BRÅs nyligen publicerade rapport om sexualbrottens utveckling har väckt uppmärksamhet och diskussion (BRÅ Rapport 2019:5 Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005 – 2017). Rapporten utgår ifrån ett regeringsuppdrag med önskemål om svar på frågan om orsakerna till att sexualbrotten ökat sedan 2005 (avläsbart i både kriminalstatistiken och NTU:s trygghetsundersökningar). Studiens syfte är att analysera ökningarna och att belysa möjliga orsaker. Följande frågeställningar står i centrum:
· Har karaktären på den polisanmälda sexualbrottsligheten förändrats?
· Har karaktären på den självrapporterade utsattheten för sexualbrott förändrats?
· Vilka typer av sexualbrott fångas upp av NTU?
· Vilka faktorer talar för att ökningen i anmälda och rapporterade sexualbrott avspeglar en faktisk ökning respektive en ökad anmälnings- och rapporteringsbenägenhet?
BRÅs svar kan kortfattat sammanfattas så här:
Polisanmälda våldtäkter (mot personer över 15 år)
Anmälningarna av dessa brott ökade mellan 2005 och 2008, följt av en period med relativt stabil nivå. En ny ökning inträffade 2016 – 2017. Ökningen 2005 till 2011 gällde både våldtäkter med inslag av fysiskt våld och övriga våldtäkter. Från och med 2011 rörde ökningen våldtäkter utan våldsinslag, utförda av personer som målsägarna kände sedan tidigare. Från och med denna tidpunkt ökade inte våldtäkter utförda av tidigare okända personer. Inte heller överfallsvåldtäkterna ökade. Merparten anmälda våldtäkter gäller brott mot kvinnor inomhus, och denna kategori har ökat mest under perioden. Våldtäkter med förekomst av alkohol och droger, eller där offret varit i ett försvarslöst tillstånd vid brottet, ökade 2005 till 2011 och från 2011 till 2017. Under den sistnämnda perioden ökade också våldtäkter där personerna tidigare bara haft kontakt via internet (ffa. via någon dejtingapp).
Polisanmälda sexuella ofredanden (mot personer över 15 år)
Denna kategori innefattar både verbala och fysiska sexuella kränkningar samt kommunikation med kränkande bilder eller filmklipp. Anmälningarna av dessa brott ökade mellan 2005 och 2009, följt av en relativt stabil nivå, varefter de ökade på nytt, särskilt åren 2016 – 2017. I majoriteten av fall rör det sig om personer som målsägaren känner sedan tidigare. Anmälningarna med verbala kränkningar har ökat under den aktuella perioden, vilket också gäller fall med fysiska sexuella ofredanden. Här är ökningen särskilt tydlig mellan 2011 och 2017. Under samma period ökade också anmälningarna om sexuella ofredande via internet relativt kraftigt. En ansenlig del av dessa gäller fall där gärningspersonen skickat bilder eller filmklipp. Från 2011 till 2017 skedde en påtaglig ökning av sexuella ofredande i nöjessammanhang. År 2017 avsåg ungefär en tredjedel av dessa sexuella ofredande i festivalsammanhang (en brottsplats som var närmast osynlig under perioden 2005 till 2011).
Självrapporterad utsatthet för sexualbrott
Den självrapporterade utsattheten uppvisar ett annat mönster än de polisanmälda brotten. Under åren 2005 – 2012 låg andelen som i NTU uppgett att de utsatts för sexualbrott på en relativt stabil nivå (mellan 0,7 och 0,9 procent av befolkningen). Därefter ökade utsattheten, särskilt åren 2015 och 2016. Sistnämnda år uppgav motsvarande 2,4 procent av befolkningen att de utsatts. Ökningen enligt NTU:s mätningar gäller främst kvinnor.
Den självrapporterade utsattheten för sexualbrott inbegriper många olika typer av händelser; från kränkande kommentarer till våldtäkter med våldsinslag. Analysen visar att den ökade utsattheten gäller för alla befolkningsgrupper, med undantag för intervallet 65–75 år. Ökningen är störst bland kvinnor i åldern 16–24 år. Ökningen har varit ungefär densamma i storstäder, mindre städer och på landsbygd. Den ökade rapporteringen gäller brott som skett i Sverige likaväl som brott som skett utomlands. Ökningen omfattar brott som begåtts av tidigare okänd person, men också av närstående och bekanta personer. När det gäller brottsplatser är ökningen störst på allmänna platser, i synnerhet i anslutning till nöjeslokaler.
Den fördjupningsstudie som BRÅ gjort av NTU-materialet visar att ökningen som skett under senare år främst avser mindre allvarliga sexualbrott (ej hot, fasthållning eller våld). De mest allvarliga brotten har inte ökat lika kraftigt och ligger på en mycket lägre nivå. De handlingar som främst ökat motsvarar sådana som enligt den juridiska definitionen benämns sexuella ofredanden.
Aktuell lägesbild
När BRÅ väger samman analyserna av polisanmälda och självrapporterade sexualbrott (plus uppgifter från kompletterande sjukvårdsdata) når de fram till denna lägesbild:
- Ökningen av anmälda sexualbrott åren 2005 – 2009 berodde i huvudsak på ändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet.
- De allvarligaste sexualbrotten har legat på en relativt stabil nivå sedan år 2011.
- Händelser som kan klassificeras som sexuella ofredanden ökade relativt sett mest under perioden efter 2011.
Tänkbara orsaker
Beträffande gärningspersoner understryker BRÅ att svaren på intervjufrågorna i NTU enbart ger besked om gärningspersonens kön, ålder och relation till brottsoffret samt att polisanmälningarna omfattar en stor andel brott där det saknas data om en identifierad misstänkt person. Mot bakgrund av dessa brister i materialet gör BRÅ vad de kallar tentativa (preliminära) analyser av demografiska förändringar bland grupper i befolkningen med en känd överrisk för registrerad brottslighet (män, unga och utrikesfödda personer). Analyserna visar att en del av dessa grupper gradvis ökat sin andel av befolkningen. Men en sådan jämn ökning överensstämmer inte med ökningskurvan för sexualbrott, som varierar mycket mer och kraftigt ökar i slutet av perioden 2005 – 2017. Det indikerar att dessa demografiska förändringar inte kan utgöra en huvudförklaring till utvecklingen av anmälda och rapporterade sexualbrott under de nämnda åren.
En demografisk förändring sammanfaller dock med den påtagliga ökningen av lindriga sexualbrott för åren 2015 – 2016. Det är den omfattande flyktingmottagningen 2015. För att pröva denna faktors inverkan ställer BRÅ följande frågor:
· Hur stor skulle överrepresentationen behöva vara för att flyktingtillströmningen ska kunna förklara ökningen i NTU mellan 2015 och 2016?
· Hur fördelar sig ökningen av den anmälda sexualbrottsligheten mellan kommunerna åren 2014 – 2016 i relation till hur många asylsökande de tog emot 2015?
Den första frågan besvaras genom att BRÅ utgår från den överrisk för sexualbrott som framkom i 2005 års undersökning (Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet). Enligt denna studie hade folkbokförda utrikesfödda en överrisk på 3,3. Denna räknas upp till 5 med tanke på att gruppen asylsökande 2015 omfattade oproportionerligt många män och ensamkommande pojkar. Med en överrisk på 5 skulle gruppen asylsökande hypotetiskt svara för 8 procents ökning av sexualbrottsligheten under nämnda period. För att svara för hela ökningen skulle dock gruppens överrisk behöva uppgå till 83, vilket inte bär sannolikhetens prägel.
Den andra frågan besvaras genom analys av den procentuella förändringen av anmälda sexualbrott per kommun 2013 – 2014 jämfört med 2015 – 2016 och andelen kommuninvånare som under 2015 var inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Poängen med detta upplägg är att undersöka om kommuner med störst ökning av sexualbrott också har tagit emot många asylsökande i relation till sin befolkning. Något sådant mönster kan dock inte påvisas. Andelen asylsökande förklarar mindre än 1 procent av ökningen av polisanmälda sexualbrott för den nämnda perioden.
Om nu dessa faktorer inte utgör huvudorsaker till den noterade ökningen av anmälda och rapporterade sexualbrott åren 2005 – 2017 – vad kan då enligt BRÅ: s analyser förklara saken?
Kortfattat rör det sig om två förhållanden; förändrad tillfällesstruktur och förändrad anmälningsbenägenhet.
När det gäller tillfällesstrukturen menar BRÅ att den snabba tillväxten ifråga om innehav av smartmobiler efter 2011 – och därmed de nätbaserade kontakternas tillväxt – kan ha bidragit till en faktisk ökning av vissa typer av sexualbrott, framför allt varianter av sexuella ofredanden. Eventuella förändringar av det sexuella beteendet – ökad risk till följd av fler tillfälliga sexuella förbindelser – betraktas som en svårbedömd orsak till sexualbrottens faktiska ökning, dels på grund av tvetydiga data, dels därför att det saknas uppgifter efter 2014. BRÅ har även tittat på eventuella samband med ökat utbud av nöjeslokaler med utskänkningstillstånd och alkoholkonsumtionens utveckling under perioden. I båda dessa fall saknas dock ett nödvändigt tidsmässigt samband, varför dessa omständigheter utesluts som orsaker till en faktisk ökning av de anmälda och rapporterade sexualbrotten.
Beträffande anmälningsbenägenheten understryks att under perioden har flera omarbetningar gjorts av sexualbrottslagen och flera medialt uppmärksammade upprop och kampanjer har genomförts (#prataomdet, #fatta, #tafsainte och #metoo-rörelsen 2017/2018). Samtliga kan ses som uttryck för breda attitydförändringar med innebörden minskad tolerans för alla slags sexuella kränkningar och en tydlig betoning att gärningspersonen bär ansvaret och offret är utan skuld. BRÅ framhåller att dessa förändringar rimligen har påverkat anmälningsbenägenheten. Eftersom uppmärksamhet och debattintensitet har tilltagit över tid bör effekterna främst framträda under periodens senare del. Detta antagande styrks av att anmälningar gällande sexuellt ofredande av fysisk karaktär har ökat sedan 2011. I genomgången av månadsstatistiken över polisanmälda sexuella ofredanden märks ingen effekt av kampanjen 2010. Däremot verkar de två senare kampanjerna ha gett effekt i form av ökat antal anmälningar. BRÅ argumenterar också för att den beskrivna attitydförändringen påverkat rapporteringen i NTU. Om respondenter upplever att de har erfarenheter som delas av många andra, och om man tar till sig budskapet att offret inte har någon skuld, då ökar beredvilligheten att berätta om händelser som i ett annat tidsmässigt sammanhang hade hemlighållits.
Avslutning
Det som kritiserats och vållat debatt är slutsatserna om invandringens blygsamma betydelse för ökningen av anmälda och rapporterade sexualbrott. Sett till rapporten i helhet kan man undra varför. Analyserna av de demografiska faktorernas inverkan är knappast mer vaga eller ofullständiga än de som gäller tillfällesstruktur och anmälningsbenägenhet. Snarare tvärtom. Man kan förstås alltid diskutera val av metod, material och modell, och det hade varit bra om BRÅ i en bilaga mer utförligt redovisat regressionsanalysens olika inslag, hänsynstagande till tröskelvärden och testutfall m.m. Frågan är dock om det hade hjälpt. Om man missar eller bortser från påpekanden om materialbrister (ofullständiga uppgifter om gärningspersoner), utelämnar reservationer som gjorts och misstolkar betydelsen av begreppet tentativa analyser – ja, då talar mycket för att ytterligare redovisning skulle vara förgäves.
Ta gärna del av rapporten – Rapport 2019:5 – särskilt avsnitten om tänkbara orsaksfaktorer s. 89–101. Debatten lär fortgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar