Särskilt utsatta områden

För knappt ett år sedan publicerade NOA (nationella operativa avdelningen) inom polisen en uppmärksammad rapport om det svåra läget i 15 svenska bostadsområden. Dessa 15 kallas särskilt utsatta, och de utgör en delmängd av sammanlagt 53 identifierade utsatta områden. Dessa kännetecknas bl.a. av låg socioekonomisk status och kriminella gruppers påverkan på lokalsamhället. Invånarna i ett särskilt utsatt område upplever att det finns en potentiell hotbild från de kriminella grupperna, vilket skapar otrygghet och leder till en minskad benägenhet att anmäla brott och medverka i rättsprocessen. Enligt rapporten kan det även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare. Situationen är sådan att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Förtroendet för polisen uppges vara lågt. Särskilt utsatta områden kännetecknas även (i viss mån) av parallella samhällsstrukturer, extremism som kommer till uttryck i kränkningar av religionsfriheten och människors fri- och rättigheter, personer som reser till konfliktområden i andra länder för att delta i strid samt en hög koncentration av kriminellt belastade personer.

I en fotnot informeras läsaren att det inte är första gången som denna typ av problemtyngda områden varit föremål för analyser och samhällsinsatser. Hit hör 1990-talets storstadssatsning, LUA – lokala utvecklingsavtal gällande 23 stadsdelar i 15 kommuner och URBAN 15 som avsåg utvecklingsarbete i 15 stadsdelar i nio kommuner, initierat 2012. I rapporten nämns en del inslag i dessa satsningar. Men anmärkningsvärt nog använder inte NOA de brotts- och trygghetsdata som BRÅ tagit fram om URBAN 15-områdena. Överensstämmelsen mellan dessa och NOA:s 15 särskilt utsatta områden är stor. För Göteborgs del ingick fyra av NOA:s särskilt utsatta områdena i URBAN 15– gruppen (Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och N:a Biskopsgården). De två som tillkommit är Hammarkullen och Lövgärdet (plus att Biskopsgården även innefattar S:a Biskopsgården).

Det finns därför anledning att ta upp något av vad som framgår av BRÅ:s redovisning ”Brottsstatistik – och resultat från NTU – i URBAN 15-områden”. Hur ser det ut med exempelvis förtroendet för polisen? Först ska sägas att förtroendet för polisen inte minskar, sett till landet som helhet. 2015 var det 65 % som svarade att de hade stort/mycket stort förtroende för polisens sätt att utföra sitt arbete. Under perioden 2007 – 2015 var det bara år 2011 som ett lika högt värde uppnåddes. Eftersom urvalen i URBAN 15-områdena är små, redovisar BRÅ lite mer underbyggda svar i form av medelvärden för tre år. Andelen som 2015 uppgav att de hade stort/mycket stort förtroende för polisens sätt att utföra sitt arbete låg på 50 %. Det skiljer alltså 15 procentenheter jämfört med landet i stort. Över tid är det en viss minskning från värdet 53 % för 2007 – 2009. Är det lite, eller mycket? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag väljer att se det som halvfullt, och menar att det finns ett hyggligt stöd för polisen och dess arbete. Som jämförelse kan nämnas att 50 % med stort/mycket stort förtroende är högre än de riksgenomsnittliga förtroendesiffrorna för kungahuset, radio & tv, riksdagen, regeringen, bankerna och de politiska partierna, om man ska tro SIFO:s förtroendebarometer för 2016.

BRÅ redovisar också data om brottsutsatthet, oro och otrygghet. Så här ser bilden ut (alla kategorier för oro och otrygghet redovisas inte i min tabell).

	URBAN 15 område	URBAN 15 kommun	Riket
Utsatt för våldsbrott (2014)	7,7 %	7,8 %	6,1 %
Utsatt för egendomsbrott (2014)	14 %	11,1 %	9, 1 %
Mycket/ganska stor otrygghet vid utevistelse på kvällen i det egna området (2015)	45 %	20 %	15 %
Otrygghet som påverkar det egna beteendet (val av färdsätt, annan väg etc.) (2015)	7 %	4 %	3 %
Otrygghet som har stor påverkan på livskvaliteten (2015)	19 %	11 %	8 %

Som synes är skillnaderna stora. Särskilt vad gäller upplevd otrygghet. Här är siffrorna minst dubbelt så höga i URBAN 15–områdena (jämförda med riket). Beträffande utsatthet för brott är skillnaderna mindre, speciellt för våldsbrott, dvs. misshandel, hot och personrån. Sett över tid (2006 – 2014) har brottsutsattheten knappast ökat i URBAN 15–områdena. Men vi ska komma ihåg att urvalen här är små (treårs-urvalen utgör ca en tiondel av de årsvisa urvalen i URBAN 15–kommunerna). Siffrorna måste därför tolkas med försiktighet.

Vi kan problematisera och diskutera uppgifternas tillförlitlighet. Och vi kan tvista om tolkningar. Men enligt min mening är det bättre att utgå från det bästa vi har, än att som NOA nöja sig med vaga och tendensiösa beskrivningar, utan referenspunkter i tid och rum. Med det senare upplägget är risken stor att ogrundade och avsiktligt förvridna tolkningar sätts samman och sprids över världen. Då kan vi läsa ”sanningar” om 15 no-go-areas och vikingar som gett upp i alt-right-media i Trumps valkampanj, i Orbans Ungern och Erdogans Turkiet.