torsdag 21 februari 2019

Skjutningar i kriminella miljöer


BRÅ presenterade nyligen en rapport med rubriken ”Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie” (Rapport 2019:3). Den baseras på intervjuer med 21 män med erfarenhet av det våldsamma livet i förortens kriminella miljöer (12 personer i åldern 18­–30 år och 9 personer över 30 år). Många av dem har erfarenhet av skjutvapenvåld. De har skjutit andra och själva blivit skjutna. Andra har bevittnat sådan våldsutövning. Förutom intervjuer har utredarna gått igenom 44 förundersökningar från 2017, vilka samtliga innefattar skott mot person i kriminella miljöer.

Rapporten tar upp teman som vägen in i den kriminella miljön, gruppens instabila struktur och ombytliga relationer mellan gruppmedlemmarna, narkotika- och vapenmarknaderna, våldets roll och funktion, motståndet mot polisiär inblandning, alternativ till skjutvapenvåld m.m. Syftet med studien är att bidra med kunskap om skjutningarna kopplade till kriminella miljöer.

Det är en viktig studie med angelägna och högst intressanta och relevanta resultat. En del av det som framkommer är känt sedan tidigare. Men här finns också innehållsliga aspekter och innebörder som är mindre kända och som därför särskilt behöver lyftas fram. 

En första gäller strukturen och relationerna i det som vanligen benämns kriminella gäng. För aktörerna själva handlar det dock inte om gäng i betydelsen en avgränsad grupp med gemensamma attribut, stark gruppidentitet, regler och intern kontroll. De betonar istället den lösliga och vaga karaktären, och framhåller betydelsen av gemensam uppväxt i området, vänskap och lojalitetsband som utvecklades innan man började syssla med kriminella aktiviteter. Kriminalitet har funnits som ett närmast naturligt inslag i uppväxtmiljön; ett närliggande utbud av aktiviteter som erbjuder spänning, sysselsättning och inkomster. Möjligheter att bli sedd, möjligheter att bli någon. Här finns, tror jag, ett av svaren på varför det förekommer så mycket ”ingruppsvåld” i denna miljö (våld mot kompisar eller f d kompisar). Vänskap, lojalitet och förtroende har utvecklats innan tiden i den kriminella miljön. Dessa gemensamma tillgångar utsätts för helt andra påfrestningar när droganvändning, pengar, konkurrens, hot och våld, risk att åka fast, stress, rädsla etc. kommer in i bilden. Det resulterar i konflikter som man inte upplevt tidigare. Rivaliteten och ovänskapen som uppstår tolkas som svek, falskhet och förräderi. Bästa vänner (”min bror”) som sviker och förråder är något annat än konfliktrelationer till externa grupperingar (utgrupper). Lokal anknytning (platsbundenhet), gemensam uppväxt, vänskap och lojalitet som föregår kriminaliteten samt svag gruppstruktur framstår som viktiga inslag i det aktivitetsmönster som denna typ av konstellation utvecklar. Det ska dock understrykas att det inom organiserad brottslighet finns andra typer av grupper/gäng, som uppvisar betydligt starkare gruppattribut än vad som gäller för den ovan beskrivna typen av lokala ”kompisgäng”.  

Ett andra inslag värt att uppmärksamma är narkotikamarknadens lokala prägel. I första hand rör det sig om cannabis, för några i viss mån också om kokain (som då säljs till ”fint folk” i innerstaden). Heroin och amfetamin tycks man inte befatta sig med. Den lokala anknytningen ger en känslomässig dimension. Det är inte enbart business vart som helst. Det är försäljning på en plats – i ett område – där man har rötter, sin identitet. Denna koppling ger starka incitament för att med alla medel försvara sitt revir. 

För det tredje har vi studiens själva kärna; våldets roll och funktion, och då i synnerhet skjutvapenvåldet. Det har blivit mer och värre, enligt intervjupersonerna och tillgänglig statistik.. Allt yngre personer har tillgång till skjutvapen och använder dem. Utredarna noterar att våldsutövningen kan ha olika orsaker: konflikter som rör narkotikahandeln och konflikter som härrör från personliga relationer. Orsakerna är inte entydiga. Ofta är de sammanvävda. Skjutningar kan ske av förebyggande skäl – bättre att förekomma än att förekommas – och de kan ha en mer reaktiv dimension – som försvar. Oavsett grund och utförande kokar det sammanfattningsvis ned till att handla om position, respekt och status. Namnet och ryktet och den ära och heder som förknippas därmed. Centralt i denna positions- och identitetsbildning är hämnden. Kapaciteten och viljan att vedergälla angrepp och kränkningar, och därmed visa att man inte är svag. Beväpning och första-slags-kapacitet är ett måste för den som gör anspråk på respekt. 

Skjutvapenvåldet och dess konsekvenser tycks ha en oberoende egen pådrivande dynamik. När det väl nått en viss nivå lever det ett eget liv. Det behövs inga externa faktorer. Rykten, rädsla och paranoia räcker långt för att ge näring åt självuppfyllande profetior. 

Utredarna för också ett intressant resonemang om skjutningar som kommunikation. Våldet utövas inför en publik – i direkt eller indirekt (förmedlad) mening. Ett viktigt syfte är att sprida våldsberättelser om ens egen våldsanvändning. I en miljö där kampen om makt ständigt pågår är budskapet om våldskapital och våldsförmåga en viktig resurs. I synnerhet för dem som inte har andra resurser, exempelvis kontakter med internationella narkotikaleverantörer eller kontakter med aktörer på vapenmarknaden. Det är också en viktig resurs för unga (wannabes och rookies) som strävar uppåt i den kriminella miljön.

Utredarna avslutar med en sammanfattande diskussion om skjutvapenvåldets ökning och förgrovning, och vad som kan göras för att få stopp på det. De lyfter fram den lokala kontexten och den kriminella miljön som en obestridlig del av socio-ekonomiskt utsatta områden. Svaret på den utmaningen är övergripande socioekonomiska satsningar, menar de. Narkotikamarknadens och vapenmarknadens betydelse ringas in. Insatser för att motverka utbudet är ett givet svar. I fråga om narkotika påtalas också betydelsen av den efterfrågan som är myntets andra sida. Utredarna betonar även avhopparverksamhetens betydelse och behovet av ett utbyggt stöd från utomstående (flera av de intervjuade har lämnat den kriminella miljön och andra står i valet och kvalet). Tidigare i texten har man också beskrivit medling, fall där äldre med erfarenheter från den kriminella miljön har medlat i konflikter mellan yngre. Båda dessa former av konflikthantering – undvikande (exit) och medling – utgör alternativ till hämnden.

Jag vill för egen del ta fasta på några andra, sammanhängande aspekter som möjligen kan förklara förändringarna (mer och värre skjutvapenvåld):

Tillväxt av grupperingar med svag gruppstruktur 
En hypotes är att den beskrivna kriminella grupperingen har växt antals- och styrkemässigt. En anledning är att de har slagit ut andra grupperingar och blivit den dominerande aktören vad gäller kontrollen över de socialt utsatta områdenas lokala cannabismarknader.

Åldersförändring
Den beskrivna kriminella grupperingen – med relativt öppen gräns för både inträde och utträde och med större utrymme för individuella initiativ och aktiviteter – har en annan åldersstruktur än andra grupperingar inom den organiserade brottsligheten. Inslaget av yngre män (tonåringar/unga) är större. Kombinationen av fler unga kriminella med tillgång till skjutvapen och fler okontrollerade interna konflikter är väsentlig. Fler beväpnade tonåringar/unga leder till mer skjutvapenvåld (allt annat lika). Därför att tonåringar/unga är mer känslostyrda, har sämre självkontroll och brister i konsekvenstänkande (om dessa förhållande råder stor enighet inom dagens forskning).

I-gen (Internet eller Iphone-generationen)
De som är födda i början av 1990-talet och framåt lever i stor utsträckning sina liv via smartphones. Virtuella miljöer på Internet och kommunikation via sociala medier tillhör vardagen. Denna omvälvning har beskrivits som den mest genomgripande sedan industrialismens genombrott. Förändringskraften är monumental och den rör alla områden. Ett sådant, som utredarna framhåller utan att nämna I-gen, är skjutvapenvåld som kommunikativ handling. Om de har rätt – att våldsutövningen kräver iscensättning och publik för att ryktet om våldskapital och våldsbenägenhet ska skapas och upprätthållas – vad kan då vara mer effektivt än filmsekvenser, bilder och text vars spridning man själv kontrollerar med sin smartphone och nätets olika programtyper? I forskningen om skolskjutningar är Internets roll för spridning av motiv och modus välkänd.

Hämndlogikens förändring  
Hämnd är laglös rättvisa, och våldsutövning som hämnd är en form av social kontroll – en form av självhjälp för dem som av olika skäl ställer sig utanför lagen. Det har sedan tidernas begynnelse varit en del av mellanmänskliga förhållanden. I den kriminella världen utgör det kanske själva urspråket. Frågan är om hämndlogiken förändrats. Ett par reflektioner kan vara på sin plats. För den som är utan resurser – legitima eller illegitima – är våld för att vinna respekt det kanske enda medlet. Ju fler utan omsättningsbara resurser – ju mer våld för att vinna eller upprätthålla respekt. En annan fråga är om hämnden är individuell eller om den har kollektiva komponenter. Om den enbart riktas mot antagonisten, eller om den även inkluderar antagonistens närstående (familj/släkt)? Av intervjuerna att döma kan det vara så. Riskerna för att konflikterna och hämndspiralerna spiller över och tar sig uttryck i våld mot familje- och släktmedlemmar behöver tydligen beaktas. Fenomen som respekt, status, heder, hämnd har en mer påtaglig hemvist i patriarkala kulturer än i egalitära sammanhang där jämlikhet, individualism och konflikthantering utan hot och våld utgör värdesatta normer. Frågan bör ställas om den ofrihet och det våld som vi ser i hedersförtrycket av flickor och kvinnor har en motsvarighet i den hämndlogik som är en av drivkrafterna i skjutvapenvåldet. 


      

tisdag 12 februari 2019

Familjeterapi för att minska gängrelaterad brottslighet?


I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Criminology & Public Policyredovisas resultat från försök med familjeterapi för att minska brottsligheten bland ungdomar med risk att dras in i, eller som redan är involverade i gängbrottslighet*. 

Forskarnas utgångspunkt var bristen på studier av hög kvalitet som visar vad som fungerar för att motverka att tonåringar/unga dras in i gängbrottslighet. Det finns förvisso ett fåtal studier av preventiva insatser – t ex Esbensen et al. (2010) om programmet G.R.E.A.T. och Boxer et al. (2017) om multisystemisk terapi för gängaktiva ungdomsbrottslingar. Men de uppfyller inte de krav som forskargruppen pläderar för; att utvärderingar ska innefatta studier där slumpen får avgöra om en person blir föremål för en viss behandling eller kommer att tillhöra en kontrollgrupp. De lutar sig därför mot den standard som utarbetats av Blueprints for Healthy Youth Development(blueprintsprograms.com), ett utvärderingscenter vid Center for the Study and Prevention of Violence (CSPV)vid institutionen för beteendevetenskap vid University of Colorado Boulder.

Det faktum att det saknas evidensbaserade program för att förebygga gänginvolvering är både märkligt och alarmerande, menar forskarna. Antalet gängmedlemmar i USA beräknas uppgå till c.a. 850.000, dvs. knappt 0,3 % av befolkningen, men det gängrelaterade dödliga våldet svarar för c.a. 16 % av det totala. Forskarna visar också att förekomsten av gäng har en självständig verkan – gängverksamhet både höjer och förgrovar våldsanvändningen i samhället. För tonåringar/unga som dras in höjs riskerna för att begå grova brott och själva bli offer för sådana brott. Därtill kommer en lång räcka andra allvarliga sociala och hälsorelaterade risker.

Så här gick forskarna tillväga för att försöka råda bot på situationen ”att vi vet minst inom det område vi borde veta mest om.” Baserat på utvärderingar av program som visat goda resultat i generella sammanhang, valde man att satsa på Funktionell Familjeterapi (FFT) (evidensbaserat enligt randomiserade kontrollerade studier). Programmet har funnits sedan 1981 och vänder sig till tonåringar/unga och deras vårdnadshavare som hänvisats via sociala myndigheter, motsvarigheter till BUP och rättssystemet. Insatserna består av 12-15 sessioner om ca. 1 timma under en 3-månaders period. Sessionerna leds av tränade terapeuter och programmet är manualbaserat. Det finns även i Sverige. I samverkan med programutvecklare och andra experter utvecklades en kompletterande modul till programmet – en ”gängmodul” (FFT-G) som speciellt behandlar frågeställningar om gängkultur, grupptryck, vapenanvändning etc. 

Forskarna valde Philadephia för att testa det utvidgade programmet. Skälen är att staden sedan länge har en hög andel gängbrottslighet, samtidigt som FFT är en välkänd och ofta praktiserad behandlingsmetod i staden. Under perioden september 2013 till februari 2016 medverkade 129 familjer i programmet. Deras situation kan sammanfattas så här: de var fattiga, i hög grad arbetslösa och bidragsmottagare, nästan 80 % av vårdnadshavarna var kvinnor, 80 % var afroamerikaner och 19 % av spanskt/latinamerikanskt ursprung. Pojkarna som deltog var i åldern 11-17 år och de hade i relativt högre grad rapporterats för brott mot person. Enligt den slumpmässiga fördelningen placerades 66 familjer i FFT-G och 63 familjer i vanlig FFT (kontrollgrupp). Efter 6 månader gjordes uppföljningsintervjuer och efter 18 månader kontrollerades myndighetsregister. Vilka resultat kom man fram till?

För det första visade det sig att unga med hög risk för gängmedlemskap och deras familjer i lika hög grad som motsvarande grupp utan gänganknytning deltog i och fullföljde programmet. Högriskungdomar är m a o i samma grad som andra ungdomar mottagliga för programmet. Det resultatet överraskade forskarna, som pekar på att andra studier påvisat svårigheter att engagera unga med gänganknytning i öppenvårdsprogram som detta. De betonar att just ”familje-engagemanget” betonats i FFT-G, något som verkar ha gett positivt resultat. 

Å andra sidan gick det inte att påvisa att programmet ledde till minskad gänganknytning. En anledning till det kan ha varit att forskarna p.g.a. ekonomiska skäl bara kunde göra uppföljningsintervjuer efter 6 månader. I linje med tidigare forskning indikerade svaren så kort tid efter programmedverkan så låga nivåer ifråga om gängmedlemskap att det inte var möjligt att urskilja skillnader mellan de deltagande grupperna.

Däremot erhölls tydligt stöd för den tredje hypotesen; att medverkan i FFT-G minskar den enskildes brottslighet. Det gäller dock enbart för gruppen med hög risk för gänganknytning. För denna grupp ökade skillnaderna gentemot kontrollgruppen efterhand som projektet fortgick. Vid kontrollen efter 18 månader hade högrisk-gruppen bättre värden på samtliga utfallsvariabler (fem av nio var statistiskt signifikanta).     

Sammanfattningsvis uppnåddes alltså två förvånande positiva resultat: unga med hög risk för gänganknytning och deras familjer är lämpade och mottagliga för denna typ av öppenvårdsprogram; unga med hög risk för gänganknytning som deltog i det utvidgade gänginriktade terapiprogrammet (behandlingsgruppen) hade efter 18 månader klart lägre återfallssiffror än gruppen som deltog i det vanliga programmet (kontrollgruppen).   

Har de här resultaten någon betydelse för Sverige? Ja, i högsta grad. Det grova gängvåldet är av samma magnitud som i USA. Siffror från Institutet för framtidsstudieroch BRÅpekar på att andelen gängmedlemmar är mindre här än i USA, medan det gängrelaterade dödliga våldet i Sverige troligen utgör en större del av det totala dödliga våldet (ca 15 – 20 % under de senaste åren). I den offentliga debatten om vad som ska göras finns en närmast total dominans för straffrättsliga åtgärder, trots att rikspolischefen understryker att det viktigaste är att få stopp på nyrekryteringen. När det kommer till förebyggande insatser blir förslagen ofta vaga, eller så avses generella övergripande insatser som bara med svårighet kan knytas till utfall av direkt betydelse för gängbrottslighet. Det finns därför stort behov av granskningar som lyfter fram evidensbaserade program och i förlängningen åtgärder för att omsätta dessa resultat i praktiken. När det gäller straffrättsliga insatser finns tydliga och aktiva kravställare. Men det är tunnsått ifråga om t.ex. öppenvårdsprogram. En uppgift för Socialstyrelsen eller SKL? 

Thornberry, Terence P. et al. (2018) “Reducing Crime Among Youth at Risk for Gang Involvement”, Criminology & Public Policy, Vol. 17/4: 953-989.