onsdag 28 december 2016

Brott bland 15-åringar


Nyligen publicerade BRÅ resultaten från 2015 års skolundersökning om brott (BRÅ Rapport 2016:21). Den omfattar svar från 4 659 niondeklassare i både kommunala skolor och friskolor i hela landet. Bortfallet är litet (16,2 %) och SCB har använt de senaste statistiska teknikerna för att hantera de felkällor som förekommer i den här typen av s.k. självdeklarationsstudier. Tillförlitligheten får anses vara hög, och undersökningen ger därmed värdefull information om 15-åringarnas brottsutsatthet och brottsdeltagande. Bland de resultat som sticker ut vill jag särskilt lyfta fram dessa:

-       omfattande brottsutsatthet via internet och sociala medier
-       samvariation mellan mobbning och brottsutsatthet
-       familjens ekonomiska resurser och skilda/separerade föräldrar som tyngst vägande bakgrundsfaktorer för brottsdeltagande
-       över tid minskat brottsdeltagande i grövre våld, stöld och narkotikaanvändning (mindre tydligt).

Nedan följer en något mer fyllig sammanfattning.

Undersökningen redovisar både utsatthet och delaktighet i brott för niondeklassare (15-åringar). Omkring hälften av eleverna har någon gång under de senaste tolv månaderna utsatts för stöld, misshandel, hot, rån eller sexualbrott. Utsatthet för brott är i stort sett lika vanligt bland tjejer som bland killar, och att bli bestulen är vanligast. När det gäller andra brott skiljer det sig åt. Killar är i högre grad utsatta för misshandel och rån, medan hot och sexualbrott är vanligare bland tjejer. Kränkningar via internet är omfattande. En tredjedel av tjejerna och en femtedel av killarna uppger att de blivit utsatta (kränkande texter om dem på internet). Var fjärde tjej och var sjätte kille uppger därtill att de drabbats genom att någon, utan deras samtycke, lagt upp bilder och filmklipp på dem. En tredjedel av tjejerna och en fjärdedel av killarna som utsatts för hot uppger att det skett via internet eller på sociala medier. Mobbning är vanligt. Det drabbar fyra av tio tjejer och tre av tio killar. För majoriteten av dem sker det sällan, men 16 % av tjejerna och 11 % av killarna uppger att de mobbas ibland eller ofta.

Resultaten pekar på att det finns en tydlig koppling mellan mobbning och utsatthet för brott. De som ibland eller ofta blivit utsatta för mobbning har också i högre grad blivit utsatta för olika typer av brott. Det gäller för både tjejer och killar. Brottsutsattheten varierar också i förhållande till olika bakgrundsfaktorer. Utländsk bakgrund, boende i lägenhet, skilda/separerade föräldrar, föräldrar med låg utbildningsnivå, arbetslöshet hos minst en förälder samt svaga ekonomiska resurser är faktorer som ökar riskerna att utsättas för brott.

Sammantaget 49 % av niondeklassarna uppger att de under de senaste tolv månaderna begått någon form av stöldbrott, våldsbrott, skadegörelse eller narkotikabrott (provat narkotika). Killarna begår brott i högre grad än tjejerna (51 % mot 46 %). Vanligast är stöldbrott, följt av våldsbrott, skadegörelse och narkotikabrott. Skillnaderna mellan könen är störst när det gäller våldsbrott (31 % mot 22 %). Undersökningen innefattar dock också frågor om andra brottstyper. Här visar det sig att illegal fildelning är vanligast (knappt hälften av killarna och en tredjedel av tjejerna), följt av ”plankat” i kollektivtrafiken (45 % av killarna och 40 % av tjejerna). Bland dem som under de senaste tolv månaderna någon gång har begått någon typ av brott har det stora flertalet gjort det en eller två gånger.

BRÅs skolundersökning för 2015 redovisar mer utförliga analyser om bakgrundsfaktorernas betydelse för risken att begå brott. Sett till samtliga brott som analyserats närmare (stöldbrott, våldsbrott, skadegörelse och narkotikabrott) är familjens ekonomiska resurser och skilda/separerade föräldrar de två faktorer som har störst inverkan. Bakgrundsfaktorn svaga ekonomiska resurser slår igenom som grovt sett en trefaldig riskökning för våldsbrott och narkotikaanvändning, och en dubbelt förhöjd risk för stöld och skadegörelsebrott. Kön (kille) påverkar signifikant, men i relativt mindre grad, risken att begå våldsbrott, skadegörelse och narkotikabrott. Föräldrarnas utbildningsnivå slår enbart igenom som säkerställd bakgrundsfaktor för stöldbrott. Utländsk bakgrund är en riskfaktor för skadegörelsebrott och narkotikabrott (särskilt för tjejer). Det ska noteras att de statistiskt säkerställda skillnaderna avser svenskfödda elever med båda föräldrarna utrikes födda (i andra, tidigare svenska undersökningar har överriskerna att begå brott främst gällt utrikes födda). Ortstyp har en oberoende inverkan enbart på narkotikabrott (storstad). Föräldrarnas sysselsättning och boendeform (villa eller lägenhet) ger ingen förhöjd risk att begå någon av de här nämnda brottstyperna.

2015 års skolundersökning skiljer sig från de tidigare (från 1995 – 2011). Den har reviderats beträffande urvalet (baseras på klasser istället för skolor), datainsamlingen har gjorts av SCB (istället för BRÅ), frågeformuläret har strukturerats om och språket har förenklats. Syftet med förändringarna har varit att skapa en design som ger en bättre plattform för framtida mätningar. Det går förstås ut över möjligheterna att jämföra med svaren från de tidigare. Men i ett särskilt analyskapitel gör BRÅ ändå ett försök till jämförelser över tid. Tre brottstyper har valts ut: grövre våldsbrott, stöld och narkotikanvändning. För att kompensera och validera tendenser för de senare år då skolundersökningen inte gjorts (2012, 2013 och 2014) görs jämförelser med två andra likartade undersökningar som också vänder sig till niondeklassare; CANs undersökning om skolelevers drogvanor och Stockholmsenkäten (utförs av Stockholms stad). När det gäller delaktighet i grövre våld visar BRÅs analys att nivån legat stabil på ca 7 % under åren 2001 till 2008, för att därefter minska till 3,4 % år 2015. Delaktighet i stöld har minskat från 35 % år 2003 till 21 % år 2015. Användningen av narkotika har under perioden 1995 – 2015 pendlat mellan drygt 5 % och knappt 9 % (med tendens till minskning under senare år).





tisdag 6 december 2016

Vapenvila (Cease Fire)


Det verkar inte finnas något som biter på gängvåldet. I alla fall om man ska tro Thomas Ahlstrand, bitr. chefsåklagare i Göteborg. Och nog är det svårt att se ljusglimtarna. Åtminstone i det korta perspektivet. Men det finns exempel på satsningar som haft effekt. En av de mest välkända går under beteckningen vapenvila (cease fire). Ursprungligen var det ett projekt som startades i Boston 1996 av David Kennedy, kriminolog och polisforskare, då verksam vid Harvard University. Under årens lopp har det kopierats i många amerikanska storstäder, med lite olika dimensioneringar och betoningar av ingående element. Tillämpningarna har som regel haft en sak gemensamt; de har utvärderats av ledande kriminologer.

En viktig anledning till att ursprungsprojektet i Boston fick sådan spridning var de uppmärksammade positiva resultaten från en omfattande studie, finansierad av det amerikanska justitiedepartementet. Den visade att det dödliga ungdomsvåldet minskat med 63 %, att frekvensen av larm om skjutningar gått ned med 32 % och att antalet övergrepp med vapen utfört av ungdomar sjunkit med 25 %. Slutsatsen var att det dödliga ungdomsvåldet under projektperioden signifikant minskade i Boston, jämfört med andra amerikanska storstäder. Efterföljande forskning har både kritiserat och verifierat de positiva resultaten, bl.a. har tveksamheter framförts som gäller särskiljningen av projekteffekter i förhållande till den allmänna, kraftiga våldsminskningen under 1990-talet i USA.

År 2012 gjorde Anthony Braga och David Weisburd* en sammanfattande analys och utvärdering av tio utvärderingar av lika många projekt som tillämpat strategin med vapenvila (cease fire). Det ska sägas att det finns betydligt fler utvärderingar, men forskarna valde dessa baserade på stränga urvalskriterier om vetenskaplig kvalitet. Nio av de tio analyserade studierna visade på signifikanta positiva resultat i form av minskningar av gängrelaterade skjutningar i storleksordningen 35 – 65 %. Vad är det då som utmärker de här projekten, vilka är nyckelinslagen? Sammanfattningsvis kan följande aspekter ringas in:

·      Samverkan mellan rättsväsendets olika delar, kommunala förvaltningar och frivilligorganisationer
·      Lokalt fokus
·      Koncentration på en liten grupp brottsbenägna gängmedlemmar, ansvariga för merparten av det allvarliga våldet
·      ”Alla tillgängliga medel” – tillämpning av ett brett utbud av åtgärder, både piska (upptäcktsrisk och straff) och morot (erbjudanden och premiering)
·      Direkt kommunikation med målgruppen – genom brev, möten, samtal på gatan etc. – förmedling av budskapet att våldet inte längre tolereras och att samhället kommer att använda alla tillåtna medel för att stoppa det
·      Bred lokal områdesmobilisering – tillämpning av ett folkhälsoperspektiv med utbildningsinsatser som framhåller våldets skadeverkningar för individer, grupper och hela samhället
·      Inslag av medling genom ”avbrytare” (ofta personer med egen gängerfarenhet) eller andra betrodda personer, såsom präster
·      Juste, respektfullt och rättvist bemötande från rättsväsendets och andra myndigheters sida (ingen diskriminering), baserat på kunskap om att legitimitet och förtroende grundas på ”praktiserad rättvisa” (procedurell rättvisa)

Målgruppen utgjordes av unga män (15 – 25 år) med känd involvering i gängbaserat våld av samma typ som härjar bland gängen i våra särskilt utsatta områden. Här som där kan våldet dels härledas till konkurrens om marknader och intjänandemöjligheter, dels återföras på förhållanden som rör kränkningar, erkännande, status, respekt inom ramen för en maskulin ordning. Det utmärks också av sin cykliska karaktär, med perioder av intensifierat vedergällningsvåld. Trots att våldet för utomstående ter sig irrationellt, baseras de utvärderade projekten på ett teoretiskt antagande om att de unga männen och gängen agerar ändamålsenligt. Det är en rationalitet präglad av den livssituation de befinner sig i. Det förnuftsenliga antagandet innebär att de ses som mottagliga för rationella argument. Och det är också det som projekten kretsar kring: Kommunikation och åtgärder som å ena sidan gäller upptäcktsrisker, uteblivna lättnader, hårdare straff (en ofta förekommande term är ”fokuserad avskräckning”) i kombination med erbjudanden, uppmuntringar och belöningar som gäller skolgång, fortbildning, arbetsträning och jobb.  

Bragas och Weisburds sammanfattande utvärdering visar också ett par andra saker. Även om de kan konstatera starka belägg för påtagliga minskningar av gängbaserade skjutningar är det mer oklart vilka inslag det är som orsakar dessa reduceringar. Är det en effekt av ”fokuserad avskräckning” till följd av ökad polisnärvaro och tätt samarbete mellan rättsväsendets olika delar? Eller är det i första hand förändringar av det som brukar kallas tillfällesstruktur; mobiliseringen reducerar möjligheterna att begå brott samtidigt som legala alternativ görs tillgängliga? Eller kan den huvudsakliga effekten förklaras av att mobiliseringen innebär att områdenas kollektiva förmåga ökar, och att den kollektiva kapaciteten att bidra till det gemensammas bästa därmed växer och koordineras? Det finns med andra ord en rad väsentliga frågor som fortfarande söker svar. En annan iakttagelse är att projekten är sårbara över tid. Det är svårt att uppnå och bevara långsiktigt hållbara verkningar. Två orosmoment framträder; problem med finansiering och lockelsen att bredda syftet och inkludera flera målgrupper.

Vapenvila-programmens efterföljare drivs idag i många amerikanska storstäder. De koordineras av två nationella centra:

National Network for Safe Communities (vid John Jay College i New York), med David Kennedy, initiativtagaren till Boston-programmet, som föreståndare

Cure Violence Health Model (vid University of Illinois at Chacago School of Public Health), har en mer renodlad folkhälsoprofil och leds av Gary Slutkin, epidemiolog

* Braga, Anthony & Weisburd, David (2012) The Effects of ”Pulling Levers” Focused Deterrence Strategies on Crime, The Campbell Collaboration.



  

tisdag 22 november 2016

Särskilt utsatta områden


För knappt ett år sedan publicerade NOA (nationella operativa avdelningen) inom polisen en uppmärksammad rapport om det svåra läget i 15 svenska bostadsområden. Dessa 15 kallas särskilt utsatta, och de utgör en delmängd av sammanlagt 53 identifierade utsatta områden. Dessa kännetecknas bl.a. av låg socioekonomisk status och kriminella gruppers påverkan på lokalsamhället. Invånarna i ett särskilt utsatt område upplever att det finns en potentiell hotbild från de kriminella grupperna, vilket skapar otrygghet och leder till en minskad benägenhet att anmäla brott och medverka i rättsprocessen. Enligt rapporten kan det även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare. Situationen är sådan att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Förtroendet för polisen uppges vara lågt. Särskilt utsatta områden kännetecknas även (i viss mån) av parallella samhällsstrukturer, extremism som kommer till uttryck i kränkningar av religionsfriheten och människors fri- och rättigheter, personer som reser till konfliktområden i andra länder för att delta i strid samt en hög koncentration av kriminellt belastade personer.

I en fotnot informeras läsaren att det inte är första gången som denna typ av problemtyngda områden varit föremål för analyser och samhällsinsatser. Hit hör 1990-talets storstadssatsning, LUA – lokala utvecklingsavtal gällande 23 stadsdelar i 15 kommuner och URBAN 15 som avsåg utvecklingsarbete i 15 stadsdelar i nio kommuner, initierat 2012. I rapporten nämns en del inslag i dessa satsningar. Men anmärkningsvärt nog använder inte NOA de brotts- och trygghetsdata som BRÅ tagit fram om URBAN 15-områdena. Överensstämmelsen mellan dessa och NOA:s 15 särskilt utsatta områden är stor. För Göteborgs del ingick fyra av NOA:s särskilt utsatta områdena i URBAN 15– gruppen (Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och N:a Biskopsgården). De två som tillkommit är Hammarkullen och Lövgärdet (plus att Biskopsgården även innefattar S:a Biskopsgården).

Det finns därför anledning att ta upp något av vad som framgår av BRÅ:s redovisning ”Brottsstatistik – och resultat från NTU – i URBAN 15-områden”. Hur ser det ut med exempelvis förtroendet för polisen? Först ska sägas att förtroendet för polisen inte minskar, sett till landet som helhet. 2015 var det 65 % som svarade att de hade stort/mycket stort förtroende för polisens sätt att utföra sitt arbete. Under perioden 2007 – 2015 var det bara år 2011 som ett lika högt värde uppnåddes. Eftersom urvalen i URBAN 15-områdena är små, redovisar BRÅ lite mer underbyggda svar i form av medelvärden för tre år. Andelen som 2015 uppgav att de hade stort/mycket stort förtroende för polisens sätt att utföra sitt arbete låg på 50 %. Det skiljer alltså 15 procentenheter jämfört med landet i stort. Över tid är det en viss minskning från värdet 53 % för 2007 – 2009. Är det lite, eller mycket? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag väljer att se det som halvfullt, och menar att det finns ett hyggligt stöd för polisen och dess arbete. Som jämförelse kan nämnas att 50 % med stort/mycket stort förtroende är högre än de riksgenomsnittliga förtroendesiffrorna för kungahuset, radio & tv, riksdagen, regeringen, bankerna och de politiska partierna, om man ska tro SIFO:s förtroendebarometer för 2016.

BRÅ redovisar också data om brottsutsatthet, oro och otrygghet. Så här ser bilden ut (alla kategorier för oro och otrygghet redovisas inte i min tabell).



URBAN 15 område
URBAN 15 kommun
Riket
Utsatt för våldsbrott (2014)
7,7 %
7,8 %
6,1 %
Utsatt för egendomsbrott (2014)
14 %
11,1 %
9, 1 %
Mycket/ganska stor otrygghet vid utevistelse på kvällen i det egna området (2015)

45 %

20 %

15 %
Otrygghet som påverkar det egna beteendet (val av färdsätt, annan väg etc.) (2015)

7 %

4 %

3 %
Otrygghet som har stor påverkan på livskvaliteten (2015)

19 %

11 %

8 %

Som synes är skillnaderna stora. Särskilt vad gäller upplevd otrygghet. Här är siffrorna minst dubbelt så höga i URBAN 15–områdena (jämförda med riket). Beträffande utsatthet för brott är skillnaderna mindre, speciellt för våldsbrott, dvs. misshandel, hot och personrån. Sett över tid (2006 – 2014) har brottsutsattheten knappast ökat i URBAN 15–områdena. Men vi ska komma ihåg att urvalen här är små (treårs-urvalen utgör ca en tiondel av de årsvisa urvalen i URBAN 15–kommunerna). Siffrorna måste därför tolkas med försiktighet.

Vi kan problematisera och diskutera uppgifternas tillförlitlighet. Och vi kan tvista om tolkningar. Men enligt min mening är det bättre att utgå från det bästa vi har, än att som NOA nöja sig med vaga och tendensiösa beskrivningar, utan referenspunkter i tid och rum. Med det senare upplägget är risken stor att ogrundade och avsiktligt förvridna tolkningar sätts samman och sprids över världen. Då kan vi läsa ”sanningar” om 15 no-go-areas och vikingar som gett upp i alt-right-media i Trumps valkampanj, i Orbans Ungern och Erdogans Turkiet.











söndag 20 november 2016

AB Volvo och kartellaffären (fortsättning)


I en intervju i GP den 19/11 framhåller vd Martin Lundstedt att Volvo är ett väldigt trovärdigt företag. Inblandningen i kartellbildningen (olaglig prissättning och manipulation av EU:s avgasregler) innebär dock att företaget behöver arbeta mer med trovärdigheten på kort sikt, menar han. Lundstedt beskriver avslöjandet och de rekordstora böterna som att företaget behövt komma till en förlikning med EU-kommissionen. Det ger intryck av att det hela handlat om en civilrättslig tvist mellan två parter, där Volvo gått med på en förlikning. Den beskrivningen är helt missvisande. Det handlar om böter, baserat på att Volvo erkänt att man brutit mot EU:s konkurrenslagar. Det som får Lundstedt att hänvisa till en förlikning är en form av ”straffrabatt” som finns i den aktuella lagen, och som tillkommit för att uppmuntra och belöna parter att ange sig själva och andra. Lagen innehåller också andra ”straffrabatter”, relaterade till hur villigt ett företag är att ”lägga pappren på bordet” och erkänna. Volvo erhöll 40 % + 10 % i bötesrabatt, men dömdes trots det till rekordstora böter på 6,4 miljarder kronor.

Volvo har i sina kommentarer också sagt att manipulationen av priser och avgasregler var något som skedde i Tyskland. Men det är inte hela sanningen. Kommissionär Vesthagen avslöjade den 19 juli 2016 att kartellen bildades i Bryssel i januari 1997, av ”senior managers” från företagens huvudkontor. Under de första sju åren drevs kartellen på denna nivå, i samband med att de höga cheferna träffades på mässor och konferenser. Först därefter (2004) organiserades kartellen på en lägre nivå och började hanteras av företagens dotterbolag i Tyskland. Frågan är vilken/vilka ”senior managers” från Göteborg som var drivande under de första sju åren, och vilken roll koncernchefen Leif Johansson spelade.

Kunder i Norden och i övriga Europa samlas nu för att organisera grupptalan mot Volvo och de andra fällda lastbilstillverkarna. Det talas om stämningar i miljardklassen. Det finns därför anledning att fortsättningsvis följa frågan. En ytterligare anledning är att EU-kommissionens beslut om Scanias roll i kartellbildningen lär komma inom en snar framtid. Då får vi se om Leif Östling, vd för Scania under de aktuella åren och numera ordförande för Svenskt Näringsliv, har rätt i sina bedyranden om att Scania agerat inom lagens råmärken.