Brott och otrygghet i Nordost

 

Göteborg har åtta utsatta områden. Fem av dessa ligger i stadsområdet Nordost. När det skrivs om Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet och Gårdsten handlar det mest om segregation, socioekonomisk utsatthet, kriminalitet, otrygghet, tystnadskultur, klanvälde, otillräckliga myndighetsinsatser m.m. Ofta skildras missförhållanden och konflikter genom uppmärksammade exempel och larmrapporter. Redogörelserna är ofta befogade sett till beskrivna avigsidor och oönskade konsekvenser. När exemplen och larmrapporterna läggs till grund för konklusioner om utvecklingen över tid blir det dock lätt missvisande och betänkligt. Särskilt när det kryddas med en rejäl dos dystopi, som när krönikören Janne Josefsson utifrån exemplet med ungdomsgäng som härjar på biblioteket i Hammarkullen förkunnar att rättssamhället har abdikerat och att vi i verkligheten förmodligen redan har börjat montera ned grundbulten för det som kallats för demokrati och rättssamhälle. (DN 18 maj 2022). 

 

Frågan är varför man måste gissa och tro när det finns data. Dessutom data från olika källor som kan läggas till grund för fylliga beskrivningar av brottslighetens och otrygghetens utveckling. Syftet med detta blogginlägg är att utifrån sådana data beskriva läget i Nordost. Jag kommer att ta fasta på problemens nivå – genom att jämföra Nordost med Göteborg totalt – och trenden – genom att jämföra utvecklingen i Nordost över tid.

 

Datakällorna utgörs av kriminalstatistiken över anmälda brott, BRÅ:s nationella trygghetsundersökningar (NTU) och sjukvårdsstatistik från VG-regionens avdelning för data och analys. Tidsmässigt avgränsas beskrivningen till perioden 2017 – 2022, vilket är de år då NTU har jämförbara data. När det gäller denna undersökning ska noteras att perioden egentligen avser människors upplevelser under föregående 12 månader, dvs. snarare 2016 – 2021. 

 

Stadsområdet Nordost inrättades den 1 januari 2021 och utgörs av mellanområdena Angered och Östra Göteborg. Data före nämnda datum har avlästs och summerats för dessa båda områden. NTU har en delvis annan geografisk indelning och avser polisområde (PO) Nordost, som förutom de nämnda mellanområdena även omfattar Örgryte-Härlanda samt Partille kommun. 

 

En annan avgränsning gäller typ av brott. Jag begränsar mig här till två; misshandelsbrott som kan beskrivas utifrån tre olika datakällor och olaga hot som kan beskrivas utifrån två. Det är också dessa båda brottskategorier som ofta förekommer i skriverierna om läget i Nordost. När det gäller otrygghet tar jag upp några ofta refererade aspekter och avslutningsvis beskrivs utvecklingen vad gäller invånarnas förtroende för polisen.

 

Låt oss börja med misshandelsbrott som anmäls till polisen, den datatyp som får anses minst tillförlitlig, beroende på att det kan finnas flera olika skäl att inte anmäla ett sådant brott (angreppets art och grad, platsen för brottet, offrets relation till gärningsperson, rädsla för repressalier, förtroende för rättsväsendet m.m.). 

Källa: Brottsförebyggande rådet, statistikdatabas om anmälda brott.

 

Nivån av anmälda misshandelsbrott är betydligt högre i Nordost än i Göteborg totalt. Medeltalet för åren 2021 och 2022 (siffror för det nya stadsområdet Nordost) är 1 013 anmälda misshandelsbrott per 100 000 invånare. Motsvarande för Göteborg i stort är 846 anmälda brott per 100 000 invånare. Trenden är dock likartad, dvs. antalet anmälda brott har minskat under den aktuella perioden. Om minskningen beror på färre faktiska brott eller på reducerad anmälningsbenägenhet kan diskuteras. Men eftersom trenden är densamma för hela Göteborg – och summerat för alla typer av misshandelsbrott – speglar den sannolikt en faktisk minskning.

 

Det som ovan sagts om anmälningsbenägenheten för misshandelsbrott gäller även för olaga hot, plus att hoten stundom kan te sig som mer bagatellartade än misshandelsbrotten.

 

Källa: Brottsförebyggande rådet, statistikdatabas om anmälda brott.

 

Nivån för anmälda hotbrott är i likhet med misshandelsbrotten betydligt högre i Nordost, jämfört med Göteborg totalt. Medeltalet för åren 2021 och 2022 (siffror för det nya stadsområdet Nordost) var 636 anmälda brott per 100 000 invånare, jämfört med 489 per 100 000 invånare i Göteborg totalt. Trenden i Nordost är som synes nedåtgående medan utvecklingen i Göteborg totalt går i motsatt riktning, med en ökning av anmälningarna fr o m 2019. Den kraftiga minskningen i Nordost år 2022 är avgörande för skillnaden. Om nedgången speglar en faktisk minskning eller färre anmälningar är vanskligt att avgöra. Som vi snart ska se är det dock färre som uppger att de utsatts för hot i Nordost år 2022, vilket talar för en tänkbar minskning. 

 

Metoden att med enkäter och/eller intervjuer fråga människor om deras utsatthet för brott – s.k. offerundersökningar – introducerades för att skapa ett korrektiv till det ensidiga beroendet av den polisiära anmälningsstatistiken. Men detta alternativ (komplement) har förstås också sina begränsningar. NTU, som är en omfattande och årligt återkommande undersökning, baserad på post- och webbenkäter, utmärks av både externt och internt bortfall. Därtill blir antalet tillfrågade personer relativt litet när man skalar ner på lokal områdesnivå. Antalet svarande personer i Nordost i NTU 2022 uppgick till 672 personer (oviktat). Det externa bortfallsproblemet hänger samman med att personer måste kunna nås på, eller via, sin folkbokförda adress för att kunna tillfrågas. Det finns anledning att tro att bortfallet här inte är slumpmässigt, dvs. att de som inte svarar är brottsutsatta enligt annat mönster än genomsnittet. Det interna bortfallet uppstår då en del svaranden hoppar över vissa frågor alternativt svarar ofullständigt. Till saken hör också att de tillfrågade behöver minnas vad som hänt dem under de senaste tolv månaderna och att deras uppfattning om händelserna i rimlig grad överensstämmer med frågornas beskrivningar.  

 

Låt oss nu se hur svaren fördelar sig i Nordost. Vi börjar med utsatthet för misshandel.

 

Källa: NTU 2022 (BRÅ).

 

Genomsnittligt uppger 4,2 % i Nordost att de utsatts för misshandel under den aktuella perioden. För Göteborg totalt ligger nivån på 3,7 %. Trendmässigt har vi en nedgång i Nordost, något som framför allt beror på det låga värdet 2022. Trenden för Storgöteborg är densamma, med en tydlig nedgång från och med 2018.

 

Källa: NTU 2022 (BRÅ).

 

När det gäller utsatthet för hot under de aktuella åren uppger i medeltal 10,3 % i Nordost att de drabbats av hot. Det är något högre än för Storgöteborg sammantaget där motsvarande medeltal ligger på 10,1 %. Trendmässigt har vi en ökning i både Nordost och Storgöteborg, dock med något varierande högsta och lägsta årsvärden. 

 

Den datakälla som mest obundet speglar misshandelsbrotten är sjukvårdens statistik över vårdkontakter. Dessa omfattar i vårt fall besök/vårdtillfällen på grund av våldsskador som en person med folkbokföringsadress i Nordost haft under ett år. En och samma person kan ha mer än ett besök/vårdtillfälle per år. Självfallet kan personer som drabbats av våld låta bli att söka vård, varför det kan förmodas att sjukvårdsstatistiken inte fullt ut beskriver lindrigare fall av övergrepp av annan person. 

 

Källa: VG-regionen, avd. för data och analys.

 

Förekomsten av våld enligt detta mått varierar stort mellan Göteborgs fyra stadsområden. Om vi tar hänsyn till olikheter i invånarantal ser nivåerna ut så här år 2021 (senaste året med tillgänglig befolkningsstatistik): Nordost 291 per 100 000 invånare, Hisingen 192 per 100 000 invånare, Sydväst 153 per 100 000 invånare och Centrum 146 vårdkontakter per 100 000 invånare. Fördelningen på kön är däremot likartad. Sett till hela perioden är kvinnors andel lika med: Nordost 43 %, Centrum 42 %, Sydväst 42 % och Hisingen 41 %.  Nordost har som sagt den högsta nivån, men som diagrammet ovan visar är trenden i stadsområdet nedåtgående. Två saker bör observeras angående detta. Nedgången startade innan pandemirestriktionerna inleddes och uppgången år 2022 gäller våldsskador för män. För kvinnor har minskningen fortsatt år 2022. 

 

Åter till NTU. Denna kartläggning undersöker också människors upplevda otrygghet och rädsla för att drabbas av brott samt deras förtroende för rättsväsendet. Denna del är omfattande och jag har här valt att enbart redovisa några poster. Det är frågor/svar som ofta brukar framhållas, och här finns två som mäter förändring av beteende som är ett säkrare tecken på otrygghet än indikatorer som avser upplevda känslor.

 

Aspekter av otrygghet (procent)

	2017	2018	2019	2020	2021	2022
Otrygg vid utevistelse	34	31	31	34	31	31
Valt annan väg	27	25	27	27	27	27
Avstått aktivitet	15	16	14	16	14	15
Oro utsättas för missh.	12	14	11	11	13	11
Problem med person/gäng som bråkar eller stör	9	10	9	8	6	8

Källa: NTU 2022 (BRÅ).

 

Skillnaderna vad gäller trygghetsnivå tycks vara mindre än skillnaderna i brottsutsatthet. Jämförelsevis har vi följande medeltal för de olika posterna: 

Utevistelse: Nordost 32 % mot 28% för Storgöteborg, Annan väg: 27 % mot 27%. Aktivitet: 15% mot 14 %. Oro att utsättas för misshandel: 12 % mot 12 %. Problem med person/gäng: 8,3% mot 6,8 %. Störst skillnader kan noteras beträffande otrygghet vid utevistelse sent på kvällen i det egna bostadsområdet respektive problem med person/gäng som bråkar eller stör. Sett till jämförelser mellan åren rör det sig om små årsvisa variationer och trenden för otrygghet beskrivs bäst som i stort oförändrad under den aktuella perioden.

 

Avslutningsvis har vi frågan om i vilken grad människor i Nordost har förtroende för polisens sätt att bedriva sitt arbete. Nedan redovisas andelen som säger att de har mycket/ganska stort förtroende för polisen.   

 

	2017	2018	2019	2020	2021	2022
Mycket/ganska stort förtroende för polisen	46	49	52	50	53	54

Källa: NTU 2022 (BRÅ).

 

Medeltalet för Nordost under perioden är 51 %, att jämföra med 54 % för Storgöteborg totalt. Förtroendenivån är alltså lägre i Nordost, men nivån är stigande. Skillnaden mellan 2017 och 2022 är en uppgång på hela 8 procentenheter.

 

I sammanfattning visar min översikt att brottsnivån (misshandel och hot) är högre i Nordost än i Göteborg totalt. När det gäller misshandel (våld) visar tre olika datakällor på en minskning under perioden 2017 – 2022. För hot är bilden mer oklar. Sammanvägt indikeras en viss ökning, med hänsyn tagen till en låg och varierad grad av anmälningsbenägenhet för detta brott. Nivåskillnaderna för otrygghet är mindre än för brottsutsatthet, men aspekter som gäller utevistelse sent på kvällen i det egna bostadsområdet och oro för personer/gäng som bråkar eller stör har större inverkan i Nordost än i Göteborg i stort. Graden av otrygghet är tämligen oförändrad. Förtroendet för polisens sätt att arbeta är lägre i Nordost, men trenden är klart positiv, med en ökning av 8 procentenheter under perioden.

 

Sammanställningen visar att man inte behöver gissa och bygga slutsatser på obestyrkt tro. Det finns bra data för beskrivningar och underbyggda slutsatser. Både data och slutsatser kan givetvis ifrågasättas och diskuteras. Det är själva poängen, och en förutsättning för ett sakligt offentligt samtal om ett aktuellt samhällsproblem. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

Replik av professor Per-Olof H. Wikström

P-O Wikström: Några snabba och korta kommentarer till Sven-Åke Lindgrens diskussion av min rapport ”När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ”

1.     Jag uppskattar den sansade och seriösa tonen i Lindgrens inlägg. Vi behöver mer seriös debatt om brottslighetens orsaker och dess implikationer för kriminalpolitiken och det brottsförebyggande arbetet. Debatten på social media kännetecknas ju inte alltid av detta. Det är lite tragiskt att t.ex. läsa personer som betonar sin akademiska bakgrund men vars argument innehåller kommentarer som ’bluff’, ’storhetsvansinne’ och ’dårskap’. Även om det kanske kan ha sitt underhållningsvärde och tillfreställa meningsfränders ’blodtörst’. 

2.     Jag har ingen oenighet med Lindgren när det gäller att moral (och normer) är viktiga -om än inte alltid centrala och välutvecklade aspekter - i många (men inte alla) kriminologiska (och beteendevetenskapliga) teorier och jag har länge hävdat att detta faktum är en fruktbar utgångspunkt för att integrera vissa centrala insikter från sociologiska, psykologiska och neuropsykologiska ansatser i studiet av brott (dvs. att en fruktbara utgångspunkt är insikten att människor i grunden är regelstyrda varelser och att samhället är grundat på – mer eller mindre - gemensamma handlingregler). Situational Action Theory (SAT) är ett försök att arbeta för en sådan integration. Ingen lätt uppgift men en som jag och mina kollegor arbetat med i många år och kommer att fortsätta att utveckla (för närvarande jobbar vi t.ex. på frågan hur man kan bättre analysera och förstå makro-mikro relationer i förklaringen av brottshandlingar). 

3.     Betydelsen av självkontroll är inget nytt inslag i SAT. Det har funnits med hela tiden  sedan den första skissen av SAT (se Wikström, 2004) och jag och min kollega Kyle Trieber diskuterade särskilt skillnaderna mellan SATs och Gottfredson & Hirschis användning av självkontroll i en artikel från 2007 (Wikström & Treiber, 2007). 

4.     Lindgren begränsar sin redovisning av SAT huvudsakligen till dess situationella modell, men den är bara grundvalen (utgångspunkten) för att söka förstå hur människor och deras utveckling påverkas av det samhälle i vilket de lever och verkar. 

Den grundläggande idén här är att vi först måste förstå vad som får människor att handla på det ena eller andra viset innan vi tar oss an vilka (och hur) samhällsförhållanden och deras utveckling påverkar individers brottsligheten och dess utveckling. Mot den bakgrunden har vi t.ex. analyserat individers kriminella karriärer och dess drivkrafter (se t.ex. Wikström & Treiber, 2018; Wikström, Treiber & Roman, 2023).

5.     När det gäller riskfaktorer är inte mitt argument att alla riskfaktorer saknar orsaksrelevans (uppenbarligen anser jag att personlig moral och förmåga till självkontroll är orsaksrelevanta faktorer) endast att de flesta identifierade riskfaktorer sannolikt saknar det och att den centrala uppgiften är att avgöra vilka få av de många (100-tals) riskfaktorer det är som har någon större påverkan på människors brottsbenägenhet och deltagande. Jag har i ett annat sammanhang hävdat att det är bättre och klarare att skilja mellan samband (prediktion) och orsaker(prediktion + trovärdig orsaksmekanism) än, som man t.ex. har föreslagit, att skilja mellan riskfaktorer och orsaksrelevanta riskfaktorer, eftersom begreppet risk innefattar idén om påverkan.

6.     Moralfiltret i SAT är ingen personegenskap utan den perception av handlingsalternativ i relation till en motivation som uppstår när en person tillämpar sin personliga moral i den moraliska kontext i vilket denne befinner sig i stunden. Jag håller inte med Lindgren om att SAT har lite att säga i denna fråga. Snarare tvärtom hävdar jag att SAT har mycket mer att säga om detta än de flesta vanliga kriminologiska teorier som oftast saknar en utvecklad handlingsteori (annat än att de i vissa fall gör allmänna hänvisningar till den rationella valteorin, en teori som enligt min uppfattning har stora brister när det gäller att förklara brottsligt handlande, något jag bl.a. diskuterar i vår kommande bok (se Wikström, Treiber & Roman, 2023, som innehåller en uppdaterad och den mest utvecklade presentationen av SAT).

7.     I vår kommande bok diskuterar jag en rad olika kriminologiska teorier och hur de relaterar till SAT. Den diskussionen innehåller också en diskussion av Banduras teori om ”moral disengagement” och en kritik av denna och dess empiriska forskningsstöd. I korthet hävdar jag där att människor tillämpar sin moral i olika moraliska sammanhang INTE att de behöver neutralisera sin moral för att kunna begå olika övergrepp.

8.     En inte ovanlig kritik är att man hävdar att värderingar och attityder är detsamma som handlingar, och att det är problematiskt eftersom, som Lindgren uttrycker det, att det finns en ”tendens till överlappning mellan det som ska förklaras och själva förklaringen”. Jag har väldigt svårt att se något större stöd för ett sådanat argument. Värderingar och attityder är inte detsamma som handlingar (om man inte har en väldigt okonventionell defintion av handlande). Att tycka att det är OK att slå någon som är dum (värdering) är inte detsamma som att slå en person (handling).

Jag misstänker att den tanken ibland är ett resultat av mättekniska problem snarare än teoretiska problem.  Man har ju också t.ex. hävdat att kamraters brottslighet mäter detsamma som egen brottslighet, vilket det såklart inte gör. Jag tror det finns en viss oklarhet här när det gäller att skilja mellan problem att mäta variabler och deras teoretiska status. 

9.     Lindgren kritiserar mig för att jag inte listar en rad konkreta åtgärdsförslag, men det var inte syftet med rapporten. Syftet vara att diskutera vad brottsprevention ska påverka, inte hur detta kan påverkas. Mitt argument är att brottspreventionen saknar en förståelse för brottslighetens orsaker (vad den ska påverka) och därför saknar en effektiv styrning och samordning och därmed utvecklar alla möjliga olika åtgärder utan större grund i varesig teori eller forskning. Det är naturligtvis viktigt att arbeta för att ta fram och utveckla åtgärder som kan påverka brottslighetens orsaker. Min huvudkritk i rapporten är att brottspreventionen fokuserar alltför mycket på kortsiktiga reaktiva och defensiva åtgärder (inriktade på att hantera kriminellt aktiva individer och brottshändelser) på bekostnad av utvecklingen av långsiktiga proaktiva och offensiva åtgärder (inriktade på påverka miljöförhållanden som kan bidra till att reducera människors brottsbenägenhet och miljöers normaliserande av brott).

10.  Lindgren hävdar  att SAT är en rudimentär teori men jag hävdar nog att i jämförelse med de flesta dominerande kriminologiska teorierna är den mer utvceklad när det gäller att klart specificera hur olika påverkansmekanismer kan tänkas fungera.  

11.  Lindgren hävdar att det finns inget som säger att SAT ”sett till den kriminologiska forskningen” ”skulle vara mest lämplig som grundval för brottsförebyggande vägledning”. Om detta kan vi naturligtvis ha olika uppfattning men det hade varit intressant att höra mer om varför Lindgren anser att social inlärning, social kontroll och rationella valhandlingar är teorier som enligt den kriminologiska forskningen utgör en bättre grundval för att utveckla brottsprevention.

 

Referenser

 

Wikström P-O (2004). Crime as Alternative. Towards a Cross-level Situational Action Theory of Crime Causation. In (Ed) J. McCord : Beyond Empiricism: Institutions and Intentions in the Study of Crime. Advances in Criminological Theory. New Brunswick. Transaction.  

 

Wikström P-O & Trieber K. (2007) The Role of Self-Control in Crime Causation. Beyond 

Gottfredson and Hirschi’s General Theory of Crime. European Journal of Criminology

4:237-264.

 

Wikström P-O & Treiber K. (2018). The Dynamics of Change. Criminogenic Interactions

and Life-Course Patterns of Crime. In (Eds) D. P. Farrington, L. Kazemian & A. Piquero: The Oxford Handbook of Developmental and Life-Course Criminology. Oxford, Oxford University Press

 

Wikström P-O, Treiber K. & Roman G. (2023 – in press*). Character, Circumstances and

Criminal Careers. Towards a Dynamic Developmental and Life-Course Criminology.

Oxford. Oxford University Press.

 

*publiceras hösten 2023

Moralen först

 

Nyligen publicerade professor Per-Olof H. Wikström en skrift som på ett tillgängligt sätt sammanfattar hans Situational Action Theory (SAT) (1). Sammanställningen har gjorts på uppdrag av Stockholms Handelskammare. Utgivningen uppmärksammades bl.a. av tidskriften Kvartal och därefter också av annan media. Många har hälsat skriften med glädje: äntligen en kriminolog med en teori som säger vad det handlar om: Moral. Det är en något besynnerlig inställning med tanke på att de flesta kriminologiska teorier handlar om just det; moral. Personlig moral, gruppmoral och samhällsmoral. Det gäller i synnerhet för teorier som baseras på de ”stora” perspektiven: anomi, social inlärning, stämpling, social kontroll, rationella valhandlingar samt maktförhållanden och konflikt. Nåväl.

 

Jag har tidigare tillsammans med Oskar Engdahl diskuterat Wikströms teori (2). Syftet med detta blogginlägg är att utifrån en kortfattad presentation av teorin uppmärksamma och diskutera en del fördelaktiga aspekter och några mer problematiska inslag. Först ska sägas att det är värdefullt att Wikström på det här sättet förmedlar sin teori, vilken under det senaste decenniet uppmärksammats och prisats på många håll. Det hör inte till vanligheterna i svensk debatt att en kriminologisk teori på detta sätt introduceras och blir föremål för diskussion utanför akademiska kretsar. Wikströms framställning präglas av lärdom, analytisk skärpa och koherens. Här finns polemiska inslag, men överlag relateras den egna teorin till andra synsätt på ett öppet och fruktbart sätt.   

 

Mycket kortfattat kan SAT sammanfattas så här. Teorin behandlar både individen och dennes omgivande miljö, och den fokuserar särskilt på den process som förbinder och samordnar individuella egenskaper och situationella förhållanden till en konkret brottshändelse. Avgörande för denna är individens brottsbenägenhet, som i sin tur bestäms av dennes moraliska förmåga (välja mellan rätt och fel) och den självkontroll som hen har. Den omgivande miljön som individen rör sig i bildar ett aktivitetsfält med ett utbud av handlingstillfällen. Dessa erbjuder möjligheter att göra saker, t.ex. att tillgodose behov och realisera ambitioner (aktivitetsfältet innefattar även sociala medier och andra typer av Internetbaserad samvaro). Likvärdigt med att individers brottsbenägenhet varierar gäller att platsers kriminogena (brottsalstrande) incitament också varierar. Avgörande för skillnaderna är de aktiviteter som utmärker platsen och vilka slags människor som miljön lockar till sig samt de moralnormer som förknippas med platsens aktiviteter. Wikström nämner också platsens avskräckande kvaliteter, dvs kontrollinslag som kan avhålla brottsbenägna personer från att just där välja en brottslig handling som ett acceptabelt alternativ.    

 

Det ska noteras att förmågan att utöva självkontroll är ett nytt inslag i SAT, åtminstone som en explicit primärkälla till individers varierande brottsbenägenhet. Det tyder på att teorin utvecklas. Samtidigt ska sägas att denna egenskap är underställd moralen och fungerar som en slags hjälpreda till denna. Det är när den moraliska förmågan haltar, eller när situationsbestämda frestelser alternativt provokationer tenderar att bli övermäktiga, som självkontrollen träder in. Till skillnad från andra kriminologiska teorier om social kontroll och rationella valhandlingar är självkontrollen i SAT ingen oberoende egenskap som reglerar preferenserna för handlingar som är långsiktigt gynnsamma i förhållande till handlingar som är omedelbart lukrativa. 

 

Av de nämnda inslagen i brottshändelsers orsaksprocess är den personliga moralen – och innehållet i denna – av avgörande betydelse. Kriminogena platser har en sekundär roll och de blir bara verkningsfulla om det finns brottsbenägna personer, annars inte. Lite tillspetsat kan man säga att individers brottsbenägenhet trumfar dragningskraften hos kriminogena miljöer. Tillfället gör inte tjuven, poängterar Wikström, utan det är snarare tjuvar som tar tillfället i akt. Utifrån detta synsätt kritiserar han den tillfällesinriktade teoribildningens (läs brottstriangeln) ointresse för individers brottsbenägenhet till fördel för miljöers utbud av attraktiva objekt och varierande grad av verksam kontroll. Ett annat sätt att se på saken är att betrakta förekomsten av motiverade gärningspersoner som en konstant faktor och att rikta intresset mot objektens och kontrollens roll eftersom det visat sig vara svårt att åstadkomma beteendeförändringar genom påverkan av människors subjektiva handlingspreferenser. Wikströms framhållande av brottsbenägenhetens avgörande betydelse och den personliga moralen som dess viktigaste komponent får stor betydelse för hans syn på brottspreventionens utformning.

 

Wikström är kritisk till teorier om riskfaktorer. Han menar att det förekommer en uppsjö som pekar på olika typer av omständigheter. Han betonar skillnaden mellan risk och orsak, och menar att merparten riskfaktorer endast är markörer, dvs. tecken på något som kan ha en inverkan, men som i sin tur behöver förklaras. Ofta förväxlas riskfaktorer med orsaksfaktorer, inte minst av politiker och andra lekmän. Ett statistiskt samband kan föreligga, men hos den förra saknas en påvisad mekanism som förbinder orsak och verkan. Han går rätt långt i sin kritik när han menar att riskfaktorer i form av attribut aldrig kan vara orsaker. Jag anser att han bortser från att identifieringen av en del vanligt förekommande riskfaktorer – exempelvis anti-sociala personlighetsdrag, pro-kriminella attityder och relationer samt låg självkontroll – ursprungligen är ett resultat av orsaksinriktad forskning, och att de är orsaksfaktorer i den betydelse Wikström pläderar för. Samband (av varierande styrka) föreligger mellan dem och individers brottslighet och det finns forskning som redogör för en teoretiskt valid mekanism som förklarar varför den identifierade effekten uppstår. Att dessa orsaksfaktorer några decennier senare – när riskparadigmet blivit populärt – av andra forskare och aktörer benämns riskfaktorer, är en annan sak. 

 

Vad är det som händer på insidan när människor väljer att begå brott? Wikström menar som visats att en brottshändelse främst beror på individens oförmåga att fatta moraliska beslut som överensstämmer med den allmänna moral som är kodifierad i lag. Han talar om vikten att utveckla ett moralfilter som får oss att realisera vår motivation – hantera frestelser och provokationer – genom att motstå brottsliga alternativ och handla lagenligt. Men närmare bestämt – vad är det som sker med moralen för att en brottslig handling ska väljas? Beror det på att individens personliga moraluppfattning krockar med en viss lagregel (t.ex. att det är berättigat att för egen del bruka narkotika eller köpa sex), och att hen därför handlar utan konflikt med sitt samvete? Eller beror det på att personen instämmer i lagregeln, men bryter mot den därför att hen lärt sig att runda inhiberande självförebråelser? I frågor som dessa har SAT inte mycket att komma med. Det har däremot Albert Bandura, välkänd för sin socialkognitiva forskning och utformningen av begreppet självförmåga. Han har också utvecklat en teori om ”moralisk urkoppling” (moral disengagement) (3). Banduras utgångspunkt är att det inte råder någon skillnad mellan människors moraluppfattning i abstrakta termer, när de t.ex. tillfrågas om vad som är rätt och fel. Däremot är det stora skillnader när det gäller praktiskt moraliskt handlande. En orsak till skillnaderna är att människor tillägnat sig psykosociala mekanismer som gör att införlivade moraliska värden kan urkopplas i konkreta handlingssituationer. På så vis kan människor uppfatta det som rätt och riktigt att bryta mot lagen, samtidigt frikänna sig från skuld och ansvar och leva med sig själva utan samvetskval och självförakt. Bandura menar att förmågan till moralisk urkoppling är allmängiltig. Den praktiseras oberoende av skillnader i ålder, kön, etnicitet, social klass, religiös tillhörighet och nivå av moralisk överträdelse, och den utvecklas tidigt i barndomen. Vilka är då dessa frikännande kognitiva mekanismer? Enligt Bandura rör det sig om följande: åberopande av mål som helgar medlen, förskönande omskrivningar, förmildrande jämförelser, minimering, ignorering eller feltolkning av konsekvenser, dehumanisering av motståndare, skuldbeläggning av offret samt förnekelse och utspridning av ansvar. I sin bok ger Bandura rikliga exempel på hur dessa mekanismer appliceras i konkreta handlingar. 

 

Det finns också en annan typ av problem med Wikströms teori. Det gäller dess status som orsaksteori. Det som ska förklaras – en individs benägenhet att bryta mot lagen – förklaras av oförmågan att i en konkret situation handla moraliskt lagrelevant. Brott mot kodifierad moral förklaras med andra ord av bristande personlig moral. Här finns en problematisk tendens till överlappning mellan det som ska förklaras och själva förklaringen. Om teorins slutsats säger att den som brister i lagrelevant moral kommer att brista i laglydnad är förklaringen knappast oberoende från det som ska förklaras. Risken för självevidens och ren truism är uppenbar. Teorier med sådan konstruktion kan vara tydliga och framhålla solklara förklaringar, men frågan är vilken giltighet och förklaringskraft de har. (För den som vill veta mer om vad orsaksförklaringar är – och inte är – samt likheter/skillnader mellan olika slags orsaksförklaringar, rekommenderas 4 och 5). 

 

Wikström ägnar en betydande del av sin skrift åt brottsprevention. I dessa delar är han mer polemisk och han kritiserar särskilt de brottsförebyggande initiativ som BRÅ och Socialstyrelsen utvecklat under senare år. Han menar att råden och uppmaningarna i hög grad handlar om ”gräv där du står”. Det är anvisningar utan forskningsbaserad underbyggnad och vägledning. Mest liknar det ett smörgåsbord av förmenta risk- och skyddsfaktorer, den ena lika god som den andra, tycks han mena. Merparten insatser är dessutom av reaktiv natur, utformade för att avbryta en avvikelse som redan konstaterats. Han saknar emellertid generella proaktiva insatser som är utformade för att förebygga (förhindra) uppkomsten av brottsbenägenhet. Frågan är vad Wikström själv erbjuder. Vilka rekommendationer och konkreta råd blir det frågan om när brottsbenägenhetens främsta orsak – brister i personlig moral – ska avhjälpas? 

 

I likhet med andra kriminologer som betonar individers brottsbenägenhet efterfrågar Wikström insatser för barn och familj under barnets tidiga år. Han rekommenderar främst en proaktiv primärprevention i syfte att grundlägga och stärka en lagrelevant personlig moral. Som nummer två av hans prioriteringar kommer åtgärder för att utveckla/stärka människors förmåga att utöva självkontroll. Det görs genom att influera det kognitiva närandet, dvs. vardagsaktiviteter som tränar problemlösning, koncentration, tålamod och återhållsamhet. En tredje åtgärdstyp är insatser som syftar till att påverka normbildningen så att brottshandlingar inte normaliseras i olika miljöer. De förstnämnda uppgifterna är främst frågor för familj och skola. Med tanke på att det är lättare att genom beslutade samhällsinsatser påverka moralbildningen i skolmiljön är det där som det moralbildande jobbet främst ska göras, anser Wikström.

 

Wikströms orsaksteori om situationellt handlande är, menar jag, abstrakt och rudimentär. Detsamma gäller för hans preventionsansats. Den anger mål och inriktning, men den säger egentligen inte mycket mer än vad som redan anges om skolans värdegrund och uppgifter i läroplanen för förskola och grundskola, exempelvis: 

”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” 

”I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tro och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” 

”Intolerans, förtryck och våld, till exempel rasism, sexism och hedersrelaterat våld och förtryck, ska förebyggas och bemötas med kunskap och aktiva insatser.” 

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” 

 

Wikströms orsaksteori förklarar varför detta är viktigt. Men den säger inget konkret om den praktiska tillämpningen – om vem som ska göra vad, hur och när.   

 

Det är naturligt att Wikström propagerar för sin teori, framhåller dess förtjänster och komparativa fördelar. Men sett till den kriminologiska forskningen finns inget som säger att den skulle vara mest lämplig som grundval för brottsförebyggande vägledning. Det finns besläktade teorier, varav flera är mer konkreta när det gäller faktorer och processer som är verksamma för social inlärning, social kontroll och rationella valhandlingar – se t.ex. 6, 7 och 8.

 

Litteratur

 

(1)   Per-Olof H. Wikström (2023) När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ. En analys av brottslighetens orsaker och dess implikationer för inriktningen av det brottsförebyggande arbetet.

 

(2)   Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2021) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga, s. 178-185. Lund: Studentlitteratur.

 

(3)   Albert Bandura (2016) Moral Disengagement. How People Do Harm and Live with Themselves. New York: Worth Publishers (se också Engdahl & Lindgren (2021) s. 72-74).

 

(4)   Jon Elster (2015) Explaining Social Behavior. Cambridge: Cambridge University Press.

 

(5)   Johannes Persson & Nils-Erik Sahlin (2013) Vetenskapsteori för sanningssökare. Fri Tanke.

 

(6)   James Bonta & D. A. Andrews (2017) The Psychology of Criminal Conduct. New York: Routledge.

 

(7)   Michael Gottfredson & Travis Hirschi (2020) Modern Control Theory and the Limits of Criminal Justice.New York: Oxford University Press.

 

(8)   Derek B. Cornish & Ronald V. Clarke (2014) (eds.) The Reasoning Criminal. Rational Choice Perspectives on Offending. London: Routledge.