Problematisk rapport om gängkriminaliteten

I juni 2023 meddelade polisen och regeringen att det fanns 30 000 gängkriminella i Sverige. 9 000 utpekades som aktörer i kriminella nätverk, medan 21 000 kategoriserades som medmisstänkta, dvs. avsåg personer utanför nätverken som på olika sätt och i olika grad misstänktes ha medverkat i gängkriminellas brott.

 

Nu, i februari 2024, kungör polismyndigheten som svar på ett regeringsuppdrag att det finns 62 000 i de gängkriminella sammanhangen. Av dem räknas 14 000 som aktiva nätverkskriminella och 48 000 personer bedöms ha kopplingar till personer inom nätverken, antingen genom kontakter och/eller som medmisstänkta. 

 

Hur är det möjligt med en så kraftig ökning av både aktiva gängaktörer och gängkopplade kontakter på lite drygt ett halvår? Och därtill under en period då Tidöpartierna gasat för fullt för att genomdriva sitt brottsbekämpande paradigmskifte. Svaret är att man har vidgat urvalsramen för vilka som ska inräknas och förlängt beräkningsperioden för inkluderingen. År 2023 räknade man på det senaste årets personuppgifter i den s k cylindermodellen (lokala polisområden) plus medmisstänkta under samma period. Nu räknar man på perioden 2021 - 2023 med cylindermodellen som huvudmaterial plus underrättelsedata från Finanspolisen och Ekobrottsmyndigheten, plus ytterligare underlag i form av bl.a. avkrypterade chattar. År 2023 räknade man kopplingar baserat på medmisstänkta enligt misstankeregistret. Nu beräknar man kopplingar i huvudsak utifrån underrättelsedata. Förlängd beräkningsperiod och ett större urval ger förstås en antalsmässig ökning.

 

Man kan undra varför polismyndigheten gjort dessa ändringar. Ett svar är att man beträffande aktiva aktörer vill få en bredare bild genom att inkludera individer som främst är verksamma på nationell och internationell nivå. Varför man utvidgar kretsen av till nätverken kopplade individer - utan redovisad misstanke om gemensam brottslighet - är höljt i dunkel.

 

Enligt polismyndighetens rapport till regeringen föreslås den här beräkningsmodellen ligga till grund för framtida lägesrapporter. Det är ett förslag som väcker kritiska frågor av principiell art. Låt oss börja med den definition som ska avgränsa kunskapsobjektet.

 

Vad är ett kriminellt nätverk? Enligt polisrapporten används ”… begrepp som ’gängkriminalitet’, ’organiserad brottslighet’, ’kriminella miljöer’ och ’kriminella nätverk’ ofta synonymt för att beskriva brottslighet som innebär någon form av samverkan inom en struktur. Avsaknaden av en definition av ’kriminella nätverk’ innebär att bedömningar av antalet personer i de kriminella miljöerna varierar beroende på sammanhang, och på hur underlag sammanställs.” (s. 2) I den aktuella rapporten definieras ”kriminella nätverk” som alla samarbeten inom ramen för vad som bedöms utgöra organiserad brottslighet på lokal, nationell eller internationell nivå. 

 

Man kan undra över denna cirkeldefinition (kriminella nätverk = organiserad brottslighet = kriminella nätverk = ….) och varför polismyndigheten inte använder EU:s etablerade definition av organiserad brottslighet. Denna innefattar elva kriterier varav fyra är obligatoriska: a) samarbete mellan fler än två personer; b) lång eller obegränsad utsträckning i tiden; c) misstanke om allvarliga kriminella handlingar; d) strävan efter vinning och/eller makt. Det finns också en annan användbar EU-definition om vad som utgör en kriminell organisation: ”en strukturerad sammanslutning, som har inrättats under en tid, av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion, för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar". En särskild poäng med EU-definitionerna är villkoren om ”misstanke om allvarliga kriminella handlingar” och ”handlar i samförstånd för att begå brott”. Mer om detta senare.

 

Det huvudsakliga underlaget för den aktuella lägesbeskrivningen utgörs av lokala underrättelsedata strukturerade enligt cylindermodellen. Om denna modell sägs följande i en pm. från polismyndigheten 2023: ”Cylindermodellen beskriver inte något om de kriminella samverkansformer som förekommer. Begrepp som gäng, nätverk, släktbaserade nätverk, självmarkerande grupper eller gäng är inte att jämställa med cylinderaktörer. En cylinder kan innehålla aktörer som nyttjar olika samverkansformer. Man ska därför inte exempelvis jämställa antalet cylinderaktörer med antalet ’gängkriminella’.” Detta besked hindrar dock inte myndigheten från att i huvudsak basera sin aktuella lägesbild över ”aktiva gängkriminella i Sverige” (plus individer med koppling till gängkriminella) på just denna för ändamålet olämpliga datakälla.

 

Låt oss titta lite närmare på cylindermodellen. Det är ett verktyg och en metod för att beskriva och analysera kriminella miljöer i landets lokalpolisområden, med fokus på förhållanden i socialt utsatta områden. Men identifierade personer inkluderas inte enbart på grund av känd och aktuell brottslighet utan också beroende på utåtagerande och normbrytande beteende som i sig inte behöver vara lagstridigt. Så här ser indelningen i aktörskategorier ut: A = äldre kriminella med förankring i boendemiljön, B = kriminella aktörer i boendemiljön (utförare), C = utåtagerande i boendemiljön (tonåringar/ungdomar) och D = riskgrupper i boendemiljön (barn). Summerat på nationell nivå för 2023 rör det sig om 10 369 individer, varav 10 % tillhör A-kategorin, 39 % B-kategorin, 31 % C-kategorin och 20 % D-kategorin. Det innebär att drygt hälften av de inräknade utgörs av tonåringar/ungdomar och barn som inte primärt är kriminella, men som kvalificeras på grund av utåtagerande och normbrytande problembeteende. De bråkar och stör, uppträder hotfullt, brukar narkotika och i de fall de begår brott handlar det främst om skadegörelse, tillgreppsbrott, hot och våld, narkotikabruk etc. Jag vill påstå att det inte hör till vanligheterna att inkludera unga och barn med denna problembild i skattningar av aktörer inom kriminella nätverk / organiserad brottslighet. 

 

Den framtagna lägesbilden basera som sagt primärt på polisiära underrättelsedata. Sådana data är förstås betydelsefulla för polisens möjligheter att bekämpa grov brottslighet, särskilt den typ som uppträder i organiserad form. Och det hör till tingens ordning att de är sekretessbelagda. Men det är en annan sak om samma data ska besvara frågor om de kriminella nätverkens omfattning och karaktär, och när sekretessbelagd information omvandlas till någon slags officiell statistik om sakernas tillstånd i landet. I synnerhet med tanke på att frågor och svar är politiskt laddade och för att resultaten kommer att läggas till grund för politiska inriktningsbeslut och resursallokering. För att inte tala om den s k Sverigebilden. Då behövs data som är tillförlitliga i betydelsen att de mäter det som rimligen ska mätas, nämligen kriminella nätverk / organiserad brottslighet bestående av personer som är föremål för misstanke om allvarliga kriminella handlingar, personer som agerar i och genom samarbete mellan fler än två personer, där samarbetet inte är tillfälligt utan har en viss varaktighet och som kännetecknas av strävan efter ekonomisk vinning och/eller makt (för att använda de obligatoriska villkoren i EU:s definition). Sådana data behöver också vara redovisningsbara (i anonymiserad form) och därmed kontrollerbara och uppföljningsbara.   

 

Vi lever i en tid när den svenska statsmakten har bestämt sig för att bekämpa allvarlig brottslighet med extraordinära och okonventionella metoder. Frågan är om det också måste innebära att kartläggningen av problemets omfattning och karaktär ska göras med okonventionella och tvivelaktiga data och metoder. 

 

 

Källhänvisningar:

 

Gerell, Manne m.fl. (2020) Att vända utvecklingen - från utsatta områden till trygghet och delaktighet, kap. 8, Malmö Universitet

 

Justitiedepartementet, Ju2023/01941, Uppdrag att lämna en lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige.

 

Nationalencyklopedin, organiserad brottslighet. http://www-ne-se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/organiserad-brottslighet (hämtad 2024-02-25)

 

Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, februari 2024.

 

Polismyndigheten, Cylindermodellen - information, PM 2023-0928, Diarienr A106.068/2023.

 

 

 

 

Kan RICO knäcka gängen?

 

Socialdemokraterna har som bekant lovat att vända på varje sten för att knäcka gängen. En av stenarna är införandet av en svensk version av den amerikanska lagen RICO (Racketeer Influenced and Corrupt Organization Act), på svenska lagen om brottsliga organisationer och korruption. Även SD har flaggat för en sådan import. RICO infördes 1970 i syfte att komma åt anstiftarna och förmånstagarna inom den organiserade brottsligheten, eller egentligen överhuvudena inom de 24 familjer med italienskt ursprung som utgjorde kärnan av dåtidens amerikanska maffia (cosa nostra). 

RICO är en omfattande och komplicerad federal lag som också finns i vissa delstatliga versioner (mini-RICO). Den tar sikte på individer, legala företag och organisationer samt informella konstellationer som anstiftar eller utför brott i syfte att gynna en viss krets av intressenter och som på grund av brottens omfattning, intensitet och verkan ses som systemhotande. Lagen omfattar en stor mängd specifika brott, t ex mord, utpressning, mordbrand, illegalt spel, narkotikahandel, bestickning, hot m.m. Egentligen omfattas de flesta brott, förutsatt att de utförs med systematik och är samhällsskadliga (hotar legala värden och intressen). RICO är också komplicerad i ett annat avseende. Den omfattar både straffrättsliga och civilrättsliga regleringar, vilket gör att den används för både offentliga åtal och civilrättsliga skadeståndsprocesser, där käranden består av fysiska och juridiska personer som drabbats av samhällsskadlig brottslighet.

RICO innebar ett svårt slag för den familjeorganiserade maffian. Inte minst för att den möjliggjorde insatser och åtal över delstatsgränserna och för att den var inriktad på brottsmönster och toppfigurer som verkade bakom scenen.  Men framgången berodde även på andra samtida innovationer och lagar, exempelvis storsatsningen på elektronisk avlyssning, vittnesskyddsprogram, hemlig infiltration och systemet med “plea bargaining”, dvs. förhandlingar mellan åklagare och misstänkta om åtalseftergift och strafflindring i utbyte mot information. 

Men det var inte bara den straffrättsliga offensiven som slog hårt. Jacobs (2020) framhåller en rad strukturella förändringar: en åtminstone partiell legalisering av spelmarknaderna i många delstater, en kraftig tillbakagång för de fackliga förbundens ekonomi och makt och därmed en av maffians födkrokar (på 1950-talet var den fackliga anslutningsgraden bland arbetare 35 % mot ca 6,5 % under 2010-talet), ökande konkurrens från andra grupperingar om narkotikamarknaden (t ex latinamerikanska karteller), den italienska invandrargruppens successiva integration i det amerikanska majoritetssamhället (inga “Little Italy”-distrikt i storstäderna och därmed färre fattiga tonårspojkar att rekrytera för de smutsiga jobben). 

Efterhand har RICOs tillämpningsområde - efter HD-avgöranden - expanderat kraftigt, och idag handlar det om allt från våldsamma gatugäng till åtal mot ex-president Donald Trump och hans medhjälpare för att med påtryckningar ha försökt manipulera valresultatet  i Georgia till sin egen fördel. Mellan dessa ytterligheter har vi en lång rad av fall med korrupta förtroendevalda och myndighetsutövare på olika nivåer och processer (straff- och civilrättsliga) mot företag och företagsledare för ekonomisk brottslighet (white-collar crime). Lagen aktualiseras också i bekämpningen av inhemska högeretxrema terroristgrupper.

RICO är en omdebatterad och kontroversiell lag. Den anses vara vag och komplicerad och därmed potentiellt rättsosäker i delar av sin tillämpning. Kritiken mot lagen har framför allt gällt vagheten, möjligheten att utdöma långa och grymma straff (t ex ovillkorliga livstidsstraff för gärningspersoner under 18 år), proportionaliten mellan misstänkt brottslighet och beslagtagna tillgångars värde, frågan om rätt till juryrättegång vid beslut om konfiskering och risken för etnisk diskriminering när RICO tillämpas mot gatugäng.

När socialdemokraterna nu pläderar för införande av en svensk variant av Rico behöver man precisera vilka delar som är intressanta och möjliga att överföra till vår svenska rättsordning. Huvudfrågan att ställa är vilka inslag som skulle göra verklig skillnad, dvs vad har RICO som svenska lagstiftning idag saknar? Såvitt jag kan bedöma skulle det främst handla om att bygga åtal på mönster av anstiftan eller utförande av brott som sammantagna kan klassificeras som systemhotande (hot mot demokratin, rättssamhället, myndighetsutövningen, legal affärsverksamhet mm). Kopplat härtill finns också frågan om att straffbelägga tillhörighet till illegala organisationer och nätverk. 

 

Litteratur

James B. Jacobs (2020) The Rise and Fall of Organized Crime in the United States. Crime and Justice, Vol. 49/ 17-67.

 

Congressional Research Service (2021) RICO: A Brief Sketch. 

https://crsreports.congress.gov

 

United States Sentencing Commission (2021) Primer: RICO Offences.

 

https://www.ussc.gov/sites/default/files/pdf/training/primers/2021_Primer_RICO.pdf

 

EU-domstolens dom mot Scania

EU-domstolen har nu fastställt domen mot Scania för lagstridig kartellverksamhet under åren 1997 till 2011. Företaget ska betala knappt 10 miljarder i böter. Tidigare har Volvo och tre andra ledande europeiska lastbilstillverkare erkänt och ingått förlikningar som lett till lägre bötesbelopp. Företagens hemliga avtal gällde uppgjorda priser på grossistnivå, samordnade (fördröjda) tidpunkter för införsel av ny, mer miljövänlig teknik för avgasrening samt övervältring av kostnaderna för den nya utsläppstekniken på kunderna. 

Scania har hela tiden nekat och hävdat att de handlat inom lagens gränser och inte gjort något fel. Nu kommenterar företaget domen med grumlig logik: vi har inte gjort något fel, men vi har nu skärpt våra rutiner så att vi framöver inte ska hamna i något liknande igen. Vidare hävdas att man tagit höjd för bötesbeloppet genom reservationer i tidigare bokslut. Allt är m a o frid och fröjd. Åtminstone tills kraven på skadestånd dimper ner. I Tyskland och Nederländerna har företag inom åkerinäringen gått samman för att genom grupptalan kräva skadestånd av kartellbolagen.

Inom ekobrottsforskningen uppfattas kartellbrottslighet som ett klassiskt brott. Det utgör själva sinnebilden för förtroendeskadlig och systemhotande verksamhet. Att sätta konkurrensen ur spel är som när despoter inskränker demokratin för att styra allsmäktigt.