torsdag 20 februari 2020

Moral – visst, men glöm inte maten


Fattiga har också moral, fastslår Alice Teodorescu i en krönika i GP den 19 februari. Det gäller ungdomsrånen och den politiska vänsterns kommentarer om dessa. Hon underkänner förklaringar om fattigdom, klasspolitik, strukturell rasism etc. Avgörande för valet av kriminalitet istället för skötsamhet är dålig moral och bristande ansvar. Det är vad diskussionen bör handla om; enskilda individers moral och ansvar. Därmed ger Teodorescu uttryck för en konservativ ståndpunkt som hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet. 

Men synsättet är förstås äldre och mer komplicerat än så. Redan aposteln Paulus beskrev i Romarbrevet att det inte räcker med moralisk förmåga (kunna skilja rätt från fel) och vilja att göra det rätta: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”. Det som ställde till det för Paulus var begäret med rötter i hans köttsliga natur. Frågan är vad som ställer till det idag.

Travis Hirschi (1969/2002) gav ett svar genom att vända på frågan om varför människor begår brott. Vad är det som gör att vi lever laglydigt, skötsamt och konformt? Svaret är sociala band – relationer och förhållanden till personer och institutioner. Han identifierade fyra band som avgörande för en god samhällsanpassning. Det första – anknytning – gäller betydelsefulla människor i ens närhet och lyhördheten för de normer och förhållningssätt som de förmedlar (föräldrar, andra familjemedlemmar, lärare etc.). Det andra bandet – åtagande – innebär investeringar i tid och ansträngningar för att nå vissa legitima mål (en utbildning, ett jobb, en social position). Det ”kapital” som därigenom byggs upp riskerar att gå förlorat om man begår brott, eller bryter mot andra värnade regler. För det tredje – delaktighet – som innebär att man ägnar tid och engagemang åt legitima aktiviteter och får mindre tid över för avvikande beteende och lagbrott. Band nummer fyra – övertygelse – går ut på att man internaliserar och anammar majoritetssamhällets moral (samhällets omhuldade värderingar). Hirschi poängterade ömsesidigheten och samspelet mellan banden samt intensiteten och varaktigheten i relationerna som avgörande i det långa loppet. Hans teori är en av de mest spridda bland kriminologiska teorier, och de uppföljningar som gjorts pekar med varierande styrka i förväntad riktning. Anknytning (till föräldrar) och åtagande är de förhållanden som fått starkast stöd. Så långt Hirschi, som var en konservativ sociolog (jo, det finns sådana). 

Låt oss nu ställa Hirschis schema över fungerande samhällsanpassning mot ett antal riskfaktorer för kriminalitet som forskningen är överens om. Jag använder mig här av Bontas och Andrews (2016) genomgång:

       Anti-sociala personlighetsdrag (svag självkontroll, ilska, aggressivitet, förbittring, trotsighet) 
       Dysfunktionella familjeförhållanden (brister i omvårdnad/omsorg och tillsyn/kontroll) 
       Negativt områdesinflytande: pro-kriminella attityder och pro-kriminella relationer (nära relationer till kriminella/relativ isolering från laglydiga)
       Problem med skola/arbete (svaga resultat och missnöje över egna insatser)
       Problem med fritid/avkoppling (ej delaktig och otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter)

Det är som synes rätt mycket som kan ställa till det. Som kan försvåra och förhindra de inslag som Hirschi ansåg känneteckna en önskvärd samhällsanpassning.

Teodorescu hävdar att både fattiga och rika har moral. En truism, kan tyckas. Men maten då, för att gå i Brechts fotspår? Betyder det något att matens kvantitet och kvalitet varierar? Spelar variation i resurstillgång någon roll för att hantera hindren och hoten mot en god samhällsanpassning? De välbeställda kan flytta – byta område, stad etc., de kan sätta sina barn i bättre skolor, de kan köpa professionella tjänster för att få hjälp med oroväckande personlighetsdrag, de kan gå i familjeterapi för att förbättra känsloklimatet, de kan söka privatvård för missbruksproblem och psykisk ohälsa, de kan med egen bil skjutsa till mer lockande fritidsaktiviteter, m.m. De kan en massa saker som fattiga människor inte kan. De har helt enkelt andra materiella möjligheter för att mer framgångsrikt kunna hantera det som står i vägen för en fungerande samhällsanpassning. För som redan Paulus visste – det räcker inte med moralisk förmåga och vilja att göra det goda. Man måste också ha resurser och kraft att övervinna hindren. 

Litteratur

Travis Hirschi (1969/2002) Causes of Delinquency. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.

James Bonta & Donald A. Andrews (2016) The Psychology of Criminal ConductSjätte upplagan. London/New York: Routledge.

Du kan också läsa mer om Travis Hirschis teori och andra kriminologiska teorier i
Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2017) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Lund: Studentlitteratur.












måndag 17 februari 2020

Se upp för förnedringsvåldet!


Anmälda ungdomsrån har ökat markant under senare tid. NTU-data om brottsutsatthet pekar i samma riktning: i åldersintervallet 16-19 år har personrånen ökat sedan 2016 (inte helt jämförbart med anmälda brott då frågan gäller både rån och försök till rån). En särskild anledning till att ökningen uppmärksammats och vållat debatt är förekomsten av förnedrande inslag i en del fall. Dessutom filmade och spridda på nätet. Omfattningen av dessa inslag är oklar, likaså om de har ökat. Men oavsett; rån med sådana ingredienser har kopplats till unga förövare med utländsk bakgrund som rånar och utsätter svenska ungdomar för fysiska och psykiska kränkningar. Ett hänsynslöst våld har spridit sig från utanförskapsområdena till medelklassens villaområden, sägs det. Inrikesminister Damberg beskriver handlingarna som moraliskt vedervärdiga. Och ett nytt begrepp har myntats och fått spridning: förnedringsvåld.

Det är förstås bra att grov brottslighet och illavarslande tendenser uppmärksammas. Men innan den etnifierade problembilden helt tagit över blickfånget finns anledning att stanna upp och tänka efter. Reflektera över förekomsten av förnedrande aspekter i olika typer av brott. För rån är ju ingalunda den enda brottskategorin där denna aspekt uppträder. Andra vanliga exempel är kvinnomisshandel, kvinnofridskränkning, våldtäkt, gruppvåldtäkt, grooming, barnpornografibrott etc. Den gemensamma nämnaren är en eller flera förövare som utnyttjar ett fysiskt och psykologiskt övertag för att kränka, förnedra, bryta ned, vanhedra etc. en annan person eller grupp. Kränkningarna kan variera i form och styrka. Det kan gälla kvinnomisshandlarens lynniga skräckvälde med hela arsenalen av grova fysiska och psykiska övergrepp och en verbal bombmatta av kränkande tillmälen. Eller hatet mot det kvinnliga könet när en grupp män våldtar och skändar en kvinna som de har i sitt våld. Eller tonåringar och barn som utsätts för eller tvingas till handlingar som kränker deras integritet och självkänsla.

Förnedring som särpräglat drag är inte begränsat till brottsliga handlingar. Kränkningar, förödmjukelser och trakasserier utgör också kontentan i den mobbning som förekommer bland annat på skolar och arbetsplatser. Även här är arsenalen av fysiskt och psykiskt våld liksom verbala attacker och mer subtila uteslutningar omfattande. Inte sällan tvingas förföljda och plågade barn att demonstrera sin underlägsenhet genom att med gåvor och tjänster prisa sin plågoandes övermakt.

Ur ett straffrättsligt perspektiv är begreppet förnedringsvåld irrelevant och obehövligt. I brottsbalken finns redan bestämmelser om hatbrott, som innebär att gärningen kan ge strängare straff om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp på grund av bl.a. ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. När det gäller de brott som nu uppmärksammats bör åklagare därför pröva om bestämmelsen angående hatbrott är tillämplig.

I debatten om kränkningar i samband med ungdomsrån har orsaksfrågan väckts. En idé som luftas följer det etnifierade synsättet. Det handlar om attityder och handlingsmönster som kopplas till klaner, släktskap och andra kollektivistiska strukturer, hävdas det. Men innan färden går vidare på detta sluttande plan kan det vara lämpligt att ägna en tanke åt militärpolisen Lynndie England och hennes kolleger i Abu Ghraib-fängelset i Irak, som efter den amerikanska invasionen 2003 utsatte fångar för mord, tortyr, sexuella övergrepp och annan förnedrande behandling. I likhet med rånarna som filmar och publicerar sina övergrepp gjorde Lynndie England och hennes kolleger detsamma. Världen kommer för alltid att minnas bilderna på nakna fångar som leddes runt i hundkoppel och hur hon tillsammans med kolleger triumferande poserade bakom en ”pyramid” av nakna fångar. Hon och hennes kolleger sändes till Irak av George W. Bush för att störta tyranniet och införa demokrati och civilisation. Man kan förmoda att hon tänkte enligt den amerikanska trosbekännelsen om liberalismens, marknadens och individualismens välsignelser.

I preventivt syfte vill jag avsluta med att säga att jag inte är ute efter att relativisera. Tonåringar som i samband med rån förnedrar sina offer genom att t ex urinera på dem ska självklart gripas och lagföras. De ska straffas, och straffet bör vara strängare än gängse om det kan visas att hatbrottsregeln är tillämplig. Men vi bör inte närsynt och enögt avgränsa kränkande och förnedrande inslag till att enbart, eller i första hand, gälla ungdomsrån med koppling till pojkar med utländsk bakgrund från socialt utsatta områden. Problemet är tyvärr betydligt större än så. En historisk tillbakablick och en betraktelse över det nutida landskapet av kränkningar och ondskefulla handlingar visar att orsakssammanhangen är etniskt neutrala. Människan har förmåga till moralisk frånkoppling, av flera skäl. Lydnad, övertro på auktoriteter och experter, grupptryck, girighet, hämnd, starka konformitetskrav, kompensation för låg självkänsla och självförakt, rädsla för statusförlust samt åberopande av högre lojaliteter är några av de omständigheter som brukar beaktas när illvilliga och obegripliga handlingar söker sin förklaring. Orsakssammanhangen bör också innefatta de som vet och de som bevittnar utan att ingripa. De vars passivitet möjliggör övergrepp och kränkningar.

Läs gärna: Albert Bandura (2016) Moral Disengagement. How People Do Harm and Live with Themselves.New York: Worth Publishers.

   

      









  

tisdag 4 februari 2020

Situationens och platsens möjligheter och begränsningar


Vad har den engelska poeten Sylvia Plath med situationell brottsprevention att göra? Det reder Malcolm Gladwell ut i sin senaste bok ”Att prata med främlingar. Vad vi borde känna till om de människor vi inte känner” (Mondial 2019). Gladwell har tidigare, i boken ”Den tändande gnistan. Hur små faktorer kan förändra världen”, visat intresse för kriminologisk teori och forskning. Då var det Broken Windows-konceptet som han relaterade till brottsminskningen i New York. Nu är det prevention med sikte på konkreta situationers möjligheter och begränsningar samt platsinriktat pro-aktivt polisarbete som fångar hans nyfikenhet. Men åter till Sylvia Plath. Hon tog sitt liv 1962 genom att lägga huvudet i ugnen med gasreglaget på fullt pådrag. Vid den tiden använde man i Storbritannien, liksom i många andra länder, giftig stadsgas, med hög halt av luktfri kolmonoxid. Stadsgasen byttes emellertid ut under en tioårsperiod, efter att de stora naturgasfynden i Nordsjön förändrat marknaden för gasutvinning. Det innebar distribution av kolmonoxidfri gas till hushållen. Det värsta som nu kunde hända om man stoppade huvudet i ugnen var att man fick lindrig huvudvärk och stel nacke, skriver Gladwell. Det mycket vanliga sättet att begå självmord, särskilt för kvinnor, försvann. Vad hände? Bytte de självmordsbenägna metod? Inträdde en förskjutning (överflyttning) till andra tillvägagångssätt? Nej. Självmordsfrekvensen reducerades drastiskt i samband med gasbytet. Tiotusentals dödsfall kunde förhindras. Om detta skrev Ronald Clarke och Pat Mayhew (1988), vilka sedermera belönades med Stockholmspriset i kriminologi för sina insatser att utveckla situationell brottsprevention. Varför bytte de självmordsbenägna inte bara metod för att fullfölja den handling de var starkt motiverade för? Svaret är koppling. Koppling mellan individens handlingsbenägenhet och den föreliggande konkreta situationens möjligheter och begränsningar. Självmord är inte något som deprimerade människor bara gör, påpekar Gladwell. Det är kopplat – det är något som människor gör i stunder av extrem sårbarhet i kombination med särskilt lättillgängliga dödliga medel. Den giftiga stadsgasen fanns i omkring 80 % av de brittiska hemmen och den var enkel att använda. Tillvägagångssättet var smärtfritt och ledde inte till vanställdhet och skapade ingen röra, framhåller Clarke och Mayhew. Den var idealisk som utväg när människor hamnade i extrem stress. För det stora flertalet som befann sig i detta desperata läge var alternativa tillvägagångssätt (som krävde förberedelser och kunskap, som var smärtsamma, som var förfärande för dem som hittade kroppen etc.) helt enkelt inget alternativ. 

Gladwell går vidare på spåret med koppling. Till Kansas City, en stad som på 1990-talet präglades av omfattande dödligt skjutvapenvåld. Här behövdes åtgärder utöver de vanliga. Gladwell redogör för tre experiment som sattes i verket för att få bukt med dödandet. De leddes av Lawrence Sherman, då en ung kriminolog, idag en internationellt känd företrädare för evidensbaserat polisarbete. Han insåg snabbt att det gällde att få tag i vapnen. Insatserna koncentrerades till ett distrikt där antalet mord per år låg tjugo gånger högre än det nationella genomsnittet (177 mord per 100 000 invånare år 1991). Man satsade på information och samtal med de boende. Knackade dörr, pratade om skjutvapenvåld och uppmanade folk att anonymt tipsa om vapen de kände till. Kontakten och samtalen uppskattades, och de flesta uppgav att de skulle använda tipslinjen om de såg några vapen. Men det blev bara två samtal efter 1 400 hembesök. Varför? Folk ville gärna hjälpa till, men de gick aldrig ut. De lämnade aldrig hemmet. Det var alltför likt Beirut under 1980-talets inbördeskrig.

Det andra experimentet innebar att man kallade in en erfaren polis från New York, expert på bedömning av beväpnade personers kroppshållning och rörelsemönster. Robert T. Gallagher föreläste och demonstrerade. Filmer spelades in och TV-team följde poliser som praktiserade de nya kunskaperna. Men det gick trögt. Ingen såg det som Gallagher ansåg vara karaktäristiskt och utslagsgivande. I New York hade Gallagher under sina år avväpnat 1 200 personer. Men de bästa poliserna i Kansas City kunde inte kopiera den bedriften. De kammade noll, enligt Gladwell.

Tredje gången gillt. Det vinnande konceptet innebar att man ”rundade” det fjärde tillägget i den amerikanska författningen – det som skyddar envar för ”orimliga eftersökningar och beslagtagningar”, oavsett om det gäller i hemmet eller på gatan. Amerikansk trafiklagstiftning däremot ger stort utrymme för polisen att stoppa och kontrollera att bilar är funktionsdugliga och framförs trafiksäkert. Sherman och hans kolleger satsade därför primärt på att stoppa och undersöka bilar i det hårt våldsdrabbade området. På det viset kunde man upptäcka illegala vapen och arrestera våldsverkare. Av den forskningsrapport* som Sherman m.fl. presenterade framgår att vapenbeslagen ökade med 65 % och skjutningarna minskade med 49 %. ”Driveby-skjutningar” minskade markant, likaså mord med skjutvapen. Dessa ”före-efter-resultat” jämfördes också med ett kontrolldistrikt, som inte var i närheten av liknande effekter. Dessutom noterade Sherman och hans kolleger att även annan brottslighet minskade, liksom rädslan för brott, och de boende blev mer positivt inställda till sitt område. De noterade ingen överflyttning av skjutningar och andra vapenbrott till omkringliggande områden. Studien om ”undret” i Kansas City fick stort genomslag och kom att få enorm betydelse för utvecklingen av ett mer problemorienterat, styrt och platskopplat polisiärt arbetssätt. Hög-risk-område eller med en annan term – hot-spots – blev ett nyckelord för insikten att det lönar sig att koncentrera systematiska insatser till de platser (5 % av ett områdes yta) där en stor del (ca 50 %) av brotten sker.

Men det blir aldrig fråga om rätlinjig framgång när Gladwell håller i pennan. Boken inramas av den dystra historien om den vite polismannen Brian Encinia, en tondöv pennalist, och den unga afro amerikanskan Sandra Bland, som stoppades för trafikkontroll av nämnde polis när hon var på väg att söka jobb på sitt gamla college den 10 juli 2015. Det är en plågsam läsning om hur en oklar bagatellartad trafikförseelse trappas upp till en fråga om maktövergrepp, grundlös konfrontation och provokation, våldseskalering och … total katastrof. Sandra Bland greps och fängslades för att hon inte ansåg det fanns skäl att åtlyda ordern ”kliv ut ur bilen”. Förnedrad och utelämnad begick hon tre dagar senare självmord i sin cell i den lilla staden Praire View, Texas. Brian Encinia fick efter utredning sparken. Han hade på flera punkter brutit mot den stadga som föreskriver att en trafikpolis ska… ”vara artig mot allmänheten”, ”kontrollera sitt beteende”, ”visa tålamod och diskretion”, ”inte ge sig in i hetsiga diskussioner” m.m. Han hade hamnat på en plats där han aldrig borde vara, stoppat någon som inte borde blivit stoppad och han drog slutsatser som aldrig borde ha dragits, skriver Gladwell. Han visste kort sagt inte hur man ska prata med främlingar. 

Jag tror att Gladwell här har fångat något avgörande. Vetenskap och beprövad erfarenhet i all ära. Evidensbaserade metoder är tvivelsutan nödvändiga. Men de är inte tillräckliga. Framgångsrikt polisarbete kräver också ett annat trick. Att kunna prata med främlingar. Eller att åtminstone försöka, utifrån föresatsen att försöka förstå människor man inte känner.

*Lawrence W. Sherman, James W. Shaw & Dennis P. Rogan (1995) The Kansas Gun Experiment, National Institute of Justice, US Dept. of Justice.