Moralen först

 

Nyligen publicerade professor Per-Olof H. Wikström en skrift som på ett tillgängligt sätt sammanfattar hans Situational Action Theory (SAT) (1). Sammanställningen har gjorts på uppdrag av Stockholms Handelskammare. Utgivningen uppmärksammades bl.a. av tidskriften Kvartal och därefter också av annan media. Många har hälsat skriften med glädje: äntligen en kriminolog med en teori som säger vad det handlar om: Moral. Det är en något besynnerlig inställning med tanke på att de flesta kriminologiska teorier handlar om just det; moral. Personlig moral, gruppmoral och samhällsmoral. Det gäller i synnerhet för teorier som baseras på de ”stora” perspektiven: anomi, social inlärning, stämpling, social kontroll, rationella valhandlingar samt maktförhållanden och konflikt. Nåväl.

 

Jag har tidigare tillsammans med Oskar Engdahl diskuterat Wikströms teori (2). Syftet med detta blogginlägg är att utifrån en kortfattad presentation av teorin uppmärksamma och diskutera en del fördelaktiga aspekter och några mer problematiska inslag. Först ska sägas att det är värdefullt att Wikström på det här sättet förmedlar sin teori, vilken under det senaste decenniet uppmärksammats och prisats på många håll. Det hör inte till vanligheterna i svensk debatt att en kriminologisk teori på detta sätt introduceras och blir föremål för diskussion utanför akademiska kretsar. Wikströms framställning präglas av lärdom, analytisk skärpa och koherens. Här finns polemiska inslag, men överlag relateras den egna teorin till andra synsätt på ett öppet och fruktbart sätt.   

 

Mycket kortfattat kan SAT sammanfattas så här. Teorin behandlar både individen och dennes omgivande miljö, och den fokuserar särskilt på den process som förbinder och samordnar individuella egenskaper och situationella förhållanden till en konkret brottshändelse. Avgörande för denna är individens brottsbenägenhet, som i sin tur bestäms av dennes moraliska förmåga (välja mellan rätt och fel) och den självkontroll som hen har. Den omgivande miljön som individen rör sig i bildar ett aktivitetsfält med ett utbud av handlingstillfällen. Dessa erbjuder möjligheter att göra saker, t.ex. att tillgodose behov och realisera ambitioner (aktivitetsfältet innefattar även sociala medier och andra typer av Internetbaserad samvaro). Likvärdigt med att individers brottsbenägenhet varierar gäller att platsers kriminogena (brottsalstrande) incitament också varierar. Avgörande för skillnaderna är de aktiviteter som utmärker platsen och vilka slags människor som miljön lockar till sig samt de moralnormer som förknippas med platsens aktiviteter. Wikström nämner också platsens avskräckande kvaliteter, dvs kontrollinslag som kan avhålla brottsbenägna personer från att just där välja en brottslig handling som ett acceptabelt alternativ.    

 

Det ska noteras att förmågan att utöva självkontroll är ett nytt inslag i SAT, åtminstone som en explicit primärkälla till individers varierande brottsbenägenhet. Det tyder på att teorin utvecklas. Samtidigt ska sägas att denna egenskap är underställd moralen och fungerar som en slags hjälpreda till denna. Det är när den moraliska förmågan haltar, eller när situationsbestämda frestelser alternativt provokationer tenderar att bli övermäktiga, som självkontrollen träder in. Till skillnad från andra kriminologiska teorier om social kontroll och rationella valhandlingar är självkontrollen i SAT ingen oberoende egenskap som reglerar preferenserna för handlingar som är långsiktigt gynnsamma i förhållande till handlingar som är omedelbart lukrativa. 

 

Av de nämnda inslagen i brottshändelsers orsaksprocess är den personliga moralen – och innehållet i denna – av avgörande betydelse. Kriminogena platser har en sekundär roll och de blir bara verkningsfulla om det finns brottsbenägna personer, annars inte. Lite tillspetsat kan man säga att individers brottsbenägenhet trumfar dragningskraften hos kriminogena miljöer. Tillfället gör inte tjuven, poängterar Wikström, utan det är snarare tjuvar som tar tillfället i akt. Utifrån detta synsätt kritiserar han den tillfällesinriktade teoribildningens (läs brottstriangeln) ointresse för individers brottsbenägenhet till fördel för miljöers utbud av attraktiva objekt och varierande grad av verksam kontroll. Ett annat sätt att se på saken är att betrakta förekomsten av motiverade gärningspersoner som en konstant faktor och att rikta intresset mot objektens och kontrollens roll eftersom det visat sig vara svårt att åstadkomma beteendeförändringar genom påverkan av människors subjektiva handlingspreferenser. Wikströms framhållande av brottsbenägenhetens avgörande betydelse och den personliga moralen som dess viktigaste komponent får stor betydelse för hans syn på brottspreventionens utformning.

 

Wikström är kritisk till teorier om riskfaktorer. Han menar att det förekommer en uppsjö som pekar på olika typer av omständigheter. Han betonar skillnaden mellan risk och orsak, och menar att merparten riskfaktorer endast är markörer, dvs. tecken på något som kan ha en inverkan, men som i sin tur behöver förklaras. Ofta förväxlas riskfaktorer med orsaksfaktorer, inte minst av politiker och andra lekmän. Ett statistiskt samband kan föreligga, men hos den förra saknas en påvisad mekanism som förbinder orsak och verkan. Han går rätt långt i sin kritik när han menar att riskfaktorer i form av attribut aldrig kan vara orsaker. Jag anser att han bortser från att identifieringen av en del vanligt förekommande riskfaktorer – exempelvis anti-sociala personlighetsdrag, pro-kriminella attityder och relationer samt låg självkontroll – ursprungligen är ett resultat av orsaksinriktad forskning, och att de är orsaksfaktorer i den betydelse Wikström pläderar för. Samband (av varierande styrka) föreligger mellan dem och individers brottslighet och det finns forskning som redogör för en teoretiskt valid mekanism som förklarar varför den identifierade effekten uppstår. Att dessa orsaksfaktorer några decennier senare – när riskparadigmet blivit populärt – av andra forskare och aktörer benämns riskfaktorer, är en annan sak. 

 

Vad är det som händer på insidan när människor väljer att begå brott? Wikström menar som visats att en brottshändelse främst beror på individens oförmåga att fatta moraliska beslut som överensstämmer med den allmänna moral som är kodifierad i lag. Han talar om vikten att utveckla ett moralfilter som får oss att realisera vår motivation – hantera frestelser och provokationer – genom att motstå brottsliga alternativ och handla lagenligt. Men närmare bestämt – vad är det som sker med moralen för att en brottslig handling ska väljas? Beror det på att individens personliga moraluppfattning krockar med en viss lagregel (t.ex. att det är berättigat att för egen del bruka narkotika eller köpa sex), och att hen därför handlar utan konflikt med sitt samvete? Eller beror det på att personen instämmer i lagregeln, men bryter mot den därför att hen lärt sig att runda inhiberande självförebråelser? I frågor som dessa har SAT inte mycket att komma med. Det har däremot Albert Bandura, välkänd för sin socialkognitiva forskning och utformningen av begreppet självförmåga. Han har också utvecklat en teori om ”moralisk urkoppling” (moral disengagement) (3). Banduras utgångspunkt är att det inte råder någon skillnad mellan människors moraluppfattning i abstrakta termer, när de t.ex. tillfrågas om vad som är rätt och fel. Däremot är det stora skillnader när det gäller praktiskt moraliskt handlande. En orsak till skillnaderna är att människor tillägnat sig psykosociala mekanismer som gör att införlivade moraliska värden kan urkopplas i konkreta handlingssituationer. På så vis kan människor uppfatta det som rätt och riktigt att bryta mot lagen, samtidigt frikänna sig från skuld och ansvar och leva med sig själva utan samvetskval och självförakt. Bandura menar att förmågan till moralisk urkoppling är allmängiltig. Den praktiseras oberoende av skillnader i ålder, kön, etnicitet, social klass, religiös tillhörighet och nivå av moralisk överträdelse, och den utvecklas tidigt i barndomen. Vilka är då dessa frikännande kognitiva mekanismer? Enligt Bandura rör det sig om följande: åberopande av mål som helgar medlen, förskönande omskrivningar, förmildrande jämförelser, minimering, ignorering eller feltolkning av konsekvenser, dehumanisering av motståndare, skuldbeläggning av offret samt förnekelse och utspridning av ansvar. I sin bok ger Bandura rikliga exempel på hur dessa mekanismer appliceras i konkreta handlingar. 

 

Det finns också en annan typ av problem med Wikströms teori. Det gäller dess status som orsaksteori. Det som ska förklaras – en individs benägenhet att bryta mot lagen – förklaras av oförmågan att i en konkret situation handla moraliskt lagrelevant. Brott mot kodifierad moral förklaras med andra ord av bristande personlig moral. Här finns en problematisk tendens till överlappning mellan det som ska förklaras och själva förklaringen. Om teorins slutsats säger att den som brister i lagrelevant moral kommer att brista i laglydnad är förklaringen knappast oberoende från det som ska förklaras. Risken för självevidens och ren truism är uppenbar. Teorier med sådan konstruktion kan vara tydliga och framhålla solklara förklaringar, men frågan är vilken giltighet och förklaringskraft de har. (För den som vill veta mer om vad orsaksförklaringar är – och inte är – samt likheter/skillnader mellan olika slags orsaksförklaringar, rekommenderas 4 och 5). 

 

Wikström ägnar en betydande del av sin skrift åt brottsprevention. I dessa delar är han mer polemisk och han kritiserar särskilt de brottsförebyggande initiativ som BRÅ och Socialstyrelsen utvecklat under senare år. Han menar att råden och uppmaningarna i hög grad handlar om ”gräv där du står”. Det är anvisningar utan forskningsbaserad underbyggnad och vägledning. Mest liknar det ett smörgåsbord av förmenta risk- och skyddsfaktorer, den ena lika god som den andra, tycks han mena. Merparten insatser är dessutom av reaktiv natur, utformade för att avbryta en avvikelse som redan konstaterats. Han saknar emellertid generella proaktiva insatser som är utformade för att förebygga (förhindra) uppkomsten av brottsbenägenhet. Frågan är vad Wikström själv erbjuder. Vilka rekommendationer och konkreta råd blir det frågan om när brottsbenägenhetens främsta orsak – brister i personlig moral – ska avhjälpas? 

 

I likhet med andra kriminologer som betonar individers brottsbenägenhet efterfrågar Wikström insatser för barn och familj under barnets tidiga år. Han rekommenderar främst en proaktiv primärprevention i syfte att grundlägga och stärka en lagrelevant personlig moral. Som nummer två av hans prioriteringar kommer åtgärder för att utveckla/stärka människors förmåga att utöva självkontroll. Det görs genom att influera det kognitiva närandet, dvs. vardagsaktiviteter som tränar problemlösning, koncentration, tålamod och återhållsamhet. En tredje åtgärdstyp är insatser som syftar till att påverka normbildningen så att brottshandlingar inte normaliseras i olika miljöer. De förstnämnda uppgifterna är främst frågor för familj och skola. Med tanke på att det är lättare att genom beslutade samhällsinsatser påverka moralbildningen i skolmiljön är det där som det moralbildande jobbet främst ska göras, anser Wikström.

 

Wikströms orsaksteori om situationellt handlande är, menar jag, abstrakt och rudimentär. Detsamma gäller för hans preventionsansats. Den anger mål och inriktning, men den säger egentligen inte mycket mer än vad som redan anges om skolans värdegrund och uppgifter i läroplanen för förskola och grundskola, exempelvis: 

”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” 

”I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tro och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” 

”Intolerans, förtryck och våld, till exempel rasism, sexism och hedersrelaterat våld och förtryck, ska förebyggas och bemötas med kunskap och aktiva insatser.” 

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” 

 

Wikströms orsaksteori förklarar varför detta är viktigt. Men den säger inget konkret om den praktiska tillämpningen – om vem som ska göra vad, hur och när.   

 

Det är naturligt att Wikström propagerar för sin teori, framhåller dess förtjänster och komparativa fördelar. Men sett till den kriminologiska forskningen finns inget som säger att den skulle vara mest lämplig som grundval för brottsförebyggande vägledning. Det finns besläktade teorier, varav flera är mer konkreta när det gäller faktorer och processer som är verksamma för social inlärning, social kontroll och rationella valhandlingar – se t.ex. 6, 7 och 8.

 

Litteratur

 

(1)   Per-Olof H. Wikström (2023) När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ. En analys av brottslighetens orsaker och dess implikationer för inriktningen av det brottsförebyggande arbetet.

 

(2)   Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2021) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga, s. 178-185. Lund: Studentlitteratur.

 

(3)   Albert Bandura (2016) Moral Disengagement. How People Do Harm and Live with Themselves. New York: Worth Publishers (se också Engdahl & Lindgren (2021) s. 72-74).

 

(4)   Jon Elster (2015) Explaining Social Behavior. Cambridge: Cambridge University Press.

 

(5)   Johannes Persson & Nils-Erik Sahlin (2013) Vetenskapsteori för sanningssökare. Fri Tanke.

 

(6)   James Bonta & D. A. Andrews (2017) The Psychology of Criminal Conduct. New York: Routledge.

 

(7)   Michael Gottfredson & Travis Hirschi (2020) Modern Control Theory and the Limits of Criminal Justice.New York: Oxford University Press.

 

(8)   Derek B. Cornish & Ronald V. Clarke (2014) (eds.) The Reasoning Criminal. Rational Choice Perspectives on Offending. London: Routledge.