Två teman har dominerat de senaste årens kriminalpolitiska debatt i USA. Black Lives Matter– rörelsen som reaktion mot polisens dödsskjutningar av obeväpnade män (ofta afro-amerikaner) och ökningen av det dödliga våldet år 2015. Händelserna sammanfaller i tid, men finns det även ett orsakssamband däremellan? En del påstår det. De hävdar att polisen svarat på protester och rättsliga undersökningar genom att gå på defensiven och överge proaktiva arbetssätt, vilket lett till färre gripanden för olika typer av brott, något som i sin tur haft negativa konsekvenser för avskräckning och inkapacitering. Kriminologerna Richard Rosenfeld och Joel Wallman har testat om detta påstående håller.* De har undersökt mordfrekvensen per 100 000 invånare i 53 stora städer för åren 2010 – 2015 och frekvensen av gripanden i samma städer under samma tid. Gripandena gäller våldsbrott (misshandel och rån), egendomsbrott (inbrottsstöld, bilstöld och stöld), narkotikabrott (försäljning och innehav), vapenbrott och lindrigare brott/förseelser (skadegörelse, nedskräpning, brott mot utegångsförbud etc.). De testade även kontrollvariabler om socioekonomiska missförhållanden och varierande etnicitet (vita, afro-amerikaner och personer med latinamerikanskt ursprung).
Forskarna sökte svar på de här fyra frågorna:
- Ökade mordfrekvensen på ett markant och säkerställt sätt 2015?
- Minskade frekvensen av gripanden 2015 när oroligheter och protester mot polisens dödskjutningar intensifierades?
- Minskade frekvensen av gripanden innan händelserna i Ferguson och på andra ställen?
- Påverkade minskad frekvens av gripanden ökningen av mord år 2015 i de undersökta städerna?
Undersökningen visar att mordfrekvensen har små variationer under perioden 2010 – 2014. År 2015 ökade den emellertid med nästan 16 % jämfört med nivån 2014, och med drygt 12 % jämfört med genomsnittet för perioden 2010 – 2014. Siffrorna för nationen som helhet uppvisar samma mönster, men på en lägre nivå.
Antalet gripanden minskade mellan åren 2014 och 2015, men minskningen startade flera år tidigare, dvs. innan de uppmärksammade dödskjutningarna och protesterna mot polisens våldsamma arbetsmetoder. Minskningen år 2015 var inte anmärkningsvärd utan låg snarare i linje med den mer långvariga trenden. Om minskningen skulle bero på Black Lives Matter-rörelsen borde den vara mer påtaglig för afro-amerikaner än för vita, beroende på övergången till en mer defensiv strategi i områden med huvudsakligen afro-amerikanska invånare. Men forskarna såg inget sådant mönster.
Om hypotesen stämmer borde nedgången av ingripanden vara större för sådana brott där enskilda poliser själva har befogenheter att bestämma vad som ska göras. Men något entydigt sådant samband förelåg inte. Istället noterades en viss variation ifråga om gripanden som visar att antalet ökar under år med hög mordfrekvens, medan det är lägre under år med lägre mordfrekvens.
Hur står sig då jämförelsen mellan mordfrekvens och gripandefrekvens när forskarna kontrollerade för socioekonomi och etnicitet? Kortfattat kan sägas att en analysmodell som tar hänsyn till demografiska och strukturella faktorer förklarar betydligt mer av ökningen av antalet mord, än den modell som enbart inbegriper förändrade polisiära insatser. Men, som forskarna påtalar, det är faktorer som rör helt andra samhällsområden.
Som brukligt är påtalas studiens begränsningar. En rör städer som geografisk enhet. Ett så pass omfattande område kan dölja en betydande variation av antalet mord och antalet gripanden mellan olika områden, beroende på dessas sammansättning och karaktär. En annan reservation gäller studiens inriktning på mord i generell mening. Sannolikt skulle resultaten skifta om det dödliga våldet skärskådades i detalj. Det proaktiva arbetets utformning och intensitet har olika betydelser för olika typer av mord. Mord i hemmiljöns nära relationer påverkas annorlunda än mord i samband med rån eller mord förknippat med uppgörelser inom narkotikahandeln.
En närliggande frågeställning gäller avgränsningen till enbart mord på bekostnad av gatuvåldet i stort. Data från annan forskning visar att andra våldsbrott än mord enbart ökade med 3 %, medan egendomsbrotten sjönk med drygt 3 %, år 2015. En orsak till skillnaderna mellan dessa brott och mord kan vara att grupper av medborgare blivit mindre benägna att anmäla lindrigare brott. Slutligen ska sägas att studien enbart tar upp gripanden, medan proaktivt polisarbete i hög grad handlar om preventiva insatser för att förhindra och stävja att brott begås, vilket gör att gripanden blir obehövliga. Effekter av förändringar som rör exempelvis hot spot-patrullering, lokalt problembaserat polisarbete, fokuserad avskräckning m.m. omfattas inte.
Om inte en generell minskning av gripanden – och därmed försvagad avskräckning och inkapacitering – kan förklara den ökade mordfrekvensen 2015, vad finns det då för förklaringskandidater? Härvidlag blir det mer eller mindre väl underbyggda spekulationer från forskarnas sida. Två tänkbara delförklaringar framhålls. En gäller minskat förtroende för polisen, särskilt i afro-amerikanskt dominerade områden (en effekt av polisens dödsskjutningar). En sådan legitimitetskris kan minska villigheten att larma polisen för assistans och beskydd, något som i sin tur kan innebära att människor själva tar till våld för att försvara sig eller hämnas oförrätter man utsatts för. Våld som ”självhjälp” kan innebära att antalet mord ökar. Avslutningsvis pekas också på det faktum att den ökade mordfrekvensen 2015 i förvånande hög grad rör vita utan latinamerikanskt ursprung. En möjlig hypotes för att förklara denna aspekt knyts till opioidepidemin som oproportionerligt hårt drabbat vita grupper. När tillgången på läkarförskrivna opiatpreparat stryps blir också dessa grupper prisgivna åt den illegala hanteringens utbud. De riskerar då att dras in i denna marknads mönster av konflikter och våld.
Vad säger oss dessa slutsatser och resonemang om mordfrekvens och polisarbete i USA? För det första– att politiskt populära och medialt spridda förklaringar ganska enkelt kollapsar när de utsätts för systematisk faktabaserad kontroll. Även om detta inte behöver betyda att de försvinner eller förlorar i popularitet. För det andra– relationen mellan polis och medborgare måste grundas på förtroende och legitimitet. Tre aspekter brukar framhållas som viktiga: polisens agerande ska vara korrekt, opartiskt, rättrådigt och ändamålsenligt (”praktiserad rättvisa”); polisen ska göra det den är till för och det som förväntas av den (effektivitet ifråga om att förebygga och beivra brott samt upprätthålla allmän ordning); polisen och lokalsamhällets invånare har en gemensam uppgift i att främja en värdegrund som vilar på demokrati och lagenlighet (moralisk konsensus). De tre aspekterna bör betraktas som komplementära nödvändiga villkor.
För det tredje– de oavsedda konsekvensernas betydelse. De bolag och läkare som stod bakom överförskrivningarna av smärtstillande opioider drevs av ekonomiska vinstmotiv. De ville bli rika, riktigt rika. De hade ingen tanke på att deras verksamhet i förlängningen skulle leda till ett ökat antal mord. Det var en oavsiktlig biverkan. Sådana oavsedda konsekvenser utgör en mycket vanlig typ av orsaker när saker och ting inträffar på samhällsnivå.
*Rosenfeld, Richard & Wallman, Joel (2019) “Did de-policing cause the increase in homicide rates?” Criminology and Public Policy, 18: 51–75.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar