BERTIL RENBORGS KAMP MOT KNARKET
Sven-Åke Lindgren
När jag skrev min avhandling om samhällets åtgärder mot droger (Den hotfulla njutningen, 1993) stötte jag på namnet Bertil Renborg. Först dök han upp när han på 1930-talet som chef för Nationernas Förbunds narkotikakontrollenhet tillskrev den svenska regeringen (Medicinalstyrelsen) om den höga konsumtionen av heroin (diacetylmorfin) i Sverige. Längre fram dök han upp när han i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet flitigt debatterade narkotikafrågor i svenska tidnings- och tidskriftsartiklar.
Vem var han, denne diplomat som under sin karriär hade högst skiftande uppdrag inom Nationernas Förbund och FN?
Syftet med denna biografiska skiss är att lyfta fram en svensk doldis inom det tidiga 1900-talets internationella system för narkotikakontroll. Vad åstadkom han i sina olika roller? Hur såg han på narkotikaproblemet och vilka åtgärder förespråkade han? Påverkade han som debattör den svenska narkotikapolitik som utformades under 1960-talet?
Kontrolladministratören
Bertil Renborg ägnade en stor del av sitt liv åt den internationella narkotikakontrollen. Han föddes i Storvik i Jämtland år 1892 och tog juris kandidatexamen i Uppsala 1915. Under åren 1916-1920 tjänstgjorde han i den svenska handelsdelegationen, bland annat som handelsråd i Japan och Kina. Erfarenheterna från dessa år i Asien var betydelsefulla för hans framtida karriär inom Nationernas Förbund och den organisation för kontroll av opium och annan narkotika som växte fram under 1920- och 1930-talen. Men en annan omständighet spelade nog en större och mer direkt roll för hans vägval, nämligen kontakterna med en annan svensk diplomat – envoyén Eric Einar Ekstrand.
Ekstrand (född 1890) var liksom Renborg jurist och diplomat med uppdrag framför allt i de svenska beskickningarna i Sydamerika. Han fick, efter förfrågan från Nationernas Förbunds generalsekreterare, uppdraget att leda NF:s kommission för undersökning av opiumkontrollen i Fjärran Östern åren 1929-1930. Det var en liten skara män – tre kommissionärer plus en sekreterare och en stenograf – som reste österut för att kartlägga produktionen, handeln och konsumtionen av opium. Sekreteraren hette Bertil Renborg. Det arbete som skildras i andra delen av Ekstrands självbiografi (1944) utgörs av en sällsam mix av diplomati, socialantropologiska fältstudier och äventyrliga eskapader. Gruppen träffade kungligheter, regenter, diplomater och andra tjänstemän, men också opiumodlare, handlare och opiumrökare.
Kommissionen lämnade en omfattande rapport om sina observationer, överväganden och förslag. Man fastslog att vissa länder vidtagit en del åtgärder. Men insatserna var alltför ensidiga. Där man ingripit mot odlingen lämnade man ofta handeln och smugglingen därhän, och vice versa. Det saknades ett helhetsperspektiv, samordnade planer och resurser för satsningar som omfattade alla led från produktion och konsumtion till smuggling. En annan aspekt gällde relationen mellan den legala hanteringen och den illegala marknaden. I många länder fanns licenserad försäljning och konsumtion av opium i särskilda röklokaler. Kommissionen noterade två problem med denna ordning. För det första förekom ett inte obetydligt läckage därifrån till den svarta marknaden. För det andra innebar licenseringen också en ambition att med höga priser minska spridningen. Denna politik hade dock lett till motsatsen. I stället hade den illegala marknaden blomstrat genom konkurrens med låga priser.
I resonemangen om orsakerna till situationen finner vi välbekanta tankegångar:
”Roten och upphovet till den spridning, som opierökningen fått därute, är att söka i den i många fall långt ifrån människovärdiga tillvaro, som stora delar av Fjärran Österns folk tvingas att föra. Det är begripligt att man söker glömska även med ett så olyckligt medel som opierökningen. Det skall ett helt omskapande av denna del av världen till ur social och hygienisk synpunkt för att grundorsaken till denna last skall kunna avlägsnas.”
(Ekstrand, 1944, s. 402)
Till kommissionens konkreta förslag hörde också sådana som är aktuella i dagens narkotikadebatt, exempelvis särskilda myndigheter med ansvar för samordning och utveckling, tillgång till adekvat utrustning som motorbåtar och kustfartyg, delade underrättelser mellan länder och likvärdiga straff. Särskilt stränga straff skulle gälla dem som sökte locka minderåriga till opiumrökning. När det gällde villkoren för det legala licenserade utbudet förespråkade kommissionen ett regeringsmonopol som innehavare av försäljnings- och röklokalerna, försäljning enbart mot kontant betalning, registrering av opierökare med minimiålder 21 år (helst 25 år) samt ransonering enligt av läkare fastställd minimikvantitet.
För att förstå kommissionens uppdrag behöver vi känna till de första internationella överenskommelserna om kontroll av produktion och konsumtion av narkotika. Inledningsvis handlade det enbart om opium och startpunkten var en konferens som hölls i Shanghai 1909. Initiativet togs av USA som konfronterats med opiumproblematiken genom det utbredda bruket i Filippinerna, som hade blivit en amerikansk koloni i slutet av 1800-talet. Konferensen samlade inalles tretton länder och ledde fram till nio icke bindande resolutioner. Den följdes av ett möte i Haag 1912. Även det initierades och förbereddes av USA. Kännetecknande för de avtal som slöts var bland annat ett vidgat fokus – från Kina som epicentrum för opiumhanteringen i Fjärran Östern till ett internationellt blickfång på en större mängd beroendeframkallande medel (morfin, kokain, heroin med flera). Haag-konferensens avtal blev den första egentliga narkotikakonventionen, genom att den inordnades i fredsavtalet efter första världskriget, och kom att administreras av Nationernas Förbund när det bildades 1920. USA valde att stå utanför NF. Det hindrade dock inte att de var representerade i NF:s olika kontrollorgan (Renborg, 1947; 1957, Taylor, 1969; Bruun, Pan & Rexed, 1975 och Smith, 2007).
Tillkomsten av de internationella konventionerna i början av 1900-talet betyder dock inte att hanteringen av opium dessförinnan var oreglerad. Det fanns en rad nationella regleringar om skattesatser, licenser och privilegier, import- och försäljningsregler, förvaring, tillredning, konsumtionsvillkor etcetera. Till skillnad mot Haag-konventionen var de primärt inte inriktade på att strypa tillgången och motverka nöjesbruk, utan hade i huvudsak fiskala motiv, ofta i kombination med ambitionen att få bukt med kvacksalveriet för att därmed motverka förgiftningar och lurendrejerier (Berg, 2017).
Inom NF organiserades en opiesektion som i sin tur inrättade en särskild rådgivande grupp för opiumfrågor. Eric Einar Ekstrand blev efter genomfört uppdrag i Fjärran Östern chef för sektionen (och även sektionen för sociala frågor) åren 1931 – 1939. Han efterträddes av Bertil Renborg som chef för NF:s kontrolladministration åren 1939 – 1946. Renborg hade därmed uppdraget att administrera NF:s narkotikakontroll under den upplösningsperiod som andra världskriget innebar för organisationen.
Haag-konventionen följdes av en rad komplementära konventioner som togs fram inom NF, exempelvis Genève-konventionerna åren 1925, 1931, 1936. Dessa innebar bland annat att den internationella kontrollen vidgades till att omfatta andra råämnen än opium, främst coca och indisk hampa (hasch och marijuana) samt strängare nationell och internationell reglering av farmaceutiska produkter som fått omfattande användning, såsom morfin, kokain och heroin (diacetylmorfin). Andra nyheter var introduktionen av ett ”öppet” narkotikabegrepp som innebar att narkotika definitionsmässigt blev lika med ämnen som genom beslut ”listades i en förteckning”. Inom NF tillskapades en permanent kontrollstyrelse och man introducerade ett detaljerat inrapporteringssystem som innebar att varje land som biträtt konventionerna årligen avkrävdes en redogörelse för narkotikahanteringen i landet (produktion, lagerhållning, legal försäljning och konsumtion samt illegal hantering).
Sverige, som blev medlem av NF 1920, biträdde konventionerna, vilket fick en rad följdverkningar. År 1925 genomfördes en landsomfattande undersökning av narkotikabruket, baserad på rapporter från främst landsfiskaler och provinsialläkare. Förutom konventionskraven spelade medierapporteringen om kokainbruk i Stockholm en betydande roll för beslutet om inventeringen. För att uppfylla kraven i det krävande rapporteringssystemet till NF:s kontrollstyrelse upprättades sammanställningar över expedierade narkotikarecept, antalet toxikomaner (narkomaner) som var registrerade inom vården och polisärenden som gällde olaga befattning med narkotika.
En omständighet som vållade upprepad skriftväxling mellan NF:s kontrollenhet och den svenska regeringen (genom medicinalstyrelsen) var uppgifterna om en iögonfallande hög produktion av diacetylmorfin (heroin) under 1930-talet. Flera svenska läkemedelsbolag hade tillstånd att tillverka, lagerhålla och försälja ämnet, som bland annat användes som ingrediens i populära hostmediciner. Enligt NF:s uppgifter hade mängden heroin som tillverkades i Sverige av licenserade läkemedelsbolag (”narkotikafabriker” enligt medicinalstyrelsens dåvarande terminologi) ökat från 3 kg år 1927 till 16 kg år 1936. Förbrukningen angiven i kg per miljon invånare uppgick till 3,05 kg – en mängd som bland jämförbara länder enbart överträffades av nivån i Finland (6,74 kg). Efter genomförd utredning, som bland annat omfattade korrespondens med ”narkotikafabriken” ASTRA i Södertälje, konkluderade regeringen att ökningen berodde på ökad lagerhållning för att möta en framtida efterfrågan från apotekens sida när tillverkningen sannolikt skulle behöva minskas. Någon illegal hantering hade inte kunnat beläggas. I föreskrifter som följde ålades ”narkotikafabrikerna” att genom användning av ersättningar fasa ut heroin som ingrediens i omtyckta mediciner. (Riksarkivet, Medicinalstyrelsen/Apoteksbyrån, Narkotikaärenden 1925 – 1944).
En annan fråga som avhandlades i korrespondensen mellan NF:s kontrollorgan och den svenska regeringen var behovet av propaganda mot missbruket av narkotika. I en resolution 1936 föreslog NF:s opiekommission att sådan propaganda borde äga rum bland läkare, apotekare, sjukvårdare med flera och att det vore önskvärt med särskilda kurser som inordnades i den ordinarie undervisningen. Medicinalstyrelsen inhämtade synpunkter från Kungliga farmaceutiska institutet och lärarkollegiet vid Karolinska institutet. Synpunkterna från det senare blev riktningsgivande för det svenska svaret till NF. Lärarkollegiet framhöll att undervisning om toxikomanier framkallade av opium, morfin och morfinderivat samt kokain gavs inom ämnen som farmakologi, inre medicin, psykiatri och neurologi. Eftersom de nämnda toxikomanierna i Sverige inte hade någon nämnvärd utbredning, ansågs det inte finnas behov av några särskilda kurser. Synen på missbruksproblemet i landet framgår av följande passus:
”Som bekant äger i Sverige missbruk av ett annat narkotikum, nämligen alkohol, en ofantligt mycket större betydelse än missbruk av de narkotika, som utgöra föremålet för opiekommissionens verksamhet. Möjligen spelar även hos oss den alltför rikliga användningen av sömnmedel en lika viktig roll som de av opiekommissionens åsyftade toxikomanierna.”
(Riksarkivet, Medicinalstyrelsen/Apoteksbyrån, Narkotikaärenden 1925 – 1944).
Efter andra världskriget blev FN värdorganisation för den internationella narkotikakontrollen. Trots att Bertil Renborg varit administrativ chef för NF:s kontrollverksamhet under krigsåren, inklusive flytten från Geneve till Washington 1939-1940, och trots hans bevittnade erfarenhet av internationellt konventionsarbete blev han sidsteppad när den nya organisationen tog form. Och utkastet till reviderade NF-konventioner som han sammanställt ignorerades när arbetet med en ny allmän narkotikakonvention – the Single Convention on Narcotic Drugs – påbörjades 1948 (konventionen antogs 1961) (Renborg, 1964). Man kan undra varför?
McAllister (1996) och Collins (2015) framhåller att framför allt USA ville rensa bordet från den gamla världens företrädare. De ville ha en mer offensiv kontrollinriktning. De var trötta på NF:s ”grand old men” av diplomater som avancerade medelst tidsödande kompromisser. Men här fanns måhända också inslag av mer personligt slag. Enligt McAllister (1996) präglades Renborgs agerande under övergångsåren av byråkratiskt pedanteri och medioker administrativ skicklighet. Det bör noteras att när man i detta sammanhang talar om USA så avses egentligen Harry J.
Anslinger, den beryktade chefen för USA:s federala narkotikabyrå 1930-1962. Utöver denna chefspost var Anslinger medlem av både NF:s och FN:s expertkommittéer. Han torde utan jämförelse vara den person som haft störst inflytande på 1900-talets narkotikapolitik, inom USA såväl som internationellt (McWilliams, 1986; Pembleton, 2017, 2022).
Opinionsbildaren
Under övergångsåren strävade Bertil Renborg utan framgång efter en position i den nya internationella kontrollmiljön. McAllister (1996) liknar hans försök vid den flygande holländarens jakt på en välkomnande hamn. Men 1946 var han definitivt akterseglad och erbjöds så småningom en annan befattning inom FN:s organisation. Han blev chef för världsorganisationens interna postväsende 1946-1952. Dessutom var han under Koreakriget chefssekreterare för FN:s Koreasekretariat. Därefter ägnade han åtskillig tid åt att som skribent beskriva och agitera för internationell narkotikakontroll och varna för narkotikans skadeverkningar.
Under perioden 1958-1968 var Bertil Renborg en av de flitigaste rösterna i den då tilltagande svenska narkotikadebatten. Hans alster publicerades framför allt i tidskrifterna Alkoholfrågan (föregångare till dagens Alkohol & Narkotika) och Världshorisont (FN-förbundets tidskrift). Men han syntes även i dagspressen. Artiklarna kännetecknas av utförliga beskrivningar, tonen är saklig och han hänvisar ofta till nya rön från amerikansk forskning och resultat från internationella organisationers sammanställningar.
Åren 1959 – 1961 publicerade tidskriften Alkoholfrågan under rubriken Narkotikaproblemet en serie om nio artiklar författade av Bertil Renborg. I dessa beskriver han den internationella narkotikakontrollens historik, dess olika delar och grundläggande funktionssätt. Han jämför det gamla NF-systemet med den nya allmänna narkotikakonventionen (the Single Convention) som då var under utveckling i FN:s regi. Renborg fruktar att reformen kommer att innebära att färre länder än tidigare blir delaktiga i det internationella kontrollarbetet, och han är kritisk mot att länder med odling av opievallmo ges undantag och långvariga respiter för ikraftträdande. Andra teman gäller de narkotiska medlens kännetecken, utbredningen i världen, narkomanins utmärkande egenskaper och utvecklingsförlopp samt följderna för individen, familjen och samhället.
I två senare artiklar – ”Narkomanen – brottslig eller sjuk? (Alkoholfrågan, 1964/9, s. 404 – 407) och ”Narkotikamissbruket – dess innebörd och följder” (Alkoholfrågan, 1965/5, s. 251-255) – sammanfattar och preciserar Renborg sina ståndpunkter. Frågan i rubriken för den första artikeln besvaras med både och. Narkomanen är behäftad med en i det närmaste obotlig sjukdom, men han är också oftast en lagbrytare. Begäret efter ökade doser är oemotståndligt och i de flesta fall är narkomanen hänvisad till den illegala marknaden, vilket per definition gör honom till en brottsling. Men det stannar sällan därvid. För att underhålla sin dyra last behöver narkomanen skaffa pengar och det görs vanligen via olika brottsliga handlingar. Bestraffning är nödvändig för att stoppa spridningen, betonar Renborg. Och det är frihetsstraff som måste gälla. Bötesstraff och villkorliga domar är för det mesta verkningslösa. Straffen bör vara differentierade – mildare för den som skaffar narkotika för eget bruk och mycket stränga för dem som profiterar på andras olycka (”handlare i långsam död”). Men straffpåföljder behövs också sett ur ett smittskyddsperspektiv. Narkomanin måste jämställas med smittosamma sjukdomar, särskilt den form av okynnesnarkomani som börjat grassera bland ungdomen. Samhällsskyddet kräver därför att samhället vidtar resoluta åtgärder för att stoppa smittan.
