tisdag 17 december 2019

Min icke-medverkan i rapporten ”Går det att lita på BRÅ?”


Jag har varit medlem i BRÅ:s vetenskapliga råd sedan 2007. Under den tiden har landet haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, myndigheten har haft flera generaldirektörer, polismyndigheten – liksom andra myndigheter som BRÅ samarbetat med – har haft olika chefer, på justitiedepartementet liksom på BRÅ har personal kommit och gått. Så har det också sett ut decennierna dessförinnan. Ändå påstår Stefan Holgersson m.fl. i rapporten ”Går det att lita på BRÅ?” att myndigheten präglas av politisk och ideologisk bias, vidmakthållen av korruptionsliknande band mellan den politiska maktens utövare och chefer på BRÅ. Härutöver hävdas att BRÅ är under stark ideologisk påverkan av kriminologerna vid SU och att en auktoritär myndighetsstyrning har skapat en tystnadskultur vid myndigheten. Envar bör läsa rapporten och ta ställning till de belägg som åberopas, tolkningarna som görs och slutsatserna som dras. För egen del vill jag bidra med att berätta varför jag valde att inte låta mig intervjuas.

När jag per telefon tillfrågades om medverkan och fick en kort beskrivning av projektet, bad jag om kompletterande uppgifter. Jag ville informera mig om syfte, problemställningar, metod, teorianknytning etc. – sådant som normalt finns i en forskningsplan. Jag fick per mail följande svar (inklippt från mail per 2019-10-22):

”Det andra projektet handlar om organisationsforskning och hur man kan öka tilliten för myndigheter. Där krävs inget etiktillstånd. Det är inom det senaste projektet som jag, tillsammans med Ossian Grahn (forskningsassistent) och Malin Wieslander (fil dr vid Linköpings universitet) skriver en rapport. Ossian har varit forskningsassistent ett år och medverkat i doktorandkurs i etik. Malin Wieslander har forskat en hel del på polisen och skrivit bland annat "Den talande tystnaden". Hon, liksom jag, är van att hantera och skydda intervjupersoners identitet. 

Vid intervjuerna styr du vilken väg samtalet tar och jag ställer frågor för att förstå det du berättar. När telefonintervjun genomförts får du en text där du kan läsa, ändra och återta vad det står i text. Även om du sagt en sak vid intervjun behöver det således inte stå med i texten. Och du kan i efterhand komma på saker som du vill lägga till. Det är din ståndpunkt/uppfattning som vi vill fånga. 
Vänliga hälsningar 
/Stefan Holgersson” 

Jag avböjde medverkan eftersom informerat samtycke förutsätter att intervjupersonerna ges utförlig information innan de bestämmer sig för att delta i en undersökning. 

När jag nu läst rapporten förstår jag varför mina e-postlistor från GU under oktober/november begärts ut för granskning (se också rapporten s 19 för motiven till varför e-brevtrafiken begärts ut). Holgersson m.fl. ville på denna väg få tillgång till uppgifter som de inte fick när jag sa nej till att intervjuas. Eventuellt sökte de även efter spår på mailkonversation mellan mig och andra som också avstått medverkan. Det är, vågar jag påstå, ett ovanligt och udda förfaringssätt för insamling av data till ett forskningsprojekt. 

Det som upprör mig mest när det gäller rapportens beskrivning och värdering av vetenskapliga rådets insatser är de felaktigheter och insinuationer som luftas. På s 55 påstås t ex att fyra av sex ledamöter i det vetenskapliga rådet är professorer/gästprofessorer på kriminologiska institutionen vid SU eller/och har arbetat vid BRÅ. Detta ska visa BRÅ:s starka anknytning till nämnda institution. Såvitt jag vet är det bara en, möjligen två, som har haft en sådan anställning. Tre av oss har däremot under senare decennier ägnat tid och kraft åt att bygga upp kriminologiämnet vid andra lärosäten. En kriminologi som inte går i någons ledband. Vilka rådsmedlemmar som under årens lopp har arbetat vid BRÅ eller haft andra BRÅ-uppdrag vet jag inte. Det sägs också att rådens nuvarande bemanning väcker frågor gällande en stark anknytning till det socialdemokratiska partiet. Har Holgersson m.fl.  undersökt rådsmedlemmarnas politiska preferenser och tillhörighet? Jag betackar mig för denna typ av kränkande antydningar om att mina insatser som professor i sociologi med kriminologisk inriktning skulle styras av sådana bindningar.

Eftersom den undersökta perioden omfattar den tid då professor Per-Ole Träskman, vid Lunds universitet och nestor inom nordisk straffrättsforskning, var verksam inom BRÅ:s vetenskapliga råd (han avled under sommaren 2019) vill jag å hans vägnar kraftfullt tillbakavisa alla förtäckta beskyllningar om att han skulle ha låtit sig styras av andra forskare eller av partipolitiska påtryckningar. Det är ynkedom och skam att påstå något som kan tolkas i den riktningen.

  





tisdag 3 december 2019

Brottsligheten minskar stort bland utlandsfödda niondeklassare


Ungdomsbrottsligheten minskar generellt sett. Belägg för denna nedgång kan bl.a. hämtas från BRÅ:s skolundersökningar, med en tidsserie för åren 1999 – 2017. Frågor om social situation, familjeförhållanden, skolerfarenheter, kamratrelationer och fritidsaktiviteter har vartannat eller vart tredje år ställts till ett representativt urval av niondeklassare (15 år). Även uppgifter om deltagande i brott efterfrågas, och enkäten innehåller också frågor om elevernas och föräldrarnas födelseland. Frågorna har anonymt besvarats av mellan 4.200 och 7.400 elever och svarsfrekvensen över tid har varierat mellan 87 % och 69 %. För att utröna om ungdomsbrottsligheten har förändrats på samma sätt för elever med invandrarbakgrund som för elever med inhemsk bakgrund har tre forskare* nyligen undersökt och jämfört utvecklingen för fyra grupper av elever:

1)    Inrikes födda med två svenskfödda föräldrar
2)    Inrikes födda med en utlandsfödd förälder
3)    Inrikes födda med två utlandsfödda föräldrar
4)    Utrikes födda 

Resultaten visar att den självrapporterade totala brottsligheten minskat över tid för samtliga grupper. Den genomsnittliga minskningen för varje 2,5 årsperiod låg i intervallet mellan 4,3 % (inrikes födda flickor med två svenskfödda föräldrar) till 19,6 % (utrikes födda pojkar). Minskningen för utrikes födda pojkar var betydligt större än för inrikes födda pojkar med två svenskfödda föräldrar, och den var särskilt påtaglig under den senare delen av perioden. Däremot fann forskarna inga signifikanta skillnader när man beaktade de utlandsfödda elevernas olika ursprungsområden.

Sett till andelen elever som svarat att de begått något brott ligger andelen inrikes födda elever med en invandrad förälder något högre än de övriga grupperna. Så här ser rangordningen ut med år 1999 som utgångspunkt (andelen år 2017 inom parentes):

-       Inrikes födda med en utlandsfödd förälder 66,5 % (49,4 %)
-       Inrikes födda med två utlandsfödda föräldrar 65,0 % (39,1 %)
-       Inrikes födda med två svenskfödda föräldrar 63,1 % (42,4 %)
-       Utrikes födda 62,3 % (33,5 %)

När det gäller olika typer av brott kan konstateras att samtliga preciserade typer minskar (stöld, skadegörelse och våld). Mellan åren 2015 och 2017 ser vi dock en märkbar ökning för våld bland inrikes födda elever med en invandrad förälder, och – för samma brottstyp – en något mindre ökning för inrikes födda elever med två svenskfödda föräldrar.

Forskarna refererar till andra europeiska studier med samma upplägg (självrapporterade svar på enkätfrågor) som påvisar likartade resultat. Förklaringar som framhållits som tänkbara för minskad ungdomsbrottslighet är ökat bejakande av konformitet, t ex stigande motivation att jobba hårdare i skolan, samtidigt som attityderna till brott och problembeteenden (t.ex. alkoholkonsumtion) har ändrats i mer negativ riktning. Andra förhållanden gäller föräldragenerationens strängare sociala kontroll av sina barn och en radikal förändring av fritidsvanorna med IT:s spridning. 
På sedvanligt sätt diskuterar forskarna svagheter och invändningar mot studiens resultat. En sådan är att andra studier visat att utlandsfödda ungdomar tenderar att underrapportera sin involvering i brottslighet. Det är en brist som har betydelse för nivån av uppgivna brott som begåtts, men som – om underrapporteringen är konstant – inte påverkar utvecklingen över tid. En annan reservation gäller urvalets representativitet, särskilt när svarsfrekvensen sjunker. Detta giltighetsproblem blir särskilt överhängande om det rör sig om ett selektivt bortfall; om det finns skäl att förmoda att de uteblivna svaren kommer från en grupp vars svar kraftigt avviker från svarsgruppens. Skolkare är ett exempel på en undergrupp som kan förmodas ha en högre risk att begå brott.

Under hösten publicerade BRÅ en PM om nordisk forskning från åren 2005 – 2019 på temat brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund.** I denna redovisas och diskuteras bl.a. norska och danska enkätundersökningar till skolelever. I dessa noteras i flera fall samma trend som i den svenska skolundersökningen: minskad brottslighet bland elever med invandrarbakgrund. I en avslutande diskussion om dessa resultat framhålls det ökande bortfallet samt att det visats att det är större för elever med utländsk bakgrund. Det skulle kunna tyda på en polarisering bland elever inom denna grupp. De som deltar i skolundersökningarna är i allt mindre grad brottsaktiva – och elever födda utomlands och svenskfödda elever med två utlandsfödda föräldrar har i mindre grad brottserfarenhet än elever med svensk bakgrund. Å andra sidan återfinns de mest brottsaktiva eleverna i ökad omfattning i det bortfall som ökat över tid.


*Zoran Vasiljevic, Robert Svensson & David Shannon (2019) “Immigration and crime: a time-trend analysis of self-reported crime in Sweden 1999-2017”, Nordic Journal of Criminology.


**BRÅ PM (2019) Nordiska studier om brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund. En kartläggande litteraturöversikt av publicerad forskning 2005 – 2019.