I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Criminology & Public Policyredovisas resultat från försök med familjeterapi för att minska brottsligheten bland ungdomar med risk att dras in i, eller som redan är involverade i gängbrottslighet*.
Forskarnas utgångspunkt var bristen på studier av hög kvalitet som visar vad som fungerar för att motverka att tonåringar/unga dras in i gängbrottslighet. Det finns förvisso ett fåtal studier av preventiva insatser – t ex Esbensen et al. (2010) om programmet G.R.E.A.T. och Boxer et al. (2017) om multisystemisk terapi för gängaktiva ungdomsbrottslingar. Men de uppfyller inte de krav som forskargruppen pläderar för; att utvärderingar ska innefatta studier där slumpen får avgöra om en person blir föremål för en viss behandling eller kommer att tillhöra en kontrollgrupp. De lutar sig därför mot den standard som utarbetats av Blueprints for Healthy Youth Development(blueprintsprograms.com), ett utvärderingscenter vid Center for the Study and Prevention of Violence (CSPV)vid institutionen för beteendevetenskap vid University of Colorado Boulder.
Det faktum att det saknas evidensbaserade program för att förebygga gänginvolvering är både märkligt och alarmerande, menar forskarna. Antalet gängmedlemmar i USA beräknas uppgå till c.a. 850.000, dvs. knappt 0,3 % av befolkningen, men det gängrelaterade dödliga våldet svarar för c.a. 16 % av det totala. Forskarna visar också att förekomsten av gäng har en självständig verkan – gängverksamhet både höjer och förgrovar våldsanvändningen i samhället. För tonåringar/unga som dras in höjs riskerna för att begå grova brott och själva bli offer för sådana brott. Därtill kommer en lång räcka andra allvarliga sociala och hälsorelaterade risker.
Så här gick forskarna tillväga för att försöka råda bot på situationen ”att vi vet minst inom det område vi borde veta mest om.” Baserat på utvärderingar av program som visat goda resultat i generella sammanhang, valde man att satsa på Funktionell Familjeterapi (FFT) (evidensbaserat enligt randomiserade kontrollerade studier). Programmet har funnits sedan 1981 och vänder sig till tonåringar/unga och deras vårdnadshavare som hänvisats via sociala myndigheter, motsvarigheter till BUP och rättssystemet. Insatserna består av 12-15 sessioner om ca. 1 timma under en 3-månaders period. Sessionerna leds av tränade terapeuter och programmet är manualbaserat. Det finns även i Sverige. I samverkan med programutvecklare och andra experter utvecklades en kompletterande modul till programmet – en ”gängmodul” (FFT-G) som speciellt behandlar frågeställningar om gängkultur, grupptryck, vapenanvändning etc.
Forskarna valde Philadephia för att testa det utvidgade programmet. Skälen är att staden sedan länge har en hög andel gängbrottslighet, samtidigt som FFT är en välkänd och ofta praktiserad behandlingsmetod i staden. Under perioden september 2013 till februari 2016 medverkade 129 familjer i programmet. Deras situation kan sammanfattas så här: de var fattiga, i hög grad arbetslösa och bidragsmottagare, nästan 80 % av vårdnadshavarna var kvinnor, 80 % var afroamerikaner och 19 % av spanskt/latinamerikanskt ursprung. Pojkarna som deltog var i åldern 11-17 år och de hade i relativt högre grad rapporterats för brott mot person. Enligt den slumpmässiga fördelningen placerades 66 familjer i FFT-G och 63 familjer i vanlig FFT (kontrollgrupp). Efter 6 månader gjordes uppföljningsintervjuer och efter 18 månader kontrollerades myndighetsregister. Vilka resultat kom man fram till?
För det första visade det sig att unga med hög risk för gängmedlemskap och deras familjer i lika hög grad som motsvarande grupp utan gänganknytning deltog i och fullföljde programmet. Högriskungdomar är m a o i samma grad som andra ungdomar mottagliga för programmet. Det resultatet överraskade forskarna, som pekar på att andra studier påvisat svårigheter att engagera unga med gänganknytning i öppenvårdsprogram som detta. De betonar att just ”familje-engagemanget” betonats i FFT-G, något som verkar ha gett positivt resultat.
Å andra sidan gick det inte att påvisa att programmet ledde till minskad gänganknytning. En anledning till det kan ha varit att forskarna p.g.a. ekonomiska skäl bara kunde göra uppföljningsintervjuer efter 6 månader. I linje med tidigare forskning indikerade svaren så kort tid efter programmedverkan så låga nivåer ifråga om gängmedlemskap att det inte var möjligt att urskilja skillnader mellan de deltagande grupperna.
Däremot erhölls tydligt stöd för den tredje hypotesen; att medverkan i FFT-G minskar den enskildes brottslighet. Det gäller dock enbart för gruppen med hög risk för gänganknytning. För denna grupp ökade skillnaderna gentemot kontrollgruppen efterhand som projektet fortgick. Vid kontrollen efter 18 månader hade högrisk-gruppen bättre värden på samtliga utfallsvariabler (fem av nio var statistiskt signifikanta).
Sammanfattningsvis uppnåddes alltså två förvånande positiva resultat: unga med hög risk för gänganknytning och deras familjer är lämpade och mottagliga för denna typ av öppenvårdsprogram; unga med hög risk för gänganknytning som deltog i det utvidgade gänginriktade terapiprogrammet (behandlingsgruppen) hade efter 18 månader klart lägre återfallssiffror än gruppen som deltog i det vanliga programmet (kontrollgruppen).
Har de här resultaten någon betydelse för Sverige? Ja, i högsta grad. Det grova gängvåldet är av samma magnitud som i USA. Siffror från Institutet för framtidsstudieroch BRÅpekar på att andelen gängmedlemmar är mindre här än i USA, medan det gängrelaterade dödliga våldet i Sverige troligen utgör en större del av det totala dödliga våldet (ca 15 – 20 % under de senaste åren). I den offentliga debatten om vad som ska göras finns en närmast total dominans för straffrättsliga åtgärder, trots att rikspolischefen understryker att det viktigaste är att få stopp på nyrekryteringen. När det kommer till förebyggande insatser blir förslagen ofta vaga, eller så avses generella övergripande insatser som bara med svårighet kan knytas till utfall av direkt betydelse för gängbrottslighet. Det finns därför stort behov av granskningar som lyfter fram evidensbaserade program och i förlängningen åtgärder för att omsätta dessa resultat i praktiken. När det gäller straffrättsliga insatser finns tydliga och aktiva kravställare. Men det är tunnsått ifråga om t.ex. öppenvårdsprogram. En uppgift för Socialstyrelsen eller SKL?
Thornberry, Terence P. et al. (2018) “Reducing Crime Among Youth at Risk for Gang Involvement”, Criminology & Public Policy, Vol. 17/4: 953-989.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar