Under de två senaste decennierna har brott mot välfärdssystemen uppmärksammats alltmer; av utbetalande myndigheter, av lagstiftaren och i den offentliga debatten. Genom bidragsbrottslagen 2007 avskildes oegentligheter gällande bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personliga ändamål som utbetalas av statliga myndigheter, kommuner och arbetslöshetskassor i en särskild strafflag. För att räknas som brott krävs att handlingen skett med vett och vilja, eller att man agerat uppenbart vårdslöst eller slarvigt. Under senare delen av 2010-talet fick begreppet välfärdsbrott allmän spridning, och det var ett av nyorden i svenska språket 2018. Med detta begrepp vidgades bidragsbrottens aktörskrets till att även gälla företag och föreningar som svarar för utförandet av välfärdstjänster. Det finns dock ingen särskild lag om välfärdsbrott och inte heller någon vedertagen specifik definition av begreppet. Enligt BRÅ (2022:21) rör det sig primärt om utbetalningar inom välfärdsområden som på felaktiga grunder tillfaller en kontrakterad utförare.
Den vanligaste gärningsformen för denna typ av angrepp mot välfärdssystemen är bedrägeribrott, vilka i sin tur baseras på vilseledande uppgiftslämnande i syfte att tillskansa sig pengar eller fördelar man inte har rätt till, alternativt tillvinna sig högre summor än vad som rätteligen borde utbetalas. Det är alltså fråga om ekonomiska vinningsbrott. Det hindrar förstås inte att det i en del fall ingår hot och våld i upplägg och genomförande. Välfärdsbrotten brukar även definieras som systemhotande eller demokratihotande. Därmed avses att de åtminstone i förlängningen riskerar undergräva välfärdsystemens funktionalitet och underminera förtroendet för det politiska systemets ambitioner och förmåga att tillgodose medborgarnas behov och rättigheter. I termer av brottsoffer eller målsägande är det ytterst samhället (det offentliga i form av stat, kommuner och regioner) som drabbas.
Det är dock inte första gången som bidrags- och välfärdsbrott uppmärksammas i den kriminalpolitiska debatten. Under 1970- och 1980-talen när ekobrottsfrågan debatterades som livligast var de här frågorna på tapeten. Visserligen avgränsades då den ekonomiska brottsligheten i första hand till brott inom ramen för företags legala näringslivsverksamhet. Men välfärdsbrott på individuell basis förekom i två varianter: enskildas skattebrott respektive enskildas bidragsbrott. Skattebrottsfrågan drevs av s och vpk, medan bidragsbrotten förfäktades av de borgerliga partierna. De politiska blocken betonade därmed två sidor av välfärdssystemen: inkomstsidan (skatten) och utgiftssidan (bidragen).
Polariseringen var stark. De borgerliga såg i hög grad skattebrotten som en konsekvens av ett orättmätigt högt skattetryck och vänstersidan vägrade erkänna enskildas bidragsbrott som ekonomisk brottslighet. Idag har skattebrotten tynat bort som kriminalpolitisk brännpunkt, medan brotten mot välfärdssystemens utbudssida som sagt hamnat i fokus.
Men samhällsskadlig brottslighet i termer av brott mot det allmänna har förekommit och debatterats tidigare i svensk 1900-tals historia. Inte minst under andra världskriget och då i form av ransoneringsbrott. I sin omfattande och innehållsrika avhandling om svarta börshandeln under kristiden visar historikern Johnny Wijk (1992) hur denna samhällsskadliga verksamhet såg ut och hur den motverkades.
Ransoneringssystemet för livsmedel gällde under en längre period än krigsåren, nämligen åren 1940 – 1952. Brotten mot ransoneringsreglerna förekom alltså under mer än ett decennium. Ransoneringsbrotten utgjordes av flera olika brottstyper. Förutom bedrägerier förekom framför allt stöld och förfalskningar (falsktryckning). Wijk indelar brottsligheten i varubrott och kupongbrott. Brott inom den förstnämnda kategorin utfördes av privatpersoner, butiksägare och grossister, kafé- och resturangidkare samt lantbrukare. Kupongbrotten gällde framför allt privatpersoners fiffel med tilldelade kuponger, men här fanns också mer svårartad och organiserad brottslighet i form av stöldligor och falsktryckarligor (specialiserade på eftertraktade kaffekuponger). Wijk poängterar att det rörde sig om mindre ligor, men tecken på förgreningar och samarbeten fanns. I pressen talades om svartabörskungen och svarta börsens direktör.
Ransoneringsbrottsligheten var allmänt spridd. Den förekom i hela landet – i städer likväl som på landsbygden, och i socialt avseende involverade den illegala handeln personer inom samtliga sociala skikt. Wijks genomgång av domar visar att 67 000 personer dömdes för ransoneringsbrott under perioden 1940 – 1952. Toppåret var 1943 då 11 000 personer dömdes, vilket motsvarade drygt 10 % av de totalt lagförda. Under åren 1942 – 1948 dömdes fler för ransoneringsbrott än för stöldbrott, trots att stöldbrottsligheten hade ökat trefaldigt sedan förkrigstiden. Denna utveckling oroade förstås samlingsregeringen och den mer direkt ansvariga livsmedelskommissionen. År 1942 genomfördes en nationell kampanj mot illojala köp med uppmaningar att handla lojalt och dela lika. Tonen i lojalitetspropagandan var bitvis hård. Fifflet sågs som stöld ur det gemensamma skafferiet och de illojala utpekades som landsförrädare. Samma år skärptes också straffen för ransoneringsbrott – maxstraffen höjdes från sex månaders fängelse till två års straffarbete.
Trots viss kritik mot ransoneringssystemet präglades folkopinionen i huvudsak av en positiv eller tolerant inställning, särskilt under perioden 1942 – 1943 då de s.k. enighetsnormerna var starka. Ransoneringsbrotten stämplades som ett tydligt uttryck för samhällsskadlig illojalitet. När samlingsregeringen upplöstes 1945 ersattes den av en socialdemokratisk regeringen som verkade för bibehållen ransonering med tanke på det internationella försörjningsläget. Denna linje kritiserades och klandrades av de borgerliga partierna, som uppfattade det som försök till planhushållning och en slags smygsocialisering. Därmed politiserades frågan märkbart. Från kritikernas håll sågs ransoneringsbrotten därefter inte längre primärt som uttryck för bristande samhällssolidaritet utan som ett acceptabelt agerande mot en felaktig politik.
Oaktat en del uppenbara skillnader kännetecknas de här brottstyperna under tre olika tidsperioder av en gemensam nämnare. Aktörerna sätter egenintresset före det gemensammas bästa, eller som det sägs i den aktuella debatten – sätter jaget före laget. De agerar osolidariskt och visar prov på samhällsskadlig illojalitet. En annan likhet rör skadeverkningarna och de drabbade. Det är inte fysiska personer som drabbas direkt, utan snarare allmänna system som utsätts för brott, vilka sammantagna kan få både ekonomiska effekter och ge förtroendeskadliga verkningar. Följderna är inte omedelbara utan snarare långsiktiga och indirekta. Brottslighet med det här slaget av ”diffust” offerskap är ofta omtvistad och allmänhetens harm och fördömande är inte lika enstämmigt som när det gäller exempelvis våld mot fysiska personer. Åtminstone inte när det sker i liten skala och rör mindre summor. Inom kriminologin används ibland benämningarna konsensusbrott (mala en se) och konfliktbrott (mala prohibita) för att fånga skillnaden mellan urgamla och moderna brottstyper. Med tanke på dessa omständigheter är det kanske inte så märkligt att den politiska maktens företrädare använder tillskrivningar som systemhotande, samhällsskadliga, demokratihotande, osolidariska, illojala, landsförrädare etc. för att brännmärka en typ av brottslighet som ytterst har udden riktad mot maktens hjärtpunkt: användningen och fördelningen av ekonomiska resurser som inkasserats genom beskattning.
Litteratur:
Henrik Berggren (2021) Landet utanför, del 2. Sverige och kriget 1940 – 1942. Stockholm: Norstedts.
BRÅ-rapport 2022:21, Välfärdsbrott mot kommuner och regioner. Fel och oegentligheter bland företag och föreningar.
Oskar Engdahl (2022) Kriminologiska perspektiv på bedrägerier och ekonomisk brottslighet. Stockholm: Liber.
Lars Korsell (2023) Ekonomisk brottslighet. Kriminalpolitik, brottsutveckling och brottsbekämpning från 1980-talet till idag. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Sven-Åke Lindgren (2000) Ekonomisk brottslighet - ett samhällsproblem med förhinder. Lund: Studentlitteratur.
Proposition 2006/07:80, Bidragsbrottslag.
SOU 2017:37, Kvalificerad välfärdsbrottslighet – förebygga, förhindra, upptäcka och beivra.
Betänkande av Utredningen om organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet mot välfärden.
SOU 2022:37, Stärkt arbete med att bekämpa bidragsbrott. Administrativt sanktionssystem och effektivare hantering av misstänkta brott. Delbetänkande av 2021 års bidragsbrottsutredning
SOU 2023:52, Ett stärkt och samlat skydd av välfärdssystemen. Slutbetänkande av
2021 års bidragsbrottsutredning.
Johnny Wijk (1992) Svarta börsen - samhällslojalitet i kris. Livsmedelsransoneringarna och den illegala handeln i Sverige 1940 - 1949. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
