Polisens roll i lokal konfliktlösning

 (Jag skrev denna text som svar på en fråga från Ulf Merlander, LPO-chef i Nordost, Göteborg. Här kan kanske finnas tankegångar och referenser av intresse för en bredare krets. Därför lägger jag ut den som ett blogginlägg).

 

Syftet med nedanstående sammanställning är att försöka ge svar på frågan om det finns forskningsstöd för tanken att utvidga polisens arbete i socialt utsatta områden till att även omfatta problem-/konfliktlösning i bredare bemärkelse. Avsikten med en sådan form av problem-/konflikthantering är att påverka mentalitet, normer och tillit bland boende i socialt utsatta områden, för att därigenom stärka den sociala sammanhållningen och öka ansvarstagandet för gemensamma områdesintressen.  

 

Utvärderingar av COP och POP

 

Community (Oriented) Policing (COP) och Problem Oriented Policing (POP) utgör två grundvalar för modernt polisarbete. Båda utvecklades i USA, som svar på kritik mot traditionellt reaktiva arbetssätt, top-down organisering och alienation mellan polis och medborgare. COP har satt tydliga spår i det svenska polisväsendet – alltifrån 1990-talets närpolisreform till centrala inslag som medborgardialog, medborgarlöften och områdes- och kommunpoliser i dagens organisation. POP har först senare gjort avtryck med strategins betoning av problemlösning via lokala lägesbilder, analys, skräddarsydda insatser och uppföljning, underrättelsestyrd verksamhet, m.m.

 

Båda har utvärderats genom internationella meta-analyser, i huvudsak baserade på amerikansk forskning. Den senaste större utvärderingen av COP baserades på studier med 64 jämförelser mellan COP-insatser och traditionella d:o (Gill et al. 2014). För att räknas som COP-insats krävdes någon form av samarbete mellan polis och invånare i lokalsamhället (t ex dialog via hembesök eller partnerskap i brottsförebyggande syfte) samt att polisarbetet var organiserat med högre grad av ansvar för den lokala nivån. Resultaten visar att COP leder till signifikanta förbättringar ifråga om nöjdhet med polisens arbete, ökad grad av polislegitimitet och positiv utveckling för medborgarnas uppfattning om social oordning. Men granskningen tyder inte på att strategin reducerar förekomsten av brott och den tycks inte heller minska medborgarnas rädsla för brott.

 

Den senaste internationella utvärderingen av POP gav resultat som tyder på det omvända (Hinkle et al. 2020). Den innefattade 34 studier och centralt kriterium för att inkluderas var att den studerade verksamheten använde SARA som central arbetsmodell (Scanning, Analysis, Response, and Assessment). Resultaten visar att POP leder till signifikanta reduceringar av både brott och ordningsstörningar. Meta-analysen gav ett genomsnittligt värde på en minskning med 34 %. Men alla typer av brott och ordningsstörningar påverkades inte i samma utsträckning. Störst påverkan noterades för egendomsbrott och ordningsstörningar. POP kombinerat med lokala hot spot-insatser gav också god effekt. Däremot noterades enbart begränsad positiv inverkan på medborgarnas uppfattning om polisens legitimitet, medborgarnas rädsla för brott och det som brukar kallas kollektiv förmåga, t ex de boendes kapacitet att gemensamt svara för informell social kontroll i sitt grannskap. 

 

Den här resultatbilden har understrukit rekommendationerna att kombinera de båda strategierna – genom att välja och tillämpa olika inslag från respektive inriktning. Det är också något som framhålls i den genomgång av utvärderingar av insatser med relevans för socialt utsatta områden som BRÅ presenterade år 2016.

 

Kollektiv förmåga

 

Under de senaste decennierna har begreppet kollektiv förmåga (collective efficiancy) blivit centralt för att beskriva och förstå tillitens och den sociala sammanhållningens betydelse för utvecklingen i socialt utsatta områden. Begreppet har sitt ursprung inom psykologin men lanserades under 1990-talet inom kriminologin av framför allt Robert Sampson i hans studier av desorganiserade bostadsområden i Chicago. Det rörde sig om nergångna slumområden kännetecknade av ”koncentrerade missförhållanden”, dvs. invånarnas liv präglades av multiproblem i form av fattigdom, segregation, rasism, dåliga skolar, trasiga familjeförhållanden, missbruk, psykisk ohälsa, brottslighet, våld etc. Sampson och hans kolleger (1997) fann att brottsligheten varierade i sådana områden, och det som svarade för variationen tycktes vara graden av tillit och social sammanhållning bland invånarna. När relationen mellan medlemmarna i ett lokalt område utmärks av sådana inslag föreligger delade förväntningar om att andra har både avsikt och förmåga att agera för det allmännas bästa, vilket omfattar åtgärder för att upprätthålla den informella sociala kontrollen i området. 

 

Sampsons resultat har under åren reproducerats i flera omfattande och gedigna studier, både i USA och i Europa. Men resultaten är inte entydiga. Det finns studier som inte kunnat påvisa att hög grad av kollektiv förmåga matchar jämförelsevis låg nivå av brottslighet, och det finns studier som verifierat det förväntade mönstret för våldsbrott men inte för annan brottslighet. Även i välgjorda nordiska studier pekar resultaten i delvis olika riktningar. Gerell och Kronkvist (2017) visar i en studie av 96 bostadsområden i Malmö att kollektiv förmåga (kombinationen av ömsesidig tillit och delad förväntan om hur andra kommer att handla) har tydligt samband med våldsbrott på allmän plats. Det rör sig om en relativt kraftig effekt, där påvisade skillnader i kollektiv förmåga innebar en nästintill halvering av våldsbrotten. I en studie baserad på data från 70 förortsområden i Finland fann Danielsson (2019) att kollektiv förmåga var negativt förknippat med våldsbrott, dvs. högre grad av kollektiv förmåga motsvarades av jämförelsevis lägre nivå av våldsbrott. Men denna inverkan gällde enbart våld inom den privata sfären och uppgifter om våld som bevittnats i grannskapet. Sambanden kunde inte styrkas ifråga om våld på offentliga eller ”halv-offentliga” platser.    

 

Trots skillnaderna i utfall pekar det mesta på att grundtesen är riktig; kollektiv förmåga är en variabel områdesresurs som är av stor betydelse för möjligheterna att handla samfällt i syfte att realisera gemensamma målsättningar. Till dessa hör att motverka sociala ordningsstörningar och brottslighet. 

 

Lokalsamhällestillit

 

En avgörande aspekt av den kollektiva förmågan avser de boendes tillit (förtroende) till varandra. Att de har tilltro till att andra i närområdet handlar så att det gynnar det gemensamma – allas bästa. Att hysa tillförsikt om detta skapar trygghet. Vad vet vi då om tilliten i utsatta områden? Historikern Lars Trägårdh leder ett forskningsprojekt som gör återkommande mätningar om tillitens utveckling (2019). Det som skiljer ”Tillitsbarometern” från andra liknande mätningar är att 1) den mäter lokalsamhällestilliten (fråga om man litar på människor som bor i samma område), och 2) i större kommuner (än så länge bara Stockholm och Malmö) mäts tilliten också i olika stadsdelar. Resultaten från den senaste mätningen (situationen 2017) visar bl.a. detta: 

 

-       Lokalsamhällestilliten är högre i Gbg än i Sthlm och Mö (lägst)

-       Lokalsamhällestilliten är lägre för de som hyr av kommunala hyresvärdar

-       Lokalsamhällestilliten har minskat under perioden 2009 till 2017

 

Trägårdh visar också att lokalsamhällestilliten minskat parallellt med att tryggheten i närområdet också minskat. En anledning som framhålls är att de institutioner som enligt teorin om samhällskontraktet ska svara för tjänster som rör säkerhet, trygghet och grundläggande rättigheter (skola, arbete, vård, försörjning, etc.) inte förmår leverera i enlighet med de förväntningar som människor har. 

 

När det gäller förtroende/tillit bör även resultaten från Peter Esaiassons intervjustudie i Hjällbo och Bergsjön beaktas. Han påpekar att de boende i dessa områden har högre förtroende för samhällsinstitutioner än vad de har för sina grannar i området. 60 % uppgav att de hade mycket eller ganska stort förtroende för polisen. Förtroendet för andra människor i samma bostadsområde var bara drygt 40 % (förtroendet för svenskar i allmänhet var drygt 60 %). Det som Trägårdh benämner lokalsamhällestillit var således anmärkningsvärt låg, medan förtroendet för institutioner som polisen låg på ungefär samma nivå som i samhället i stort. Esaiassons resultat antyder att lokalsamhällestillitens utbredning i Göteborg kan överensstämma med den i Stockholm och Malmö, dvs. den är lägre i socialt utsatta stadsdelar (t ex Rosengård och Rågsved) än i socioekonomiskt mer välbeställda (t ex Limhamn-Bunkeflo och Södermalm).

 

En tredje källa till kunskap om tilliten i socialt utsatta områden kan vi indirekt få genom den omfattande migrantstudie som gjorts inom ramen för World Values Survey (Puranen 2019). Den omfattar drygt 6 500 personer som invandrat till Sverige år 2013 eller tidigare. Beträffande tillitsfrågor visar svaren bl.a. att migranternas generella tillit är låg – 18 % uppger att man kan lita på de flesta (jfr 60 % som gäller för Sverige i sin helhet). Beträffande motsvarigheten till måttet lokalsamhällestillit svarar 40 % att de litar lite grann och 9 % att de inte alls litar på folk i sitt grannområde. I linje med resultaten från Esaiassons undersökning visas att förtroendet för polis och domstol är högt, drygt 80 %, vilket är något högre än för majoritetsbefolkningen. 

 

Sett över tid tycks förtroendet för polisens arbete bland boende i Göteborgs LPO med särskilt utsatta områden ha ökat. Siffror från NTU om andelen som har mycket och ganska stort förtroende för polisens sätt att bedriva sitt arbete ser ut så här (i procent):

 

                           2017 2018 2019 2020

 

Nordost               46     49     52     50

Hisingen              48     47     56     55

Syd                     47     55     55     62

 

 

 

”Praktiserad rättvisa” (procedural justice)

 

I diskussionen om evidensbaserat polisarbete har begreppet ”praktiserad rättvisa” (procedural justice) en given plats. Begreppet fångar ett förhållningssätt och en strategi som omfattar följande inslag: 1) lyhördhet för människors uppfattning, 2) opartiskt uppträdande, 3) värdighet och respekt i samspelet med dem som berörs, 4) uppvisande av trovärdiga motiv. När dessa moment tillämpas i en genomtänkt polispraktik påverkar det positivt förtroende, efterlevnad, samarbete och nöjdhet från medborgarnas sida. ”Praktiserad rättvisa” stärker uppfattningen att polisens agerande är befogat samt rätt och riktigt (det är legitimt). Dessa resultat redovisas i den senaste större utvärderingen (meta-utvärdering) av studier om dialoginsatser med särskilt syfte att öka polisarbetets legitimitet. Den omfattade 30 studier med sammanlagt 41 oberoende jämförelser med sikte på utfall i form av uppfattad legitimitet, rättvis hantering, villighet att samarbeta med polisen, samtycke, nöjdhet, sociala band, minskning av återfall, minskning av brott och minskning av social oordning. Studierna var från USA, Australien och England. Förutom ovan nämnda positiva effekter noterades även en viss positiv inverkan på återfall i brott.

 

Dialogbaserade insatser och rättsinniga förhållningssätt är således av stor betydelse för medborgarnas uppfattning om polislegitimitet. En annan aspekt som dock inte får förbises är frågan om effektivitet. Anser de boende i särskilt utsatta områden att polisen gör det som förväntas av dem? I BRÅ:s undersökning om invånarnas relation till rättsväsendet i socialt utsatta områden (2018:6) gjordes en specialstudie i form av trappuppgångsenkäter. Två resultat framhålls: den enskilt viktigaste faktorn för förtroendet är upplevelsen att polisen är effektiv. Därefter kommer upplevelsen att polisen är rättvis.    

 

Det offentliga rummets omvandling  

 

Patrick Sharkey (2018) har särskilt betonat omvandlingen av den fysiska och sociala miljöns betydelse för drygt två decenniers (1990 t o m 2014) oavbruten minskning av våldsbrotten i USA:s storstäder. Utifrån egen och andras forskning framhåller han dessa fyra slutsatser: 

 

-       Våldets nedgång är verklig och den har omvandlat amerikanskt stadsliv;

-       Våldet minskade därför att olika grupper av aktörer återtog och förvandlade stadens gator och allmänna platser;

-       Minskningen av våld har lett till häpnadsväckande vinster för de mest förfördelade skikten av det amerikanska samhället, i synnerhet unga afro-amerikanska män (t ex folkhälsolyft i form av sparade människoliv och förlängd medellivslängd, tryggare skolmiljöer med åtföljande förbättringar i skolresultat, ökade möjligheter för socialt avancemang);

-       Strategierna som använts för att tackla de sammanhängande problemen med urban fattigdom och våldsbrott har dock förorsakat betydande kostnader (hit hör problemen med ”över-polisiering” – traditionen att låta låginkomstområden förfalla samtidigt som samhället satsar stort på polis och kriminalvård – samt rasism och polisbrutalitet).

 

När det gäller stadslivets omvandling understryker Sharkey att det inte var polisen allena som åstadkom detta. Han framhåller betydelsen av insatser från en rad olika lokala grupper och organisationer som mobiliserade för att återta och omvandla ”gator och torg” och därmed kunna tränga undan den brottslighet som tagit över stora delar av det offentliga rummet. I denna brokiga skara finner vi kommersiella aktörer, fastighetsägare och ideella organisationer som genom BIDS-projekt förnyade stadslivet, mer varaktiga föreningar för sport och rekreation, mer spontana rörelser som ”mödrar mot våld”, kommunala centra som tillhandahöll säkra miljöer för olika aktiviteter, aktivister som omvandlade övergivna områden till kooperativa trädgårdar, sammanslutningar av ”oroliga medborgare” som agerade för att övervaka och underhålla eftersatta och tidigare stökiga områden, etc.

 

I en särskild studie har Sharkey med kolleger (2017) räknat på vilken inverkan den här typen av lokala miljöomvandlande rörelser hade under åren 1990 till 2012 (beräkningen gäller enbart NGO:s, dvs. icke-vinstdrivande organisationer). De undersökte lokala aktiviteter i 264 amerikanska städer – aktiviteter som initierades för att stärka lokalområdet, öka tryggheten och stödet för de unga och bekämpa våldet. Sharkey påpekar att denna omfattande lokala mobilisering möjliggjordes av rättsväsendets kraftiga offensiv, som gav utrymme och tillfälle för engagerade medborgares insatser. Forskarna slutsats är att i en stad med 100 000 invånare innebar varje tillkommande 10 organisationer som satsade på brottsbekämpning och samhällsliv att mordfrekvensen minskade med 9 %, att våldsbrotten reducerades med 6 % och att egendomsbrotten minskade med 4 %.

 

Utvidgad problemlösning

 

Med hänvisning till ovanstående forskningsresultat vill jag hävda att det är önskvärt, rimligt och realiserbart att polisen i socialt utsatta områden även ägnar tid och resurser åt insatser som rör utvidgade problemlösningar. Det strategiska ramverket kan hämtas från COP och POP, som kan kombineras med tillämpliga delar av evidensbaserade metoder som rör ”praktiserad rättvisa” och främjandet av kollektiv förmåga. En möjlighet är att tillsammans med andra aktörer (t ex bostadsbolag, lokalt näringsliv, lokala ideella organisationer) använda SARA-modellen för att arbeta med lägesbilder, orsaksanalyser, preciserade åtgärdsförslag samt uppföljning/utvärdering. Fördelen med det är att man använder ett välkänt verktyg. Nyheten är att man tillämpar det på problem och frågeställningar som är annorlunda än de som definieras rent polisiärt (brott, ordningsstörningar och otrygghet). Problemen kan vara sådant som invånarna uppfattar som hinder för områdets utveckling – skolfrågor, brist på service, miljöproblem, kommunikationer, fritids- och rekreationsfrågor. Tankar om en sådan breddning av POP berördes av Herman Goldstein (2018) i hans föreläsning i samband med mottagandet av Stockholmspriset i kriminologi, och saken har också nyligen problematiserats i en översiktsartikel i British Journal of Criminology (Borrion et al. 2020)

 

I en sådan breddad ansats av problemorienterat polisarbete bör polisen vara en av flera partners. Rollfördelningen kan skifta beroende på problemtyp och andra aktörers resurser och förmåga. Roller som skyddande garant, kontaktskapare, understödjare, möjliggörare etc. kan vara aktuella. Viktigt dock att inte glömma frågan om effektivitet i kärnuppgifterna. 

 

 

Litteratur

 

Hervé Borrion et al. (2020) The Problem with Crime-Problem-Solving: Towards a Second Generation POP?”. British Journal of Criminology, Vol. 60/1: 219-240.

 

BRÅ-Rapport 2016:20 Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta områden. En kunskapsöversikt.

 

BRÅ-Rapport 2018:6 Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden.

 

Petri Danielsson (2019) “Collective efficacy and violent crime in suburban housing estates”. European Journal of Criminology: 1–21.

 

Peter Esaiasson (2019) Förorten. Ett samhällsvetenskapligt reportage. Timbro Förlag.

 

Manne Gerell & Karl Kronkvist (2017) “Violent Crime, Collective Efficacy and City-Centre Effects in Malmö”. British Journal of Criminology, 57: 1185–1207.

 

Charlotte Gill et al. (2014) “Community-oriented policing to reduce crime, disorder and fear and increase satisfaction and legitimacy among citizens: a systematic review”. Journal of Experimental Criminology, 10:399-428.

 

Herman Goldstein (2018) “On problem-oriented policing: The Stockholm lecture”. Crime Science, 7/13: 1-9.

 

J.C. Hinkle et al. (2020) “Problem-oriented policing for reducing crime and disorder: An updated systematic review and meta-analysis”. Campbell Systematic Reviews. www.campbellcollaboration.org

 

Lorraine Mazerolle et al. (2013) Legitimacy in Policing: A Systematic Review. Campbell Collaboration. www.campbellcollaboration.org

 

Bi Puranen (2019) Med migranternas röst. Den subjektiva integrationen. Institutet för framtidsstudier

 

R.J. Sampson, S.W. Raudenbush and F. Earls (1997) “Neighborhoods and violent crime: A multilevel study of collective efficacy.” Science 277(5328): 918-924.

 

Patrick Sharkey et al. (2017) “Community and the Crime Decline: The Causal Effect of Local Nonprofits on Violent Crime”. American Sociological Review, Vol. 82(6): 1214–1240.

 

Patrick Sharkey (2018) Uneasy Peace. The Great Crime Decline, the Renewal of City Life, and the Next War on Violence. N.Y.: W.W. Norton & Company 

 

Lars Trägårdh m.fl. (2019). Tillitsbarometern. Levande rapport (version 3, 2019). Ersta, Sköndal, Bräcke Högskola.

Om klaner som muterar m.m.

Per Brinkemo vet mycket om klaner. Han har på senare tid klivit fram som en ledande expert, särskilt när det gäller ”klanjuridik”. I och med denna betoning har han på köpet även framträtt som expert på en viss typ av brottslighet; sådan som relateras till släktnätverk av klantyp. Och han uttalar sig gärna om kriminalitet i mer generell bemärkelse, även när det handlar om frågeställningar som han saknar egentlig kunskap om.  

Det betonas ofta, även av Brinkemo, att klaner i sig inte är kriminella. Det är en organisationsform som är till för överlevnad, skydd, säkerhet och för att lösa konflikter, säger han t ex i en GP-intervju 22/10 2020. Men om en klan muteras in i kriminalitet är de extremt svårangripbara. Vad betyder det? Vad menas med mutation i detta sammanhang? Enligt NE är mutation en bestående förändring i det genetiska materialet vilken överförs till kommande cellgenerationer. Om klanen ”muteras in i kriminalitet” bör det innebära en förändring av densamma, dvs. att klanen (strukturen) ändrar karaktär och blir en kriminell organisation. Och Brinkemo menar att de då omvandlas till klanbaserad maffia av typen Cosa Nostra och Ndrangheta. Frågan blir då om en sådan mutation innebär att alla klanens (strukturens) medlemmar ska betraktas som kriminella? Eller lämnar mutationen utrymme för individuella val?

 

Apropå mutation. Brinkemo uttalar sig också om andra aspekter av ärftlighet. Han betonar att klanbrottslighet inte handlar om genetik och dna utan att olika samhällen formar olika typer av människor (GP 22/10 2020). Hur vet han det? I vilken egenskap gör han detta kategoriska påstående? Hans uppfattning står nämligen i strid med vedertagen kunskap inom stora delar av dagens beteendevetenskap. Här betraktas genetisk inverkan som en självklar påverkansfaktor. Både i evolutionär mening för arten människa och för individers beteendedispositioner. Den ståndpunkten återfinns även inom delar av nutida kriminologi. Ett exempel: Niklas Långström m.fl. redovisar i artikeln ”Violent crime runs in families: a total population study of 12.5 million individuals” (2010) en undersökning av alla våldsbrottsdömda i Sverige 1973 – 2004. Resultaten visar bl.a. att det fanns en påtaglig aggregation av våldsbrottsdömda i familjer: sannolikheten var 2 – 4 ggr högre att en pojke/man som lagförts för våldsbrott hade en bror, pappa eller son som också hade dömts för våldsbrott. Överrisken kunde härledas till både genetiska faktorer och miljöfaktorer. Dessutom kunde forskarna urskilja riskmönster som var familjerelaterade i både generell och specifik mening. 

 

I ett inlägg på FB den 13/9 2020 kommenterar Niklas Långström resultaten. Han skriver att tendensen till aggregation av våldsbrottsdömda i familjer gäller högst sannolikt om man är född utomlands, tillhör en klan, eller bott i Sverige i flera generationer.

 

Brinkemos uttalande om klaner väcker framför allt en fråga av mer generell och principiell art. Den gäller relationen mellan olika gruppkonstellationer och deras individuella medlemmar. Mc-klubbar av 1 % - typ, förortsgäng, ”firmor” inom fotbollen, terrororganisationer, fasadföretag etc. är organisationer/nätverk där tillhörigheten bestäms av individuella val. För dessa grupperingar är det kriminella syftet överordnat. De som väljer att gå med manifesterar därmed sina kriminella avsikter. Familj, släkt och klan är till skillnad en helt annan typ av gruppkonstellation – en gemenskap som man föds in i. Det är sociala enheter vars primära ändamål och funktion inte är av kriminell art. Det hindrar inte att det bland dessa finns individer som är kriminella. Men majoriteten är det inte, inte ens en majoritet av männen. I talet om kriminella klaner eller klaner som muteras in i kriminalitet förloras denna distinktion. Konsekvensen är att människor utan egen förskyllan riskerar att stigmatiseras som kriminella.

 

 

 

 

      

 

 

Grovt våld i dagens Sverige

Låt oss utgå ifrån data. I detta fall uppgifter från Socialstyrelsens dödsorsaksregister om dödligt våld och patientregistret om personer som vårdats i slutenvård och/eller specialiserad öppenvård till följd av våldsskador (”övergrepp av annan person”, kodgrupp X85 – Y09). Först det dödliga våldet.

Två trender kan urskiljas. Dödligt våld mot kvinnor har minskat, även om riktningen har inslag av temporära uppgångar. För män har vi en nedåtgående trend under den första delen av perioden, trots höga siffror för enskilda år (2007). Efter år 2012 ser vi en påtaglig ökning. Denna ökning sammanfaller med uppgången för dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer (för en detaljerad beskrivning av denna typ av dödligt våld, se BRÅ-rapport 2020:4 ”Dödligt våld i den kriminella miljön”).

 

Grovt våld är mer än dödligt våld. Det omfattar även våld som i olika grad skadar offret. Skadornas omfattning och utveckling registreras i patientregistret och omfattar dels patienter i slutenvård dels patienter som behandlats inom den specialiserade öppenvården. Först data om slutenvårdade patienter.

Trenden är tydlig. Särskilt ifråga om våldsskadade män. Från toppåret 2005 ser vi en stadig minskning. Det rör sig om en dryg halvering. Även kvinnor som slutenvårdats för våldsskador har blivit färre. Antalet 2019 är drygt 40 % färre jämfört med 2003. I absoluta tal uppgår antalet vårdade patienter till mellan 1 500 och 2 500 per år.

 

När det gäller våldsmetod visar data från ett särskilt registerutdrag om läget i Stockholm, Göteborg och Malmö för perioden 2008 – 2019 följande: Vanligast är skador som klassificeras som övrigt våld (50 %), följt av obeväpnat våld (27 %), därefter knivskador (18 %) och sist skottskador (6 %). Trendmässigt har skadorna av obeväpnat våld och övrigt våld minskat i de tre storstäderna. Knivskadorna har ökat i Stockholm och i mindre grad även i Malmö. I Göteborg har de däremot minskat över tid. Samma utveckling kan ses för skottskadorna; ökning i Stockholm och Malmö, men minskning i Göteborg. 

 

En stor del av våldsskadorna är av sådan art att de inte kräver slutenvård. I Socialstyrelsens databas finns uppgifter om patienter inom den specialiserade öppenvården fr o m 2008. När blickfånget vidgas till att även omfatta patienter med lindrigare våldsskador ser utvecklingen ut så här.  

I absoluta tal uppgår antalet patienter till mellan 12 100 och 14 700 per år. För perioden som helhet svarar män för 67 % av fallen och kvinnor för 33 %. Trendmässigt har vi i detta större patientmaterial en tydlig minskning av skadade män. Reduceringen ligger i storleksordningen 34 %. För män i det jämförelsevis mer brottsaktiva åldersintervallet 15 – 34 år är minskningen 40 %. Ökningen 2019 kan vara tillfällig eller markera inledningen på ett trendbrott. För kvinnor är nivån i stort konstant fram till 2015. Därefter kan noteras en stadig ökning. 

 

De senaste årens debatt om det grova våldet i Sverige har nästan uteslutande handlat om skjutvapenvåldet i kriminella miljöer. Men data som redovisats ovan talar för att våldsutvecklingen i samhället även innefattar andra aspekter. Något som är självklart sett till våldsbrottens omfattning och mångsidighet ifråga om motiv och karaktär. Över tid finns mer än en utvecklingslinje. När vi väger samman uppgifterna om dödligt våld och registrerade våldsskador totalt blir det uppenbart att det grövre våldet minskat. Eftersom män svarar för merparten av våld som utövas innebär det att mäns våldsanvändning minskat. Den slutsatsen får stöd av anmälningsstatistiken för ett av typfallen av manligt våld – misshandel av man 18 eller äldre, utomhus, med gärningsperson som är obekant med offret. Från år 2007 kan noteras en fortlöpande minskning. Det rör sig i stort sett om en halvering av antalet anmälda brott av detta slag.

 

Så frågan tycks berättigad: Varför har mäns våld – särskilt mot andra män – minskat? 

 

Forskning om kriminella nätverk

I en debattartikel med rubriken ”Forskningen har missat de kriminella nätverken” i DN 12/9 hävdar statsvetarna Bo Rothstein och Peter Esaiasson att forskningen försummat att belysa problemen med kriminella släktbaserade nätverk. Även om kritiken primärt riktas mot forskningsområdet internationell migration och etniska relationer finns tecken på att den missuppfattats till att gälla forskningen i stort. Och avgränsningen till släktbaserade nätverk har i linje med rubriken kommit att uppfattas som forskning om kriminella nätverk. För att justera denna missvisande bild av forskningsläget finns därför skäl att framhålla en del vetenskapliga arbeten som handlar om kriminella nätverk av olika slag. 

Micael Björk, professor i sociologi, GU

 

“Ethnicity and Organized Crime: Outline of an Ethno-Symbolic Approach” I R Lombardo (ed). Organized Crime: Causes and Consequences, 2019.

 

“Contours of an Interaction Sequence in Rioting: The Gothenburg Disturbances of 2009”, Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 2013 (1).

 

”Gängbekämpning. Om polisinsatser mot organiserad brottslighet”, Gleerups Förlag 2009.

 

”Ordningsmakten i stadens periferi. En studie av polisiära gänginsatser i Göteborg, 2004-2005”, Brutus Östlings Bokförlag 2006.

 

Torbjörn Forkby, professor, Linnéuniversitetet

 

(med Kuosmannen och Örnlind), ”Vägen ut ur gänget – om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar, Kriminalvården, 2019.

 

(med Russell Turner) “Collaboration as Usual? The Swedish Approach to Prevention and Intervention with Troublesome Youth Groups”, I Maxson & Esbensen (eds) Gang Transition and Transformation in an International Context, 2016.

 

”Gängrelaterat ungdomsarbete. En utvärdering av Ung och Trygg i Göteborg”, FoU i Väst, 2008.

 

Janne Flyghed, professor, SU

 

”Konsten att skapa en fiende. Hur ”MC-kriget” 1994-1997 blev Organiserad brottslighet”, i Heber & Roxell (red.) Att odla kriminologi. Perspektiv på brott och utsatthet, 2019.

 

”Radikaliseringen av ett begrepp. Från radikal till våldsbejakare”, i Dahlstrand mfl. (red.) Festskrift till Håkan Hydén, 2018.

Manne Gerell, docent, MaU 

 

”Att vända utvecklingen – från utsatta områden till trygghet och delaktighet” (red. tillsammans med P-O Hallin, Kim Nilvall & Stig Westerdahl), Malmö universitet 2020.

 

(med Khoshnood, A) “Skjutvapens- och explosionsvåld”, i Väfors-Fritz & Khoshnood (red.) Brottslighet och utsatthet i Malmö, 2019.

 

“Violent Crime, Collective Efficacy and City-Centre Effects in Malmö”, British Journal of Criminology, 2017, vol. 57, nr. 57

 

“Neighborhoods without community: collective efficacy and crime in Malmö, Sweden”, doktorsavhandling, Malmö universitet, 2017.

 

Stefan Holgersson, professor, LiU

 

”Hur kan polisen tackla gängskjutningarna?”, Linköpings universitet, 2020.

 

Göran Larsson, professor, GU

 

(med Simon Sorgenfrei & Tanja Wiklund) (red.) Religion, migration och polisiärt arbete, Studentlitteratur, 2020.

 

Leandro Schclarek Mulinari, Fil.dr., SU

 

Race and Order. Critical Perspectives on Crime in Sweden, doktorsavhandling, 2020.

 

Tove Pettersson, professor, SU

 

”Tre perspektiv på brottsliga nätverk: Supporterbråk, etnicitet och genus”, doktorsavhandling, 2002.

 

Magnus Ranstorp, docent, Försvarshögskolan 

 

(med Filip Ahlin) (red.) Från nordiska motståndsrörelsen till alternativhögern. En studie om den svenska radikalnationalistiska miljön, Försvarshögskolan, 2020.

 

(med Gustafsson och Hyllengren) ”From the Welfare State to the Caliphate: How a Swedish suburb became a breeding ground for foreign fighters streaming into Syria and Iraq”, 2015.

 

(med Normark och Ahlin) “Financial activities linked to persons from Sweden and Denmark who joined terrorist groups in Syria and Iraq during the period 2013 – 2015, Report commissioned by Finansinspektionen, 2017.

Amir Rostami, Fil.dr., SU

 

med Göran Ahrne) “How is ‘Organized Crime’ Organized? In G. Ahrne & N. Brunsson (Eds.), Organization outside Organizations, Cambridge Core, 2019.

 

Rostami, A., Mondani, H., Carlsson, C., Sturup, J., Sarnecki, J., & Edling, C., ”Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige”, Stockholm: Institutet för Framtidsstudier, 2018.

 

“Criminal Organizing: Studies in Sociology of Organized Crime”, doktorsavhandling 2016.

 

“Policing gangs and organized crime – Experiences from conceptual confusion and its consequences from two Swedish case studies”, I Maxson & Esbensen (ed). Gang Transitions and Transformations in an International Context, 2016.

 

Jerzy Sarnecki, Professor, SU

 

”Delinquent Networks. Youth Co-offending in Stockholm”. Cambridge, 2001.

 

”Nätverk eller gäng? Medbrottslingsskap hos ungdomar” i Estrada, F & Flyghed, J, Den svenska ungdomsbrottsligheten, 2007.

 

Joakim Sturup, med.dr. KI

 

(med Gerell M och Rostami A) “Shootings in Contemporary Sweden”, Security Journal, 2020. 

 

(med Rostami, A., Mondani, H., Gerell, M., Sarnecki, J., & Edling, C.  ”Increased Gun Violence Among Young Males in Sweden: a Descriptive National Survey and International Comparison”, European Journal on Criminal Policy and Research, 2018.

 

Mattias Wahlström, docent, GU

 

(med Anton Törnberg) “Social Media Mechanisms for Right-Wing Political Violence in the 21^st Century: Discursive Opportunities, Group Dynamics, and Co-Ordination”, Terrorism and Political Violence, 2019.

 

Mark S. Weiner, professor, Rutgers Law School

 

Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat, Dualis Förlag, 2015.

 

Det finns även betydande forskning som gjorts vid BRÅ, bl.a. av Lars Korsell, Johanna Skinnari och David Vesterhav. Nedan redovisas relevanta arbeten med beteckningen BRÅ-rapport.

 

BRÅ-rapport 2019:10, Tystnadskulturer. En studie om tystnad mot rättsväsendet.

 

BRÅ-rapport 2019:3, Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie.

 

BRÅ-rapport 2018:6, Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden.

 

BRÅ-rapport 2016:20, Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta områden. En kunskapsöversikt.

 

BRÅ-rapport 2016:12, Kriminella nätverk och grupperingar. Polisers bild av maktstrukturer och marknader.

 

BRÅ-rapport 2016:9, Bedrägeribrottsligheten i Sverige.

 

BRÅ-rapport 2015:15, Administrativa åtgärder mot ekonomisk och organiserad brottslighet.

 

BRÅ-rapport 2015:8, Intyget som dörröppnare till välfärdssystemet.

 

BRÅ-rapport 2014:10, Gå på pengarna. En antologi om tillgångsinriktad brottsbekämpning.

 

BRÅ-rapport 2011:20, Bekämpning av organiserad brottslighet. Utvärdering av den myndighetsgemensamma satsningen på grov organiserad brottslighet.

 

 

Listan är ofullständig. Den omfattar texter som jag kommit i kontakt med i olika sammanhang. Många av författarna har producerat mycket mer än vad som framgår av mitt lite godtyckliga urval. Googla gärna på deras namn, sök korsreferenser och bygg på listan!

 

 

 

Hur många är de gängkriminella?

Svar på frågan: alldeles för många. Och de är alltför brottsaktiva. Men om man är intresserad av en närmare kvantifiering; vad säger de ansvariga inom polisen? I en SvD-intervju den 26 augusti säger NOA:s chef Mats Löfving att vi har 5 000 medlemmar i kriminella nätverk i utsatta områden som är beredda att skjuta andra. I en intervju i DN den 6 september säger Linda Staaf, chef för NOA:s underrättelseverksamhet, att NOA med stöd av EncroChat-informationen (data från de-krypterade mobiler) och mängder av andra källor har ringat in cirka 3 000 personer som bedöms vara knutna till våldsamma nätverk som mc-gäng, familjebaserade grupperingar och gatugäng. Det är samma siffror som rikspolischefen Anders Thornberg uppgav i DN den 14 februari. Han sa då att polisen har identifierat ca 3 000 individer, med en kärna på cirka 300 personer, som är aktiva inom den organiserade brottsligheten. 

Det är ganska stora skillnader. Å ena sidan 5 000 medlemmar i kriminella nätverk i utsatta områden, å andra sidan 3 000 personer som sammantaget är knutna till mc-gäng, familjebaserade grupperingar och gatugäng. Thornberg vidgar dessutom kretsen till att handla om den organiserade brottsligheten i stort.

 

Hur många är de? De arbetslösa, de som lämnar skolan utan betyg, de som lever papperslöst, de som vill ha en egen bostad, de som riskerar att bli allvarligt sjuka i covid-19, de som är fattigpensionärer, de som kan tänkas söka asyl i landet nästa år, osv? Tillförlitlig kategorisering och kvantifiering är grundläggande för all samhällsplanering. För resursdimensionering, organisationsförändringar, eventuella lagändringar, utbildningsinsatser m.m. Det gäller att ha koll på läget. 

 

Men den nationella polisledningens besked om hur många som ingår i kriminella grupperingar svajar betänkligt. Det är inte bara antalet som diffar. De pratar också om delvis olika saker. Med tanke på alla krav och förslag på exceptionella åtgärder som förs fram i syfte att bekämpa gängen vore det bra att få lite hyfs på siffrorna. Den nationella polisledningen måste kunna presentera en väl underbyggd, stringent och valid lägesbild. 

 

Hur många är de gängkriminella? 

 

 

 

 

 

 

 

Otrygghet i italienska storstäder

Problematiseringen av otrygghet och rädsla för brott har under senare år alltmer kommit att utvecklas till en särskild nisch, med trygghet som nyckelbegrepp för ett växande politikområde. Ett exempel på det är att den svenska nationella trygghetsundersökningens (NTU) årliga uppgifter om otrygghet tycks ha blivit viktigare än siffrorna om rapporterad brottsutsatthet och anmälda brott. Ett annat är beteckningen Trygghetskommissionen som namn på den av Fredrik Reinfeldt ledda utredningen om de s.k. livskvalitetsbrottens (stölder och bedrägerier) omfattning och konsekvenser. Ett ytterligare typiskt fall gäller namnet Stiftelsen Tryggare Sverige, som bedriver verksamhet med huvuduppgift att hjälpa brottsdrabbade och främja det brottsförebyggande arbetet. 

 

FN-initiativ som ”Safer Cities Programme” och “the European Forum for Urban Security” vittnar om att trenden är internationell. Ett basalt inslag i denna strömning är olika slags trygghetsmätningar, dvs. undersökningar som görs för att fastställa den brottsrelaterade otrygghetens nivå och spridning. Vi nås av rapporter från våra nordiska grannländer, från vissa EU-länder och från den anglo-saxiska världen. Mer sällan informeras vi om situationen i Medelhavsländerna. En ny undersökning om otrygghetens nivå och spridning i Italiens fyra största städer – Rom, Milano, Neapel och Turin – råder dock delvis bot på denna obalans.*

 

Forskarna telefonintervjuade ca 6 000 personer (1 535 i Rom, 1 500 personer i Milano, 1 485 i Turin och 1 482 i Neapel) och frågade om den upplevda otryggheten. Dessutom ställdes frågor om bakgrundsförhållanden och om erfarenhet av brottsutsatthet (egen och närståendes), uppfattning om social oordning och bristande social kontroll i bostadsområdet samt känsla av samhörighet och anknytning till lokalsamhället. Det primära syftet var att analysera grunderna för de subjektiva känslorna av otrygghet bland medborgarna i de fyra städerna. För att göra det användes tre olika men kompletterande förklaringstyper: ”sårbarhetsmodellen” (erfarenhet av direkt och indirekt brottsutsatthet), ”desorganisationsmodellen” (uppfattning om infrastruktur, ordningsstörningar, missbruk och kriminalitet i närområdet) samt ”integrationsmodellen” (uppfattning om samhörighet i grannskapet).   

 

Resultaten visar att uppemot 46 % av respondenterna var mycket eller ganska otrygga när de ensamma rörde sig ute i grannskapet på kvällen. Genomgående var otryggheten högst i Neapel. Motsvarande nivå för svar på samma typ av fråga i den svenska NTU 2019 är 29 % för boende i storstadsregioner. Undersökningen bekräftar kända resultat som att kvinnor är mer otrygga än män och att både direkt (egen) och indirekt (närståendes) brottsutsatthet påverkar den upplevda otryggheten. Ålder och variabler om självskattad hälsa, inkomst och utbildningsnivå hade däremot ingen eller liten inverkan. De faktorer som hade störst inflytande på otryggheten – i alla fyra städerna – var upplevd social desorganisation i närområdet, missnöje med lokala förhållanden och självskattad social marginalisering. Sett till formulerade hypoteser verifierades alltså i första hand ”desorganisationsmodellen”. 

  

Forskarna betonar det osymmetriska förhållandet mellan faktisk brottsutsatthet och graden av rädsla och otrygghet. Året innan undersökningen (2015) hade drygt 10 % varit utsatta för någon typ av brott men närmare 50 % av de tillfrågade var oroade över brottsligheten i sitt område och 49 % uppfattade att de löpte risk att drabbas av brott. Motsvarande siffror från NTU (2019) visar att drygt 29 % varit utsatta för brott mot enskild person (boende i storstadsregioner) och att 40 % i stor utsträckning oroade sig över brottsligheten i samhället. Mellan 11 % och 29 % oroade sig (mycket/ganska ofta) för att själv utsättas för något brott – lägst nivå för misshandel, högst för stöldbrott. Även om olikheterna mellan den italienska undersökningen och NTU är betydande antyds dock att skillnaderna mellan faktisk brottsutsatthet och otrygghetsnivå är betydligt större i de fyra italienska storstäderna än i svenska storstadsregioner.

 

En slutsats som forskarna avslutningsvis förmedlar är att betoningen av brott och brottsutsatthet som primär grund för oro och otrygghet är missvisande. Med denna tonvikt bortser man lätt från otrygghetens mer komplexa aspekter – att det i högre grad handlar om villkoren för invånarnas samexistens och sociala utsatthet. 

 

 

 

*Riccardo Valente, Sergi Valera Pertegas & Joan Guàrdia Olmos (2020) ”Feeling unsafe in Italy’s biggest cities”. European Journal of Criminology, 1–19.  

Mediekonsumtion och rädsla för brott

Det finns en hel del forskning som påvisat ett positivt samband mellan mediekonsumtion och rädsla för brott, särskilt våldsbrott. Merparten har en del år på nacken. Hur ser det ut idag; i det nya medielandskapet med sociala medier och alternativa informationskanaler? Vilken roll spelar ett alltmer brokigt nyhetsutbud? Har sambanden förstärkts? 

Det har ett team finska forskare undersökt.* De har ”hängt på” ett antal frågor i den finska motsvarigheten till vår nationella trygghetsundersökning (NTU), vilka har besvarats av drygt 5 300 personer (FNCS 2017). Nyckelfrågorna är dessa:  

-       Från vilka medie- och informationskällor hämtar människor information om våldsbrott?

-       Hur ser sambanden ut mellan användning av olika medie- och informationstyper och erfarenheterna av tre möjliga effekter av denna konsumtion: rädsla för gatuvåld, ändrat beteende (undvikande) på grund av sådan rädsla och terroristhot som upplevs vara riktat mot en själv? 

-       Består sambanden när man justerar för ålder, kön, utbildning, brottsutsatthet och ekonomiska påfrestningar?

När det gäller nyhetskonsumtionen visar forskarna att de traditionella mediekanalerna alltjämt fungerar som huvudsaklig informationskälla. Det gäller nyhetsinslag på TV och radio, tabloider och tidningar online och tryckta tidningar. Ca 20 % hämtar sin information om våldsbrott via Twitter och Facebook. 3 % uppgav att de aktivt använde alternativa källor som den högerextrema MV-lehti.

Valet av informationskanal tycks påverka graden av rädsla. De som följde nyheterna om våldsbrott via traditionella medier hade 5 % högre sannolikhet att rapportera rädsla för gatuvåld jämfört med dem som inte alls följde rapporteringen om våldsbrott. De som använde både traditionella och sociala medier låg 10 % högre, och för dem som därtill även inhämtade alternativ information var det 16 % mer sannolikt att de uppgav rädsla för gatuvåld. Beträffande övriga variabler visar resultaten att kvinnor rapporterade rädsla i 18 % större omfattning än män. Gruppen yngre (15 – 34 år) angav rädsla i högre grad än andra åldersgrupper. Resultaten för övriga variabler överensstämmer med tidigare forsknings: rädslan är mer omfattande bland dem med egen erfarenhet av att vara brottsutsatt, högre utbildning tenderar att sammanfalla med högre grad av rapporterad rädsla och sannolikheten att uppleva rädsla för våldsbrott är högre bland dem som lever under ekonomiskt pressande levnadsvillkor. 

Forskarna fann inga samband mellan konsumtionen av nyheter om våldsbrott och påverkan på det egna beteendet i form av undvikande (fråga: finns det ett område nära ditt hem, inom ca en km radie, som du undviker pga. hot om våld?). För övriga variabler var mönstret detsamma som för rädsla för våldsbrott: kvinnor rapporterade undvikande i högre grad än män, yngre mer än äldre, personer som varit brottsutsatta jämförelsevis mer osv. 

Respondenter som förutom traditionella medier även nyttjade sociala medier och alternativa informationskanaler upplevde i betydligt högre grad terrorism som ett direkt hot mot sig själva (22 %) än de som enbart inhämtade information via traditionella medier (5 %). För övriga variabler var skillnaderna relativt små.    

I resultatdiskussionen framhåller forskarna att tillkomsten av nya informationskällor – sociala medier och alternativa informationskanaler – har stärkt det positiva sambandet mellan mediekonsumtion och rädsla för våldsbrott. Samtidigt problematiserar de denna slutsats genom att bl.a. peka på effekter av själv-selektering. Vissa personer söker mer aktivt än andra efter våldsnyheter och de påverkas genom mer intensiv exponering i högre grad än de som har ett annat konsumtionsmönster. Forskarteamet understryker också att graden av rädsla för våldsbrott inte kan förklaras av en orsak. Det är snarare summan av medverkande omständigheter som avgör (nyhetskonsumtion, kön, ålder, tidigare brottsutsatthet, ekonomiska påfrestningar, m.m.). I det avseendet har det nya medielandskapet inte förändrat det vi vet om rädslans uppkomst- och spridningsmekanismer. 

Forskarna nämner också den uppenbara paradoxen att rädslan för våldsbrott ökar samtidigt som den faktiska brottsligheten minskar. Ungdomsbrottsligheten och det dödliga våldet ligger på historiskt låga nivåer i Finland. Ändå visar undersökningar att 70 % av befolkningen tror att våldsbrotten ökat under de senaste åren.      

*Matti Näsi et al. (2020) “Crime News Consumption and Fear of Violence: The Role of Traditional Media, Social Media, and Alternative Information Sources”. Crime & Delinquency, 1–27.

Nedan listas ett knippe svenska avhandlingar som mer eller mindre behandlar liknande frågeställningar som tas upp i den aktuella finska studien. Med tanke på medielandskapets utveckling under senare år borde det vara läge för en ny större genomlysning av förhållandet mellan mediekonsumtion och rädsla för brott i Sverige.

Felipe Estrada (1999) Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem Utveckling, uppmärksamhet och reaktion.

Ester Pollack (2001) En studie i medier och brott.

Carina Listerborn (2002) Trygg stad: diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.

Agneta Mallén (2005) Trygghet i skärgårdsmiljö. En studie av rädsla för brott i Åboland.

Anita Heber (2007) Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress.

Gabriella Sandstig (2010) Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.