På GP:s ledarsida skriver man alltmer om brottsutvecklingen. Hellre än bra, tycker jag. Som hen som gärna sjunger i duschen, trots att det skorrar falskt. Låten är populär. Refrängen går i moll med tunga undergångsackord. Jag ska ge några exempel på oegentlig faktabehandling och tendensiösa tolkningar. Den 28 december skrev Håkan Boström att 2019 dominerats av en eskalerande kriminalitet. Oklart om han menade all brottslighet och om han menade nationell eller lokal nivå. För Göteborgs vidkommande berördes gängskjutningarna. Han påstod att 10 personer skjutits ihjäl i Göteborg år 2018. Den korrekta siffran är 4. Boström förväxlade uppgifterna om hela polisregion Väst med siffrorna för Göteborg. En obetydlig lapsus i sammanhanget, kan tyckas.
Adam Cwejman, chef för ledarsidan, svarar för en allvarligare blunder den 18 januari. Under den något oklara rubriken ”Nya kalla Sverige – den här gången på riktigt” inleder han med att avhandla utvecklingen för rånbrott inom EU. Han skriver att personrånen minskat med 24 procent mellan 2011 och 2017. Men han missar att Eurostats siffror gäller rånbrott generellt, dvs. även rån mot butiker, banker, värdetransporter m.m. Men låt gå för det. Han går vidare med att påstå att Sverige avviker från utvecklingen. Men granskar man siffrorna visar det sig att rånbrotten under nämnda tid också minskat i Sverige. Med blygsamma 3 %, men dock. För att underbygga slutsatsen om att Sverige går åt fel håll går Cwejman till NTU:s undersökning om brottsutsattheten. Mycket riktigt rapporteras här om en kraftig ökning av utsattheten för personrån från 2014 till 2018. Men alla som gått en samhällsvetenskaplig grundkurs, och det har Cwejman, vet att man inte rakt av kan jämföra registerdata med svarsdata från enkäter. Jämförelsen när det gäller rån försvåras dessutom ytterligare av att frågan som ställs i NTU även innefattar försök till rån, medan kriminalstatistiken enbart omfattar fullbordade brott. Cwejman skriver i sin ledare: ”Detta är torr och distanserad statistik.” Och visst redovisas siffror. Men det lutar åt ett bestämt håll. Och det krävs en del handpåläggning för att få till det.
Cwejman tog också tydligt ställning för Linköpingsforskarnas rapport om tillståndet på BRÅ. En ledare med rubriken ”Brottsförnekande rådet” (19 december) inleds med en beskrivning av hur lögnen tog sanningens plats i den gamla sovjetstaten. Med okritiska återgivningar av påståenden från rapporten underbyggs bilden av en myndighet som tar politiska hänsyn, justerar slutsatser och friserar statistik. ”Rätt version av sanningen om brottsligheten i Sverige har varit viktigare än själva sanningen”, summerar Cwejman. Som bekant har inte alla läst Linköpingsrapporten med samma okritiska och skadeglada blick. Debatten om rapportens tillförlitlighet och giltighet lär fortsätta. Inte minst efter det att 29 utredare på BRÅ i en debattartikel i DN den 19 januari starkt ifrågasatt Linköpingsforskarnas tillvägagångssätt och slutsatser.
Under tiden konstaterar jag ett uppenbart sakförhållande. BRÅ skulle aldrig publicera en text om brottsutvecklingen med sådana osakliga och felaktiga påståenden som Cwejman presterar i sin ledare om personrånens utveckling. Men så är det också skillnad på proffs och amatörer. Yrkesskickliga statliga utredare och en svajig opinionsbildare på Västsveriges största tidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar