onsdag 24 april 2019

Husarrest med fotboja


Justitieminister Morgan Johansson har annonserat nya åtgärder för att motverka rekryteringen till kriminella gäng. Det gäller införandet av husarrest i kombination med elektronisk fotboja. Tanken är att tonåringar ska kunna åläggas ”utegångsförbud” från hemmet under kvällar/nätter och helger. Syftet är att införa en reaktionsform som håller unga som anträtt brottets bana borta från kriminella miljöer. Förslaget är under beredning, varför detaljerna ännu så länge är oklara.

Idén är ingalunda ny. Den introducerades i USA under president Clintons styre på 1990-talet. Sedan dess har den, med lite olika utformning, använts i stor skala. Skillnaden mot det förslag som den svenska regeringen nu skissar på är att utegångsförbuden (curfew) i USA ofta gäller generellt för tonåringar under en viss ålder inom ett visst område vid vissa tider på dygnet, och att restriktionen inte är förenad med fotboja som kontrollinstrument.

Vad vet man då om utegångsförbudens verkningar? Är det ett effektivt medel för att minska ungdomsbrottsligheten? Den mest omfattande och systematiska utvärdering som gjorts är från 2016 och utförd inom ramen för Campbell Collaborations program och standard för vägledande utvärderingar. *

Forskarna fann drygt 7 000 titlar/abstracts med eventuell relevans för ämnet. En initial screening resulterade i 100 arbeten med potential att besvara frågan om utegångsförbudens effektivitet. Efter en fulltextgenomgång avgränsades 12 studier som lämpliga, sett till formulerade inkluderings- och metodkrav. För att komma med måste studien ha testat effekterna av utegångsförbud som gällt ungdomar generellt under en viss ålder i ett visst område. Den måste ha utvärderat effekter i form av kriminellt beteende eller utsatthet för brott. Slutligen fordrades att utvärderingen var utformad så att effekten under tiden för utegångsförbudet kunde fastställas och jämföras med en baslinjeperiod utan förbud. Effekter under baslinjeperioden och effekter för vuxna fungerade som kontrollvariabler.

Resultaten visar att utegångsförbud för ungdomar är en ineffektiv metod för att reducera brott och brottsutsatthet. Den genomsnittliga effekten för ungdomsbrott under utegångsförbudets timmar var svagt positiv, dvs. indikerade en svag ökning av antalet brott under denna tid på dygnet, medan den i stort var lika med noll sett till dygnets alla timmar. Effekterna var dock icke-signifikanta (skillnaderna var så små att slumpens inverkan inte kunde uteslutas). På samma sätt var brottsutsattheten opåverkad av införandet av lokala förordningar om utegångsförbud.

Forskarna upplyser dock om att de granskade utvärderingarna lider av olika begränsningar och brister, varför de rekommenderar att det görs ytterligare utvärderingar innan man helt kan förkasta utegångsförbud som åtgärd för att minska ungdomsbrottsligheten. Samtidigt understryker de två saker: 1) frånvaron av påvisbara belägg för att utegångsförbud fungerar talar för att åtgärden i bästa fall har en liten effekt och att den därför inte är en meningsfull insats för att motverka ungdomsbrottslighet och social oordning; 2) andra studier har visat att anledningen till att utegångsförbud inte fungerar är att mycket av ungdomsbrottsligheten sker under dagtid, under timmarna före och efter skoltid samt att underbemannade polisstyrkor har annat att göra än att se till att utegångsförbuden efterlevs.

Den sista invändningen kan bortses ifrån om det blir kriminalvården som via fotboja ska övervaka efterlevnaden. Men även denna insats har en prislapp. Beträffande huvudfrågan: Det är knappast troligt att effekten blir mer påtaglig om husarresten/utegångsförbudet används selektivt – om ingripandet riktas mot tonåringar som redan har börjat begå brott.

David Wilson, Charlotte Gill, Ajma Olaghere & David McClure (2016) Juvenile Curfew Effects on Criminal Behavior and Victimization.

För mer info om Campbell Collaborations verksamhet och deras utvärderingar av åtgärdsprogram inom olika områden – se www.campbellcollaboration.org

torsdag 18 april 2019

Knivvåldet i England


I Sverige handlar dagens kriminalpolitik främst om gängskjutningar. I England handlar det om knivvåld. Efter en nedgång i början av 2010-talet har det ökat kraftigt sedan 2014. Det går att utläsa från olika redovisningar: kriminalstatistik, offerundersökningar och antal vårdade vid sjukhus. Vanligast är det i samband med misshandel, rån och våldtäkter, men dödligt våld med kniv har också ökat. År 2015 hade England/Wales 185 mord med kniv; 2018 hade det ökat till 285 (den högsta nivån sedan 1946). London är särskilt drabbat, med mer än dubbelt så många fall per invånare jämfört med andra regioner. Knivvåldet är inte ett utpräglat ungdomsfenomen, men ca var fjärde offer är mellan 18–24 år, och var fjärde som drabbas är etniskt svart (afrikanskt eller västindiskt ursprung), vilket är en kraftig överrepresentation.

Förklaringarna som dryftas är många och skiftande. Allmänna ekonomiska nedskärningar och ökad ojämlikhet lyfts fram. Fattigdom och utsatta områden är ett tema som känns igen från den svenska debatten, liksom gängrivalitet och konkurrens om knarkförsäljning. Neddragningar inom polisen sedan 2010 och en mycket kraftig minskning av antalet genomförda ”stops and searches” sedan samma år (nästan en fyrfaldig minskning) framhålls också. En annan omständighet som nämns är den kraftiga ökningen av temporärt avvisade och permanent utestängda skolelever (disciplinåtgärder mot bråkiga elever). Hip hop kulturens destruktiva inslag ges också en del av skulden – och då särskilt en våldsbejakande rapvariant kallad UK drill.

Vad görs och vilka särskilda åtgärder föreslås? På politisk nivå debatteras anslagsnivåer och krav på fler poliser. Detsamma gäller en återgång till mer offensiva polismetoder med fler genomförda ”stops and searches”. Säkerhetsteknologiska lösningar i form av passersystem och metalldetektorer blir vanligare. Straffen har skärpts för våldsbrott generellt, men särskilt för knivvåld. Gärningspersoner under 18 år blir dock fortfarande främst varnade och erbjuds sociala insatser. 

Ur brottspreventiv synvinkel är den mest intressanta satsningen det initiativ som tagits av Londons borgmästare Sadiq Khan. Han har öppnat för införandet av den skotska modellen ”Violence Reduction Unit” – en samverkansmodell med tydlig folkhälsoprofil. Den har med framgång utvecklats i Skottland sedan 2005, då den introducerades som ett svar på ökat dödligt våld (Glasgow kallades då Europas ”mordhuvudstad” av WHO). I grunden är det en tillämpning av den amerikanska modellen ”Cure Violence”, utvecklad i Chicago. Ett viktigt inslag i den skotska modellen är det arbete som utförs av ”navigatörer” (Navigators) – volontärer som arbetar på och i samarbete med de sjukhus som tar emot våldsskadade patienter. Deras uppgift är att ta kontakt och erbjuda stöd och hjälp. Insatserna omfattar också anhöriga som är i behov av omedelbar assistans och mer långsiktig hjälp. ”Navigatörernas” arbete utgår från konceptet ”läraktigt ögonblick” (teachable moment). Det som hänt ses som en möjlighet till förändring – ett tillfälle att ändra på saker för att undvika framtida våld. Mottot för ”Violence Reduction Unit” är: Violence is preventable – not inevitable (Ung. våld kan förebyggas, det är inte ofrånkomligt).

Läs gärna mer om Violence Reduction Unit – www.actiononviolence.org 


onsdag 10 april 2019

Akutvård för våldsskador

Människors brottsutsatthet kan mätas på olika sätt. Den äldsta och vanligaste metoden är att använda statistik över anmälda brott. En alternativ modell är att fråga ett representativt urval av befolkningen om deras utsatthet, otrygghet, oro, förtroende för rättsvårdande myndigheter m.m. En tredje möjlighet är att undersöka i vilken utsträckning människor söker vård för våldsskador. Varje informationskälla har sina begränsningar. Den första förutsätter att brotten anmäls. Den andra missar barn och tonåringar under 16 år samt personer som av olika anledningar inte kan nås på en hemadress. Den tredje ger enbart upplysningar om utsattheten för mer allvarligt våld – sådant som kräver att man söker akut sjukhusvård för det.

För att studera den senare typen av våld behöver man sjukvårdsdata. Jag har genom förnämlig service från VG-regionens statistikenhet fått tillgång till data om personer som sökt akutvård för ”övergrepp av annan person” (diagnoserna X85 – Y09) åren 2015 – 2018, fördelat på Storgöteborgs lokalpolisområden. Dessa är Nordost, Hisingen, Syd, City och Kungälv-Ale. Områdena är tillräckligt stora för att medge nedbrytning på kön och ålder ((0-14 år, 15-24 år, 25-44 år och 45 och äldre). Därmed får vi en mer detaljerad bild. Av nämnda områden har Nordost fem särskilt utsatta områden, Hisingen och Syd har vardera ett.

Personer i åldersintervallet 24-44 år är mest utsatta i Nordost, Hisingen och City. I Syd och Kungälv-Ale är kategorin 15-24 år mest utsatt. Flickors/kvinnors utsatthet varierar, men är genomgående högre än förväntat i alla områden (andelarna ligger på 39 % – 45 %). Som jämförande referensvärde har jag använt uppgifter från NTUs mätning om brottsutsatthet, som visar att kvinnors andel av dem som sökt någon form av vård för misshandel 2017 var 36 %. Antalet utsatta barn är relativt få, men andelen flickor bland dem är 45 % eller mer.

Åtskilliga personer har mer än en vårdkontakt per år. Kvinnor i Nordost och Hisingen har i genomsnitt fler vårdtillfällen per år än män. I övriga områden är det jämnt eller viss övervikt för män (Kungälv-Ale). Barn (0-14 år) har betydligt fler vårdkontakter per person än äldre. I två områden har barn under åren 2015 – 2018 i genomsnitt så mycket som 4 eller fler vårdkontakter per år.

Sett över tid kan följande tendenser noteras: i Nordost minskar utsattheten för ålderskategorin 15-24 år från och med 2016. Motsvarande minskning har också Hisingen år 2018. I Syd ökar andelen utsatta kvinnor från 2015, och i City kan samma sak observeras från 2016. Våldsutsattheten bland äldre ökar i Nordost och i City. Trenden i Kungälv-Ale är genomgående positiv med minskad utsatthet för både män och kvinnor från och med 2016.

Mycket av brottsdebatten handlar om gängkriminaliteten och därmed om unga män som gärningspersoner och offer. Sjukvårdsdata om utsatthet för våld som krävt akutvård visar dock att våldet har en delvis annan utbredning. Framför allt kommer barns och flickors/kvinnors utsatthet i blickfånget. Även våld mot äldre synliggörs tydligare än vad som annars är vanligt. Det talat för att samhällets förebyggande och ingripande åtgärder måste ha en större bredd – och inkludera flera olika aktörer – än vad som ryms i den politiska kravlistan om gängbekämpning i särskilt utsatta områden. 

måndag 8 april 2019

”Våldisering” – en process som skapar våldsbrottslingar

 
Niklas Wahlöf på DN recenserade nyligen Netflix dokumentärserie ”I am a killer”, som belyser tio sorgesamma levnadsöden. Tio mördare som berättar om sin uppväxt, sina brott, offren, livet i fängelset, i en del fall väntan på avrättningen osv. Monotont och dystert. Wahlöf fäster sig bl.a. vid likheten i uppväxter: frånvarande eller våldsamma fäder, mammor som slog, föräldrar som skickade iväg barnet, ingen kärlek, ingen omtanke. Försummade barn, eller i värsta fall föraktade barn. Vad blir det för personer? frågar Wahlöf. Jag citerar hans svar: 

”Det blir personer så besvikna på livet att de inte bryr sig om döden. Som åtta år gamla bestämmer sig att aldrig mer gråta, aldrig mer lita på någon, ständigt beredda på att bli svikna. Som tar varje liten framgång, för resten av livet, som en ödets nyck eller någon annans misstag, vartenda beröm som ett sätt att manipulera. Lyckas de bygga ett socialt liv är de ensamma inombords. Aldrig klarar de en relation, alltid skäms de över sin värdelöshet. Och gör allt för att tappa kontrollen – med alkohol, droger, våld, vad som helst för att slå sönder tillvaron. För det är bekant.”

Den beskrivna socialiseringsprocessen är känd från social-psykologisk forskning. En som särskilt uppmärksammat våldets roll i den process som skapar farliga våldsbrottslingar är Lonnie Athens, som intervjuat många mördare och grova våldsbrottslingar i amerikanska fängelser. Baserat på deras berättelser har han utvecklat en teori om violentization (”våldisering”) – en process som baseras på våldsam socialisation. Så här ser processen ut i sammanfattning:


Lonnie H. Athens (2017) The Creation of Dangerous Violent Criminals(2:nd ed.) New York: Transaction Publishers.