Mediekonsumtion och rädsla för brott

Det finns en hel del forskning som påvisat ett positivt samband mellan mediekonsumtion och rädsla för brott, särskilt våldsbrott. Merparten har en del år på nacken. Hur ser det ut idag; i det nya medielandskapet med sociala medier och alternativa informationskanaler? Vilken roll spelar ett alltmer brokigt nyhetsutbud? Har sambanden förstärkts? 

Det har ett team finska forskare undersökt.* De har ”hängt på” ett antal frågor i den finska motsvarigheten till vår nationella trygghetsundersökning (NTU), vilka har besvarats av drygt 5 300 personer (FNCS 2017). Nyckelfrågorna är dessa:  

-       Från vilka medie- och informationskällor hämtar människor information om våldsbrott?

-       Hur ser sambanden ut mellan användning av olika medie- och informationstyper och erfarenheterna av tre möjliga effekter av denna konsumtion: rädsla för gatuvåld, ändrat beteende (undvikande) på grund av sådan rädsla och terroristhot som upplevs vara riktat mot en själv? 

-       Består sambanden när man justerar för ålder, kön, utbildning, brottsutsatthet och ekonomiska påfrestningar?

När det gäller nyhetskonsumtionen visar forskarna att de traditionella mediekanalerna alltjämt fungerar som huvudsaklig informationskälla. Det gäller nyhetsinslag på TV och radio, tabloider och tidningar online och tryckta tidningar. Ca 20 % hämtar sin information om våldsbrott via Twitter och Facebook. 3 % uppgav att de aktivt använde alternativa källor som den högerextrema MV-lehti.

Valet av informationskanal tycks påverka graden av rädsla. De som följde nyheterna om våldsbrott via traditionella medier hade 5 % högre sannolikhet att rapportera rädsla för gatuvåld jämfört med dem som inte alls följde rapporteringen om våldsbrott. De som använde både traditionella och sociala medier låg 10 % högre, och för dem som därtill även inhämtade alternativ information var det 16 % mer sannolikt att de uppgav rädsla för gatuvåld. Beträffande övriga variabler visar resultaten att kvinnor rapporterade rädsla i 18 % större omfattning än män. Gruppen yngre (15 – 34 år) angav rädsla i högre grad än andra åldersgrupper. Resultaten för övriga variabler överensstämmer med tidigare forsknings: rädslan är mer omfattande bland dem med egen erfarenhet av att vara brottsutsatt, högre utbildning tenderar att sammanfalla med högre grad av rapporterad rädsla och sannolikheten att uppleva rädsla för våldsbrott är högre bland dem som lever under ekonomiskt pressande levnadsvillkor. 

Forskarna fann inga samband mellan konsumtionen av nyheter om våldsbrott och påverkan på det egna beteendet i form av undvikande (fråga: finns det ett område nära ditt hem, inom ca en km radie, som du undviker pga. hot om våld?). För övriga variabler var mönstret detsamma som för rädsla för våldsbrott: kvinnor rapporterade undvikande i högre grad än män, yngre mer än äldre, personer som varit brottsutsatta jämförelsevis mer osv. 

Respondenter som förutom traditionella medier även nyttjade sociala medier och alternativa informationskanaler upplevde i betydligt högre grad terrorism som ett direkt hot mot sig själva (22 %) än de som enbart inhämtade information via traditionella medier (5 %). För övriga variabler var skillnaderna relativt små.    

I resultatdiskussionen framhåller forskarna att tillkomsten av nya informationskällor – sociala medier och alternativa informationskanaler – har stärkt det positiva sambandet mellan mediekonsumtion och rädsla för våldsbrott. Samtidigt problematiserar de denna slutsats genom att bl.a. peka på effekter av själv-selektering. Vissa personer söker mer aktivt än andra efter våldsnyheter och de påverkas genom mer intensiv exponering i högre grad än de som har ett annat konsumtionsmönster. Forskarteamet understryker också att graden av rädsla för våldsbrott inte kan förklaras av en orsak. Det är snarare summan av medverkande omständigheter som avgör (nyhetskonsumtion, kön, ålder, tidigare brottsutsatthet, ekonomiska påfrestningar, m.m.). I det avseendet har det nya medielandskapet inte förändrat det vi vet om rädslans uppkomst- och spridningsmekanismer. 

Forskarna nämner också den uppenbara paradoxen att rädslan för våldsbrott ökar samtidigt som den faktiska brottsligheten minskar. Ungdomsbrottsligheten och det dödliga våldet ligger på historiskt låga nivåer i Finland. Ändå visar undersökningar att 70 % av befolkningen tror att våldsbrotten ökat under de senaste åren.      

*Matti Näsi et al. (2020) “Crime News Consumption and Fear of Violence: The Role of Traditional Media, Social Media, and Alternative Information Sources”. Crime & Delinquency, 1–27.

Nedan listas ett knippe svenska avhandlingar som mer eller mindre behandlar liknande frågeställningar som tas upp i den aktuella finska studien. Med tanke på medielandskapets utveckling under senare år borde det vara läge för en ny större genomlysning av förhållandet mellan mediekonsumtion och rädsla för brott i Sverige.

Felipe Estrada (1999) Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem Utveckling, uppmärksamhet och reaktion.

Ester Pollack (2001) En studie i medier och brott.

Carina Listerborn (2002) Trygg stad: diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.

Agneta Mallén (2005) Trygghet i skärgårdsmiljö. En studie av rädsla för brott i Åboland.

Anita Heber (2007) Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress.

Gabriella Sandstig (2010) Otrygghetens landskap. En kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll.