Särskilt utsatta områden

För knappt ett år sedan publicerade NOA (nationella operativa avdelningen) inom polisen en uppmärksammad rapport om det svåra läget i 15 svenska bostadsområden. Dessa 15 kallas särskilt utsatta, och de utgör en delmängd av sammanlagt 53 identifierade utsatta områden. Dessa kännetecknas bl.a. av låg socioekonomisk status och kriminella gruppers påverkan på lokalsamhället. Invånarna i ett särskilt utsatt område upplever att det finns en potentiell hotbild från de kriminella grupperna, vilket skapar otrygghet och leder till en minskad benägenhet att anmäla brott och medverka i rättsprocessen. Enligt rapporten kan det även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare. Situationen är sådan att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Förtroendet för polisen uppges vara lågt. Särskilt utsatta områden kännetecknas även (i viss mån) av parallella samhällsstrukturer, extremism som kommer till uttryck i kränkningar av religionsfriheten och människors fri- och rättigheter, personer som reser till konfliktområden i andra länder för att delta i strid samt en hög koncentration av kriminellt belastade personer.

I en fotnot informeras läsaren att det inte är första gången som denna typ av problemtyngda områden varit föremål för analyser och samhällsinsatser. Hit hör 1990-talets storstadssatsning, LUA – lokala utvecklingsavtal gällande 23 stadsdelar i 15 kommuner och URBAN 15 som avsåg utvecklingsarbete i 15 stadsdelar i nio kommuner, initierat 2012. I rapporten nämns en del inslag i dessa satsningar. Men anmärkningsvärt nog använder inte NOA de brotts- och trygghetsdata som BRÅ tagit fram om URBAN 15-områdena. Överensstämmelsen mellan dessa och NOA:s 15 särskilt utsatta områden är stor. För Göteborgs del ingick fyra av NOA:s särskilt utsatta områdena i URBAN 15– gruppen (Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och N:a Biskopsgården). De två som tillkommit är Hammarkullen och Lövgärdet (plus att Biskopsgården även innefattar S:a Biskopsgården).

Det finns därför anledning att ta upp något av vad som framgår av BRÅ:s redovisning ”Brottsstatistik – och resultat från NTU – i URBAN 15-områden”. Hur ser det ut med exempelvis förtroendet för polisen? Först ska sägas att förtroendet för polisen inte minskar, sett till landet som helhet. 2015 var det 65 % som svarade att de hade stort/mycket stort förtroende för polisens sätt att utföra sitt arbete. Under perioden 2007 – 2015 var det bara år 2011 som ett lika högt värde uppnåddes. Eftersom urvalen i URBAN 15-områdena är små, redovisar BRÅ lite mer underbyggda svar i form av medelvärden för tre år. Andelen som 2015 uppgav att de hade stort/mycket stort förtroende för polisens sätt att utföra sitt arbete låg på 50 %. Det skiljer alltså 15 procentenheter jämfört med landet i stort. Över tid är det en viss minskning från värdet 53 % för 2007 – 2009. Är det lite, eller mycket? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag väljer att se det som halvfullt, och menar att det finns ett hyggligt stöd för polisen och dess arbete. Som jämförelse kan nämnas att 50 % med stort/mycket stort förtroende är högre än de riksgenomsnittliga förtroendesiffrorna för kungahuset, radio & tv, riksdagen, regeringen, bankerna och de politiska partierna, om man ska tro SIFO:s förtroendebarometer för 2016.

BRÅ redovisar också data om brottsutsatthet, oro och otrygghet. Så här ser bilden ut (alla kategorier för oro och otrygghet redovisas inte i min tabell).

