söndag 30 maj 2021

Innovation, imitation och anomi


Den franske sociologen Gabriel Tarde (1843 – 1904) var även chef för kriminalstatistiken vid det franska justitiedepartementet. Han skrev en hel del om brottslighet, vars uppkomst och utbredning han förklarade med samhällslivets två grundläggande drivkrafter: innovation och imitation. En ny innovation kan vara av teknisk natur, eller så kan det röra sig om förändrad motivation. Han exemplifierar den första, som är av intresse här, med rånbrottets förändring när förövare övergick från kniv till skjutvapen. Det innebar ökad effektivitet. Offrets rädsla ökade och en eventuell flykt blev mer äventyrlig, vilket ökade sannolikheten för att rånaren kunde lägga beslag på pengar eller gods. 

 

Tarde menade att brottsliga handlingar i likhet med alla andra typer av handlingar sprids genom exemplets makt, från individ till individ. Spridningen kan ge upphov till en brottsvåg (ett mode) och det kan bli en vana och tradition (en kultur). Exemplet för att belysa mekanismen med spridning som leder till en brottsvåg handlar om ett uppmärksammat barnamord i Paris 1825, utfört av barnets amma. Ett mord som ledde till en serie av likartade barnamord i den franska huvudstaden.

 

Jag tänker på Tarde och hans teori om innovation och imitation i samband med alla uppslag som nu lanseras för att besvara frågan om varför det dödliga skjutvapenvåldet eskalerat på ett så egenartat sätt. Han skulle ha tolkat övergången till skjutvapen – pistoler och automatvapen – som exempel på innovation och imitation. Som en nyskapelse i de gängstrider som först ägde rum i kriget mellan HA och Bandidos under 1990-talet, och som efterhand spreds till allt flera grupperingar. Men det var i en mening också imitation när skjutvapen enligt internationella förlagor togs i bruk i en svensk kontext.

 

Skälen var rationella. Slagstyrkan ökade. Angrepp och hämndaktioner kunde ske på avstånd, eller rent av i lönndom. Nya modus med ökad effektivitet var inte minst viktig för de lokalt anknutna gäng med yngre förmågor som tog allt större plats under 2010-talet. Grupper med våldskapital byggt på muskelstyrka och bataljer med basebollträ och kedjor trängdes undan av spensliga ungdomar som specialiserade sig på ”drive-by-shootings” och planlagda attacker med högeffektiva skjutvapen. Imitationsfaktorn blev inte mindre av att man därmed agerade enligt en våldskultur som sedan länge fanns tillgänglig på nätet. 

 

Tarde hävdade att det inte behövs någon speciell teori för att förklara brottsliga handlingar. Analogt med vad som gäller för allt mänskligt samspel baseras de på en kombination av begär, behov, värderingar, känslor och intressen. Han anslöt sig till dem som betonar rationalitet i termer av egennyttiga handlingar som generell drivkraft för mänskliga strävanden. Det hela kan härledas till strävan att maximera egna fördelar (vinst) och minimera egna nackdelar (kostnader). Han framhöll vidare att varhelst brottsliga handlingar upprepats och fått spridning finns det en tillgänglig social roll att träda in i. Och som med alla sociala roller varierar innehavarnas ambitioner och färdigheter. En del är kreativa och expansiva. De skapar nya tillvägagångssätt, överskrider gränser, formar nya allianser. Det sker utifrån, just det, egenintresset; att komma sig upp, att vilja bli någon, att synas och få erkännande; att bli belönad med rikedom och status. Så sett drivs gängskjutningarna inte av några andra orsaker än de som normalt styr mänskligt beteende.

 

Om rationella val utifrån egenintressets primat är svaret på frågan om varför vi har dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer, så återstår frågan om varför det har antagit sådana groteska proportioner i Sverige. Ett möjligt svar kan hämtas från en annan av sociologins klassiker – Emile Durkheim (1858 – 1917). Han är mest känd för att ha myntat begreppet anomi (”utan lag”) för att förklara den värderingsmässiga osäkerhet och oreda som präglade övergången från ett samhällstillstånd baserat på kollektiv sammanhållning till ett nytt, präglat av individuell differentiering. Anomibegreppet har därefter använts för att beskriva mer generella samhälleliga normkonflikter som uppstår när övergripande målsättningar och tillgängliga medel för att realisera målen hamnar i otakt. 

 

Jag menar att detta synsätt kan tillämpas för att skärskåda de stora samhällsförändringar som Sverige genomgått sedan 1980-talet. Det handlar om övergripande systemförändringar med ledord som avregleringar, privatiseringar, service- och kundnytta, kommunalisering och aktiebolagisering av skolor, fokus på kärnverksamhet och snäv lönsamhet i korta tidsperspektiv, m.m. Företag och samhällsservice har lämnat glesbygd och ekonomiskt svaga områden. Därtill innebar 1990-talets ekonomiska kris en kraftig åderlåtning av resurserna till den offentliga sektorn, exempelvis ett treårigt intagningsstopp till polisutbildningen. Grundsatsen om en slimmad offentlig sektor var ett nödvändigt villkor för Reinfeldt-regeringarnas satsningar på sänkta inkomstskatter, vilket fick stora konsekvenser för både statens traditionella kärna (försvar och rättsväsende) och det allmännas mjuka delar (skola, socialtjänst, psykiatri, mm.). För polisens vidkommande bidrog två stora reformer till anomin: 1990-talets närpolisreform och 2015 års sammanslagning till en myndighet. Under perioden då närpolisreformen implementerades sjönk uppklaringsprocenten för brott mot liv och hälsa vissa år med uppemot tio procentenheter. I samband med 2015 års reform minskade personuppklaringen med upp till fyra procentenheter. I båda fallen innebar det att redan låga nivåer sjönk ytterligare. Man kan se det som att polisen i hög grad var upptagen av interna åligganden när det dödliga skjutvapenvåldet skalades upp: i samband med ”kriget” mellan HA och Bandidos i mitten av 1990-talet och när det dödliga gängvåldet bland lokalt rotade grupper spreds och trappades upp under 2010-talet. Men anomin drabbade även andra samhällssektorer av betydelse för gängvåldets utveckling. Skolans utveckling från en enhetlig statlig verksamhet – en förebild för andra länder – till dagens extrema situation är välkänd. Socialtjänsten har i mångt och mycket tumlat runt i ett tillstånd av hårda sparkrav och osäkerhet om uppdragets utformning, tydliggjort av en uppenbar tillbakagång från fältet till kontoret. Arbetsförmedlingens roll har omvandlats i en process av starta-eget-satsningar, coaching, cv-övningar och annat på allt längre avstånd från tillgängliga faktiska jobb.

 

Om man vill kan man lägga till de plus och minus som följt av en ökad invandring. Men det gäller även för andra europeiska länder under samma tid. Min tes om anomi pekar däremot på något särskiljande svenskt – en omfattande och djupgående samhällsförändring som skapat både resursbrist och en parallell osäkerhet och förvirring om vilka medel som ska användas för att uppnå nya mångtydiga mål. Andra europeiska länder har bitvis traskat i samma spår, men de har inte gått lika långt. Och inte minst – skillnaderna i förhållande till den gamla ordningen har inte varit lika drastiska där som här. 

 

Alltså:

 

      Frågan om varför dödligt gängvåld behöver inget annat svar än innovation och imitation inom ramen för rationella val – gäller här som där;

      Frågan om varför vi nått exceptionella nivåer kan besvaras med anomi till följd av mycket långtgående systemförändringar i kombination med nedskärningar – gäller här men inte där.

 

 

 

 

 

måndag 17 maj 2021

Faktorer som samvarierar med brottslighet

 

Vilka faktorer uppvisar de starkaste sambanden med brottsligt beteende? För att besvara frågan har tre kriminologer med den engelske nestorn David Farrington (bl.a. belönad med Stockholmspriset i kriminologi) i spetsen gått igenom nästan 8 000 publicerade alster med referenser till olika studier. Resultaten finns publicerade i andra upplagan av Handbook of Crime Correlates, Academic Press 2019. Faktorer som granskats återfinns inom dessa områden: demografi, sociala institutioner, familj och kamratrelationer, personlighets- och beteendeaspekter, kognition och psykisk hälsa samt biologiska betingelser. I en sammanfattande diskussion rankas faktorer som uppfyller kraven på mycket hög grad av konsistens och kulturell generaliserbarhet. Rangordningen bestäms av om samma resultat uppnåtts i flera studier, i studier med olika typer av design, om de står sig vid tillämpning av olika metoder och användning av olika datatyper samt om studierna gjorts i olika länder under olika tidpunkter. Så här utfaller faktorer med mycket höga konsistensvärden rangordnade efter graden av kulturell allmängiltighet (jag har sammanfattat likartade faktorer till en):

 

·      Män begår fler brott än kvinnor, och oftast också mer allvarliga brott.

 

·      Låg social status samvarierar med högre grad av inblandning i brott.

 

·      Missbruk av alkohol och andra droger samvarierar positivt med brottsdeltagande.

 

·      Elever som skolkar är mer indragna i brottslighet än icke-skolkande elever.

 

·      ”Blacks” är i högre grad än ”whites” involverade i registrerad brottslighet.

 

·      Relationer mellan föräldrar och barn som präglas av tillgiven anknytning minskar sannolikheten för att barnen ska begå brott. 

 

·      Anknytning till kamrater med problembeteende samvarierar positivt med själv-rapporterad brottslighet.

 

·      Upproriskhet och trots gentemot auktoriteter korrelerar positivt med alla former av brottsliga handlingar. 

 

·      Risktagande och övermod samvarierar positivt med oregistrerad brottslighet. 

 

·      Missbedömningar av andra människors känslomässiga reaktioner ökar sannolikheten för brottslighet och anti-socialt beteende.

 

·      Antalet sexpartners korrelerar positivt med självrapporterad brottslighet.

 

·      Sensationssökande innebär en riskökning för inblandning i registrerad brottslighet.

 

·      Brott och socialt problembeteende är vanligast under livets andra och tredje decennium.


·      Förekomsten av missämja inom äktenskap eller familj samvarierar positivt med barnens brottslighet.

 

·      Vantrivsel i skolan ökar risken för alla former av brottsligt beteende.

 

·      Anställning under ungdomsåren minskar sannolikheten för brottslighet och anti-socialt beteende.

 

·      Självmordsbenägenhet samvarierar positivt med självrapporterad brottslighet.

 

·      Personer med syskon som är kriminella, eller som uppvisar problembeteende, har en ökad sannolikhet att själva involveras i brottslighet.

 

·      Lögn, bedrägeri och oärlighet samvarierar positivt med brottslighet och anti-socialt beteende, medan motsatsen gäller för trovärdighet och ärlighet. 

 

·      Psykotism ökar sannolikheten för icke-registrerad brottslighet.

 

·      Tolerans för eller accepterande attityder till illegalt beteende samvarierar positivt med alla former av brottsliga handlingar.

 

·      Skuld, ånger och skam korrelerar negativt med registrerad brottslighet.

 

·      Milda tecken på depression ökar sannolikheten för registrerad brottslighet.

 

·      Kliniskt fastställd depression samvarierar positivt med alla typer av brottsligt beteende.

 

·      Hjärntrauma och hjärnskador är vanligare bland dem som uppvisar brottsligt och anti-socialt beteende.

 

Inga stora nyheter, kanske. Det rör sig i huvudsak om välkända faktorer. En poäng med listan över välbelagd samvariation är att ny forskning inte behöver lägga tid på att ytterligare en gång bekräfta att män är mer brottsbenägna än kvinnor, att alkohol- och drogmissbruk ökar risken för brottsligt beteende, att problematiska familjeförhållanden under uppväxten kan fungera som push-faktorer för anti-socialt beteende och brottslighet, att kontakter och umgänge med brottsbenägna kamrater ofta framkallar en egen brottsdebut, osv. Istället kan intresset riktas mot faktorer som av olika skäl inte är så väl utforskade.

 

Att listan ser ut som den gör beror till stor del på forskningens inriktning och utformning. Flera faktorer utgör standardvariabler i merparten kriminologiska studier, exempelvis kön och ålder, vilket innebär att mäns överrepresentation och ålderskurvan återkommande verifieras. Andra faktorer kan ses som operationaliseringar av inslag i populära teorier, vilka ofta testas mot olika empiriska material. Hit hör, t.ex. relationer till föräldrar, skola och kamrater (Hirschis kontrollteori), anknytning till miljöer där tolerans för illegalt beteende och misstro mot rättsväsendet frodas (Sutherlands inlärningsteori), tecken på låg självkontroll och risktagande (Gottfredsons och Hirschis teori om låg självkontroll), m.fl. Inom psykiatrin och biologiskt orienterad psykologi har man sedan länge intresserat sig för familjeförhållanden, syskonrelationer och kliniska diagnoser gällande psykiska störningar och sjukdomar, osv. Med andra ord: forskningens konventioner, intressen och verktygsarsenal styr i hög grad framställningen av resultat. Listan ska därför inte förstås som en rangordning av faktorer som objektivt sett korats som de mest verksamma. 

 

En annan kritisk reflektion gäller vad som menas med korrelation. Mäns överrepresentation, särskilt i grova brott, har bekräftats i mängder av studier med olika korrelationsmått. Men det visar egentligen bara det: att män begår mer brott än kvinnor. Det säger inget om varför det är så. Beror det på skillnader i könens genetiska make-up – t.ex. olika mängder av testosteron – eller på någon annan biologiskt grundlagd olikhet? Eller är det könsrollerna som spökar – att förväntningarna på och förverkligandet av maskulinitet och femininet skapar handlingsmönster som får konsekvenser för brottsbenägenheten? Eller beror det på den sociala kontrollen – att samhällen, även ett modernt och sekulärt, kontrollerar pojkar och flickor på olika sätt och i olika grad. Eller rör det sig om kombinationseffekter – att dessa, och kanske andra, förhållanden växelverkar i konstellationer som vi idag bara anar oss till?    

  

Korrelation är med andra ord inte detsamma som orsak – verkan (kausalitet). Alkohol- och drogmissbruk ökar risken för brottslighet. Men effekten kan också vara den omvända, dvs. brottslighet innebär ökad sannolikhet för alkohol- och drogmissbruk. Omvända riktningar är även tänkbara och troliga när det gäller exempelvis låg social status och brottsdeltagande och riskfaktorn vantrivsel i skolan. En annan tänkbarhet är att både missbruk och brottsbenägenhet kan återföras på en omständighet som orsakar båda utfallen, t ex. förekomsten av depression, vantrivsel i skolan i kombination med destruktiva kamratrelationer, problematiska uppväxtförhållande, etc. 

 

En sista kommentar gäller förhållandet att ”blacks” i högre grad än ”whites” är involverade i registrerad brottslighet. Det kan uttryckas som att en del minoritetsgrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. För svenskt vidkommande gäller det främst frågan om invandrares överrepresentation, som varit ett faktum sedan flera decennier. Analogt med att män är överrepresenterade säger samvariationen mellan invandring och registrerad brottslighet inget om vad det kan bero på. Känt är att skillnaderna minskar när man jämställer olika befolkningsgrupper med avseende på kön, ålder, inkomstförhållande och utbildningsnivå. Men även efter genomförd standardisering kvarstår skillnader. Vad beror det på? Trots att den positiva korrelationen mellan utländsk bakgrund och registrerad brottslighet varit känd sedan länge är forskningen i huvudsak svaret skyldig. Det märks också i ”handboken”. I avsnittet om immigrationsfaktorer konstateras den nämnda överrepresentationen, baserat på resultat i 90 studier från 15 länder. Men i övrigt är det dåligt ställt med studier som sökt svar på orsaksfrågan. Här finns m.a.o. ett obrukat fält för forskningen att ta sig an.

 


Lee Ellis, David P. Farrington & Anthony W. Hoskin (2019) Handbook of Crime Correlates. 2:nd ed. London: Academic Press.