Utvecklingen i Göteborgs särskilt utsatta områden

Häromdagen skrev jag om Bergsjön. Att det inte bara blir sämre, utan att det tvärtom blivit påtagligt bättre inom viktiga områden. Men hur ser det ut I Göteborgs övriga särskilt utsatta områden? Det finns sju stycken. Enligt gängse beskrivning präglas de av socioekonomiska brister, omfattande social problematik och en typ av brottslighet som är svår att bekämpa. Man kan tillägga att områdena har fler invånare med utländsk bakgrund och en större andel unga människor jämfört med Göteborg i stort. I de sju områdena bor uppemot 70 000 människor. En minoritet av dem är mer benägna än andra att begå brott (de har avtjänat fängelsestraff eller varit häktade). En ännu mindre del ingår i olika kriminella nätverk och är kriminellt högaktiva.

Den stora majoriteten är strävsamma människor vars liv försvåras av olika slags resursbrister (låg utbildning, otillräcklig arbetslivserfarenhet, språkhinder, avsaknad av materiella tillgångar, dåliga kontakter med majoritetssamhället, främlingsskap inför en ny kultur etc.) En del lider av migrationens svårigheter och konflikter. Andra vill fortsätta praktisera det levnadssätt de omhuldar och är vana vid. Men områdena i stort är inga frikopplade zoner. De är en del av stadens sociala, ekonomiska och kulturella ekosystem. De påverkas av samma drivkrafter och omvandlingstryck som andra delar av samhället. 

Vad säger då tillgänglig statistik om den socioekonomiska utvecklingen? Vi börjar med inkomstnivåerna. Sedan 2011 har medianinkomsten ökat i alla områden. Mer i vissa, mindre i andra. Det område som 2011 hade lägst inkomstnivå kunde notera en ökning med nästan 50 % fram till 2017. År 2011 låg de särskilt utsatta områdena på i genomsnitt 56 % av medianinkomsten för Göteborg totalt. År 2017 var det 63 %. Ökningen i de aktuella områdena har således varit större än i övriga delar av staden. Inom fattigdomsforskningen brukar 65 % av medianinkomsten i relation till ett jämförelseobjekt ses som ett mått på s k relativ fattigdom. Överfört till detta sammanhang skulle det betyda att områden som har en medianinkomst på minst 65 % av Göteborgs inte är fattiga enligt detta synsätt. År 2017 låg tre av de sju områdena över denna gräns. De kan därför knappast betraktas som särskilt utsatta när det gäller denna nyckelfaktor.

Ökad inkomstnivå indikerar att fler arbetar och färre står utanför arbetsmarknaden. Arbetslösheten är givetvis högre i de särskilt utsatta områdena, men den minskar. Det gäller också ungdomsarbetslösheten, som är ungefär dubbelt så hög jämfört med Göteborg som helhet. Men också den har minskat betydligt under senare år. 

I linje med ovanstående kan vi också notera en generell minskning av personer som uppbär ekonomiskt bistånd. Totalt sett har antalet biståndstagare i de särskilt utsatta områdena minskat med ca 20 % under perioden 2013 – 2017. Och den positiva trenden fortsätter under 2018. På samma sätt minskar det sk ohälsotalet i områdena (mått på utbetalda dagar från socialförsäkringssystemen i relation till antalet försäkrade). En del av denna minskning beror dock sannolikt på att framför allt Försäkringskassan skärpt sina regler för utbetalning av ersättningar.   

Sammanställningen ovan borde inte förvåna. Den starka högkonjunktur som under en rad av år präglat det svenska samhällets utveckling har förstås också påverkat livet i de särskilt utsatta områdena. Det omvända hade varit märkvärdigt. Att en liten minoritet av kriminella unga män och andra motvalls personer skulle kunna ha hejdat denna starka förändringskraft.