Slopad straffrabatt

I slutet av december 2018 presenterade riksåklagare Petra Lundh sin utredning om slopad straffrabatt för unga myndiga (SOU 2018:85). I den föreslås att principen om reducerad strafftid vid utdömande av fängelsestraff för 18 – 20-åringar ska slopas. Framöver ska de dömas som vuxna lagöverträdare. När det gäller lagöverträdare i åldern 15 – 17 år föreslår utredningen att nuvarande reglering ska fortsätta gälla. Det innebär att det måste föreligga synnerliga skäl för att döma någon i denna ålder till fängelse, och att strafftidens längd i normalfallet ska reduceras med 80 % för 15-åringar, 75 % för 16-åringar och 67 % för 17-åringar. Konsekvensen av förslaget är att flera 18 – 20-åringar kommer att dömas till fängelse och dessutom till längre straff. Ändringen innebär också att det blir möjligt att utdöma livstidsstraff för 18 – 20-åringar. De beräknade ökade kostnaderna för den slopade straffrabatten beräknas till 1,1 miljard kr per år. 

Betänkandet med föreslagna åtgärder är på flera sätt märkligt. Först därför att avskaffandet av straffrabatten för 18 – 20-åringar redan var ”beordrat” i direktivet. Frågan var inte om utan hur. Större frihet för överväganden och alternativ lämnades för åldersgruppen 15 – 17 år. För det andra därför att utredningen tydligt visar att ungdomsbrottsligheten inte har ökat utan snarare minskat. För det tredje därför att forskningen visar att åtgärder med höjda straffsatser har liten eller ingen avskräckande effekt. Snarare föreligger risk för kontraproduktiva effekter; längre fängelsestraff tenderar att öka återfallsrisken. För det fjärde redovisar utredningen forskningsresultat från internationell psykologisk och neurobiologisk forskning som tydligt visar att unga fram till 20-årsåldern är mer benägna att söka spänning samtidigt som de är mer benägna att underskatta risker. Impulskontrollen är sämre liksom förmågan att bedöma en handlings framtida konsekvenser. Ny  neurobiologisk forskning har visat att det primära skälet till omognaden är att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 20 – 25-årsåldern. Förenklat kan sägas att det s.k. socio-emotionella systemet är på topp under tonåren medan det s.k. kognitiva kontrollsystemet är färdigutvecklat först i 25-årsåldern. Den kognitiva mognaden är m.a.o. på efterkälken när den behövs som mest. Sammanfattningsvis kan sägas att bortsett från de politiska önskemålen är det svårt att finna sakskäl för de nu föreslagna åtgärderna. 

Utredningen visar att kraven på avskaffad straffrabatt innebär ett historiskt brott. Åldersgraderad straffreducering har funnits sedan 1734 års missgärningsbalk. Principen om reducerad strafftid för unga lagöverträdare är förstås inte heller någon svensk specialitet, utan finns i olika former i jämförbara länders rättssystem. Utredningen refererar dock inte till senare års amerikanska debatt. Där har genomslaget för nyare neurobiologisk forskning satt betydande avtryck i debatten om straffansvar. Det har bl.a. lett till att högsta domstolen förbjudit verkställande av dödsstraff för personer som var under 18 år vid brottstillfället. Därefter har delstaten Kentucky förbjudit dödsdomar för personer under 21 år. Och i flera delstater har ovillkorliga livstidsdomar förbjudits under hänvisning till att unga brottslingar har potential att förändras då deras hjärnor fortfarande utvecklas. Strafftyper, strafftider och ålder för straffmyndighet är ofta andra i USA, men i den offentliga debatten har likartade uppfattningar som här formulerats. Men ifråga om fattade beslut har vinden blåst åt motsatt håll. Under hänvisning till vetenskapliga argument angående unga människors neurobiologiska och beteendemässiga mognad har betydande straffreduceringar införts.

Men invändningar och motargument har framförts. Ett sådant tar fasta på att graden av mognad gäller i genomsnitt för en viss ålderskategori. Det utesluter inte att en enskild tonåring som begått brott kan vara lika mogen som en vuxen och därmed fullt ut vara ansvarig för sina handlingar. Lagen bör enligt detta synsätt inte baseras på gruppattribut på samma sätt som gäller åldersgränser för röstning, bilkörning och köp av alkohol. När det gäller exempelvis mord är det både principiellt viktigt och praktiskt görbart att testa den åtalade för att utröna graden av ”vuxen mognad” och döma därefter. Det är ett argument som bör diskuteras också i den svenska debatten. 

Den som vill fördjupa sig i aktuell neurobiologisk forskning om mänskligt beteende och dess betydelse för straffrättsliga resonemang rekommenderas Robert M. Sapolsky (2018) Varför vi beter oss som vi gör. Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor. Stockholm: Natur & Kultur. (författaren är en av initiativtagarna till det som kallas ”neurorätt”).