Vilka faktorer uppvisar de starkaste sambanden med brottsligt beteende? För att besvara frågan har tre kriminologer med den engelske nestorn David Farrington (bl.a. belönad med Stockholmspriset i kriminologi) i spetsen gått igenom nästan 8 000 publicerade alster med referenser till olika studier. Resultaten finns publicerade i andra upplagan av Handbook of Crime Correlates, Academic Press 2019. Faktorer som granskats återfinns inom dessa områden: demografi, sociala institutioner, familj och kamratrelationer, personlighets- och beteendeaspekter, kognition och psykisk hälsa samt biologiska betingelser. I en sammanfattande diskussion rankas faktorer som uppfyller kraven på mycket hög grad av konsistens och kulturell generaliserbarhet. Rangordningen bestäms av om samma resultat uppnåtts i flera studier, i studier med olika typer av design, om de står sig vid tillämpning av olika metoder och användning av olika datatyper samt om studierna gjorts i olika länder under olika tidpunkter. Så här utfaller faktorer med mycket höga konsistensvärden rangordnade efter graden av kulturell allmängiltighet (jag har sammanfattat likartade faktorer till en):
· Män begår fler brott än kvinnor, och oftast också mer allvarliga brott.
· Låg social status samvarierar med högre grad av inblandning i brott.
· Missbruk av alkohol och andra droger samvarierar positivt med brottsdeltagande.
· Elever som skolkar är mer indragna i brottslighet än icke-skolkande elever.
· ”Blacks” är i högre grad än ”whites” involverade i registrerad brottslighet.
· Relationer mellan föräldrar och barn som präglas av tillgiven anknytning minskar sannolikheten för att barnen ska begå brott.
· Anknytning till kamrater med problembeteende samvarierar positivt med själv-rapporterad brottslighet.
· Upproriskhet och trots gentemot auktoriteter korrelerar positivt med alla former av brottsliga handlingar.
· Risktagande och övermod samvarierar positivt med oregistrerad brottslighet.
· Missbedömningar av andra människors känslomässiga reaktioner ökar sannolikheten för brottslighet och anti-socialt beteende.
· Antalet sexpartners korrelerar positivt med självrapporterad brottslighet.
· Sensationssökande innebär en riskökning för inblandning i registrerad brottslighet.
· Brott och socialt problembeteende är vanligast under livets andra och tredje decennium.
· Förekomsten av missämja inom äktenskap eller familj samvarierar positivt med barnens brottslighet.
· Vantrivsel i skolan ökar risken för alla former av brottsligt beteende.
· Anställning under ungdomsåren minskar sannolikheten för brottslighet och anti-socialt beteende.
· Självmordsbenägenhet samvarierar positivt med självrapporterad brottslighet.
· Personer med syskon som är kriminella, eller som uppvisar problembeteende, har en ökad sannolikhet att själva involveras i brottslighet.
· Lögn, bedrägeri och oärlighet samvarierar positivt med brottslighet och anti-socialt beteende, medan motsatsen gäller för trovärdighet och ärlighet.
· Psykotism ökar sannolikheten för icke-registrerad brottslighet.
· Tolerans för eller accepterande attityder till illegalt beteende samvarierar positivt med alla former av brottsliga handlingar.
· Skuld, ånger och skam korrelerar negativt med registrerad brottslighet.
· Milda tecken på depression ökar sannolikheten för registrerad brottslighet.
· Kliniskt fastställd depression samvarierar positivt med alla typer av brottsligt beteende.
· Hjärntrauma och hjärnskador är vanligare bland dem som uppvisar brottsligt och anti-socialt beteende.
Inga stora nyheter, kanske. Det rör sig i huvudsak om välkända faktorer. En poäng med listan över välbelagd samvariation är att ny forskning inte behöver lägga tid på att ytterligare en gång bekräfta att män är mer brottsbenägna än kvinnor, att alkohol- och drogmissbruk ökar risken för brottsligt beteende, att problematiska familjeförhållanden under uppväxten kan fungera som push-faktorer för anti-socialt beteende och brottslighet, att kontakter och umgänge med brottsbenägna kamrater ofta framkallar en egen brottsdebut, osv. Istället kan intresset riktas mot faktorer som av olika skäl inte är så väl utforskade.
Att listan ser ut som den gör beror till stor del på forskningens inriktning och utformning. Flera faktorer utgör standardvariabler i merparten kriminologiska studier, exempelvis kön och ålder, vilket innebär att mäns överrepresentation och ålderskurvan återkommande verifieras. Andra faktorer kan ses som operationaliseringar av inslag i populära teorier, vilka ofta testas mot olika empiriska material. Hit hör, t.ex. relationer till föräldrar, skola och kamrater (Hirschis kontrollteori), anknytning till miljöer där tolerans för illegalt beteende och misstro mot rättsväsendet frodas (Sutherlands inlärningsteori), tecken på låg självkontroll och risktagande (Gottfredsons och Hirschis teori om låg självkontroll), m.fl. Inom psykiatrin och biologiskt orienterad psykologi har man sedan länge intresserat sig för familjeförhållanden, syskonrelationer och kliniska diagnoser gällande psykiska störningar och sjukdomar, osv. Med andra ord: forskningens konventioner, intressen och verktygsarsenal styr i hög grad framställningen av resultat. Listan ska därför inte förstås som en rangordning av faktorer som objektivt sett korats som de mest verksamma.
En annan kritisk reflektion gäller vad som menas med korrelation. Mäns överrepresentation, särskilt i grova brott, har bekräftats i mängder av studier med olika korrelationsmått. Men det visar egentligen bara det: att män begår mer brott än kvinnor. Det säger inget om varför det är så. Beror det på skillnader i könens genetiska make-up – t.ex. olika mängder av testosteron – eller på någon annan biologiskt grundlagd olikhet? Eller är det könsrollerna som spökar – att förväntningarna på och förverkligandet av maskulinitet och femininet skapar handlingsmönster som får konsekvenser för brottsbenägenheten? Eller beror det på den sociala kontrollen – att samhällen, även ett modernt och sekulärt, kontrollerar pojkar och flickor på olika sätt och i olika grad. Eller rör det sig om kombinationseffekter – att dessa, och kanske andra, förhållanden växelverkar i konstellationer som vi idag bara anar oss till?
Korrelation är med andra ord inte detsamma som orsak – verkan (kausalitet). Alkohol- och drogmissbruk ökar risken för brottslighet. Men effekten kan också vara den omvända, dvs. brottslighet innebär ökad sannolikhet för alkohol- och drogmissbruk. Omvända riktningar är även tänkbara och troliga när det gäller exempelvis låg social status och brottsdeltagande och riskfaktorn vantrivsel i skolan. En annan tänkbarhet är att både missbruk och brottsbenägenhet kan återföras på en omständighet som orsakar båda utfallen, t ex. förekomsten av depression, vantrivsel i skolan i kombination med destruktiva kamratrelationer, problematiska uppväxtförhållande, etc.
En sista kommentar gäller förhållandet att ”blacks” i högre grad än ”whites” är involverade i registrerad brottslighet. Det kan uttryckas som att en del minoritetsgrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. För svenskt vidkommande gäller det främst frågan om invandrares överrepresentation, som varit ett faktum sedan flera decennier. Analogt med att män är överrepresenterade säger samvariationen mellan invandring och registrerad brottslighet inget om vad det kan bero på. Känt är att skillnaderna minskar när man jämställer olika befolkningsgrupper med avseende på kön, ålder, inkomstförhållande och utbildningsnivå. Men även efter genomförd standardisering kvarstår skillnader. Vad beror det på? Trots att den positiva korrelationen mellan utländsk bakgrund och registrerad brottslighet varit känd sedan länge är forskningen i huvudsak svaret skyldig. Det märks också i ”handboken”. I avsnittet om immigrationsfaktorer konstateras den nämnda överrepresentationen, baserat på resultat i 90 studier från 15 länder. Men i övrigt är det dåligt ställt med studier som sökt svar på orsaksfrågan. Här finns m.a.o. ett obrukat fält för forskningen att ta sig an.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar