Kan passivt polisarbete förklara 2015 års ökning av mord i USA?

Två teman har dominerat de senaste årens kriminalpolitiska debatt i USA. Black Lives Matter– rörelsen som reaktion mot polisens dödsskjutningar av obeväpnade män (ofta afro-amerikaner) och ökningen av det dödliga våldet år 2015. Händelserna sammanfaller i tid, men finns det även ett orsakssamband däremellan? En del påstår det. De hävdar att polisen svarat på protester och rättsliga undersökningar genom att gå på defensiven och överge proaktiva arbetssätt, vilket lett till färre gripanden för olika typer av brott, något som i sin tur haft negativa konsekvenser för avskräckning och inkapacitering. Kriminologerna Richard Rosenfeld och Joel Wallman har testat om detta påstående håller.* De har undersökt mordfrekvensen per 100 000 invånare i 53 stora städer för åren 2010 – 2015 och frekvensen av gripanden i samma städer under samma tid. Gripandena gäller våldsbrott (misshandel och rån), egendomsbrott (inbrottsstöld, bilstöld och stöld), narkotikabrott (försäljning och innehav), vapenbrott och lindrigare brott/förseelser (skadegörelse, nedskräpning, brott mot utegångsförbud etc.). De testade även kontrollvariabler om socioekonomiska missförhållanden och varierande etnicitet (vita, afro-amerikaner och personer med latinamerikanskt ursprung).

Forskarna sökte svar på de här fyra frågorna:

-      Ökade mordfrekvensen på ett markant och säkerställt sätt 2015?

-      Minskade frekvensen av gripanden 2015 när oroligheter och protester mot polisens dödskjutningar intensifierades?

-      Minskade frekvensen av gripanden innan händelserna i Ferguson och på andra ställen?

-      Påverkade minskad frekvens av gripanden ökningen av mord år 2015 i de undersökta städerna?

Undersökningen visar att mordfrekvensen har små variationer under perioden 2010 – 2014. År 2015 ökade den emellertid med nästan 16 % jämfört med nivån 2014, och med drygt 12 % jämfört med genomsnittet för perioden 2010 – 2014. Siffrorna för nationen som helhet uppvisar samma mönster, men på en lägre nivå. 

Antalet gripanden minskade mellan åren 2014 och 2015, men minskningen startade flera år tidigare, dvs. innan de uppmärksammade dödskjutningarna och protesterna mot polisens våldsamma arbetsmetoder. Minskningen år 2015 var inte anmärkningsvärd utan låg snarare i linje med den mer långvariga trenden. Om minskningen skulle bero på Black Lives Matter-rörelsen borde den vara mer påtaglig för afro-amerikaner än för vita, beroende på övergången till en mer defensiv strategi i områden med huvudsakligen afro-amerikanska invånare. Men forskarna såg inget sådant mönster. 

Om hypotesen stämmer borde nedgången av ingripanden vara större för sådana brott där enskilda poliser själva har befogenheter att bestämma vad som ska göras. Men något entydigt sådant samband förelåg inte. Istället noterades en viss variation ifråga om gripanden som visar att antalet ökar under år med hög mordfrekvens, medan det är lägre under år med lägre mordfrekvens. 

Hur står sig då jämförelsen mellan mordfrekvens och gripandefrekvens när forskarna kontrollerade för socioekonomi och etnicitet? Kortfattat kan sägas att en analysmodell som tar hänsyn till demografiska och strukturella faktorer förklarar betydligt mer av ökningen av antalet mord, än den modell som enbart inbegriper förändrade polisiära insatser. Men, som forskarna påtalar, det är faktorer som rör helt andra samhällsområden.

Som brukligt är påtalas studiens begränsningar. En rör städer som geografisk enhet. Ett så pass omfattande område kan dölja en betydande variation av antalet mord och antalet gripanden mellan olika områden, beroende på dessas sammansättning och karaktär. En annan reservation gäller studiens inriktning på mord i generell mening. Sannolikt skulle resultaten skifta om det dödliga våldet skärskådades i detalj. Det proaktiva arbetets utformning och intensitet har olika betydelser för olika typer av mord. Mord i hemmiljöns nära relationer påverkas annorlunda än mord i samband med rån eller mord förknippat med uppgörelser inom narkotikahandeln. 

En närliggande frågeställning gäller avgränsningen till enbart mord på bekostnad av gatuvåldet i stort. Data från annan forskning visar att andra våldsbrott än mord enbart ökade med 3 %, medan egendomsbrotten sjönk med drygt 3 %, år 2015. En orsak till skillnaderna mellan dessa brott och mord kan vara att grupper av medborgare blivit mindre benägna att anmäla lindrigare brott. Slutligen ska sägas att studien enbart tar upp gripanden, medan proaktivt polisarbete i hög grad handlar om preventiva insatser för att förhindra och stävja att brott begås, vilket gör att gripanden blir obehövliga. Effekter av förändringar som rör exempelvis hot spot-patrullering, lokalt problembaserat polisarbete, fokuserad avskräckning m.m. omfattas inte.   

Om inte en generell minskning av gripanden – och därmed försvagad avskräckning och inkapacitering – kan förklara den ökade mordfrekvensen 2015, vad finns det då för förklaringskandidater? Härvidlag blir det mer eller mindre väl underbyggda spekulationer från forskarnas sida. Två tänkbara delförklaringar framhålls. En gäller minskat förtroende för polisen, särskilt i afro-amerikanskt dominerade områden (en effekt av polisens dödsskjutningar). En sådan legitimitetskris kan minska villigheten att larma polisen för assistans och beskydd, något som i sin tur kan innebära att människor själva tar till våld för att försvara sig eller hämnas oförrätter man utsatts för. Våld som ”självhjälp” kan innebära att antalet mord ökar. Avslutningsvis pekas också på det faktum att den ökade mordfrekvensen 2015 i förvånande hög grad rör vita utan latinamerikanskt ursprung. En möjlig hypotes för att förklara denna aspekt knyts till opioidepidemin som oproportionerligt hårt drabbat vita grupper. När tillgången på läkarförskrivna opiatpreparat stryps blir också dessa grupper prisgivna åt den illegala hanteringens utbud. De riskerar då att dras in i denna marknads mönster av konflikter och våld. 

Vad säger oss dessa slutsatser och resonemang om mordfrekvens och polisarbete i USA? För det första– att politiskt populära och medialt spridda förklaringar ganska enkelt kollapsar när de utsätts för systematisk faktabaserad kontroll. Även om detta inte behöver betyda att de försvinner eller förlorar i popularitet. För det andra– relationen mellan polis och medborgare måste grundas på förtroende och legitimitet. Tre aspekter brukar framhållas som viktiga: polisens agerande ska vara korrekt, opartiskt, rättrådigt och ändamålsenligt (”praktiserad rättvisa”); polisen ska göra det den är till för och det som förväntas av den (effektivitet ifråga om att förebygga och beivra brott samt upprätthålla allmän ordning); polisen och lokalsamhällets invånare har en gemensam uppgift i att främja en värdegrund som vilar på demokrati och lagenlighet (moralisk konsensus). De tre aspekterna bör betraktas som komplementära nödvändiga villkor.

För det tredje– de oavsedda konsekvensernas betydelse. De bolag och läkare som stod bakom överförskrivningarna av smärtstillande opioider drevs av ekonomiska vinstmotiv. De ville bli rika, riktigt rika. De hade ingen tanke på att deras verksamhet i förlängningen skulle leda till ett ökat antal mord. Det var en oavsiktlig biverkan. Sådana oavsedda konsekvenser utgör en mycket vanlig typ av orsaker när saker och ting inträffar på samhällsnivå.  

*Rosenfeld, Richard & Wallman, Joel (2019) “Did de-policing cause the increase in homicide rates?” Criminology and Public Policy, 18: 51–75.

Utvecklingen i Göteborgs särskilt utsatta områden

Häromdagen skrev jag om Bergsjön. Att det inte bara blir sämre, utan att det tvärtom blivit påtagligt bättre inom viktiga områden. Men hur ser det ut I Göteborgs övriga särskilt utsatta områden? Det finns sju stycken. Enligt gängse beskrivning präglas de av socioekonomiska brister, omfattande social problematik och en typ av brottslighet som är svår att bekämpa. Man kan tillägga att områdena har fler invånare med utländsk bakgrund och en större andel unga människor jämfört med Göteborg i stort. I de sju områdena bor uppemot 70 000 människor. En minoritet av dem är mer benägna än andra att begå brott (de har avtjänat fängelsestraff eller varit häktade). En ännu mindre del ingår i olika kriminella nätverk och är kriminellt högaktiva.

Den stora majoriteten är strävsamma människor vars liv försvåras av olika slags resursbrister (låg utbildning, otillräcklig arbetslivserfarenhet, språkhinder, avsaknad av materiella tillgångar, dåliga kontakter med majoritetssamhället, främlingsskap inför en ny kultur etc.) En del lider av migrationens svårigheter och konflikter. Andra vill fortsätta praktisera det levnadssätt de omhuldar och är vana vid. Men områdena i stort är inga frikopplade zoner. De är en del av stadens sociala, ekonomiska och kulturella ekosystem. De påverkas av samma drivkrafter och omvandlingstryck som andra delar av samhället. 

Vad säger då tillgänglig statistik om den socioekonomiska utvecklingen? Vi börjar med inkomstnivåerna. Sedan 2011 har medianinkomsten ökat i alla områden. Mer i vissa, mindre i andra. Det område som 2011 hade lägst inkomstnivå kunde notera en ökning med nästan 50 % fram till 2017. År 2011 låg de särskilt utsatta områdena på i genomsnitt 56 % av medianinkomsten för Göteborg totalt. År 2017 var det 63 %. Ökningen i de aktuella områdena har således varit större än i övriga delar av staden. Inom fattigdomsforskningen brukar 65 % av medianinkomsten i relation till ett jämförelseobjekt ses som ett mått på s k relativ fattigdom. Överfört till detta sammanhang skulle det betyda att områden som har en medianinkomst på minst 65 % av Göteborgs inte är fattiga enligt detta synsätt. År 2017 låg tre av de sju områdena över denna gräns. De kan därför knappast betraktas som särskilt utsatta när det gäller denna nyckelfaktor.

Ökad inkomstnivå indikerar att fler arbetar och färre står utanför arbetsmarknaden. Arbetslösheten är givetvis högre i de särskilt utsatta områdena, men den minskar. Det gäller också ungdomsarbetslösheten, som är ungefär dubbelt så hög jämfört med Göteborg som helhet. Men också den har minskat betydligt under senare år. 

I linje med ovanstående kan vi också notera en generell minskning av personer som uppbär ekonomiskt bistånd. Totalt sett har antalet biståndstagare i de särskilt utsatta områdena minskat med ca 20 % under perioden 2013 – 2017. Och den positiva trenden fortsätter under 2018. På samma sätt minskar det sk ohälsotalet i områdena (mått på utbetalda dagar från socialförsäkringssystemen i relation till antalet försäkrade). En del av denna minskning beror dock sannolikt på att framför allt Försäkringskassan skärpt sina regler för utbetalning av ersättningar.   

Sammanställningen ovan borde inte förvåna. Den starka högkonjunktur som under en rad av år präglat det svenska samhällets utveckling har förstås också påverkat livet i de särskilt utsatta områdena. Det omvända hade varit märkvärdigt. Att en liten minoritet av kriminella unga män och andra motvalls personer skulle kunna ha hejdat denna starka förändringskraft.

Det blir inte bara sämre i Bergsjön

Den 14 maj var den här texten publicerad i GP-Debatt:

Förra onsdagen sändes Janne Josefssons återbesök i Bergsjön. 25 år sedan sist. Träff med intervjupersoner, lite rundvandring och nedslag för att pejla läget. Vad har hänt sedan sist. Det mesta verkar ha blivit sämre. Nåja, med undantag för att en del från höghusen kommit loss och köpt ett radhus med trädgård. Radhusägarna accepterar numera också invandrare som gjort samma resa. Deras barn tar spårvagnen till skolor inne i stan. Annars i stort sett dystert. Inga svenskar i hyreshusen och skolan. Färre går ut med godkända betyg. Arbetslösheten sägs ha ökat. Istället öppen narkotikaförsäljning, gäng som härjar, maffiametoder, brutala våldsbrott, tonåringar som skjuter. Men Josefsson presenterade inga egentliga underlag och belägg. Han snackade med folk som alla hade mörkerseendet på. Följde några poliser och lät integrationspolisen Ulf Boström fälla domen: ”Jag har inte sett en enda åtgärd som gör något av de här utsatta områdena bättre – inte en enda åtgärd som har förändrat läget”. 

Om herrarna läst på lite hade de sett att det hänt en hel del. När det gäller den socioekonomiska utvecklingen finns tillgängliga siffror på stadens hemsida. Den visar följande för några nyckelområden: medianinkomsten har under åren 2011 – 2017 ökat med 50 % i Östra Bergsjön och med 44 % i Västra Bergsjön, antalet förvärvsarbetande personer har ökat under de senaste fem åren och invånare med ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla har minskat under samma period. Ohälsotalet har också minskat, dvs. antalet dagar med utbetalningar från socialförsäkringssystemet i relation till områdets försäkrade.  

När det gäller brottsligheten har polisen statistik över anmälda brott för stadens primärområden från 2005 och framåt. Under den aktuella perioden har befolkningen i Bergsjön ökat från drygt 14 000 till drygt 17 000 personer. Nedan ser vi utvecklingen för några vanliga brottskategorier. Antalet faktiska brott har relaterats till folkmängden för respektive år och räknats upp till 100 000-nivå (för att möjliggöra jämförelse över tid och med hela Göteborg). Det ska noteras att det rör sig om anmälda brott.

	2005	2018	2005	2018
	Bergsjön		Hela Göteborg
Misshandel	1432	1387	922	863
Sexualbrott	234	200	143	183
Bilstöld	792	149	993	119
Inbrottsstöld	2575	1284	1799	869
Rån	454	183	264	188
Skadegörelse	2940	1684	2211	2328
Våld mot tjänsteman	55	34	67	53
Nark.brott	695	593	526	1212

Först utvecklingen för Bergsjön: Samtliga brottstyper har minskat. För vissa är minskningen stor – bilstölderna har minskat drygt femfaldigt, antalet rån har mer än halverats och inbrottsstölderna har i stort halverats. Jämfört med hela Göteborg ligger brottsligheten i Bergsjön med något undantag på en högre nivå. Våld mot tjänsteman ligger dock lägre, rånen har minskat mer liksom skadegörelse och narkotikabrott. När det gäller anmälda sexualbrott har de minskat i Bergsjön medan de har ökat i hela Göteborg. 

Bergsjön är ett av Göteborgs särskilt utsatta område. Det innebär att det är socioekonomiskt svagt och har en omfattande social problematik. Den brottsliga aktiviteten är hög och den är av sådant slag att den kräver stora insatser från rättsvårdande och andra myndigheters sida. Men det innebär inte att allt bara blir sämre, eller att all positiv utveckling avstannat. Tvärtom, som siffrorna ovan visar. Det borde både Josefsson och Boström vara medvetna om. Men det förutsätter att man kollar lite mer och inte bara går runt och snackar med några utvalda.

Effekter av hög andel brottsaktiva i vissa områden

En viktig faktor för NOAs bestämning av ett särskilt utsatt område är antalet brottsbenägna individer som bor där – ”en hög koncentration av kriminella” (personer som avtjänat fängelsestraff eller varit häktade under de fem senaste åren). Utifrån underrättelseuppgifter bedöms deras – och andras – brottsliga aktiviteter och inflytande på områdets kriminella miljö. De påverkar denna genom brott de själva begår, brott som de lockar eller tvingar andra att begå, genom att hota och skrämma till tystnad, genom att sabotera och försvåra rättssystemets arbete, genom att försvaga områdets informella sociala kontroll m.m. Det är förhållanden och konsekvenser som överensstämmer med kriminologisk teori och polisära observationsdata. Trots det är det dock relativt tunt med forskning som påvisar och belägger mer detaljerade effekter av att brottsbenägna personer koncentreras till vissa bostadsområden. Hur mycket påverkas områdets brottsfrekvens? Påverkas egendoms- och våldsbrott i samma grad? I vilken utsträckning begås brott på hemmaplan jämfört med brott som utförs på annat håll? Påverkar brottsbelastade personer som varit inaktiva ett tag lika mycket som de som uppvisar färsk brottsaktivitet? 

Svar på frågor som dessa ges i en ny studie från Glasgow*. Staden är stor som Göteborg, omkring 600 000 invånare, och har som den sistnämnda särskilt utsatta områden (dock med grövre missförhållanden). Glasgow är sedan länge mer brottsutsatt än Skottland i stort; 40 % högre brottsfrekvens. Göteborg har som jämförelse ca 4 % lägre brottsfrekvens än riksgenomsnittet.

Studien undersöker brottslighet på områdesnivå i Glasgow, genom att använda folkräkningens 686 datazoner med i medeltal 865 invånare per zon. Från polismyndigheten fick man geo-kodade brottsdata för perioden 1998/99 till 2008/09 omfattande 20 typer av våldsbrott och 26 typer av egendomsbrott. Man fick också data om alla registrerade brottslingar i Glasgow för respektive år. Det bör noteras att man i Skottland är straffmyndig från 8 års ålder och att uppgifterna även inkluderar personer som varnats och anklagats för brott (alltså en större krets än som häktats och avtjänat fängelsestraff). 

En uppdelning gjordes per datazon och per kvartal. Svar söktes på två huvudfrågor: 

·     Lokala brott: Antalet brott i ett område som begåtts av brottsregistrerade personer som bodde där under det senaste kvartalet 

·     Icke-lokala brott: Antalet brott i andra områden än det egna området (boende under det senaste kvartalet) som begåtts av brottsregistrerade personer 

Vidare gjordes en uppdelning i ”nyligen aktiva” = personer som varit brottsaktiva i närtid (det senaste kvartalet) och ”nyligen inaktiva” = personer som registrerats för brott under de senaste två åren, dock inte under det senaste kvartalet. 

Resultaten visar att alla områden hade invånare med registrering för tidigare brottslighet, men fördelningen var skev. En tredjedel av områdena hade en koncentration av brottsregistrerade invånare högre än 10 %, och 30 områden hade en koncentration på 20 % eller mer. 

De brottsregistrerade invånarna begick fler brott i andra områden än på hemmaplan. För våldsbrott var proportionen mellan icke-lokala och lokala brott 3:1. För egendomsbrott var den 8:1. Alltså: Invånare med tidigare brottsbelastning begick fler brott på bortaplan, men andelen våldsbrott som begicks på hemmaplan var jämförelsevis högre än andelen egendomsbrott.  

Vilka effekter har koncentrationen av brottsregistrerade personer på områdets brottslighet i stort? Forskarna visar att en ökning av koncentrationen av nyligen brottsaktivamed faktor 1 innebar en ökning med 2 % i följande kvartals vålds- och egendomsbrott inom området. När det gäller gruppen med brottsregistrerade som varit inaktivaunder senare tid noterades ingen ökning av egendomsbrott och enbart en mindre inverkan på de lokala våldsbrotten. Mönstret var likartat för brott på bortaplan, dvs. en ökning av koncentrationen av nyligen brottsaktivainnebar en ökning av vålds- och egendomsbrott förövade i andra områden än det egna boendeområdet. Storleksmässigt var effekten densamma. För inaktivamed tidigare brottsbelastning noterades enbart små effekter på brott utförda på bortaplan.

I studien undersöktes också effekterna av socio-demografiska faktorer på lokala områdens brottslighet. Två resultat ska framhållas: 

-      Inkomstbortfall i området har betydelse för brottsnivån – för både vålds- och egendomsbrotten. När inkomsterna i ett område föll med 1 % ökade brotten utförda av boende i området med mellan 1,6 % och 2 %. 

-      Antalet pojkar i åldern 13 – 15 år har stor betydelse för områdets brottsnivå. En ökning av denna grupp med 1 % förknippades med en ökning av de lokala vålds- och egendomsbrotten med 10 % och en ökning av brott som begicks i andra områden med ca 4 – 6 %.

Resultat och slutsatser från den skotska studien kan självklart inte ”tas hem” och användas rakt av. Det finns väsentliga skillnader att beakta: områdenas avgränsning – större område, såsom svenska särskilt utsatta områden, ger fler skäl att begå brott inom området; olikheter ifråga om straffmyndighetsålder och precisering av vad som räknas som tidigare brottsbelastning; andra externa faktorers inverkan på områdenas levnadsförhållanden m.m. Men här finns nyheter att beakta i analysen och insatserna som rör särskilt utsatta områden i vårt land. Det gäller mönstret för brott som begås i det egna området respektive utanför området; koncentrationsgradens direkta påverkan på mängden brott som begås i och utanför boendeområdet; skillnader i påverkan mellan dem som i närtid varit aktiva respektive inaktiva. Och det finns, som forskarna till Glasgow-studien framhåller, skäl att gå vidare med studier som undersöker hur påverkansprocesserna går till, graden och typen av medbrottslighet, eventuella gränsvärden för antalet boende med tidigare brottsbelastning och områdets förmåga att upprätthålla en fungerande informell social kontroll samt sambanden mellan en-förälders-hushåll och förmågan att förhindra att barn och tonåringar dras in i brottslighet.      

*Ade Kearns et al. (2019) “The Effects of Neighbourhood Offender Concentrations on the Number, Type and Location of Crimes Committed by Resident Offenders”. British Journal of Criminology. 59: 653–673.

Migration som problematisk omställning

  

The International Self-Reported Delinquency Study (ISRD) startade 1992. Den tredje omgången av denna omfattande internationella tonårsstudie rullades ut 2013 och börjar nu resultera i publicerade studier. * ISRD ställer frågor till skolelever i motsvarande högstadiet (12 till 16 års ålder) i ett stort antal länder. Antalet elever som ingår är över 60 000. Liksom i BRÅ:s svenska skolundersökning gäller frågorna bl.a. begångna brott och upplevd brottsutsatthet. Dessutom ingår bakgrundsfrågor om familjeförhållanden, invandring, föräldrars utbildningsnivå m.m. 

I en färsk schweizisk studie (2019) ** användes ISRD-3 data för att undersöka och jämföra brottserfarenheter bland skolelever i landet. Schweiz har en stor andel invandrare; ca 25 % av dem som bor permanent i landet har utländsk bakgrund, varav en stor del kommer från länder i ex–Jugoslavien. Eftersom Bosnien, Kosovo, Makedonien och Serbien deltar i ISRD-3 ges möjlighet till jämförelser mellan elever födda i Schweiz med två infödda föräldrar och elever med invandrarbakgrund samt elever som bor och går i skolan i nämnda ex-jugoslaviska länder. För att särskilt granska invandringens betydelse gjorde forskarna följande indelning:

·     Eleven och föräldrar födda i Schweiz

·     Eleven med fader född i Schweiz och moder född utomlands

·     Eleven med moder född i Schweiz och fader född utomlands

·     Eleven född i Schweiz och båda föräldrarna födda utomlands

·     Eleven och båda föräldrarna födda utomlands

Förutom intresset för invandringens komplikationer koncentrerade man sig också på variabler om föräldrakontroll, brottsbenägna kompisar, självkontroll samt uppfostran med inslag av fysisk bestraffning och vanvård (omfattar grövre misshandel). 

Resultaten visar att invandrade skolelever begick fler våldsbrott än inhemska schweiziska elever. Elever födda utomlands och med d:o föräldrar hade sex gånger så hög nivå av misshandelsbrott och rån jämfört med inhemskt födda elever med d:o föräldrar. Beträffande tillgreppsbrott och lindrigare förseelser var skillnaderna betydligt mindre. Brottsnivåerna för elever i de fyra ex-jugoslaviska länderna var genomgående lägre än motsvarande för elever i schweiziska skolor.    

Som väntat förelåg tydliga samband mellan inflytande från brottsbenägna kompisar och egen benägenhet att begå brott (ett samband som tydligt visats i tidigare studier baserade på ISDR-data). Sambandet gäller för studiens samtliga undergrupper. Inverkan från variabler om föräldrakontroll och självkontroll var också uppenbar, även om den hade mindre genomslag för invandrade elever och elever i de ex–jugoslaviska länderna. 

Men det som är studiens mest intressanta resultat och dess huvudpoäng är effekten av fysisk bestraffning och föräldrarnas vanvård. För utrikes födda elever med d:o föräldrar var vanvård fyra gånger så vanligt i förhållande till elever födda i Schweiz med inrikes födda föräldrar. Den höga nivån noterades inte enbart för barn från ex–Jugoslavien, utan också för dem med rötter i andra länder. 

Forskarnas slutsats är att det verkar vara migrationen i sig – flyttningen och integrationen eller bristen därpå – som skapar problem för familjen och eleven. Den ger upphov till stress och gör familjen dysfunktionell, vilket mer vanligt förekommande fysisk bestraffning och vanvård är ett uttryck för. Denna svåra familje- och uppväxtsituation är det som främst utmärker invandrade elever som i högre grad begår våldsbrott (misshandel och rån) i Schweiz. Eftersom samma påfrestande familjesituation inte noterades för eleverna i ex-jugoslaviska skolor, och eftersom den förekom frekvent oavsett ursprungsland, är det inte kulturell bakgrund som ställer till det, utan migrationen i sig, framhåller Killias & Lukash.

Även andra forskare framhåller resultat som pekar i samma riktning. Enzmann & Kammigan (2018) *** har i ett delprojekt med ISDR-3 data undersökt utsattheten för föräldrars fysiska bestraffning bland i skolelever i Frankrike, Tyskland, Nederländerna, UK och USA. Skillnaderna mellan tonåringar med invandrarbakgrund och inrikes födda elever med d:o föräldrar var påtagliga i följande länder: Tyskland 15,4 % mot 10,7 %, Nederländerna 23,9 % mot 16,9 % och UK 17,4 % mot 10,6 %. 

Resultat som dessa understryker behovet av tidiga preventiva insatser. Det räcker inte med satsningar på skola, fritid och arbetstillfällen, även om mycket förstås behöver göras inom dessa områden. Uppsökande insatser i hemmiljön hos småbarnsföräldrar behöver lyftas fram. Det faktum att denna typ av arbete utgör ett outvecklat område inom svenskt brottsförebyggande arbete gör skyndsamma satsningar än mer angelägna.

  

* Sebastian Roché and Mike Hough (2018) (eds.) Minority Youth and Social Integration. The ISRD-3 Study in Europe and the US.New York: Springer.

** Martin Killias & Anastasiia Lukash (2019) “Migration, not migrants, is the problem: Delinquency among migrants and non-migrants in Switzerland and ex-Yugoslavia”.European Journal of Criminology, s 1–22.

*** Dirk Enzmann & Ilka Kammigan (2018) “Parental Violence, Deprivation and Migration Background” i Sebastian Roché & Mike Hough (eds.) Minority Youth and Social Integration. The ISRD-3 Study in Europe and the US.New York: Springer.