Problematiseringen av otrygghet och rädsla för brott har under senare år alltmer kommit att utvecklas till en särskild nisch, med trygghet som nyckelbegrepp för ett växande politikområde. Ett exempel på det är att den svenska nationella trygghetsundersökningens (NTU) årliga uppgifter om otrygghet tycks ha blivit viktigare än siffrorna om rapporterad brottsutsatthet och anmälda brott. Ett annat är beteckningen Trygghetskommissionen som namn på den av Fredrik Reinfeldt ledda utredningen om de s.k. livskvalitetsbrottens (stölder och bedrägerier) omfattning och konsekvenser. Ett ytterligare typiskt fall gäller namnet Stiftelsen Tryggare Sverige, som bedriver verksamhet med huvuduppgift att hjälpa brottsdrabbade och främja det brottsförebyggande arbetet.
FN-initiativ som ”Safer Cities Programme” och “the European Forum for Urban Security” vittnar om att trenden är internationell. Ett basalt inslag i denna strömning är olika slags trygghetsmätningar, dvs. undersökningar som görs för att fastställa den brottsrelaterade otrygghetens nivå och spridning. Vi nås av rapporter från våra nordiska grannländer, från vissa EU-länder och från den anglo-saxiska världen. Mer sällan informeras vi om situationen i Medelhavsländerna. En ny undersökning om otrygghetens nivå och spridning i Italiens fyra största städer – Rom, Milano, Neapel och Turin – råder dock delvis bot på denna obalans.*
Forskarna telefonintervjuade ca 6 000 personer (1 535 i Rom, 1 500 personer i Milano, 1 485 i Turin och 1 482 i Neapel) och frågade om den upplevda otryggheten. Dessutom ställdes frågor om bakgrundsförhållanden och om erfarenhet av brottsutsatthet (egen och närståendes), uppfattning om social oordning och bristande social kontroll i bostadsområdet samt känsla av samhörighet och anknytning till lokalsamhället. Det primära syftet var att analysera grunderna för de subjektiva känslorna av otrygghet bland medborgarna i de fyra städerna. För att göra det användes tre olika men kompletterande förklaringstyper: ”sårbarhetsmodellen” (erfarenhet av direkt och indirekt brottsutsatthet), ”desorganisationsmodellen” (uppfattning om infrastruktur, ordningsstörningar, missbruk och kriminalitet i närområdet) samt ”integrationsmodellen” (uppfattning om samhörighet i grannskapet).
Resultaten visar att uppemot 46 % av respondenterna var mycket eller ganska otrygga när de ensamma rörde sig ute i grannskapet på kvällen. Genomgående var otryggheten högst i Neapel. Motsvarande nivå för svar på samma typ av fråga i den svenska NTU 2019 är 29 % för boende i storstadsregioner. Undersökningen bekräftar kända resultat som att kvinnor är mer otrygga än män och att både direkt (egen) och indirekt (närståendes) brottsutsatthet påverkar den upplevda otryggheten. Ålder och variabler om självskattad hälsa, inkomst och utbildningsnivå hade däremot ingen eller liten inverkan. De faktorer som hade störst inflytande på otryggheten – i alla fyra städerna – var upplevd social desorganisation i närområdet, missnöje med lokala förhållanden och självskattad social marginalisering. Sett till formulerade hypoteser verifierades alltså i första hand ”desorganisationsmodellen”.
Forskarna betonar det osymmetriska förhållandet mellan faktisk brottsutsatthet och graden av rädsla och otrygghet. Året innan undersökningen (2015) hade drygt 10 % varit utsatta för någon typ av brott men närmare 50 % av de tillfrågade var oroade över brottsligheten i sitt område och 49 % uppfattade att de löpte risk att drabbas av brott. Motsvarande siffror från NTU (2019) visar att drygt 29 % varit utsatta för brott mot enskild person (boende i storstadsregioner) och att 40 % i stor utsträckning oroade sig över brottsligheten i samhället. Mellan 11 % och 29 % oroade sig (mycket/ganska ofta) för att själv utsättas för något brott – lägst nivå för misshandel, högst för stöldbrott. Även om olikheterna mellan den italienska undersökningen och NTU är betydande antyds dock att skillnaderna mellan faktisk brottsutsatthet och otrygghetsnivå är betydligt större i de fyra italienska storstäderna än i svenska storstadsregioner.
En slutsats som forskarna avslutningsvis förmedlar är att betoningen av brott och brottsutsatthet som primär grund för oro och otrygghet är missvisande. Med denna tonvikt bortser man lätt från otrygghetens mer komplexa aspekter – att det i högre grad handlar om villkoren för invånarnas samexistens och sociala utsatthet.
*Riccardo Valente, Sergi Valera Pertegas & Joan Guàrdia Olmos (2020) ”Feeling unsafe in Italy’s biggest cities”. European Journal of Criminology, 1–19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar