Den franske sociologen Gabriel Tarde (1843 – 1904) var även chef för kriminalstatistiken vid det franska justitiedepartementet. Han skrev en hel del om brottslighet, vars uppkomst och utbredning han förklarade med samhällslivets två grundläggande drivkrafter: innovation och imitation. En ny innovation kan vara av teknisk natur, eller så kan det röra sig om förändrad motivation. Han exemplifierar den första, som är av intresse här, med rånbrottets förändring när förövare övergick från kniv till skjutvapen. Det innebar ökad effektivitet. Offrets rädsla ökade och en eventuell flykt blev mer äventyrlig, vilket ökade sannolikheten för att rånaren kunde lägga beslag på pengar eller gods.
Tarde menade att brottsliga handlingar i likhet med alla andra typer av handlingar sprids genom exemplets makt, från individ till individ. Spridningen kan ge upphov till en brottsvåg (ett mode) och det kan bli en vana och tradition (en kultur). Exemplet för att belysa mekanismen med spridning som leder till en brottsvåg handlar om ett uppmärksammat barnamord i Paris 1825, utfört av barnets amma. Ett mord som ledde till en serie av likartade barnamord i den franska huvudstaden.
Jag tänker på Tarde och hans teori om innovation och imitation i samband med alla uppslag som nu lanseras för att besvara frågan om varför det dödliga skjutvapenvåldet eskalerat på ett så egenartat sätt. Han skulle ha tolkat övergången till skjutvapen – pistoler och automatvapen – som exempel på innovation och imitation. Som en nyskapelse i de gängstrider som först ägde rum i kriget mellan HA och Bandidos under 1990-talet, och som efterhand spreds till allt flera grupperingar. Men det var i en mening också imitation när skjutvapen enligt internationella förlagor togs i bruk i en svensk kontext.
Skälen var rationella. Slagstyrkan ökade. Angrepp och hämndaktioner kunde ske på avstånd, eller rent av i lönndom. Nya modus med ökad effektivitet var inte minst viktig för de lokalt anknutna gäng med yngre förmågor som tog allt större plats under 2010-talet. Grupper med våldskapital byggt på muskelstyrka och bataljer med basebollträ och kedjor trängdes undan av spensliga ungdomar som specialiserade sig på ”drive-by-shootings” och planlagda attacker med högeffektiva skjutvapen. Imitationsfaktorn blev inte mindre av att man därmed agerade enligt en våldskultur som sedan länge fanns tillgänglig på nätet.
Tarde hävdade att det inte behövs någon speciell teori för att förklara brottsliga handlingar. Analogt med vad som gäller för allt mänskligt samspel baseras de på en kombination av begär, behov, värderingar, känslor och intressen. Han anslöt sig till dem som betonar rationalitet i termer av egennyttiga handlingar som generell drivkraft för mänskliga strävanden. Det hela kan härledas till strävan att maximera egna fördelar (vinst) och minimera egna nackdelar (kostnader). Han framhöll vidare att varhelst brottsliga handlingar upprepats och fått spridning finns det en tillgänglig social roll att träda in i. Och som med alla sociala roller varierar innehavarnas ambitioner och färdigheter. En del är kreativa och expansiva. De skapar nya tillvägagångssätt, överskrider gränser, formar nya allianser. Det sker utifrån, just det, egenintresset; att komma sig upp, att vilja bli någon, att synas och få erkännande; att bli belönad med rikedom och status. Så sett drivs gängskjutningarna inte av några andra orsaker än de som normalt styr mänskligt beteende.
Om rationella val utifrån egenintressets primat är svaret på frågan om varför vi har dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer, så återstår frågan om varför det har antagit sådana groteska proportioner i Sverige. Ett möjligt svar kan hämtas från en annan av sociologins klassiker – Emile Durkheim (1858 – 1917). Han är mest känd för att ha myntat begreppet anomi (”utan lag”) för att förklara den värderingsmässiga osäkerhet och oreda som präglade övergången från ett samhällstillstånd baserat på kollektiv sammanhållning till ett nytt, präglat av individuell differentiering. Anomibegreppet har därefter använts för att beskriva mer generella samhälleliga normkonflikter som uppstår när övergripande målsättningar och tillgängliga medel för att realisera målen hamnar i otakt.
Jag menar att detta synsätt kan tillämpas för att skärskåda de stora samhällsförändringar som Sverige genomgått sedan 1980-talet. Det handlar om övergripande systemförändringar med ledord som avregleringar, privatiseringar, service- och kundnytta, kommunalisering och aktiebolagisering av skolor, fokus på kärnverksamhet och snäv lönsamhet i korta tidsperspektiv, m.m. Företag och samhällsservice har lämnat glesbygd och ekonomiskt svaga områden. Därtill innebar 1990-talets ekonomiska kris en kraftig åderlåtning av resurserna till den offentliga sektorn, exempelvis ett treårigt intagningsstopp till polisutbildningen. Grundsatsen om en slimmad offentlig sektor var ett nödvändigt villkor för Reinfeldt-regeringarnas satsningar på sänkta inkomstskatter, vilket fick stora konsekvenser för både statens traditionella kärna (försvar och rättsväsende) och det allmännas mjuka delar (skola, socialtjänst, psykiatri, mm.). För polisens vidkommande bidrog två stora reformer till anomin: 1990-talets närpolisreform och 2015 års sammanslagning till en myndighet. Under perioden då närpolisreformen implementerades sjönk uppklaringsprocenten för brott mot liv och hälsa vissa år med uppemot tio procentenheter. I samband med 2015 års reform minskade personuppklaringen med upp till fyra procentenheter. I båda fallen innebar det att redan låga nivåer sjönk ytterligare. Man kan se det som att polisen i hög grad var upptagen av interna åligganden när det dödliga skjutvapenvåldet skalades upp: i samband med ”kriget” mellan HA och Bandidos i mitten av 1990-talet och när det dödliga gängvåldet bland lokalt rotade grupper spreds och trappades upp under 2010-talet. Men anomin drabbade även andra samhällssektorer av betydelse för gängvåldets utveckling. Skolans utveckling från en enhetlig statlig verksamhet – en förebild för andra länder – till dagens extrema situation är välkänd. Socialtjänsten har i mångt och mycket tumlat runt i ett tillstånd av hårda sparkrav och osäkerhet om uppdragets utformning, tydliggjort av en uppenbar tillbakagång från fältet till kontoret. Arbetsförmedlingens roll har omvandlats i en process av starta-eget-satsningar, coaching, cv-övningar och annat på allt längre avstånd från tillgängliga faktiska jobb.
Om man vill kan man lägga till de plus och minus som följt av en ökad invandring. Men det gäller även för andra europeiska länder under samma tid. Min tes om anomi pekar däremot på något särskiljande svenskt – en omfattande och djupgående samhällsförändring som skapat både resursbrist och en parallell osäkerhet och förvirring om vilka medel som ska användas för att uppnå nya mångtydiga mål. Andra europeiska länder har bitvis traskat i samma spår, men de har inte gått lika långt. Och inte minst – skillnaderna i förhållande till den gamla ordningen har inte varit lika drastiska där som här.
Alltså:
– Frågan om varför dödligt gängvåld behöver inget annat svar än innovation och imitation inom ramen för rationella val – gäller här som där;
– Frågan om varför vi nått exceptionella nivåer kan besvaras med anomi till följd av mycket långtgående systemförändringar i kombination med nedskärningar – gäller här men inte där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar