”Fåtalets makt”

En kriminologisk sanning säger att ett fåtal personer begår en stor del av alla brott. BRÅ visade t ex i en rapport 2014 att 15 % av de lagförda svarade för ca 60 % av alla lagföringar under en femårsperiod. Gruppen högaktiva lagöverträdare i Sverige beräknades år 2012 till närmare 12 000 personer. Utifrån andra definitioner och beräkningsmetoder bedömde NOA år 2017 att det fanns 200 kriminella nätverk och 5 000 gängkriminella i landet. I en färsk rapport från Institutet för framtidsstudierberäknades antalet personer inom våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige till 15 000, varav 12 000 bedömdes vara aktiva inom någon form av organiserad brottslighet. I en nyligen publicerad dansk studie tar forskarna ett bitvis annorlunda grepp på fenomenet med ”fåtalets makt”. *

Detta begrepp kan härledas till den italienske sociologen Vilfredo Paretos princip om koncentrationsgrad. Ursprungligen studerade han anhopningen av egendom i Italien under 1800-talet då 20 % ägde 80 %. Principen har sedermera omformats till en generellt tillämpbar regel som säger att 20 % av orsakerna ofta svarar för 80 % av verkan. 

Med denna utgångspunkt (”power of the few”) undersökte forskarna fördelningen av brott i Danmark under åren 2007 – 2017. Den totala mängden anmälningar reducerades till sådana som gällde brott begångna av två eller fler personer tillsammans (medbrottslingar). Detta av två skäl. Forskarna understryker att brott ofta begås av flera personer tillsammans (särskilt ungdomar) och att enbart gruppstorlek visat sig vara en oberoende prediktionsfaktor för den organiserade brottslighetens och gängbrottslighetens omfattning. Trots det används ”medbrottslingar” sällan som enhet för polisens analyser och strategiska resursstyrning. Det andra skälet var metodologiskt; forskarna använde social nätverksanalys för att detaljstudera relationer och interaktioner mellan personer som begått olika brott tillsammans (jämför studien vid Institutet för framtidsstudiersom har ett liknande upplägg).     

Den danska undersökningen utmärker sig också på ett annat sätt. Beräkningar och beskrivningar baseras inte enbart på den officiella statistiken över registrerade brott, där varje registrerat brott ges ett och samma värde (”en pinne”). Forskarna har också analyserat kumpanernas (”medbrottslingarnas”) brottslighet på basis av ett danskt brottsskadeindex. Denna typ av index, som rangordnar brott utifrån den skada de åsamkar individ och samhälle, utvecklades för några år sedan i England (the Cambridge Crime Harm Index) och har därefter kopierats och anpassats i andra länder.** Vad jag vet finns ingen svensk motsvarighet i bruk. Skadeverkan mäts i termer av den strafftid som en tidigare ostraffad förväntas dömas till för ett visst brott, eller som i det danska fallet – den strafftid som åklagare skulle yrka för ett visst brott. Viktning och rangordning görs därefter. Det mest skadliga brottet är det som renderar längst strafftid. Den viktiga skillnaden mot stumma kvantitativa mått (”pinnar”) är att indexet ger en skala som särskiljer enkla vardagsbrott som rattfylleri, ringa narkotikabrott, snatteri och grova övergreppsbrott som rån, våldtäkt och mord. 

Utifrån statistiken över registrerade brott fann forskarna att en liten del av alla medbrottslingar (personer som begått brott tillsammans med minst en annan person) – 7,4 % – svarade för ca 50 % av alla brott som denna grupp totalt begått under den aktuella tioårsperioden. Drygt 7 % av den lilla gruppen var kända medlemmar av en organiserad brottsgrupp, varav 206 tillhörde gatugäng och 195 tillhörde något av motorcykelgängen. Fåtalets typ av brottslighet skiljde sig inte nämnvärt från gruppen medbrottslingar i stort. Åtal för inbrott och stöld var något högre för fåtalet, medan deras andel av våld, hot, mord och sexualbrott var jämförelsevis mindre. Det pekar på bristerna med sammanställningar som baseras på trivial antalsräkning av brott, utan hänsynstagande till brottens art och konsekvenser, menar forskarna. 

Bilden blir delvis en annan om man undersöker medbrottslingarnas aktivitet utifrån ett brottskadeindex. Forskarna identifierade ett fåtal om 3,6 % ur gruppen medbrottslingar som orsakade 50 % av brottsskadorna (dvs. en halvering av gruppen jämfört med redovisningen av antalet brott per medbrottsling). Fåtalet som orsakade stor skada bestod av 4 013 män och 283 kvinnor. Drygt 13 % av dem kunde knytas till en organiserad brottsgrupp, varav 185 tillhörde gatugäng och 177 var medlemmar i något motorcykelgäng. Analysen baserad på brottskador visar på stora skillnader när det gäller konsekvenserna av fåtalets brottsval. Brott som dominerade antalsmässigt, t ex bedrägeri, inbrott och stöld, spelade en begränsad roll jämfört med brott som rån och mord. Förstnämnda brottstyper svarade för 6,7 % respektive 2,5 % av åtalen riktade mot fåtalet, men de genererade 38,8 % och 26,7 % av de brottsskador som gruppen orsakade. Det illustrerar tydligt skillnaderna mellan beräkningar baserade på kriminalstatistikens ”stumma mått” och ett index med viktade värden som uttrycker den skada som åsamkas individ och samhälle, menar forskarna.   

Resultaten av den danska studien verifierar tesen om ”fåtalets makt”. Men viktigare är kanske att den tydligt visar på bristerna med analyser där man jämställer ringa vardagsbrott med brott som genererar svåra skadeverkningar. I den inledningsvis nämnda studien från BRÅ om 12 000 högaktiva brottslingar i Sverige konstateras att en stor del av deras brottslighet bestod av ringa narkotikabrott, snatteri, olovlig körning och olaga hot. En analys baserad på ett brottsskadeindex hade sannolikt gett ett helt annat resultat: en mindre grupp med grova brott som orsakar stor skada. I linje med den danska studien vore det därför önskvärt med svenska studier som med mer ändamålsenliga mått fokuserar på ”fåtalets makt”. Det skulle ge incitament för polisen att mer systematiskt använda resurser, styra verksamheten samt följa upp och redovisa resultat som gäller den mest skadliga och samhällsfarliga brottsligheten. Och det skulle vara välgörande för kriminalpolitiken i stort. Skadeverkningar beräknade med ledning av de strafftider som den lagstiftande församlingen ytterst rår över utgör förstås ett mer stabilt rättesnöre än ospecificerat volymtänkande – både för debatt och politiskt beslutsfattande.    

*Frydensberg, Christian et al. (2019) “Targeting the Most Harmful Co-Offenders in Denmark: a Social Network Analysis Approach”, Cambridge Journal of Evidence-Based Policing, 3:21–36. 

** Sherman, Lawrence, Neyroud, Peter W. and Neyroud, Eleanor (2016) “The Cambridge Crime Harm Index: Measuring Total Harm from Crime Based on Sentencing Guidelines”, Policing(10) 3:171–183.