fredag 28 juni 2019

”Fåtalets makt”

En kriminologisk sanning säger att ett fåtal personer begår en stor del av alla brott. BRÅ visade t ex i en rapport 2014 att 15 % av de lagförda svarade för ca 60 % av alla lagföringar under en femårsperiod. Gruppen högaktiva lagöverträdare i Sverige beräknades år 2012 till närmare 12 000 personer. Utifrån andra definitioner och beräkningsmetoder bedömde NOA år 2017 att det fanns 200 kriminella nätverk och 5 000 gängkriminella i landet. I en färsk rapport från Institutet för framtidsstudierberäknades antalet personer inom våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige till 15 000, varav 12 000 bedömdes vara aktiva inom någon form av organiserad brottslighet. I en nyligen publicerad dansk studie tar forskarna ett bitvis annorlunda grepp på fenomenet med ”fåtalets makt”. *

Detta begrepp kan härledas till den italienske sociologen Vilfredo Paretos princip om koncentrationsgrad. Ursprungligen studerade han anhopningen av egendom i Italien under 1800-talet då 20 % ägde 80 %. Principen har sedermera omformats till en generellt tillämpbar regel som säger att 20 % av orsakerna ofta svarar för 80 % av verkan. 

Med denna utgångspunkt (”power of the few”) undersökte forskarna fördelningen av brott i Danmark under åren 2007 – 2017. Den totala mängden anmälningar reducerades till sådana som gällde brott begångna av två eller fler personer tillsammans (medbrottslingar). Detta av två skäl. Forskarna understryker att brott ofta begås av flera personer tillsammans (särskilt ungdomar) och att enbart gruppstorlek visat sig vara en oberoende prediktionsfaktor för den organiserade brottslighetens och gängbrottslighetens omfattning. Trots det används ”medbrottslingar” sällan som enhet för polisens analyser och strategiska resursstyrning. Det andra skälet var metodologiskt; forskarna använde social nätverksanalys för att detaljstudera relationer och interaktioner mellan personer som begått olika brott tillsammans (jämför studien vid Institutet för framtidsstudiersom har ett liknande upplägg).     

Den danska undersökningen utmärker sig också på ett annat sätt. Beräkningar och beskrivningar baseras inte enbart på den officiella statistiken över registrerade brott, där varje registrerat brott ges ett och samma värde (”en pinne”). Forskarna har också analyserat kumpanernas (”medbrottslingarnas”) brottslighet på basis av ett danskt brottsskadeindex. Denna typ av index, som rangordnar brott utifrån den skada de åsamkar individ och samhälle, utvecklades för några år sedan i England (the Cambridge Crime Harm Index) och har därefter kopierats och anpassats i andra länder.** Vad jag vet finns ingen svensk motsvarighet i bruk. Skadeverkan mäts i termer av den strafftid som en tidigare ostraffad förväntas dömas till för ett visst brott, eller som i det danska fallet – den strafftid som åklagare skulle yrka för ett visst brott. Viktning och rangordning görs därefter. Det mest skadliga brottet är det som renderar längst strafftid. Den viktiga skillnaden mot stumma kvantitativa mått (”pinnar”) är att indexet ger en skala som särskiljer enkla vardagsbrott som rattfylleri, ringa narkotikabrott, snatteri och grova övergreppsbrott som rån, våldtäkt och mord. 

Utifrån statistiken över registrerade brott fann forskarna att en liten del av alla medbrottslingar (personer som begått brott tillsammans med minst en annan person) – 7,4 % – svarade för ca 50 % av alla brott som denna grupp totalt begått under den aktuella tioårsperioden. Drygt 7 % av den lilla gruppen var kända medlemmar av en organiserad brottsgrupp, varav 206 tillhörde gatugäng och 195 tillhörde något av motorcykelgängen. Fåtalets typ av brottslighet skiljde sig inte nämnvärt från gruppen medbrottslingar i stort. Åtal för inbrott och stöld var något högre för fåtalet, medan deras andel av våld, hot, mord och sexualbrott var jämförelsevis mindre. Det pekar på bristerna med sammanställningar som baseras på trivial antalsräkning av brott, utan hänsynstagande till brottens art och konsekvenser, menar forskarna. 

Bilden blir delvis en annan om man undersöker medbrottslingarnas aktivitet utifrån ett brottskadeindex. Forskarna identifierade ett fåtal om 3,6 % ur gruppen medbrottslingar som orsakade 50 % av brottsskadorna (dvs. en halvering av gruppen jämfört med redovisningen av antalet brott per medbrottsling). Fåtalet som orsakade stor skada bestod av 4 013 män och 283 kvinnor. Drygt 13 % av dem kunde knytas till en organiserad brottsgrupp, varav 185 tillhörde gatugäng och 177 var medlemmar i något motorcykelgäng. Analysen baserad på brottskador visar på stora skillnader när det gäller konsekvenserna av fåtalets brottsval. Brott som dominerade antalsmässigt, t ex bedrägeri, inbrott och stöld, spelade en begränsad roll jämfört med brott som rån och mord. Förstnämnda brottstyper svarade för 6,7 % respektive 2,5 % av åtalen riktade mot fåtalet, men de genererade 38,8 % och 26,7 % av de brottsskador som gruppen orsakade. Det illustrerar tydligt skillnaderna mellan beräkningar baserade på kriminalstatistikens ”stumma mått” och ett index med viktade värden som uttrycker den skada som åsamkas individ och samhälle, menar forskarna.   

Resultaten av den danska studien verifierar tesen om ”fåtalets makt”. Men viktigare är kanske att den tydligt visar på bristerna med analyser där man jämställer ringa vardagsbrott med brott som genererar svåra skadeverkningar. I den inledningsvis nämnda studien från BRÅ om 12 000 högaktiva brottslingar i Sverige konstateras att en stor del av deras brottslighet bestod av ringa narkotikabrott, snatteri, olovlig körning och olaga hot. En analys baserad på ett brottsskadeindex hade sannolikt gett ett helt annat resultat: en mindre grupp med grova brott som orsakar stor skada. I linje med den danska studien vore det därför önskvärt med svenska studier som med mer ändamålsenliga mått fokuserar på ”fåtalets makt”. Det skulle ge incitament för polisen att mer systematiskt använda resurser, styra verksamheten samt följa upp och redovisa resultat som gäller den mest skadliga och samhällsfarliga brottsligheten. Och det skulle vara välgörande för kriminalpolitiken i stort. Skadeverkningar beräknade med ledning av de strafftider som den lagstiftande församlingen ytterst rår över utgör förstås ett mer stabilt rättesnöre än ospecificerat volymtänkande – både för debatt och politiskt beslutsfattande.    


*Frydensberg, Christian et al. (2019) “Targeting the Most Harmful Co-Offenders in Denmark: a Social Network Analysis Approach”, Cambridge Journal of Evidence-Based Policing, 3:21–36. 

** Sherman, Lawrence, Neyroud, Peter W. and Neyroud, Eleanor (2016) “The Cambridge Crime Harm Index: Measuring Total Harm from Crime Based on Sentencing Guidelines”, Policing(10) 3:171–183.  

onsdag 12 juni 2019

Utländsk bakgrund och brott


En ny rapport om invandrares brottslighet har märkligt nog knappast uppmärksammats. Det är Stiftelsen Det Goda Samhällets rapport Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv författad av Patrik Engellau. Han har tillsammans med sociologen Göran Adamson fått tillgång till statistik från SCB och BRÅ för att undersöka om invandrares överrisker att begå brott har förändrats. BRÅ:s rapport 2005:17 Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet utgör en given referenspunkt. 

Det rör sig om en kortfattad och tillgänglig rapport. Den är inte skriven för kriminologer, framhåller Engellau. Och inte heller skriven av kriminologer, ska kanske tilläggas. Den länkar till ett omfattande datamaterial (excelfiler) som BRÅ sammanställt och levererat samt till en bifogad teknisk databeskrivning. 

Redogörelsen avser två femårsperioder: åren 2002–2006 och åren 2013–2017 med sammanställningar av misstänkta individer/misstänkta brott uppdelade på fyra grupper:

1) inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 
2) inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder
3) inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 
4) utrikes födda 

Den senare gruppen är uppdelad i undergrupper efter ursprungsland. I det följande koncentrerar jag mig på resultat som gäller överrisker för personer med utländsk bakgrund att begå brott. Överrisken mäter andelen individer i en viss grupp som begår brott jämfört med motsvarande andel individer i en annan grupp. Sistnämnda grupp kallas referensgrupp – här grupp 1 – och denna grupps andel ges värdet 1. Det ska sägas att måttet överrisk att begå brott inte är begränsat till jämförelser mellan personer med svensk och utländsk bakgrund. Det kan gälla män i relation till kvinnor (överrisk 3,5), unga jämfört med äldre (överrisk 2,5), fattiga i förhållande till välbeställda (överrisk 6). Det ska också poängteras att överrisk inte säger något om orsaker; det är helt och hållet ett beskrivande statistiskt mått.

Så här ser överriskerna ut för perioden 2002–2006 jämfört med perioden 2013–2017. Den första tabellen avser misstänkta individer (samma enhet som BRÅ använde 2005). I den andra tabellen har beräkningen gjorts på misstänkta brott, vilket Engellau i huvudsak har valt att utgå ifrån. Standardiseringen innebär att BRÅ statistiskt jämnat ut skillnaderna mellan grupperna ifråga om kön och ålder. 

Andel misstänkta individer per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes)

2002–2006
2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder

1,5 (1,4)

1,6 (1,5)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar

2,1 (2,0)

2,3 (2,1)
Utrikes födda
2,4 (2,6)
2,1 (2,3)


Andel misstänkta brott per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes) 

2002–2006
2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder

1,7 (1,7)

1,9 (1,8)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar

2,6 (2,5)

3,1 (2,9)

Utrikes födda
2,4 (2,6)
2,0 (2,2)

Två resultat sticker ut. För det första att andra generationens invandrare – särskilt gruppen med två utrikes födda föräldrar – numera har en högre överrisk än utrikes födda. Det är en nyhet jämfört med resultaten från BRÅ:s rapport 2005. För det andra att överrisken har minskat för utrikes födda, trots senare år omfattande flyktingmottagande (här ingår dock enbart personer som blivit folkbokförda före 2017 års utgång).

Liksom i tidigare svenska studier visas att överrisken varierar för olika brottstyper och med avseende på ursprungsland. Överrisken för mord/dråp och rån ligger generellt i intervallet 5 till 8. Beträffande överrisker per ursprungsregion kan noteras att de minskat för samtliga regioner (gäller brott totalt). Störst är minskningen för personer från Afrika och Östeuropa. Trots det är brottsmisstankarna tre till fyra gånger så vanliga bland folkbokförda personer med ursprung i dessa regioner, jämfört med inrikes födda med svensk bakgrund. 

När det gäller sexualbrott menar Engellau att överriskerna minskat för både våldtäkt och övriga sexualbrott (med undantag för övriga sexualbrott fördelade på utrikes födda med två utrikes födda föräldrar). Det innebär att brottsmisstankarna för inrikes födda med svensk bakgrund har ökat (med förbehåll för undantaget ovan). Jag menar att det för nämnda brottstyper är lämpligare att skatta överrisken på basis av misstänkta personer (istället för misstänkta brott). Detta för att undvika snedvridningar som kan förekomma på grund av skillnader i antalsräkningen av brott. Nedan visas förändringen av överrisker med detta beräkningssätt.

Våldtäkt och försök till våldtäkt
Överrisker efter andel misstänkta personer per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes)

2002–2006
2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder
1,4 (1,3)
1,5 (1,4)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar

2,1 (1,9)

1,9 (1,8)
Utrikes födda
4,0 (4,3)
2,7 (3,1)


 Övriga sexualbrott
Överrisker efter andel misstänkta personer per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes)

2002–2006
2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder
1,3 (1,3)
1,5 (1,5)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar

1,5 (1,5)

1,9 (1,8)
Utrikes födda
2,7 (2,9)
2,8 (3,0)

Resultatet baserat på misstänkta personer är något mer varierat. För våldtäkt ser vi med ett undantag samma minskning som med Engellaus beräkning. Den relativt kraftiga minskningen av överrisk för utrikes födda när det gäller våldtäkt är överraskande. För övriga sexualbrott ser vi däremot en viss ökning – särskilt för inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. 

En fördel med den nya sammanställningen är att den också omfattar redovisningar av ej folkbokfördas andel av misstänkta brott. Denna grupp utgörs av EU-migranter, personer som vistas illegalt i landet och turister. Det är en grupp som med åren blivit allt större – något som också avspeglar sig i deras andel av brottsligheten. I rapporten uppskattas att de svarar för 13 % av brottsmisstankarna för samtliga brott (2013–2017). Det är en ökning med 3 procentenheter från perioden 2002–2006 (10 %). Går man längre tillbaka ser man att ökningen varit successiv från perioden 1985–1989 (3 %) och perioden 1997–2001 (7 %). Den nuvarande höga andelen – 13 % – framhålls som en viktig orsak till att majoriteten av brott numera begås av personer med utländsk bakgrund.

Ett annat väsentligt inslag är att man med hjälp av tidigare studier i ämnet gått ytterligare tillbaka i tiden för att få en längre utvecklingslinje. Här återges en illustration (nr 13 på s. 39) som sammanfattar överrisker för två grupper av personer med utländsk bakgrund (beräknat på misstänkta personer):


1985–1989
1997–2001
2002–2006
2013–2017
Inrikes födda med en eller båda föräldrarna födda utrikes

1,5

1,6

1,7

1,8
Utrikes födda 
2,1
2,5
2,4
1,9
  

Sammanfattning och funderingar

Rapporten utgör en angelägen redogörelse med intressanta resultat. Framhållas ska främst att överrisken för utrikes födda har minskat medan det omvända särskilt gäller för inrikes födda med båda föräldrarna födda utrikes. Det innebär en ”normalisering” i betydelsen att svenska förhållanden numera överensstämmer med det huvudsakliga internationella mönstret för invandrares brottslighet. Uppmärksammandet av gruppen ej folkbokfördas andel av brottsligheten utgör också ett viktigt bidrag. Som vanligt gäller att resultaten påkallar fördjupning och ytterligare forskning. Grupperna behöver göras mer enhetliga genom standardisering beträffande utbildningsnivå och inkomstförhållande (såsom gjordes i BRÅ:s rapport från 2005). Förhållandet med ökade överrisker för inrikes födda med båda föräldrarna utrikes födda kräver fördjupade och detaljerade analyser. Och så har vi det här med orsaker. Vad beror överriskerna på? En reflektion ska göras (och har gjorts av andra). Överriskerna för utrikes födda har legat stabilt över tid. De första studierna från 1970-talet fram till den här aktuella rapporten innefattar en knappt 50-årig period med betydande samhällsförändringar och inte minst; en period av stora förändringar beträffande invandringens omfattning och sammansättning. Trots det har överriskerna i stort legat stabilt i intervallet 2,0 – 2,5. Det talar för att svaret på överriskernas gåta primärt bör sökas på annat håll än i invandrarnas bakgrund.

Patrik Engellau (2019) ”Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv”. Stiftelsen det goda samhället. Stockholm




  














tisdag 4 juni 2019

Sexualbrottens utveckling


BRÅs nyligen publicerade rapport om sexualbrottens utveckling har väckt uppmärksamhet och diskussion (BRÅ Rapport 2019:5 Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005 – 2017). Rapporten utgår ifrån ett regeringsuppdrag med önskemål om svar på frågan om orsakerna till att sexualbrotten ökat sedan 2005 (avläsbart i både kriminalstatistiken och NTU:s trygghetsundersökningar). Studiens syfte är att analysera ökningarna och att belysa möjliga orsaker. Följande frågeställningar står i centrum: 

·     Har karaktären på den polisanmälda sexualbrottsligheten förändrats?
·     Har karaktären på den självrapporterade utsattheten för sexualbrott förändrats?
·     Vilka typer av sexualbrott fångas upp av NTU?
·     Vilka faktorer talar för att ökningen i anmälda och rapporterade sexualbrott avspeglar en faktisk ökning respektive en ökad anmälnings- och rapporteringsbenägenhet?

BRÅs svar kan kortfattat sammanfattas så här: 

Polisanmälda våldtäkter (mot personer över 15 år)

Anmälningarna av dessa brott ökade mellan 2005 och 2008, följt av en period med relativt stabil nivå. En ny ökning inträffade 2016 – 2017. Ökningen 2005 till 2011 gällde både våldtäkter med inslag av fysiskt våld och övriga våldtäkter. Från och med 2011 rörde ökningen våldtäkter utan våldsinslag, utförda av personer som målsägarna kände sedan tidigare. Från och med denna tidpunkt ökade inte våldtäkter utförda av tidigare okända personer. Inte heller överfallsvåldtäkterna ökade. Merparten anmälda våldtäkter gäller brott mot kvinnor inomhus, och denna kategori har ökat mest under perioden. Våldtäkter med förekomst av alkohol och droger, eller där offret varit i ett försvarslöst tillstånd vid brottet, ökade 2005 till 2011 och från 2011 till 2017. Under den sistnämnda perioden ökade också våldtäkter där personerna tidigare bara haft kontakt via internet (ffa. via någon dejtingapp).

Polisanmälda sexuella ofredanden (mot personer över 15 år)

Denna kategori innefattar både verbala och fysiska sexuella kränkningar samt kommunikation med kränkande bilder eller filmklipp. Anmälningarna av dessa brott ökade mellan 2005 och 2009, följt av en relativt stabil nivå, varefter de ökade på nytt, särskilt åren 2016 – 2017. I majoriteten av fall rör det sig om personer som målsägaren känner sedan tidigare. Anmälningarna med verbala kränkningar har ökat under den aktuella perioden, vilket också gäller fall med fysiska sexuella ofredanden. Här är ökningen särskilt tydlig mellan 2011 och 2017. Under samma period ökade också anmälningarna om sexuella ofredande via internet relativt kraftigt. En ansenlig del av dessa gäller fall där gärningspersonen skickat bilder eller filmklipp. Från 2011 till 2017 skedde en påtaglig ökning av sexuella ofredande i nöjessammanhang. År 2017 avsåg ungefär en tredjedel av dessa sexuella ofredande i festivalsammanhang (en brottsplats som var närmast osynlig under perioden 2005 till 2011).

Självrapporterad utsatthet för sexualbrott

Den självrapporterade utsattheten uppvisar ett annat mönster än de polisanmälda brotten. Under åren 2005 – 2012 låg andelen som i NTU uppgett att de utsatts för sexualbrott på en relativt stabil nivå (mellan 0,7 och 0,9 procent av befolkningen). Därefter ökade utsattheten, särskilt åren 2015 och 2016. Sistnämnda år uppgav motsvarande 2,4 procent av befolkningen att de utsatts. Ökningen enligt NTU:s mätningar gäller främst kvinnor. 

Den självrapporterade utsattheten för sexualbrott inbegriper många olika typer av händelser; från kränkande kommentarer till våldtäkter med våldsinslag. Analysen visar att den ökade utsattheten gäller för alla befolkningsgrupper, med undantag för intervallet 65–75 år. Ökningen är störst bland kvinnor i åldern 16–24 år. Ökningen har varit ungefär densamma i storstäder, mindre städer och på landsbygd. Den ökade rapporteringen gäller brott som skett i Sverige likaväl som brott som skett utomlands. Ökningen omfattar brott som begåtts av tidigare okänd person, men också av närstående och bekanta personer. När det gäller brottsplatser är ökningen störst på allmänna platser, i synnerhet i anslutning till nöjeslokaler.

Den fördjupningsstudie som BRÅ gjort av NTU-materialet visar att ökningen som skett under senare år främst avser mindre allvarliga sexualbrott (ej hot, fasthållning eller våld). De mest allvarliga brotten har inte ökat lika kraftigt och ligger på en mycket lägre nivå. De handlingar som främst ökat motsvarar sådana som enligt den juridiska definitionen benämns sexuella ofredanden.

Aktuell lägesbild

När BRÅ väger samman analyserna av polisanmälda och självrapporterade sexualbrott (plus uppgifter från kompletterande sjukvårdsdata) når de fram till denna lägesbild: 

-      Ökningen av anmälda sexualbrott åren 2005 – 2009 berodde i huvudsak på ändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet.
-      De allvarligaste sexualbrotten har legat på en relativt stabil nivå sedan år 2011.
-      Händelser som kan klassificeras som sexuella ofredanden ökade relativt sett mest under perioden efter 2011. 

Tänkbara orsaker

Beträffande gärningspersoner understryker BRÅ att svaren på intervjufrågorna i NTU enbart ger besked om gärningspersonens kön, ålder och relation till brottsoffret samt att polisanmälningarna omfattar en stor andel brott där det saknas data om en identifierad misstänkt person. Mot bakgrund av dessa brister i materialet gör BRÅ vad de kallar tentativa (preliminära) analyser av demografiska förändringar bland grupper i befolkningen med en känd överrisk för registrerad brottslighet (män, unga och utrikesfödda personer). Analyserna visar att en del av dessa grupper gradvis ökat sin andel av befolkningen. Men en sådan jämn ökning överensstämmer inte med ökningskurvan för sexualbrott, som varierar mycket mer och kraftigt ökar i slutet av perioden 2005 – 2017. Det indikerar att dessa demografiska förändringar inte kan utgöra en huvudförklaring till utvecklingen av anmälda och rapporterade sexualbrott under de nämnda åren. 

En demografisk förändring sammanfaller dock med den påtagliga ökningen av lindriga sexualbrott för åren 2015 – 2016. Det är den omfattande flyktingmottagningen 2015. För att pröva denna faktors inverkan ställer BRÅ följande frågor:

·     Hur stor skulle överrepresentationen behöva vara för att flyktingtillströmningen ska kunna förklara ökningen i NTU mellan 2015 och 2016?
·     Hur fördelar sig ökningen av den anmälda sexualbrottsligheten mellan kommunerna åren 2014 – 2016 i relation till hur många asylsökande de tog emot 2015?

Den första frågan besvaras genom att BRÅ utgår från den överrisk för sexualbrott som framkom i 2005 års undersökning (Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet). Enligt denna studie hade folkbokförda utrikesfödda en överrisk på 3,3. Denna räknas upp till 5 med tanke på att gruppen asylsökande 2015 omfattade oproportionerligt många män och ensamkommande pojkar. Med en överrisk på 5 skulle gruppen asylsökande hypotetiskt svara för 8 procents ökning av sexualbrottsligheten under nämnda period. För att svara för hela ökningen skulle dock gruppens överrisk behöva uppgå till 83, vilket inte bär sannolikhetens prägel. 

Den andra frågan besvaras genom analys av den procentuella förändringen av anmälda sexualbrott per kommun 2013 – 2014 jämfört med 2015 – 2016 och andelen kommuninvånare som under 2015 var inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Poängen med detta upplägg är att undersöka om kommuner med störst ökning av sexualbrott också har tagit emot många asylsökande i relation till sin befolkning. Något sådant mönster kan dock inte påvisas. Andelen asylsökande förklarar mindre än 1 procent av ökningen av polisanmälda sexualbrott för den nämnda perioden.

Om nu dessa faktorer inte utgör huvudorsaker till den noterade ökningen av anmälda och rapporterade sexualbrott åren 2005 – 2017 – vad kan då enligt BRÅ: s analyser förklara saken?

Kortfattat rör det sig om två förhållanden; förändrad tillfällesstruktur och förändrad anmälningsbenägenhet. 

När det gäller tillfällesstrukturen menar BRÅ att den snabba tillväxten ifråga om innehav av smartmobiler efter 2011 – och därmed de nätbaserade kontakternas tillväxt – kan ha bidragit till en faktisk ökning av vissa typer av sexualbrott, framför allt varianter av sexuella ofredanden. Eventuella förändringar av det sexuella beteendet – ökad risk till följd av fler tillfälliga sexuella förbindelser – betraktas som en svårbedömd orsak till sexualbrottens faktiska ökning, dels på grund av tvetydiga data, dels därför att det saknas uppgifter efter 2014. BRÅ har även tittat på eventuella samband med ökat utbud av nöjeslokaler med utskänkningstillstånd och alkoholkonsumtionens utveckling under perioden. I båda dessa fall saknas dock ett nödvändigt tidsmässigt samband, varför dessa omständigheter utesluts som orsaker till en faktisk ökning av de anmälda och rapporterade sexualbrotten. 

Beträffande anmälningsbenägenheten understryks att under perioden har flera omarbetningar gjorts av sexualbrottslagen och flera medialt uppmärksammade upprop och kampanjer har genomförts (#prataomdet, #fatta, #tafsainte och #metoo-rörelsen 2017/2018). Samtliga kan ses som uttryck för breda attitydförändringar med innebörden minskad tolerans för alla slags sexuella kränkningar och en tydlig betoning att gärningspersonen bär ansvaret och offret är utan skuld. BRÅ framhåller att dessa förändringar rimligen har påverkat anmälningsbenägenheten. Eftersom uppmärksamhet och debattintensitet har tilltagit över tid bör effekterna främst framträda under periodens senare del. Detta antagande styrks av att anmälningar gällande sexuellt ofredande av fysisk karaktär har ökat sedan 2011. I genomgången av månadsstatistiken över polisanmälda sexuella ofredanden märks ingen effekt av kampanjen 2010. Däremot verkar de två senare kampanjerna ha gett effekt i form av ökat antal anmälningar. BRÅ argumenterar också för att den beskrivna attitydförändringen påverkat rapporteringen i NTU. Om respondenter upplever att de har erfarenheter som delas av många andra, och om man tar till sig budskapet att offret inte har någon skuld, då ökar beredvilligheten att berätta om händelser som i ett annat tidsmässigt sammanhang hade hemlighållits.      

Avslutning

Det som kritiserats och vållat debatt är slutsatserna om invandringens blygsamma betydelse för ökningen av anmälda och rapporterade sexualbrott. Sett till rapporten i helhet kan man undra varför. Analyserna av de demografiska faktorernas inverkan är knappast mer vaga eller ofullständiga än de som gäller tillfällesstruktur och anmälningsbenägenhet. Snarare tvärtom. Man kan förstås alltid diskutera val av metod, material och modell, och det hade varit bra om BRÅ i en bilaga mer utförligt redovisat regressionsanalysens olika inslag, hänsynstagande till tröskelvärden och testutfall m.m. Frågan är dock om det hade hjälpt. Om man missar eller bortser från påpekanden om materialbrister (ofullständiga uppgifter om gärningspersoner), utelämnar reservationer som gjorts och misstolkar betydelsen av begreppet tentativa analyser – ja, då talar mycket för att ytterligare redovisning skulle vara förgäves.

Ta gärna del av rapporten – Rapport 2019:5 – särskilt avsnitten om tänkbara orsaksfaktorer s. 89–101. Debatten lär fortgå.