Anmälda ungdomsrån har ökat markant under senare tid. NTU-data om brottsutsatthet pekar i samma riktning: i åldersintervallet 16-19 år har personrånen ökat sedan 2016 (inte helt jämförbart med anmälda brott då frågan gäller både rån och försök till rån). En särskild anledning till att ökningen uppmärksammats och vållat debatt är förekomsten av förnedrande inslag i en del fall. Dessutom filmade och spridda på nätet. Omfattningen av dessa inslag är oklar, likaså om de har ökat. Men oavsett; rån med sådana ingredienser har kopplats till unga förövare med utländsk bakgrund som rånar och utsätter svenska ungdomar för fysiska och psykiska kränkningar. Ett hänsynslöst våld har spridit sig från utanförskapsområdena till medelklassens villaområden, sägs det. Inrikesminister Damberg beskriver handlingarna som moraliskt vedervärdiga. Och ett nytt begrepp har myntats och fått spridning: förnedringsvåld.
Det är förstås bra att grov brottslighet och illavarslande tendenser uppmärksammas. Men innan den etnifierade problembilden helt tagit över blickfånget finns anledning att stanna upp och tänka efter. Reflektera över förekomsten av förnedrande aspekter i olika typer av brott. För rån är ju ingalunda den enda brottskategorin där denna aspekt uppträder. Andra vanliga exempel är kvinnomisshandel, kvinnofridskränkning, våldtäkt, gruppvåldtäkt, grooming, barnpornografibrott etc. Den gemensamma nämnaren är en eller flera förövare som utnyttjar ett fysiskt och psykologiskt övertag för att kränka, förnedra, bryta ned, vanhedra etc. en annan person eller grupp. Kränkningarna kan variera i form och styrka. Det kan gälla kvinnomisshandlarens lynniga skräckvälde med hela arsenalen av grova fysiska och psykiska övergrepp och en verbal bombmatta av kränkande tillmälen. Eller hatet mot det kvinnliga könet när en grupp män våldtar och skändar en kvinna som de har i sitt våld. Eller tonåringar och barn som utsätts för eller tvingas till handlingar som kränker deras integritet och självkänsla.
Förnedring som särpräglat drag är inte begränsat till brottsliga handlingar. Kränkningar, förödmjukelser och trakasserier utgör också kontentan i den mobbning som förekommer bland annat på skolar och arbetsplatser. Även här är arsenalen av fysiskt och psykiskt våld liksom verbala attacker och mer subtila uteslutningar omfattande. Inte sällan tvingas förföljda och plågade barn att demonstrera sin underlägsenhet genom att med gåvor och tjänster prisa sin plågoandes övermakt.
Ur ett straffrättsligt perspektiv är begreppet förnedringsvåld irrelevant och obehövligt. I brottsbalken finns redan bestämmelser om hatbrott, som innebär att gärningen kan ge strängare straff om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp på grund av bl.a. ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. När det gäller de brott som nu uppmärksammats bör åklagare därför pröva om bestämmelsen angående hatbrott är tillämplig.
I debatten om kränkningar i samband med ungdomsrån har orsaksfrågan väckts. En idé som luftas följer det etnifierade synsättet. Det handlar om attityder och handlingsmönster som kopplas till klaner, släktskap och andra kollektivistiska strukturer, hävdas det. Men innan färden går vidare på detta sluttande plan kan det vara lämpligt att ägna en tanke åt militärpolisen Lynndie England och hennes kolleger i Abu Ghraib-fängelset i Irak, som efter den amerikanska invasionen 2003 utsatte fångar för mord, tortyr, sexuella övergrepp och annan förnedrande behandling. I likhet med rånarna som filmar och publicerar sina övergrepp gjorde Lynndie England och hennes kolleger detsamma. Världen kommer för alltid att minnas bilderna på nakna fångar som leddes runt i hundkoppel och hur hon tillsammans med kolleger triumferande poserade bakom en ”pyramid” av nakna fångar. Hon och hennes kolleger sändes till Irak av George W. Bush för att störta tyranniet och införa demokrati och civilisation. Man kan förmoda att hon tänkte enligt den amerikanska trosbekännelsen om liberalismens, marknadens och individualismens välsignelser.
I preventivt syfte vill jag avsluta med att säga att jag inte är ute efter att relativisera. Tonåringar som i samband med rån förnedrar sina offer genom att t ex urinera på dem ska självklart gripas och lagföras. De ska straffas, och straffet bör vara strängare än gängse om det kan visas att hatbrottsregeln är tillämplig. Men vi bör inte närsynt och enögt avgränsa kränkande och förnedrande inslag till att enbart, eller i första hand, gälla ungdomsrån med koppling till pojkar med utländsk bakgrund från socialt utsatta områden. Problemet är tyvärr betydligt större än så. En historisk tillbakablick och en betraktelse över det nutida landskapet av kränkningar och ondskefulla handlingar visar att orsakssammanhangen är etniskt neutrala. Människan har förmåga till moralisk frånkoppling, av flera skäl. Lydnad, övertro på auktoriteter och experter, grupptryck, girighet, hämnd, starka konformitetskrav, kompensation för låg självkänsla och självförakt, rädsla för statusförlust samt åberopande av högre lojaliteter är några av de omständigheter som brukar beaktas när illvilliga och obegripliga handlingar söker sin förklaring. Orsakssammanhangen bör också innefatta de som vet och de som bevittnar utan att ingripa. De vars passivitet möjliggör övergrepp och kränkningar.
Läs gärna: Albert Bandura (2016) Moral Disengagement. How People Do Harm and Live with Themselves.New York: Worth Publishers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar