lördag 30 januari 2021

Kan vi räkna med hjälp i nöden?

Det råder en utbredd uppfattning om att civilkuraget är i botten. Medmänniskor säger inte ifrån och ingriper inte när någon är i nöd. Av bekvämlighet, av rädsla, av själviskhet, av likgiltighet …. Det är en föreställning som kan spåras tillbaka till reaktionerna på mordet på den 28-åriga Kitty Genovese i Queens, New York, natten den 13 mars 1964. På väg hem angreps hon av en knivbeväpnad man. Trots att hon angreps flera gånger och vid upprepade tillfällen skrek på hjälp, kom ingen till undsättning. Och ingen ringde polisen. Först efter mer än en halvtimma kom det första larmet. Det var en granne som efter lång tvekan ringt. ”Jag ville inte bli inblandad”, sa han efteråt. 

Snart drog mediestormen igång. Det visade sig att 38 personer sett eller hört hur mördaren förföljde och knivhögg Kitty. Men ingen hade larmat. Hur var det möjligt? Denna häpnadsväckande passivitet sågs som tecken på en fördärvlig utveckling i storstaden där människor alienerats. En utveckling med anonymisering och bristande kontakt, en utveckling som gett upphov till själviskhet, likgiltighet och rädsla. Pressen talade om en upprörande likgiltighetsepidemi. Men efterhand hördes en annan berättelse. De flesta hade i själva verket inte bevittnat överfallet. De hade bara hört något. Och det fanns någon som ringt. Men larmoperatören hade tolkat informationen som att det handlade om ett familjebråk (en privat angelägenhet 1964). Och det fanns någon som hade gått ner och slutit den döende Kitty i sin famn. När mediestormen lagt sig och man på nytt frågade grannarna varför de inte larmat, blev svaret ett annat: de hade avstått därför att de trodde någon annan redan hade ringt.

 

Alltså – en och samma hjärtslitande händelse, men två helt olika förklaringar till det sorgliga slutet. Enligt den första stod grannskapets likgiltighet i vägen för en tänkbar räddning. Enligt den andra fick Kitty ingen hjälp på grund av den s.k. åskådareffekten – grannarna var passiva därför att de förutsatte att någon annan agerade.

 

Hur ser det ut idag? Kan vi räkna med att andra kommer till vår hjälp om vi skulle attackeras? Ett svar på frågan lämnas av ett forskarteam som undersökt hur människor som bevittnar konflikter med våldsinslag reagerar (Philpot et al. 2019*). Deras undersökning är högst ovanlig eftersom de använde övervakningsfilmer (CCTV-video) för att få svar på tre frågor angående åskådareffekten: 1) ingriper någon – åtminstone en – när flera bevittnar en våldshandling? 2) varierar benägenheten att ingripa sett till socio-kulturella omständigheter? 3) ökar antalet ingripare om mängden åskådare ökar? Forskarna analyserade 219 videoklipp från övervakningskameror i nöjeskvarteren i Amsterdam, Kapstaden och Lancaster (UK) som fångade åskådares (tredje parts) ingripanden i våldshandlingar på allmän plats. 

 

Resultaten visar att åtminstone en åskådare ingrep i 91 % av fallen. Benägenheten att ingripa var lika hög i de tre storstädernas nöjeskvarter, vilket förvånar sett till Kapstadens högre vålds- och otrygghetsnivåer (och därmed högre risk för ingriparen). Det visade sig också att antalet åskådare är en positiv faktor för ingripande, ju fler desto större sannolikhet att åtminstone en ingriper.

 

I en diskussion av resultaten framhåller forskarna att både experimentella studier och evolutionär antropologi ger stöd för observationen att tredje part ofta ingriper för att bestraffa normbrytande individer i syfte att slå vakt om värdesatta sociala normer. Det gäller även om agerandet innebär risk för den som intervenerar. Det faktum att ingripandenivån var densamma i olika socio-kulturella miljöer ses som belägg för att det rör sig om en generell mänsklig benägenhet. Och inte bara det; under hänvisning till forskning om apors beteende hävdas att benägenheten för empatiskt agerande och fredsmäklande från tredje parts sida tycks vara grundläggande för upprätthållandet av fungerande samhällsliv. 

 

Vad kan det tänkas få för konsekvenser om forskarna har rätt – att det är ingripande i faktiska konflikter på allmän plats som är normen och inte icke-inblandning?  Teamet framhåller att det bland annat ger skäl för en omprövning av ett alltför negativt synsätt om att ansamlingar av människor ökar risken för konflikter. Även om detta stämmer finns det samtidigt en annan sida av saken: fler människor på plats ökar sannolikheten för att åtminstone någon ingriper om och när konflikter uppstår. De spinner vidare på detta tema och pekar också på att åskådare (tredje part) är en hittills outnyttjad resurs för informell reglering av våld i det brottsförebyggande arbetet.

 

De menar sammanfattningsvis att vi kan och bör släppa frågan: ”Varför ingriper inte människor och hjälper varandra” för att istället undersöka möjligheterna genom att fråga: ”Vad är det som gör ingripanden framgångsrika?”

 

 

 

*Richard Philpot et al. (2019) ”Would I Be Helped? Cross-National CCTV Footage Shows That Intervention Is the Norm in Public Conflicts”, American Psychologist, 1 – 10.