Men det sagda förhindrar inte att narkomanen ges vård för att befrias från sin sjukdom. Renborg pläderar för avgiftning, vård och rehabilitering under frihetsbegränsning och sträng isolering, följd av långvarig övervakning. Han hänvisar i sammanhanget till negativa erfarenheter från legal förskrivning från öppna kliniker som förekom i USA under 1920-talet, fram tills de förbjöds genom beslut av Högsta domstolen. Den framkomliga vägen utgörs i stället av den typ av vårdgivande institutioner som de amerikanska fängelsesjukhusen i Lexington och Fort North är exempel på. Hans recept innefattar även efterbehandling i form av psykiatrisk terapi, lärande av yrke och väckande av fritidssysselsättningar. Men den förrädiska återfallsrisken gör att kontrollen inte får upphöra: ”Till slut måste den till det vanliga livet återbördade patienten under lång tid ställas under övervakning av sociala kuratorer eller andra socialvårdare.” (Alkoholfrågan, 1964/9, s. 407).
I den andra artikeln konstaterar Renborg inledningsvis att de nya syntetiska preparaten (amfetaminer och barbiturater) utgör ett nytt stort problem, och att det är särskilt allvarligt att ungdomen faller offer för frestelsen att missbruka narkotika. Därmed hamnar de på ett sluttande plan som leder till fysisk, psykisk och moralisk förstörelse. Han beskriver följderna för individen, familjen och samhället. Den enskilde missbrukaren drabbas av sänkt arbetslust och arbetsförmåga, försämrat hälsotillstånd och förstörd ekonomi. Om familjeförsörjaren missbrukar slås familjelivet i spillror.
Samhället drabbas av stora kostnader inom olika områden, ty den förhärdade narkomanen blir förr eller senare en tragisk, onyttig och parasiterande samhällsmedlem. I artikeln presenterar Renborg en indelning i fyra typer av narkomanier (Alkoholfrågan 1965/5, s. 253):
1) Iatrogena narkomaner: de som på grund av medicinsk behandling givits narkotika under längre eller kortare perioder.
2) Narkomani genom sjukdom: de som fått narkotika utskrivet av läkare för att lindra svåra plågor och som sedan fortsätter på egen hand.
3) Narkomani för att undfly verkligheten: en variant av nummer 2, fast med ett tydligare motiv att genom narkotikaberusning slippa ifrån personliga och sociala bekymmer av olika slag.
4) Okynnesnarkomani: en allt vanligare typ, särskilt bland ungdomen, till följd av det moderna nöjeslivet med dess nattvak, vistelse i rökiga lokaler, spritförtäring, som resulterar i trötthet, nervositet och stress.
Det är framför allt okynnenarkomanin som Renborg uppehåller sig vid, det vill säga en narkomaniform som inte föranleds av plågor eller bekymmer, utan där individen endast har sig själv att skylla på grund av sitt hektiska levnadssätt. På frågan hur detta ska bekämpas, pekar han på följande insatser: upplysning i skolor och ungdomsorganisationer genom dagspress och veckotidningar, intensivare polisövervakning av nöjeslokaler, stränga frihetsstraff för dem som korrumperar det uppväxande släktet samt uppmuntran av sport och friluftsliv.
Den sistnämnda artikeln gav upphov till en hätsk dispyt, den första tydliga kontroversen i dagspressen om narkotikaproblemet i Sverige, den så kallade ”knarkerikvack”-debatten. Först ut var Frank Hirschfeldt, ordförande för det nybildade Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare/RFHL, som i en hörnartikel i DN den 22/7 1965 talade om ett ”nidingsdåd i narkotikafrågan”. Han gick dels till storms mot innehållet. Klassificeringen med fyra narkomanityper ansågs ovetenskaplig, och speciellt begreppet okynnesnarkomani klandrades för att vara ett hemmabygge baserat på gamla fördomar. Renborg och hans synsätt karaktäriserades som ett spöke från det förgångna. Hirschfeldt kritiserade också Alkoholfrågan för att ha publicerat en oseriös artikel och TT för att de gjort en sammanfattning av densamma för spridning i landsortspressen. Några dagar senare bemöttes han av Nils Sundberg (DN 25/7 1965, ”Kritiken mot Alkoholfrågan”), ansvarig utgivare för Alkoholfrågan, som framhöll att Renborg var en erkänd internationell expert inom narkotikapolitikens område. Dessutom, påpekade han, hade tidskriften låtit medicinska experter granska artikeln före publicering. Samma dag publicerade DN:s ledarredaktion ett inlägg under rubriken ”Knarkerikvack”. I linje med Hirschfeldt avfärdade man Renborgs beskrivningar och slutsatser som moraliserande och föraktfulla. Hans synsätt sågs som särskilt anmärkningsvärt i en tid då inställningen till narkomaner börjat vändas i en mer humanitär riktning. Angående Renborgs expertis menade man att hans arbete inom NF varit av juridisk och administrativ art. Han saknade däremot sakkunskap för uttalanden om narkomanins medicinska och sociala konsekvenser. I en hörnartikel på DN:s ledarsida den 3/8 1965 angrep socialläkare John Takman vad han kallade den goda tonens narkotikaexperter. Med det avsågs experter som baserar sina utsagor på fördomar och moraliska förkastelsedomar. Han karaktäriserade Renborgs synsätt och åtgärdsförslag som ett eko av budskapet från USA:s federala narkotikabyrå. Renborg själv gick i svaromål i DN den 15/8 1965 under rubriken ”Knarkerikvack”. Han håller fast vid sin klassificering och understryker att artikeln granskats av medicinsk expertis, och han betonar sin bakgrund och sitt värv inom NF:s kontrollorganisation. Han citerar också ur brev han fått från Harry Anslinger, chef för den amerikanska federala narkotikabyrån, där denne erkänner Renborg som en verklig expert. DN:s ledarredaktion genmäler samma dag att Renborg försvarar sig med hjälp av auktoriteter snarare än sakskäl.
Men det fanns de som såg Renborgs artikel i positiv dager. I ett avsnitt i sin avhandling (1967, s. 277-285) tar Nils Bejerot Renborg i försvar och utrycker sitt gillande av dennes beskrivning av olika narkomaniformers uppkomst och följdverkningar. Och inte bara det. Han tackar Renborg för att han inspirerat honom till utvecklingen av sin egen klassificeringsmodell. ”Själv står jag i mycket stor tacksamhetsskuld till Renborg för hans systematiseringsförsök, för det var just genom denna våldsamt utskällda artikel som jag fick den avgörande impulsen att utveckla min egen socialmedicinska gruppindelning av narkomanierna i fem generiska huvudtyper …” (Bejerot, 1967, s. 279; se också Johnson, 2021, s. 60-62, för en kommentar).
Varifrån kom Renborgs beskrivningar, konklusioner och åtgärdsförslag? Högst sannolikt från den internationella kontrollmiljöns sammanhang och de föreställningar om narkotikaproblemet som florerade där. Men inom NF var meningarna delade, både i fråga om synsätt och förespråkade strategier. I mångt och mycket är det dock det amerikanska betraktelsesättet som slår igenom i Renborgs utläggningar. Låt oss se närmare på dess uppkomst och innehåll.
När man talar om amerikansk narkotikapolitik kan man inte undgå dess inriktning på ”krig mot knarket”. Vanligen brukar startpunkten för denna kategoriskt straffinriktade politik tillskrivas president Nixon, som i ett tal 1971 deklarerade att narkotikamissbruket (heroinmissbruket) utgjorde samhällets fiende nummer ett. En del vill dock datera startpunkten för ”knarkkriget” till Harry Anslingers tillträde som chef för den federala narkotikabyrån 1930 (McWilliams, 1986; Pembleton, 2017; 2022 och Bewley-Taylor, 2022). Men frågan är om inte ursprunget till en offensiv och prohibitionistisk narkotikapolitik måste sökas ännu längre tillbaka i tiden. Enligt Speaker (2001, se även Musto, 1999, och Smith, 2007) finns källan i den amerikanska förbudsrörelsen och dess galjonsfigur under sent 1800-tal, närmare bestämt Richmond P. Hobson, en parlamentsledamot, krigshjälte i det spansk-amerikanska kriget och förbudsagitator som kommit i kontakt med opiumfrågan i Filippinerna. Hobson är bland annat känd för att ha startat tre organisationer som ihärdigt spred budskapet om narkotikans fördärvlighet: The International Narcotic Education Association (1923), The World Conference on Narcotic Education (1926) och The World Narcotic Defence Organization(1927). Via dessa spreds miljontals pamfletter som beskrev, varnade för och krävde åtgärder mot ”the narcotic evil”. Genom lanseringen av en årlig vecka vikt för utbildning i narkotikafrågor (sista februariveckan) nåddes mängder av skolelever. Hobson samarbetade också framgångsrikt med den mäktiga tidningsmagnaten William Randolph Hearst, och han var tidig med att använda radio för att nå ut med sitt budskap. Speaker (2001) urskiljer ett antal teman i förbudsrörelsens tidiga retorik, teman som reproducerades av Anslinger och senare proponenter för ”knarkkriget”:
• Spridningen av narkotika som en konspiration för att undergräva och försvaga Amerika;
• Spridningen som analog med infektionsspridning (varje missbrukare sprider till sex andra);
• Missbruket som demoraliserande och nedbrytande av människans karaktär;
• Tesen om inkörsporten: tobak leder till marijuana som leder till ….;
• Kopplingen mellan missbruk och kriminalitet.
Till denna lista kan vi föra teman som tillkom senare och som framför allt accentuerades under Anslingers chefskap för den federala narkotikabyrån (McWilliams, 1986; Pembleton, 2017 och 2022; Smith, 2007):
• Bekämpningen av öppenvård med legal förskrivning och framhävandet av avgiftning och vård med tvångsåtgärder;
• Marijuanahotet – det dödliga gräset – som ansågs lika farligt som heroin och kokain;
• Stränga straff för både profitörer (smugglare och langare) och brukare;
• Narkotikamissbruk som en smittsam epidemi.
Dessa inslag bildade hörnstenar i den amerikanska kontrollpolitik som utvecklades och praktiserades under 1900-talet, och som Renborg i allt väsentligt sympatiserade med.
Avslutning
Renborg får nog betraktas som en narkotikapolitisk doldis, både i rollen som kontrolladministratör och som opinionsbildare. Men hans insatser var av stor betydelse då systemet för internationell narkotikakontroll initierades och utvecklades i NF:s regi. Som opinionsbildare introducerade han synsätt och åtgärdsförslag som kom att färga den svenska narkotikadebatten såväl som den narkotikapolitik som fastställdes i slutet av 1960-talet.
Renborg var en länk mellan befintlig amerikansk narkotikaretorik och spirande svensk problemformulering. Han såg till att narkotikaproblemet även i Sverige anpassades efter en tolkningsram som betonade smittsamt moraliskt förfall, livslångt beroende, nödvändiga kontroll- och tvångsåtgärder samt straff syftandes till att avskräcka och tillrättaföra. Mycket av den retoriken och politiken lever vi med än idag. Ett aktuellt exempel är användningen av krigsmetaforer för att beskriva hotet från vissa gruppers bruk av vissa sorters preparat (så kallat gatumissbruk) i den amerikanska opioidkrisen (Gottschalk, 2023).
Referenser
Otryckta källor
Riksarkivet, Medicinalstyrelsen/Apoteksbyrån, Seriesignum FX–XVII, Vol. 1-2, Narkotikaärenden 1925 – 1944.
Tidskriftsartiklar
Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 1, Alkoholfrågan, 50–58
Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 2, Alkoholfrågan, 106–113
Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 3, Alkoholfrågan, 150–157
Renborg, B. (1959). Narkotikaproblemet 4, Alkoholfrågan, 235–243
Renborg, B. (1960). Narkotikaproblemet 5, Alkoholfrågan, 219–226
Renborg, B. (1960). Narkotikaproblemet 6, Alkoholfrågan, 252–260
Renborg, B. (1960). Narkotikaproblemet 7, Alkoholfrågan, 329–334
Renborg, B. (1961). Narkotikaproblemet 8, Alkoholfrågan, 216–221
Renborg, B. (1961). Narkotikaproblemet – Aktuellt från FN, Alkoholfrågan 239–244
Renborg, B. (1964). Narkomanen – brottslig eller sjuk?, Alkoholfrågan 404–407
Renborg, B. (1965). Narkotikamissbruket – dess innebörd och följder, Alkoholfrågan 251–255
Tidningsartiklar
DN:s ledarredaktion (1965) Knarkerikvack, Dagens Nyheter 25/7
Hirschfeldt, F. (1965). Nidingsdåd i narkotikafrågan, Dagens Nyheter 22/7
Renborg, B. (1965). ”Knarkerikvack”, Dagens Nyheter 15/8
Sundberg, N. (1965). Kritiken mot Alkoholfrågan, Dagens Nyheter 25/7 Takman, J. (1965). Den goda smakens narkotikaexperter, Dagens Nyheter 3/8
Referenslitteratur
Bejerot, N. (1967). Narkotikafrågan och samhället, Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers.
Berg, D. (2017). Pre-Hauge History of Opiates Control, i Ernesto U. Savona, Mark A. R. Kleiman & Fransesco Calderoni (eds.) Dual Markets. Comparative Approaches to Regulation, Springer International Publishing.
Bewley-Taylor, D. (2022). The Creation and Impact of Global Drug Prohibition. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. By Paul Gootenberg).
Bruun, K,; Lynn P. & Rexed, I. (1975). The Gentlemen’s Club. International Control of Drugs and Alcohol, Chicago: The Univ. of Chicago Press.
Collins, J. (2015). Regulations and Prohibitions.: Anglo-American Relations and International Drug Control 1939–1964, Dept. of International History of the London Schools of Economics.
Ekstrand, E. E. (1944). Jorden runt på trettio år, del 2, Stockholm: Norstedts.
Gottschalk, M. (2023), The Opioid Crisis. The War on Drugs is Over. Long Live the War on Drugs, Annual Review of Criminology, vol. 6, no. 1, pp. 363-398.
Johnson, B. (2021). Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken, Lund: Arkiv förlag.
Lindgren, S-Å. (1993). Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970, Stockholm/Stehag: Symposion Graduale.
McAllister, W. B. (1996). A Limited Enterprise. The History of International Efforts to Control Drugs in the Twentieth Century, University of Virginia Proquest Dissertations Publishing.
McWilliams, J. C. (1986). The Protectors: Harry J. Anslinger and the Federal Bureau of Narcotics 1930 – 1962, Dept. of History, the Pennsylvania State University.
Musto, D. F. (1973/1999). The American Disease. Origins of Narcotic Control, Oxford: Oxford University Press.
Pembleton, M. R. (2017). Containing Addiction. The General Bureau of Narcotics and the Origins of America’s Global Drug War, Amherst; University of Massachusetts Press.
Pembleton, M. R. (2022). The Globalization of US Drug Enforcement. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. by Paul Gootenberg), Oxford University Press.
Renborg, B. A. (1947). International Drug Control. A Study of International Administration By and Trough the League of Nations, Washington: Carnegie Endowment For International Peace.
Renborg, B. A. (1957). International Control of Narcotics, Law and Contemporary Problems, vol. 22, no. 1, pp. 86 - 112.
Renborg, B. A. (1964). The Grand Old Men of the League of Nations, United Nations: Office of Drugs and Crime.
Smith, N. L. (2007). Cured of the habit by force. The United States and the global campaign to punish drug consumers, 1898 – 1970, Dept. Of History, University of North Carolina at Chapel Hill.
Speaker, S. L. (2001). “The Struggle of Mankind Against Its Deadliest Foe”. Themes of AntiSubversion in Anti-Narcotic Campaigns 1920 – 1940, Journal of Social History, vol. 34, no, 3, pp. 591–610.
Taylor, A. H. (1969). American Diplomacy and the Narcotic Traffic, 1900 – 1939. A Study in International Humanitarian Reform, Durham, N.C.: Duke University Press.
