torsdag 23 januari 2020

Färre men värre?


”Färre men värre” är ett uttryck som brukar användas för att beskriva utvecklingen att färre personer – särskilt ungdomar – begår brott, samtidigt som de som begår brott är mer brottsaktiva. Stämmer det? Och gäller det för alla typer av brott? Är utvecklingen densamma för män och kvinnor? Gäller det oavsett ålder? Och när inleddes i så fall denna polarisering? Svar på dessa frågor ges i en ny studie av tre svenska forskare*. De har undersökt brottsaktiviteten för samtliga individer födda mellan 1960 och 1984 som vid 15 års ålder var mantalsskrivna i Sverige. Det rör sig om 25 kompletta kohorter (årskullar) med sammanlagt drygt 2,6 miljoner individer, varav drygt en halv miljon (20,9 %) hade dömts för brott minst en gång mellan 15 och 30 års ålder. Genom att granska lagföringar ges dels svar på hur stor andel inom varje årskull som dömts för brott, dels svar på hur många brott de har dömts för. Med det givna upplägget kan forskarna analysera utvecklingen under en 40-årsperiod, från 1975 till och med 2015.

De konstaterar först att det totala antalet lagföringar minskat. Antalet 2015 var mindre än hälften jämfört med början av 1980-talet. Samtidigt visas att utvecklingen skiljer sig åt för tre olika brottstyper: egendomsbrott, våldsbrott och narkotikabrott. Mönstret är dessutom olika för män och kvinnor. Tabellen nedan sammanfattar huvuddragen i utvecklingen för män och kvinnor ifråga om genomsnittlig andel dömda per årskull och antalet brott per årskull (brottsfrekvens).

Årskullar åren 1960 till och med 1984


Egendomsbrott
Våldsbrott
Narkotikabrott
Män
Andel dömda 
Minskning sedan 1960-talets första årskullar
Minskning fram till årskullar i mitten av 1970-talet, därefter ökning 
Minskning fram till årskullar i mitten av 1970-talet, därefter stor ökning

Brotts-frekvens
Minskning sedan 1960-talets första årskullar
Minskning fram till årskullar i början av 1970-talet, därefter ökning
Kontinuerlig ökning från 1960-talets första årskullar
Kvinnor

Andel dömda
Ökning sedan årskullarna i mitten av 1960-talet
Ökning sedan årskullarna i mitten av 1970-talet
Ökning sedan årskullarna i mitten av 1970-talet


Brotts-frekvens
Minskning sedan årskullarna i mitten av 1960-talet
Ökning sedan årskullarna i mitten av 1970-talet
Ökning sedan årskullarna i mitten av 1960-talet


Minskat antal domar och minskad brottsfrekvens för män gällande egendomsbrott ingår i den konstaterade minskningen av totala lagföringar under perioden. För antalsmässigt mindre brottskategorier som vålds- och narkotikabrott har vi ett mönster med ökad andel dömda i årskullarna från mitten av 1970-talet och en ökad brottsfrekvens som startat något tidigare. För kvinnorna i respektive årskull noteras en ökning av både andel domar och brottsfrekvens, med undantag för egendomsbrotten som minskat i antal sedan årskullarna födda i mitten av 1960-talet. Dessa utvecklingsmönster innebär att skillnaden mellan mäns och kvinnors brottslighet minskat. Men skillnaden är fortfarande påtaglig, särskilt för våldsbrott (ca sex gånger fler dömda män) och narkotikabrott (drygt fyra gånger fler dömda män).

En annan aspekt som beskrivs och diskuteras i artikeln är förändringar av den s.k. ålderskurvan för brott. Har åldern när 15–30-åringar är som mest brottsaktiva ändrats? Och i så fall, har den ändrats på samma sätt för män och kvinnor? När det gäller män toppar andelen domar för de senare årskullarna (1975–1984) redan när männen är i tonåren, för att sedan successivt minska. För 1960-talets årskullar var andelen domar som högst i 20-års åldern. Även brottsfrekvensens topp inträffar numera i lägre ålder (årskullarna 1980–1984). Trenden med sjunkande ålder beträffande lagföringar och hög brottsfrekvens är särskilt markant för våldsbrott. Narkotikabrotten uppvisar dock ett annat mönster; här har andelen domar kraftigt ökat i takt med männens stigande ålder för att nå högstanivån när de är i 25-års åldern. 

Enligt en gammal sanning brottsdebuterar kvinnor senare än män, dvs. de är äldre när de döms första gången. Enligt denna studie har det ändrats. I de senare årskullarna (1975–1984) döms kvinnor i högre utsträckning i tidigare ålder, och samma mönster gäller för brottsfrekvensen. Skillnaden mellan mäns och kvinnors åldersgraderade brottslighet har således minskat. Sett till olika brottstyper är förändringen markant för både egendomsbrott och våldsbrott. När det gäller narkotikabrott överensstämmer kvinnors mönster i stort sett helt med männens, dvs. en ökad andel döms och de som döms är i högre grad äldre.

Vad beror förändringarna på? Författarna presenterar ingen egentlig analys av tänkbara orsaker, men resonerar i dialog med internationell forskning om tänkbara skäl. De menar bl.a. att resultaten motsäger teorier som framhåller generella mekanismer som orsak till den typ av förändringar som konstaterats. En mycket vanlig förklaring till de senaste decenniernas minskade brottslighet i västvärldens länder är tesen om förändrad tillfällesstruktur; tillfällena att begå brott har minskat och möjligheterna till genomförande har försvårats. Men djupgående samhällsförändringar av det här slaget borde påverka män och kvinnor lika. 

I den avslutande diskussionen betonar författarna också tänkbara verkningar av effekter av ändrad lagstiftning och skärpt tillämpning av befintliga lagar. Ett exempel därpå är den jämförelsevis kraftiga ökningen av andelen dömda för narkotikabrott (både män och kvinnor) i årskullarna 1980–1984. De blev straffmyndiga strax efter det att successiva straffskärpningar för konsumtion av narkotika hade trätt i kraft under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Ökningen kan m.a.o. tänkas bero på dessa straffrättsliga utvidgningar snarare än förändrat beteende hos årskullarnas individer. Ett annat exempel på samma tema gäller eventuella förändringar av registreringen av snatterier. En skärpt praksis därvidlag skulle kunna förklara delar av den ökning som avser andelen dömda kvinnor i årskullarna 1975–1984, dvs. kvinnor som blev straffmyndiga fr.o.m. år 1990. Över huvud taget efterlyser forskarna ett ökat fokus på förändringar av kontrollsystemet som orsak till observerade förändringar av olika årskullars brottsdeltagande och brottsfrekvens. Med tanke på denna anmaning saknar jag mer ingående resonemang om den minskade uppklaringsnivåns betydelse för nedgången av det totala antalet lagföringar under den aktuella perioden, inbegripet den noterade nedgången av lagförda egendomsbrott för män. Om slutsatser angående varierande brottsnivåer underbyggs av andel lagföringar per årskull bör uppklaringsprocentens förändring över tid rimligen spela roll.

Sivertsson, Nilsson och Bäckman har med sin studie påvisat viktiga förändringar av brottsmönster och brottsfördelning i 25 svenska årskullar, med resultat som indikerar förändringar av både brottsdeltagande och brottsintensitet under perioden 1975 till och med 2015. Trots min invändning angående uppklaringsnivåns betydelse anser jag det vara en studie av hög internationell klass. Den stora mängden individer, den relativt långa tidsperioden, fokus på både män och kvinnor samt närstudien av skilda utvecklingslinjer för egendomsbrott, våldsbrott och narkotikabrott gör den ovanlig i sitt slag. Författarna visar också tydligt att de beskrivna förändringarna innebär stora utmaningar för flera av de populära teorier som vanligen åberopas för att förstå och förklara den här typen av empiriska förändringar.


       
Fredrik Sivertsson, Anders Nilsson and Olof Bäckman (2019) “Participation and Frequency in Criminal Convictions across 25 Successive Birth Cohorts: Collectivity, Polarization, or Convergence?” Justice Quarterly(published online 17 Dec 2019).


onsdag 22 januari 2020

Bristande vetenskaplighet i rapporten om BRÅ

Jag har i ett tidigare inlägg redovisat min icke-medverkan i rapporten "Går det att lita på BRÅ?". Min kollega i BRÅs vetenskapliga råd, Dan Hedlin, har på Twitter påtalat en rad brister i nämnda rapport. Han har nu sammanfattat sina synpunkter i en sammanhängande text som kan läsas här.  

______________________________________________________________________

Jag blev uppringd av Ossian Grahn som undrade om jag ville ställa upp på en intervju om mitt deltagande i Brås vetenskapliga råd. Jag har varit med i det sedan 2013. 

Jag jobbade på enheten för rättsstatistik hos Brå under sex månader under 2012, dessförinnan SCB. 

I den här bloggposten ska jag ta upp bristande vetenskaplighet i rapporten ”Går det lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning” av Holgersson, Grahn och Wieslander (nedan kallad ”rapporten”).

Informanten R2 (jag) finns med bara på ett ställe, och det är med en felcitering. Holgersson har sagt att det är exakt återgivet, och då syftar han bara på den del som finns inom citattecken. Emellertid är det försåtligt. Det förklarar jag i en replik i SvD.

Doktorn i kriminologi Helena du Rées har gått igenom studiens empiriska underlag och finner det ”skakigt”, vilket jag håller med om. Vidare skriver hon att ”det är omöjligt att avgöra om de intervjuade informanternas synpunkter på Brås verksamhet är representativa för de grupper de representerar, inte minst beroende på att det inte går att utröna huruvida de olika utsagorna gäller 2019 eller 1989 eller vilken tidsperiod däremellan.” 

Hade rapporten styrkt att de förhållanden rapporten försöker belysa är oberoende över tid, skulle det inte vara något större problem. Stödet för tidsoberoende är framför allt allmänna resultat hämtade från studier på industrifinansierad forskning, bl.a. av tobaksindustrin. De missförhållanden som rapporten antyder skulle vara gällande borde bero på vem som är GD, justitieminister, och vilka som är ledande personer på Polisen, och naturligtvis utredare på Brå, och därför variera över tid. Det diskuteras inte.

En förbluffande uppgift i rapporten är hur få potentiella informanter författarna lyckades få kontakt med, och hur många som avböjde. Bara åtta av 15 personer i Insynsrådet och Vetenskapliga rådet fick de kontakt med (sid. 17). De 15 är enhetschefer, professorer etc, vars telefonnummer, postadresser etc finns på hemsidor. Det är oklart hur många av de nuvarande anställda som författarna försökt få kontakt med. De fick kontakt med bara 18 av dem. På DN debatt skriver 28 utredare vid Brå att många av de 28 aldrig blivit tillfrågade. De är inte svåra att hitta; deras namn finns t.ex. som författare till Brås rapporter. De här svårigheterna försöker rapporten vända till att det råder tystnadskultur på Brå (s. 5, 17, överst s. 18, s. 27-28, 55-56).

I forskning skall man alltid diskutera alternativa förklaringar. Under ”Tystnadskultur vid Brå” (s. 27) nämns inte den uppenbara alternativa förklaringen, nämligen att forskningsfrågan presenterades kortfattat och därför skulle tillfrågade kunna vara tveksamma p.g.a. otillräcklig information. På sid. 20: ”För att intervjupersonerna skulle påverkas så lite som möjligt ville vi hålla information om studien så kort som möjligt. I vissa fall efterfrågades en skriftlig beskrivning. Vi skrev då ett e-brev som innehöll samma information som lämnats vid den muntliga beskrivningen.” På DN debatt skriver utredarna att flera av de som tillfrågades avböjde medverkan därför att syftet framstod som otydligt och studien inte hade etikprövats. Professor Sven-Åke Lindgren avböjde också medverkan av liknande skäl

Den alternativa förklaringen till att det ”bland före detta anställda var det åtskilligt fler som berättar om händelser som tyder på att studierna vid Brå påverkas utifrån jämfört med de som befann sig i en beroendeställning till Brå. Det gäller även för de som nyligen slutat vid Brå.” (s. 28) är urvalsselektion. Nämns inte heller. 

Att driva hem att det råder tystnadskultur vid Brå är väsentligt i rapporten. Om det rådde sådana missförhållanden som rapporten antyder, då borde sådant komma ut i ett land med grundlagsskyddad meddelarfrihet och förbud för arbetsgivaren att efterforska vem som lämnat uppgifterna till media.


På sid. 26 i rapporten finns det en referens till en debattartikel i Kvartal samt en replik av samme författare, Christian Berggren. "Berggren förespråkar en uppgörelse med den Stockholmsbaserade kriminalpolitiska ideologi som fått ett stort genomslag i Sverige och - som länge skymt sikten, både för vad som hänt i Sverige och vad som kan och bör göras”. Det nämns inte att det finns svar på debattartikeln och repliken. I Kvartal.

Vad säger de nuvarande anställda i rapporten? Tolv nuvarande anställda intervjuades. E2, E4, E5 och E7 refereras ingenstans i rapporten. På sid 47 står det: Majoriteten [av de 12] avvisar förekomsten av bias i processen att ta fram kunskap, samtidigt som de hänvisar till det naturliga i att Brå tilldelas utredningsuppdrag eftersom det rör sig om en myndighet. Flera av de nuvarande anställda... att det finns en spänning mellan rollen att vara myndighet och att vara forskningsinstitut (s. 22) och de som anställda/utredare vid Brå är mer styrda jämfört med att bedriva forskning på ett universitet (s 37). E3 pekar på risk för framtida styrning, t.ex. om Sverige skulle få en auktoritär regering (s. 48).

På sid. 22: Bl.a. uppgavs att de ekonomiska styrmedlen fick ett starkt genomslag på vilka studier som bedrevs. Därigenom påverkades Brås arbete gällande vilken fråga som för tillfället var politiskt intressant (E9), snarare än vad som var mest angeläget att studera ur andra aspekter. E9 säger att formuleringen av direktiv inte alltid präglades av envägskommunikation i den form att departementet dikterar villkor som Brå ska följa (s. 23). E11 och empiri indikerar att risken för bias är hög vid presentation av vissa resultat som är politiskt känsliga eller som starkt går emot agendan hos en beställare av en studie (s. 44). ("indikerar" är ordvalet i rapporten). E11 beskriver flera situationer där Polisen agerat problematiskt [mitt ordval] men att det inte lett till styrning av Brå (29,35). E11 pekar på att det finns en kvalitetsgranskningsprocess och att en viktig faktor att ta hänsyn till är att Brå inte har någon kontroll över hur andra väljer att presentera det som framgår i rapporter (37). E12 har avsevärt mer negativa saker att säga om Brå (refereras till på sidorna 21, 22, 25, 26, 27, 28, 30, 37, 44,49, 50, 55). 

”Majoriteten [av de 12] avvisar förekomsten av bias i processen att ta fram kunskap” (s. 47) har inte kommit med i avsnittet Slutsatser (s. 55-56). Inte heller att Polisens agerande inte lett till styrning av Brå. Däremot får E12 mycket utrymme i rapporten och finns även med i citat i Slutsatser. 

På sid. 56 står det att "vissa nyckelpersoners ideologiska uppfattningar kan medföra bias, där kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet har och har haft en stor inverkan på förhållningssätt och syn på forskning vid [Brå]". Jag förstår det som: "vissa nyckelpersoner" (vilka?) på den institutionen har en ideologi som förs och har förts över till Brå, där den kan orsaka bias. I så fall är det ett mycket uppseendeväckande påstående, särskilt i en rapport med många "ger intryck att", "verkar", "indikerar". Jag ser ingen evidens i rapporten för detta påstående. 

Märkligt är också att det inte står i rapporten att den har granskats av utomstående. Författarna hävdar nämligen att den har granskats av ”mycket meriterade forskare”, men vill inte tala om vilka. Det gör att vi inte ens vet vilka områden dessa forskare är verksamma inom. Det är visserligen vanligt med anonyma bedömare (referees) i forskarvärlden men det finns alltid en namngiven redaktör som tar del av refereerapporterna, gör en egen bedömning tar ansvar för beslutet att publicera, refusera eller skicka tillbaka till forskarna med en lista på kommentarer och uppmaning att revidera artikeln. Hade jag varit en av de som granskat rapporten av Holgersson et al, hade jag självklart gått ut med det. Med tanke på hur rapporten är skriven, undrar jag vad de meriterade forskarna sa om den. 

Dan Hedlin, professor i statistik vid Stockholms universitet

söndag 19 januari 2020

Brottslighet på GP:s ledarsida


På GP:s ledarsida skriver man alltmer om brottsutvecklingen. Hellre än bra, tycker jag. Som hen som gärna sjunger i duschen, trots att det skorrar falskt. Låten är populär. Refrängen går i moll med tunga undergångsackord. Jag ska ge några exempel på oegentlig faktabehandling och tendensiösa tolkningar. Den 28 december skrev Håkan Boström att 2019 dominerats av en eskalerande kriminalitet. Oklart om han menade all brottslighet och om han menade nationell eller lokal nivå. För Göteborgs vidkommande berördes gängskjutningarna. Han påstod att 10 personer skjutits ihjäl i Göteborg år 2018. Den korrekta siffran är 4. Boström förväxlade uppgifterna om hela polisregion Väst med siffrorna för Göteborg. En obetydlig lapsus i sammanhanget, kan tyckas. 

Adam Cwejman, chef för ledarsidan, svarar för en allvarligare blunder den 18 januari. Under den något oklara rubriken ”Nya kalla Sverige – den här gången på riktigt” inleder han med att avhandla utvecklingen för rånbrott inom EU. Han skriver att personrånen minskat med 24 procent mellan 2011 och 2017. Men han missar att Eurostats siffror gäller rånbrott generellt, dvs. även rån mot butiker, banker, värdetransporter m.m. Men låt gå för det. Han går vidare med att påstå att Sverige avviker från utvecklingen. Men granskar man siffrorna visar det sig att rånbrotten under nämnda tid också minskat i Sverige. Med blygsamma 3 %, men dock. För att underbygga slutsatsen om att Sverige går åt fel håll går Cwejman till NTU:s undersökning om brottsutsattheten. Mycket riktigt rapporteras här om en kraftig ökning av utsattheten för personrån från 2014 till 2018. Men alla som gått en samhällsvetenskaplig grundkurs, och det har Cwejman, vet att man inte rakt av kan jämföra registerdata med svarsdata från enkäter. Jämförelsen när det gäller rån försvåras dessutom ytterligare av att frågan som ställs i NTU även innefattar försök till rån, medan kriminalstatistiken enbart omfattar fullbordade brott. Cwejman skriver i sin ledare: ”Detta är torr och distanserad statistik.” Och visst redovisas siffror. Men det lutar åt ett bestämt håll. Och det krävs en del handpåläggning för att få till det. 

Cwejman tog också tydligt ställning för Linköpingsforskarnas rapport om tillståndet på BRÅ. En ledare med rubriken ”Brottsförnekande rådet” (19 december) inleds med en beskrivning av hur lögnen tog sanningens plats i den gamla sovjetstaten. Med okritiska återgivningar av påståenden från rapporten underbyggs bilden av en myndighet som tar politiska hänsyn, justerar slutsatser och friserar statistik. ”Rätt version av sanningen om brottsligheten i Sverige har varit viktigare än själva sanningen”, summerar Cwejman. Som bekant har inte alla läst Linköpingsrapporten med samma okritiska och skadeglada blick. Debatten om rapportens tillförlitlighet och giltighet lär fortsätta. Inte minst efter det att 29 utredare på BRÅ i en debattartikel i DN den 19 januari starkt ifrågasatt Linköpingsforskarnas tillvägagångssätt och slutsatser.

Under tiden konstaterar jag ett uppenbart sakförhållande. BRÅ skulle aldrig publicera en text om brottsutvecklingen med sådana osakliga och felaktiga påståenden som Cwejman presterar i sin ledare om personrånens utveckling. Men så är det också skillnad på proffs och amatörer. Yrkesskickliga statliga utredare och en svajig opinionsbildare på Västsveriges största tidning.    














torsdag 2 januari 2020

Avskräckning eller stämpling?


Vad händer när en ung människa utsätts för en straffrättslig åtgärd? Avskräcks hon från att fortsättningsvis begå nya lagöverträdelser? Eller stämplar och stigmatiserar åtgärden henne så att benägenheten att begå brott förstärks? Det är en kriminalpolitisk tvistefråga av gammalt datum. Teoretiskt står den klassiska avskräckningsteorin som postulerar rationellt handlande mot den socialpsykologiska teorin om interaktionens betydelse för självbild och framtida handlingsinriktning. De verksamma mekanismerna i nyssnämnda teorier är straffets verkningar genom allmän och individuell prevention respektive straffets verkningar i form av försämrade livschanser och negativ identitetsbildning.

Empiriskt inriktad forskning som prövat bärkraften i de motsatta postulaten har bjudit på blandade resultat. Grovt sett har den påvisat nollresultat, eller resultat som gett måttligt stöd åt både den ena och den andra sidan. Metodtvister har varit legio. Sett över tid har stödet för avskräckningsteorins förväntade effekter varit mer omfattande. Under de senaste decennierna har dock vågskålen börjat väga över i favör för stämplingsteorin. En viktig anledning till det är den stora ökningen av longitudinella studier (samma grupper eller samma individer följs över tid) och anammandet av experimentell logik. Det senare har bl.a. inneburit förbättrad matchning mellan de som jämförs och identifiering och kontroll av faktorer som annars riskerar att förväxla orsak och verkan.  

I en färsk studie från ett team av fler-disciplinära forskare prövas på nytt frågan om avskräckning eller stämpling (i gruppen ingår bl.a. kända forskare som kriminologen Francis T. Cullen och psykologen Terrie E. Moffit).* Upplägget får sägas borga för resultat av hög giltighet. De använde sig av en brittisk tvillingstudie med 2.232 tvillingar födda 1994/95 (både enäggs- och tvåäggstvillingar). Urvalet av tvillingfamiljer gjordes så att det var åldersmässigt och socio-ekonomiskt representativt för befolkningen i stort. Frågorna om brottslighet och tidigare kontakter med rättssystemet ställdes när tvillingarna hade fyllt 18 år. Brottserfarenheterna sammanfattades i ett index över både lindriga och grövre överträdelser. Kontakterna med rättssystemet specificerades till att gälla om den unge hade tillbringat en natt i arrest eller annat fängsligt förvar, om den unge hade fått en varning enligt lagen om anti-socialt beteende, eller om den unge fanns registrerad med en varning eller en dom i straffregistret. För att utröna effekten av den rättsliga kontakten jämfördes tvillingar med sådana kontakter med sitt tvillingsyskon utan sådan kontakt, dvs. jämförelser mellan genetiskt lika eller nästintill lika individer med identiska uppväxtvillkor. 

Resultaten visar entydigt att de som utsatts för någon av de nämnda åtgärderna hade högre grad av misskötsamhet och brottslighet än sin jämförelsetvilling. Det gäller för samtliga tre typer av rättslig kontakt, även den mildare typen i form av en utfärdad varning enligt lagen om anti-socialt beteende (som inte kräver anhållande eller lagföring). Störst inverkan (skillnad mellan utsatta och inte utsatta) hade den nämnda typen av varning, därefter kom en natts vistelse i arrest och lägst skillnad noterades för en registrerad straffrättslig varning eller lagföring. Det faktum att säkerställda negativa effekter kunde noteras för samtliga tre typer av åtgärder framhålls av forskarna som ett tungt belägg för de straffrättsliga åtgärdernas destruktiva verkningar.

I en avslutande sammanfattning diskuterar forskarna studiens för- och nackdelar samt implikationerna för samhällets åtgärder för unga med problembeteende och brottslighet. De tar bl.a. upp frågan om varigenom den negativa effekten förmedlas, och de pläderar för mer ingående studier av hur rättskontakterna påverkar den unges identitet. Istället för att avskräckas till förändring inför en annars hotande mörk framtid verkar rättskontakterna få ungdomarna att misstro sin egen förmåga att ta sig ur de svårigheter de försatts sig i. Så tolkar forskarna sina resultat. 

Hur ska samhället organisera sitt utbud av åtgärder för att förebygga och förhindra brottslighet? Forskarna använder en metafor för att poängtera sin mening. Hälso- och sjukvården rekommenderar inte att personer med förkylning åker till sjukhusets akutmottagning. Ett besök där riskerar att bli kontraproduktivt. Istället för att botas från förkylningen riskerar den förkylde att utsättas för betydligt mer allvarliga virus och sjukdomar och därmed få än värre hälsoproblem. På liknande sätt – åtminstone när det gäller låg-risk-ungdomar – bör samhället organisera olika program som inte har stämplande och stigmatiserande effekter. Det är ingen plädering för låt gå attityder och icke-intervention. Snarare en konsekvens av att olika åtgärdstyper har olika för- och nackdelar. Det straffrättsliga systemet straffar skyldiga och ger rättvisa och kompensation åt drabbade, vilka är oundgängliga och viktiga samhällsfunktioner. Men det förebygger inte brott. Här måste vi använda andra verktyg. Medel som ger unga möjligheter att på ett positivt sätt förändra sin livssituation.   

I den svenska debatten om samhällets insatser för att förebygga och förhindra att unga begår brott pläderar en del för sänkt straffmyndighetsålder. De brittiska ungdomar som den aktuella studien handlar om är straffmyndiga från tio års ålder. Åtminstone en del av dem har sannolikt underkastats de undersökta åtgärderna före femton års ålder. I syfte att avskräcka och befrämja konformitet. Men resultatet är som vi sett ökad grad av social avvikelse. Det bör leda till eftertanke och omprövning hos dem som tror att akutsjukvården ska användas för lindriga åkommor hos barn.   



*Ryan T Motz et al. (2020) “Does contact with the justice system deter or promote future delinquency? Results from a longitudinal study of British adolescent twins”. Criminology. Vol 58/1.