Färre men värre?

”Färre men värre” är ett uttryck som brukar användas för att beskriva utvecklingen att färre personer – särskilt ungdomar – begår brott, samtidigt som de som begår brott är mer brottsaktiva. Stämmer det? Och gäller det för alla typer av brott? Är utvecklingen densamma för män och kvinnor? Gäller det oavsett ålder? Och när inleddes i så fall denna polarisering? Svar på dessa frågor ges i en ny studie av tre svenska forskare*. De har undersökt brottsaktiviteten för samtliga individer födda mellan 1960 och 1984 som vid 15 års ålder var mantalsskrivna i Sverige. Det rör sig om 25 kompletta kohorter (årskullar) med sammanlagt drygt 2,6 miljoner individer, varav drygt en halv miljon (20,9 %) hade dömts för brott minst en gång mellan 15 och 30 års ålder. Genom att granska lagföringar ges dels svar på hur stor andel inom varje årskull som dömts för brott, dels svar på hur många brott de har dömts för. Med det givna upplägget kan forskarna analysera utvecklingen under en 40-årsperiod, från 1975 till och med 2015.

De konstaterar först att det totala antalet lagföringar minskat. Antalet 2015 var mindre än hälften jämfört med början av 1980-talet. Samtidigt visas att utvecklingen skiljer sig åt för tre olika brottstyper: egendomsbrott, våldsbrott och narkotikabrott. Mönstret är dessutom olika för män och kvinnor. Tabellen nedan sammanfattar huvuddragen i utvecklingen för män och kvinnor ifråga om genomsnittlig andel dömda per årskull och antalet brott per årskull (brottsfrekvens).

Årskullar åren 1960 till och med 1984

		Egendomsbrott	Våldsbrott	Narkotikabrott
Män	Andel dömda	Minskning sedan 1960-talets första årskullar	Minskning fram till årskullar i mitten av 1970-talet, därefter ökning	Minskning fram till årskullar i mitten av 1970-talet, därefter stor ökning
	Brotts-frekvens	Minskning sedan 1960-talets första årskullar	Minskning fram till årskullar i början av 1970-talet, därefter ökning	Kontinuerlig ökning från 1960-talets första årskullar
Kvinnor	Andel dömda	Ökning sedan årskullarna i mitten av 1960-talet	Ökning sedan årskullarna i mitten av 1970-talet	Ökning sedan årskullarna i mitten av 1970-talet
	Brotts-frekvens	Minskning sedan årskullarna i mitten av 1960-talet	Ökning sedan årskullarna i mitten av 1970-talet	Ökning sedan årskullarna i mitten av 1960-talet

Minskat antal domar och minskad brottsfrekvens för män gällande egendomsbrott ingår i den konstaterade minskningen av totala lagföringar under perioden. För antalsmässigt mindre brottskategorier som vålds- och narkotikabrott har vi ett mönster med ökad andel dömda i årskullarna från mitten av 1970-talet och en ökad brottsfrekvens som startat något tidigare. För kvinnorna i respektive årskull noteras en ökning av både andel domar och brottsfrekvens, med undantag för egendomsbrotten som minskat i antal sedan årskullarna födda i mitten av 1960-talet. Dessa utvecklingsmönster innebär att skillnaden mellan mäns och kvinnors brottslighet minskat. Men skillnaden är fortfarande påtaglig, särskilt för våldsbrott (ca sex gånger fler dömda män) och narkotikabrott (drygt fyra gånger fler dömda män).

En annan aspekt som beskrivs och diskuteras i artikeln är förändringar av den s.k. ålderskurvan för brott. Har åldern när 15–30-åringar är som mest brottsaktiva ändrats? Och i så fall, har den ändrats på samma sätt för män och kvinnor? När det gäller män toppar andelen domar för de senare årskullarna (1975–1984) redan när männen är i tonåren, för att sedan successivt minska. För 1960-talets årskullar var andelen domar som högst i 20-års åldern. Även brottsfrekvensens topp inträffar numera i lägre ålder (årskullarna 1980–1984). Trenden med sjunkande ålder beträffande lagföringar och hög brottsfrekvens är särskilt markant för våldsbrott. Narkotikabrotten uppvisar dock ett annat mönster; här har andelen domar kraftigt ökat i takt med männens stigande ålder för att nå högstanivån när de är i 25-års åldern. 

Enligt en gammal sanning brottsdebuterar kvinnor senare än män, dvs. de är äldre när de döms första gången. Enligt denna studie har det ändrats. I de senare årskullarna (1975–1984) döms kvinnor i högre utsträckning i tidigare ålder, och samma mönster gäller för brottsfrekvensen. Skillnaden mellan mäns och kvinnors åldersgraderade brottslighet har således minskat. Sett till olika brottstyper är förändringen markant för både egendomsbrott och våldsbrott. När det gäller narkotikabrott överensstämmer kvinnors mönster i stort sett helt med männens, dvs. en ökad andel döms och de som döms är i högre grad äldre.

Vad beror förändringarna på? Författarna presenterar ingen egentlig analys av tänkbara orsaker, men resonerar i dialog med internationell forskning om tänkbara skäl. De menar bl.a. att resultaten motsäger teorier som framhåller generella mekanismer som orsak till den typ av förändringar som konstaterats. En mycket vanlig förklaring till de senaste decenniernas minskade brottslighet i västvärldens länder är tesen om förändrad tillfällesstruktur; tillfällena att begå brott har minskat och möjligheterna till genomförande har försvårats. Men djupgående samhällsförändringar av det här slaget borde påverka män och kvinnor lika. 

I den avslutande diskussionen betonar författarna också tänkbara verkningar av effekter av ändrad lagstiftning och skärpt tillämpning av befintliga lagar. Ett exempel därpå är den jämförelsevis kraftiga ökningen av andelen dömda för narkotikabrott (både män och kvinnor) i årskullarna 1980–1984. De blev straffmyndiga strax efter det att successiva straffskärpningar för konsumtion av narkotika hade trätt i kraft under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Ökningen kan m.a.o. tänkas bero på dessa straffrättsliga utvidgningar snarare än förändrat beteende hos årskullarnas individer. Ett annat exempel på samma tema gäller eventuella förändringar av registreringen av snatterier. En skärpt praksis därvidlag skulle kunna förklara delar av den ökning som avser andelen dömda kvinnor i årskullarna 1975–1984, dvs. kvinnor som blev straffmyndiga fr.o.m. år 1990. Över huvud taget efterlyser forskarna ett ökat fokus på förändringar av kontrollsystemet som orsak till observerade förändringar av olika årskullars brottsdeltagande och brottsfrekvens. Med tanke på denna anmaning saknar jag mer ingående resonemang om den minskade uppklaringsnivåns betydelse för nedgången av det totala antalet lagföringar under den aktuella perioden, inbegripet den noterade nedgången av lagförda egendomsbrott för män. Om slutsatser angående varierande brottsnivåer underbyggs av andel lagföringar per årskull bör uppklaringsprocentens förändring över tid rimligen spela roll.

Sivertsson, Nilsson och Bäckman har med sin studie påvisat viktiga förändringar av brottsmönster och brottsfördelning i 25 svenska årskullar, med resultat som indikerar förändringar av både brottsdeltagande och brottsintensitet under perioden 1975 till och med 2015. Trots min invändning angående uppklaringsnivåns betydelse anser jag det vara en studie av hög internationell klass. Den stora mängden individer, den relativt långa tidsperioden, fokus på både män och kvinnor samt närstudien av skilda utvecklingslinjer för egendomsbrott, våldsbrott och narkotikabrott gör den ovanlig i sitt slag. Författarna visar också tydligt att de beskrivna förändringarna innebär stora utmaningar för flera av de populära teorier som vanligen åberopas för att förstå och förklara den här typen av empiriska förändringar.

       

Fredrik Sivertsson, Anders Nilsson and Olof Bäckman (2019) “Participation and Frequency in Criminal Convictions across 25 Successive Birth Cohorts: Collectivity, Polarization, or Convergence?” Justice Quarterly(published online 17 Dec 2019).

https://doi.org/10.1080/07418825.2019.1699941