur illa det är, säger sociologen Maria Wallin.”

 

Jag har läst rapporten och förgäves sökt efter uppgifter som kan styrka Wallins slutsats. Men jag har inte funnit några. Här finns helt enkelt inga data som kan ge besked om den gängrelaterade brottslighetens omfattning och utveckling över tid. Det är egentligen inte så märkligt eftersom hon inte har med några frågeställningar som skulle kunna belysa detta. Hon ställer inte några frågor om det, och får heller inte några svar om problemet ökar eller minskar. 

 

Hennes undersökning har ett annat fokus. Baserat på ett omfattande intervjumaterial med tjänstepersoner inom i huvudsak polis och socialtjänst beskrivs gängens verksamhet; deras struktur och funktion, hur de rekryterar, och den sociala påverkan de utövar på boendemiljö och barns/ungas uppväxtvillkor och livsvillkor i utsatta områden. Wallin ger i dessa delar både en sakkunnig historik och presenterar väl belysta aspekter av gängens typiska särdrag.  

 

Jag finner det mycket märkligt att en erfaren utredare uttalar kategoriska påståenden av detta slag. Inte bara därför att hennes egen utredning saknar empiriska belägg för sådana slutsatser, utan också för att det finns en hel del uppgifter som tyder på motsatsen; att gängbrottsligheten i Västsverige mött motstånd och försvagats. Det som pekar i den riktningen är bl.a. följande:

 

Enligt polisens statistik har skjutningarna och sprängningarna i polisregion Väst minskat under de senaste åren. Detsamma gäller antalet skadade till följd av skjutningar och i ännu högre grad dödade på grund av skjutningar.

 

Antalet män som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård i Västra Götaland har minskat sedan 2010 (Socialstyrelsens sjukvårdsstatistik). Även 2020 kan en minskning noteras. Denna trend korresponderar knappast med ”en extrem expansion” av gängbrottsligheten. 

 

Under senare år har två områden i Göteborg nedgraderats från särskilt utsatt till utsatt på NOA:s lista (Gårdsten och Tynnered/Frölunda). Dessutom har ett område helt avförts från listan (Rannebergen). Givet kriterierna för klassificeringen borde det rimligen innebära att de kriminella gängens påverkan på livet i dessa områden försvagats. 

 

I polisregion Väst finns/har funnits nio särskilt utsatta områden, belägna i lokalpolisområdena (lpo) Gbg-Nordost, Gbg-Hisingen, Gbg-Syd och Borås. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2021 kan bl.a. noteras att utsattheten för hot och misshandel har minskat i tre av fyra lpo, otryggheten vid utevistelse sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat i tre av fyra lpo, andelen som uppger att oron för brott påverkat livskvaliteten har inte ökat i något av områdena och förtroendet för polisens sätt att arbeta har ökat betydligt sedan 2017.

 

Under de senaste åren har polis och åklagare med stor framgång uppnått fler fällande domar mot gängkriminella, inklusive flera ledande personer. Antalet gängkriminella bakom lås och bom är idag större än någonsin tidigare.

 

Nämnda förbättringar har inte varit gratis. De är ett resultat av idogt arbete av engagerade personer inom olika myndigheter, den privata sfären och inom den ideella sektorn. 

 

Ett beslut och en satsning med betydande potential för positiv utveckling är Göteborgs stads satsning att få bort stadens särskilt utsatta områden till 2025, och i linje därmed det kommunala förvaltningsbolaget Framtidens ambitiösa strategi för utveckling av den fysiska och sociala miljön inom allmännyttan – en satsning som sammantaget uppgår till 11 miljarder. 

 

Jag anför inte dessa positiva exempel för att negligera de allvarliga problem som de kriminella nätverken utgör – i Västsverige liksom på andra håll i landet. Men jag åberopar dem för att bemöta utsagor om att ”situationen blir bara värre och värre”. Frågan om gängbrottslighet är en het politisk potatis. Det är inte omöjligt att den kan avgöra valutgången i höst. I det läget duger det inte med att larma utifrån magkänsla och anekdotisk argumentation. Fakta behöver läggas på bordet. Så att underbyggda lägesbilder kan presenteras och informerade beslut fattas.