	URBAN 15 område	URBAN 15 kommun	Riket
Utsatt för våldsbrott (2014)	7,7 %	7,8 %	6,1 %
Utsatt för egendomsbrott (2014)	14 %	11,1 %	9, 1 %
Mycket/ganska stor otrygghet vid utevistelse på kvällen i det egna området (2015)	45 %	20 %	15 %
Otrygghet som påverkar det egna beteendet (val av färdsätt, annan väg etc.) (2015)	7 %	4 %	3 %
Otrygghet som har stor påverkan på livskvaliteten (2015)	19 %	11 %	8 %

Som synes är skillnaderna stora. Särskilt vad gäller upplevd otrygghet. Här är siffrorna minst dubbelt så höga i URBAN 15–områdena (jämförda med riket). Beträffande utsatthet för brott är skillnaderna mindre, speciellt för våldsbrott, dvs. misshandel, hot och personrån. Sett över tid (2006 – 2014) har brottsutsattheten knappast ökat i URBAN 15–områdena. Men vi ska komma ihåg att urvalen här är små (treårs-urvalen utgör ca en tiondel av de årsvisa urvalen i URBAN 15–kommunerna). Siffrorna måste därför tolkas med försiktighet.

Vi kan problematisera och diskutera uppgifternas tillförlitlighet. Och vi kan tvista om tolkningar. Men enligt min mening är det bättre att utgå från det bästa vi har, än att som NOA nöja sig med vaga och tendensiösa beskrivningar, utan referenspunkter i tid och rum. Med det senare upplägget är risken stor att ogrundade och avsiktligt förvridna tolkningar sätts samman och sprids över världen. Då kan vi läsa ”sanningar” om 15 no-go-areas och vikingar som gett upp i alt-right-media i Trumps valkampanj, i Orbans Ungern och Erdogans Turkiet.

AB Volvo och kartellaffären (fortsättning)

I en intervju i GP den 19/11 framhåller vd Martin Lundstedt att Volvo är ett väldigt trovärdigt företag. Inblandningen i kartellbildningen (olaglig prissättning och manipulation av EU:s avgasregler) innebär dock att företaget behöver arbeta mer med trovärdigheten på kort sikt, menar han. Lundstedt beskriver avslöjandet och de rekordstora böterna som att företaget behövt komma till en förlikning med EU-kommissionen. Det ger intryck av att det hela handlat om en civilrättslig tvist mellan två parter, där Volvo gått med på en förlikning. Den beskrivningen är helt missvisande. Det handlar om böter, baserat på att Volvo erkänt att man brutit mot EU:s konkurrenslagar. Det som får Lundstedt att hänvisa till en förlikning är en form av ”straffrabatt” som finns i den aktuella lagen, och som tillkommit för att uppmuntra och belöna parter att ange sig själva och andra. Lagen innehåller också andra ”straffrabatter”, relaterade till hur villigt ett företag är att ”lägga pappren på bordet” och erkänna. Volvo erhöll 40 % + 10 % i bötesrabatt, men dömdes trots det till rekordstora böter på 6,4 miljarder kronor.

Volvo har i sina kommentarer också sagt att manipulationen av priser och avgasregler var något som skedde i Tyskland. Men det är inte hela sanningen. Kommissionär Vesthagen avslöjade den 19 juli 2016 att kartellen bildades i Bryssel i januari 1997, av ”senior managers” från företagens huvudkontor. Under de första sju åren drevs kartellen på denna nivå, i samband med att de höga cheferna träffades på mässor och konferenser. Först därefter (2004) organiserades kartellen på en lägre nivå och började hanteras av företagens dotterbolag i Tyskland. Frågan är vilken/vilka ”senior managers” från Göteborg som var drivande under de första sju åren, och vilken roll koncernchefen Leif Johansson spelade.

Kunder i Norden och i övriga Europa samlas nu för att organisera grupptalan mot Volvo och de andra fällda lastbilstillverkarna. Det talas om stämningar i miljardklassen. Det finns därför anledning att fortsättningsvis följa frågan. En ytterligare anledning är att EU-kommissionens beslut om Scanias roll i kartellbildningen lär komma inom en snar framtid. Då får vi se om Leif Östling, vd för Scania under de aktuella åren och numera ordförande för Svenskt Näringsliv, har rätt i sina bedyranden om att Scania agerat inom lagens råmärken.

Varför New York?

En aktuell tio tusenkronors fråga är hur gängvåldet ska stoppas. Många söker svaret i USA, allra helst i New York. Senast var det ”varumärkesdoktorn” Eva Ossiansson som i GP (2/11) refererade till ett lyckat Harlemprojekt. Tidigare har otaliga svenska studiegrupper rest till NY för att lära om ”broken windows” och ”nolltolerans”. Men ingen tycks ha ställt frågan vad NY egentligen kan lära oss om brottsbekämpning. Visst, staden har med framgång fått ned brottsnivåerna, från mycket höga nivåer. Men det har andra amerikanska storstäder också lyckats med, liksom storstäder i andra länder. Och hur ser det egentligen ut om man synar den amerikanska statistiken?

År 2015 hade NY 4,1 fall av dödligt våld per 100 000 invånare. I Sverige låg det på 1,13 (sett till hela landet). I storstäderna ligger det kring 1,5 – 2.0 per 100 000 invånare. Mindre än hälften jämfört med NY. Då ska man också tillägga att mord/dråp i USA i betydligt högre grad sker med skjutvapen. NY utmärks också av en hög nivå grov misshandel; 357 fall per 100 000 invånare. Det är betydligt högre än för motsvarande andra amerikanska storstäder. Även inom denna kategori tar skottskadorna större plats än för motsvarande skador i Sverige. Grov misshandel definieras i den amerikanska kriminalstatistiken som ”… en attack med syfte att tillfoga svåra eller grova kroppsskador.” Eftersom den svenska kriminalstatistiken inte längre särredovisar grov misshandel är det svårt att få fram en pålitlig jämförelsesiffra. Men Socialstyrelsens sjukvårdsdata visar att patienter som lagts in för vård på grund av övergrepp av annan person år 2014 uppgick till knappt 20 per 100 000 invånaren. Enligt NTU för 2015 kan antalet personer som sökte någon form av vårdkontakt för misshandel beräknas till 31 000, vilket skulle motsvara ca 315 fall per 100 000 invånare. Med reservation för svårigheterna att jämföra anmälningsdata och sjukvårdsdata kan man nog hävda att den grova våldsnivån i Sverige åtminstone inte är högre än den i NY.

NY har 408 poliser per 100 000 invånare. I Sverige finns det enligt EU-statistik 109 per 100 000 invånare. Svenska politiker och debattörer tävlar för tillfället om hur många fler som behövs i vårt land. 10 000 ytterligare är toppnoteringen. Men då har vi en bit kvar till NY-nivån. Som bekant har USA också många fängelsedömda. Genomsnittet för hela landet är 612 per 100 000 invånare (år 2014, personer över 18 år) Delstaten NY hör till dem med färre fångar. År 2014 fanns 337 fångar per 100 000 invånare (personer över 18 år). I Sverige låg motsvarande siffra på 44 per 100 000 invånare. Till den kriminalpolitiska bilden hör också svåra konflikter och djup misstro mot polisen från NY:s olika minoritetsgrupper. Konflikterna är så stora att den nuvarande borgmästaren Bill de Blasio gick till val på att stoppa polisens aggressiva metoder, och etablera goda förhållanden mellan polisen och stadens afro-amerikanska och latin-amerikanska grupper.

Vänd istället på steken. Det är högst troligt att vilken borgmästare som helst i en amerikansk storstad, eller delstat, skulle vara mycket nöjd om hen hade ansvaret för en stad med svenska våldsnivåer och med vårt antal poliser och vårt antal fångar. Det skulle betyda att stora delar av skatteintäkterna istället kunde styras över till andra eftersatta områden, som barnavård, fattigdomsbekämpning, sjukförsäkringar, utbildning etc. (Vissa amerikanska delstater lägger mer pengar på fängelser än på skolor och universitet)

Alltså; varför lära av dem som ligger sämre till, och som har större problem? Det gör vi normalt sett inte inom andra områden. Svenska delegationer åker inte till Frankrike för att studera trafiksäkerhet. Och ingen reser till Italien för att få idéer om hur byråkratin ska effektiviseras, eller till Grekland för att bli bättre på skatteindrivning. I Spanien sjunker nu ungdomsarbetslösheten, men ingen skulle komma på tanken att för offentliga medel skicka statliga och kommunala tjänstemän till Madrid för att fråga hur de har gjort.

Så varför har så många skattekronor hamnat i NY?

Invandringen har minskat brottsligheten i USA

I den amerikanska presidentvalskampanjen har Donald Trump kopplat ihop invandring och brottslighet på ett sätt som känns igen från nutida europeiska populistpartier. Hätska utspel och hetsande anklagelser om att mexikaner är våldtäktsmän och muslimer terrorister. Historiskt har annars den etniska dimensionen i den amerikanska debatten gällt skillnader mellan vitas och afro-amerikaners brottslighet. Men under 2000-talets första decennium började frågan om den latinamerikanska migrationen via Mexiko väcka allt större uppmärksamhet. Långt innan Trump äntrade den politiska scenen framfördes drastiska förslag om gränsförstärkningar, murar och jakt på illegala invandrare. Förslag som backades upp av en tvärsäker retorik om att invandring leder till ökad brottslighet. Aktuell forskning visar dock att sakförhållandet snarare är det motsatta. Första generationens invandrare är underrepresenterade i förhållande till USA-födda personer med USA-födda föräldrar. Resultaten gäller även för delstater och områden med hög grad av illegal invandring, vilket lett till att man talar om ”lationoparadoxen”. Skillnaderna är stora och effekten så stark att positiva grannskapseffekter har kunnat noteras. Problemtyngda och brottsbelastade områden utvecklas positivt och ”mår bättre” när andelen mexikanska immigranter ökar. För andra generationens invandrare går det dock något sämre, även om inte heller denna grupp är överrepresenterad för registrerad brottslighet. Det tycks snarare vara så att brottsbelastningen för denna grupp motsvarar nivån för befolkningen i stort. Eller annorlunda; brottsbelastningen tycks öka i takt med anpassningen till amerikanska samhällsförhållanden. Det ska även tilläggas att forskningen om invandrares brottslighet inte kunnat påvisa några signifikanta skillnader beroende på ursprungsland eller involvering i särskilda brottstyper. Vad är förklaringen till detta mönster? Faktorer som framhålls är bl.a. traditioner med sammanhållna familjer, stark arbetsetik och auktoritativ uppfostran med hög grad av föräldrakontroll. Andra bidragande orsaker kan vara snabb och enkel tillgång till arbetstillfällen. Den sämre utvecklingen för andra generationens invandrare kan förklaras av sociala utstötnings- och marginaliseringsprocesser som inverkar under ett mer långvarigt socialt etableringsförlopp, särskilt i ett ojämlikt och konkurrenspräglat samhälle med hög omvandlingstakt.

Robert Sampson är en av USAs ledande kriminologer. Han är professor i samhällsvetenskap vid Harvard University, och känd för att tillsammans med John Laub har åter-introducerat studier om kriminalitet sett ur ett livsförloppsperspektiv. Tillsammans mottog de the Stockholm Price in Criminology 2011. Sampson har även varit ansvarig för stora forskningsprojekt som gällt storstädernas socio-ekonomiskt utsatta områden och grannskapets effekter på brottsligheten. Han har också deltagit i den allmänna debatten, och då särskilt pekat på att invandringen till USA har en positiv snarare än negativ inverkan på brottsdrabbade områdens sociala utvecklingsförmåga. Här är en länk till en av hans populärvetenskapliga artiklar i ämnet:

http://prospect.org/article/immigration-and-americas-urban-revival