Varför New York?

En aktuell tio tusenkronors fråga är hur gängvåldet ska stoppas. Många söker svaret i USA, allra helst i New York. Senast var det ”varumärkesdoktorn” Eva Ossiansson som i GP (2/11) refererade till ett lyckat Harlemprojekt. Tidigare har otaliga svenska studiegrupper rest till NY för att lära om ”broken windows” och ”nolltolerans”. Men ingen tycks ha ställt frågan vad NY egentligen kan lära oss om brottsbekämpning. Visst, staden har med framgång fått ned brottsnivåerna, från mycket höga nivåer. Men det har andra amerikanska storstäder också lyckats med, liksom storstäder i andra länder. Och hur ser det egentligen ut om man synar den amerikanska statistiken?

År 2015 hade NY 4,1 fall av dödligt våld per 100 000 invånare. I Sverige låg det på 1,13 (sett till hela landet). I storstäderna ligger det kring 1,5 – 2.0 per 100 000 invånare. Mindre än hälften jämfört med NY. Då ska man också tillägga att mord/dråp i USA i betydligt högre grad sker med skjutvapen. NY utmärks också av en hög nivå grov misshandel; 357 fall per 100 000 invånare. Det är betydligt högre än för motsvarande andra amerikanska storstäder. Även inom denna kategori tar skottskadorna större plats än för motsvarande skador i Sverige. Grov misshandel definieras i den amerikanska kriminalstatistiken som ”… en attack med syfte att tillfoga svåra eller grova kroppsskador.” Eftersom den svenska kriminalstatistiken inte längre särredovisar grov misshandel är det svårt att få fram en pålitlig jämförelsesiffra. Men Socialstyrelsens sjukvårdsdata visar att patienter som lagts in för vård på grund av övergrepp av annan person år 2014 uppgick till knappt 20 per 100 000 invånaren. Enligt NTU för 2015 kan antalet personer som sökte någon form av vårdkontakt för misshandel beräknas till 31 000, vilket skulle motsvara ca 315 fall per 100 000 invånare. Med reservation för svårigheterna att jämföra anmälningsdata och sjukvårdsdata kan man nog hävda att den grova våldsnivån i Sverige åtminstone inte är högre än den i NY.

NY har 408 poliser per 100 000 invånare. I Sverige finns det enligt EU-statistik 109 per 100 000 invånare. Svenska politiker och debattörer tävlar för tillfället om hur många fler som behövs i vårt land. 10 000 ytterligare är toppnoteringen. Men då har vi en bit kvar till NY-nivån. Som bekant har USA också många fängelsedömda. Genomsnittet för hela landet är 612 per 100 000 invånare (år 2014, personer över 18 år) Delstaten NY hör till dem med färre fångar. År 2014 fanns 337 fångar per 100 000 invånare (personer över 18 år). I Sverige låg motsvarande siffra på 44 per 100 000 invånare. Till den kriminalpolitiska bilden hör också svåra konflikter och djup misstro mot polisen från NY:s olika minoritetsgrupper. Konflikterna är så stora att den nuvarande borgmästaren Bill de Blasio gick till val på att stoppa polisens aggressiva metoder, och etablera goda förhållanden mellan polisen och stadens afro-amerikanska och latin-amerikanska grupper.

Vänd istället på steken. Det är högst troligt att vilken borgmästare som helst i en amerikansk storstad, eller delstat, skulle vara mycket nöjd om hen hade ansvaret för en stad med svenska våldsnivåer och med vårt antal poliser och vårt antal fångar. Det skulle betyda att stora delar av skatteintäkterna istället kunde styras över till andra eftersatta områden, som barnavård, fattigdomsbekämpning, sjukförsäkringar, utbildning etc. (Vissa amerikanska delstater lägger mer pengar på fängelser än på skolor och universitet)

Alltså; varför lära av dem som ligger sämre till, och som har större problem? Det gör vi normalt sett inte inom andra områden. Svenska delegationer åker inte till Frankrike för att studera trafiksäkerhet. Och ingen reser till Italien för att få idéer om hur byråkratin ska effektiviseras, eller till Grekland för att bli bättre på skatteindrivning. I Spanien sjunker nu ungdomsarbetslösheten, men ingen skulle komma på tanken att för offentliga medel skicka statliga och kommunala tjänstemän till Madrid för att fråga hur de har gjort.

Så varför har så många skattekronor hamnat i NY?