Med anledning av Leonidas Aretakis bok ”Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia” och Johan Edmans recension av densamma i Respons 3/2022 har frågan rests om de repressiva inslagen i svensk narkotikapolitik kan härledas till de borgerliga partiernas makttillträde 1976, eller om sådana inslag fanns på plats redan i tidigare socialdemokratiska regeringarnas åtgärdsprogram. Nedan bidrar jag med några observationer och slutsatser som jag gjorde för snart 30 år sedan.
I min avhandling ”Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970” (1993) undersökte jag perioden 1954 – 1968, varunder den nutida svenska narkotikapolitiken etablerades. Efter omfattande allmän debatt och betydande utredningsarbete lade regeringen Erlander 1968 fram prop. 1968:7 ”om åtgärder mot narkotikamissbruk”, som riksdagen biföll. I huvudsak handlade det om införandet av en ny narkotikastrafflag, vårdens utformning och organisering, varusmuggling och förverkande av sprutor och kanyler. Straffen höjdes och nya gärningsformer kriminaliserades (i förhållande till den tidigare narkotikaförordningen).
I december 1968 lade s-regeringen fram det s k 10-punktsprogrammet (riksdagsbeslut under 1969), som innebar betydande steg i restriktiv/repressiv riktning, t ex användning av telefonavlyssning, höjda straff för grovt narkotikabrott, ökade resurser till polis och tull samt utvidgning av lagen om psykiatrisk tvångsvård till att även omfatta tillstånd inducerade av narkotikamissbruk. Men även andra satsningar initierades: ökade resurser för öppen och sluten vård, förstärkt informations- och upplysningsverksamhet och inrättandet av SNB (samarbetsorganet för narkotikamissbrukets bekämpande).
Två socialdemokratiska makthavare är i sammanhanget värda att särskilt uppmärksamma: rikspolischefen Carl Persson, f d statssekreterare i inrikesdepartementet, och Carl Lidbom, rättschef i justitiedepartementet, som blev ordf. för SNB. Persson samlade som rikspolischef i början av 1969 800 poliser i en stor offensiv mot narkotikabrottsligheten under mottot ”en landsomfattande mordutredning”. Lidboms engagemang gällde i hög grad insatser mot ”falska profeter” – opinionsbildare som inte tillräckligt tydligt betonade narkotikamissbrukets risker och skadeverkningar. Ett resultat av SNB:s arbete blev skriften ”Fakta om narkotika och narkomani”.
Under åren 1968 – 69 spikades den nutida svenska narkotikapolitiken, i regi av en socialdemokratisk regering. Det var en period som enligt Nils Bejerot kännetecknades av en ”extra restriktiv narkotikapolitik”. Det bör dock noteras att Anders Kassman i sin avhandling ”Polisen och narkotikaproblemet. Från nationella aktioner mot narkotikaprofitörer till lokala insatser för att störa missbruket” (1998) ger en annan klassificering: den avvaktande perioden 1968–79 jämfört med den restriktiva perioden 1980 och framåt.
