Vapenvila (Cease Fire)

Det verkar inte finnas något som biter på gängvåldet. I alla fall om man ska tro Thomas Ahlstrand, bitr. chefsåklagare i Göteborg. Och nog är det svårt att se ljusglimtarna. Åtminstone i det korta perspektivet. Men det finns exempel på satsningar som haft effekt. En av de mest välkända går under beteckningen vapenvila (cease fire). Ursprungligen var det ett projekt som startades i Boston 1996 av David Kennedy, kriminolog och polisforskare, då verksam vid Harvard University. Under årens lopp har det kopierats i många amerikanska storstäder, med lite olika dimensioneringar och betoningar av ingående element. Tillämpningarna har som regel haft en sak gemensamt; de har utvärderats av ledande kriminologer.

En viktig anledning till att ursprungsprojektet i Boston fick sådan spridning var de uppmärksammade positiva resultaten från en omfattande studie, finansierad av det amerikanska justitiedepartementet. Den visade att det dödliga ungdomsvåldet minskat med 63 %, att frekvensen av larm om skjutningar gått ned med 32 % och att antalet övergrepp med vapen utfört av ungdomar sjunkit med 25 %. Slutsatsen var att det dödliga ungdomsvåldet under projektperioden signifikant minskade i Boston, jämfört med andra amerikanska storstäder. Efterföljande forskning har både kritiserat och verifierat de positiva resultaten, bl.a. har tveksamheter framförts som gäller särskiljningen av projekteffekter i förhållande till den allmänna, kraftiga våldsminskningen under 1990-talet i USA.

År 2012 gjorde Anthony Braga och David Weisburd* en sammanfattande analys och utvärdering av tio utvärderingar av lika många projekt som tillämpat strategin med vapenvila (cease fire). Det ska sägas att det finns betydligt fler utvärderingar, men forskarna valde dessa baserade på stränga urvalskriterier om vetenskaplig kvalitet. Nio av de tio analyserade studierna visade på signifikanta positiva resultat i form av minskningar av gängrelaterade skjutningar i storleksordningen 35 – 65 %. Vad är det då som utmärker de här projekten, vilka är nyckelinslagen? Sammanfattningsvis kan följande aspekter ringas in:

·      Samverkan mellan rättsväsendets olika delar, kommunala förvaltningar och frivilligorganisationer

·      Lokalt fokus

·      Koncentration på en liten grupp brottsbenägna gängmedlemmar, ansvariga för merparten av det allvarliga våldet

·      ”Alla tillgängliga medel” – tillämpning av ett brett utbud av åtgärder, både piska (upptäcktsrisk och straff) och morot (erbjudanden och premiering)

·      Direkt kommunikation med målgruppen – genom brev, möten, samtal på gatan etc. – förmedling av budskapet att våldet inte längre tolereras och att samhället kommer att använda alla tillåtna medel för att stoppa det

·      Bred lokal områdesmobilisering – tillämpning av ett folkhälsoperspektiv med utbildningsinsatser som framhåller våldets skadeverkningar för individer, grupper och hela samhället

·      Inslag av medling genom ”avbrytare” (ofta personer med egen gängerfarenhet) eller andra betrodda personer, såsom präster

·      Juste, respektfullt och rättvist bemötande från rättsväsendets och andra myndigheters sida (ingen diskriminering), baserat på kunskap om att legitimitet och förtroende grundas på ”praktiserad rättvisa” (procedurell rättvisa)

Målgruppen utgjordes av unga män (15 – 25 år) med känd involvering i gängbaserat våld av samma typ som härjar bland gängen i våra särskilt utsatta områden. Här som där kan våldet dels härledas till konkurrens om marknader och intjänandemöjligheter, dels återföras på förhållanden som rör kränkningar, erkännande, status, respekt inom ramen för en maskulin ordning. Det utmärks också av sin cykliska karaktär, med perioder av intensifierat vedergällningsvåld. Trots att våldet för utomstående ter sig irrationellt, baseras de utvärderade projekten på ett teoretiskt antagande om att de unga männen och gängen agerar ändamålsenligt. Det är en rationalitet präglad av den livssituation de befinner sig i. Det förnuftsenliga antagandet innebär att de ses som mottagliga för rationella argument. Och det är också det som projekten kretsar kring: Kommunikation och åtgärder som å ena sidan gäller upptäcktsrisker, uteblivna lättnader, hårdare straff (en ofta förekommande term är ”fokuserad avskräckning”) i kombination med erbjudanden, uppmuntringar och belöningar som gäller skolgång, fortbildning, arbetsträning och jobb.  

Bragas och Weisburds sammanfattande utvärdering visar också ett par andra saker. Även om de kan konstatera starka belägg för påtagliga minskningar av gängbaserade skjutningar är det mer oklart vilka inslag det är som orsakar dessa reduceringar. Är det en effekt av ”fokuserad avskräckning” till följd av ökad polisnärvaro och tätt samarbete mellan rättsväsendets olika delar? Eller är det i första hand förändringar av det som brukar kallas tillfällesstruktur; mobiliseringen reducerar möjligheterna att begå brott samtidigt som legala alternativ görs tillgängliga? Eller kan den huvudsakliga effekten förklaras av att mobiliseringen innebär att områdenas kollektiva förmåga ökar, och att den kollektiva kapaciteten att bidra till det gemensammas bästa därmed växer och koordineras? Det finns med andra ord en rad väsentliga frågor som fortfarande söker svar. En annan iakttagelse är att projekten är sårbara över tid. Det är svårt att uppnå och bevara långsiktigt hållbara verkningar. Två orosmoment framträder; problem med finansiering och lockelsen att bredda syftet och inkludera flera målgrupper.

Vapenvila-programmens efterföljare drivs idag i många amerikanska storstäder. De koordineras av två nationella centra:

National Network for Safe Communities (vid John Jay College i New York), med David Kennedy, initiativtagaren till Boston-programmet, som föreståndare

https://nnscommunities.org

Cure Violence Health Model (vid University of Illinois at Chacago School of Public Health), har en mer renodlad folkhälsoprofil och leds av Gary Slutkin, epidemiolog

http://cureviolence.org

* Braga, Anthony & Weisburd, David (2012) The Effects of ”Pulling Levers” Focused Deterrence Strategies on Crime, The Campbell Collaboration.