tisdag 27 augusti 2019

Knivvåldet i Gbg och VG-regionen


Tidigare i somras – i samband med debatten som följde på de två fallen av dödligt knivvåld i Gbg – uppgav överläkare Louis Riddez vid Karolinska Universitetssjukhuset i Sthlm att han noterat en ökning av antalet patienter som inkommit med icke-dödliga knivskador. Även analytiker vid NOA antydde att knivvåldet ökat. Jag har nu av VG-regionens statistikkontor fått uppgifter om vårdkontakter pga av skär- och stickskador i Gbg och VG-regionen. Statistiken avser personer som sökt vård genom akutmottagningar vid sjukhusen eller som inkommit på annat sätt. Så här ser det ut:

Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i Gbg














Antalet vårdkontakter är fler än antalet patienter, dvs. en och samma person kan under samma år ha mer än en vårdkontakt för skär- och stickskador. Vi ser en relativt kraftig ökning från 2017 till 2018. I materialet finns även uppgifter om hittillsvarande vårdkontakter under 2019. Det rör sig om 17 vårdkontakter, vilket antyder att siffrorna för 2019 kan komma att ligga i nivå med 2018 års siffror. Den streckade trendlinjen visar att den genomsnittliga nivån för hela perioden 2011 – 2018 ligger konstant på knappt 30 vårdtillfällen per år. Den årsvisa variationen pendlar mellan 20 till 37 vårdtillfällen per år. 

 Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i VG-regionen














Här har vi en något längre tidslinje – elva år. Utvecklingen i regionen under senare år överensstämmer med utvecklingen för vårdtillfällen vid sjukhusen i Gbg, vilket knappast är överraskande då dessa ger vård till merparten patienter inom regionen. Den streckade trendlinjen visar på en liten minskning sett till hela perioden 2008 – 2018, med en genomsnittlig nivå på ca 80 vårdtillfällen per år. Ökningen under senare år – från bottennoteringen 2014 till och med 2018 innebär dock en fördubbling av antalet vårdkontakter.

Preciserade data visar föga överraskande på en dominans för män. För hela perioden svarar de för ca 88 % av vårdkontakterna och kvinnorna för ca 12 % (gäller VG-regionen). Andelen kvinnor är något högre i Gbg – 15 % kvinnor och 85 % män. Ökningen under senare år gäller främst mäns skador. Även antalet kvinnor som sökt vård har ökat, men i mindre grad.

När det gäller ålder är skadefrekvensen högst inom intervallet 25–44 år, följt av intervallet 18–24 år. Det gäller både VG-regionen och Gbg, och det gäller för både män och kvinnor. Den relativt stora ökningen år 2018 gäller i första hand män i intervallet 25–44 år (ökning från 27 till 49 fall i VG-regionen) och därefter män i intervallet 18–24 år (ökning från 23 till 32 fall). Mönstret är detsamma i Gbg, men med lägre antal.

Om vi antar att gärningspersonen i merparten fall är ungefärligt jämnårig med offret kan vi säga att knivvåldet över tid, inklusive den ökning vi noterar under senare år, är vanligast bland män i åldrarna 25–44 år, följt av män i åldrarna 18–24 år. Om vi därtill antar att knivvåldet följer samma mönster som misshandelsbrotten kan vi förmoda att det ökade knivvåldet primärt avser övergrepp som sker på offentlig plats. 




måndag 12 augusti 2019

Ansiktsigenkänning inom brottsbekämpningen


Den välkände sociologen Amitai Etzioni tar i en artikel i tidningen The Hill (specialiserad på händelser i Washingtons politiska centra) upp frågan om användningen av datorprogram för ansiktsigenkänning. En intensiv debatt pågår om denna typ av övervaknings-/identifieringsteknik ska tillåtas, åläggas restriktioner eller om den ska förbjudas. Regionalt och lokalt har förbud och moratorier införts, och nu nagelfars frågan av både demokrater och republikaner på nationell nivå. Argumenten mot användning handlar främst om ingrepp i den personliga integriteten – att människor inte längre kan garanteras anonymitet i det offentliga rummet. Detsamma gäller bilder och videoklipp som människor publicerar som offentliga på sociala medier. En annan typ av motstånd tar fasta på att programmen har svårt att identifiera personer med mörk pigmentering, vilket ökar risken för ”falska positiva” (oskyldiga misstänks och grips). I förlängningen av denna invändning möter vi de återkommande anklagelserna om att polisen och andra rättsvårdande enheter präglas av rasistiska fördomar och etnisk partiskhet. De som pläderar för användning av tekniken framhåller dess potential att förhindra brott och terrorangrepp, att ge underlag för snabba gripanden och att förbättra uppklaringen av brott. Den springande punkten är om användningen av datoriserad identifiering via ansiktsbilder svarar mot kriterierna i den amerikanska konstitutionens fjärde tillägg, som skyddar medborgare från ”unreasonable searches and seizures”. Den lagenliga bedömningen handlar till syvende och sist om det i tillräckligt hög grad gagnar det allmänna intresset samtidigt som intrånget i människors personliga liv bedöms vara litet. En viktig tillkommande komponent gäller organisation, tillämpning och tillsyn av tillämpningen. Om dessa villkor uppfylls finns inget konstitutionellt hinder, hävdar Etzioni. Han menar också att det innebär ett mindre ingrepp än DNA-tester och vanligt förekommande säkerhetskontroller på flygplatser. Man kan förstås invända att dessa inte kommer att ersättas av den nya tekniken, varför införandet innebär en ökning av den sammantagna arsenalen av kontrollinstrument och övervakningsinsatser som riktas mot medborgarna. 

För svenskt vidkommande kan det vara av intresse att följa den amerikanska debatten om utvecklingen och tillämpningen av denna nya digitala teknik. Avgränsat till brotts- och terrorbekämpning ges vi också möjligheter till granskning via ”naturliga experiment” – på vilka sätt kommer omfattning och tillämpning i demokratiska stater att skilja sig från d:o i diktaturer som Kina? Vilken kraft har det konstitutionella skyddet av den personliga integriteten när problemen pockar och tekniken lockar?