onsdag 31 juli 2019

Uppklaringen behöver upp



Under de senaste tre decennierna har polisarbetet fått en markant brottspreventiv orientering (i synnerhet på policynivån): pro-aktiva metoder med syfte att förebygga och förhindra, samverkan med andra myndigheter och ideella krafter samt relationsbygge och trygghetsskapande åtgärder på lokal samhällsnivå. Till detta kommer nya synsätt och nya metoder då samhällets våldsproblem, på initiativ av WHO, betraktas som ett folkhälsoproblem. Det rör sig om en internationell trend, åtminstone om vi därmed menar demokratiska länder med hygglig levnadsnivå.

Man kan fråga sig vad som under tiden hänt med polisarbetets reaktiva sida. Inriktningen på att gripa, utreda och lagföra våldsbrottslingar. Har den kommit i skymundan? Två amerikanska forskare – Philip Cook och Jens Ludwig – menar att så är fallet.* De anser att forskningen negligerat det faktum att allt färre brott klaras upp. De exemplifierar med att andelen uppklarade fall av dödligt våld har minskat. I mitten av 1960-talet uppklarades ca 90 % av sådana brott i USA. År 2017 var siffran 72 %. Till bilden hör att siffrorna dessutom är avsevärt lägre för dödliga skjutningar i gängmiljö. I Chicago grips enbart 17 % av dem som svarar för dessa mord. En annan känd problematik gäller de stora etniska skillnaderna. I exempelvis Boston grips ca 90 % av gärningspersonerna när offren är vita, men bara drygt 40 % av gärningspersonerna när offren är svarta. Vi talar om gripanden, men det är långtifrån säkert att det håller fram till fällande dom.

I Sverige har vi en likartad situation när det gäller uppklaringsnivån (se BRÅ-rapport om det dödliga våldet, 2019:6). Andelen uppklarade fall av dödligt våld låg i början av 1990-talet på omkring 90 %, men är numera (2014–2017) nere på ca 70 %. Nivån varierar med avseende på olika typer av dödligt våld. Enligt BRÅ:s siffror ligger uppklaringsprocenten för dödligt våld inom kriminella kretsar på 23 %.

Cook & Ludwig hävdar att det i vissa amerikanska storstadsområden i princip råder straffrihet för dödligt våld. Det kan aldrig bli tal om att avskräcka eller inkapacitera med en sådan situation. Tvärtom blir den låga uppklaringen istället brottsdrivande. Människor tappar tilltron och respekten för polisen. De tar lagen i egna händer för att skydda sig och sina närmaste, dödar för att hämnas, för att avskräcka och för att bygga upp sitt våldskapital. Förtroendetappet förstärker misstron och cynismen i de utsatta områdena. Den negativa spiralen förstärks. När polisen inte kan gripa och lagföra dem som (många vet) är skyldiga, då blir det brant uppförsbacke för det relationsstärkande och brottsförebyggande arbetet. På så sätt utgör den låga uppklaringsnivån en oberoende orsak till fortsatt och ökat dödligt skjutvapenvåld, enligt Cook & Ludwig.

Författarna argumenterar för att det reaktiva arbetet med gediget utredningsarbete är en hörnsten för att förebygga fortsatt skjutande. De poängterar att förebyggande och reaktiva insatser inte bör separeras och uppfattas som konträra. Båda strategierna behövs, och de bör utvecklas som komplement till varandra. Men forskningsmässigt har den reaktiva sidan tappat mark. Cook & Ludwig påpekar att det för närvarande saknas belägg för vad som krävs för att utveckla en effektiv och framgångsrik brottsutredande verksamhet. De pekar på några områden som behöver utvecklas: professionell ledning, tillräckligt omfattande personalstyrka med erfarna poliser, utbildning och träning samt vittnesskyddsprogram.

Det bör noteras att utvecklingen med en sjunkande uppklaringsnivå för dödligt våld i tid sammanfaller med stora genombrott inom de forensiska vetenskaperna. Något som borde ha påverkat utvecklingen i motsatt riktning. Detsamma gäller de senaste decenniernas ökade användning av elektroniska övervakningssystem. Chicago har exempelvis satsat stort på realtidskameror och ljudsensorer (som kan lokalisera skjutningar) för att förbättra uppklaringen i områden där viljan att vittna är svag. Men det verkar hittills inte ha haft något märkbart genomslag.

Problemet med sjunkande uppklaring av dödligt våld verkar vara mer komplext än att det snabbt går att fixa med politikernas favoritmedicin: fler kameror och strängare straff.


*Philip J. Cook & Jens Ludwig (2018) “Policing Guns: Why Gun Violence Is Not (Just) a Public Health Problem”, Insights from the Social Sciences, November 6, 2018.




torsdag 18 juli 2019

Är fler bakom lås och bom önskvärt?


Kriminalpolitiken blir alltmer enkelriktad. Förutom ökade resurser till polis och (kanske) andra delar av rättsväsendet gäller den påbjudna färdriktningen ökad inlåsning. På dagordningen står utökade tvångsmedel, ändrade åldersgränser och slopade straffrabatter, längre fängelsestraff för fler brott och därmed för fler människor. Mot denna bakgrund är det viktigt att försöka besvara en del frågor: Är det önskvärt med hårdare straff? Blir vi tryggare med fler i fängelse? 

I en färsk amerikansk studie försöker en grupp forskare ge svar.* De menar att det finns goda skäl att förmoda att fängelsestraff förebygger brott. Personer som frihetsberövas kan avskräckas från att begå nya brott. Under strafftiden kan man få hjälp med narkotika- och alkoholproblem och psykiska besvär, man kan ta del av utbildning och rådgivning – åtgärder som gör att man därefter lättare kan leva laglydigt. För det tredje innebär straffet att man under strafftiden är berövad möjligheten att begå nya brott (inkapacitering), åtminstone mot människor utanför fängelset.

Men det finns också goda skäl att tro att fängelsestraff istället leder till fler och svårare brott. Den hårda fängelsemiljön kan förvärra mentala problem hos en del intagna, göra människor mer våldsbenägna, eller göra dem cyniska och fientliga mot rättssystemet. Fängelsestraff innebär att intagna isoleras från närstående, och att de kan förlora positiva kontakter. Intagna kan också via umgänget med andra intagna lära sig hur man blir mer driven som kriminell.

För att undersöka hur fängelsestraff påverkar våldsbrott genomförde forskarna ”ett naturligt experiment”. De jämförde hur det gick för personer som dömdes till fängelsestraff med personer som dömdes till villkorlig dom med skyddstillsyn. Undersökningsgruppen omfattade alla som dömts för ett brott i delstaten Michigan mellan 2003 och 2006 (111 110 personer). Man tittade särskilt på arresteringar och domar som gällde våldsbrott av typen misshandel och rån (frivårdspåföljder ges inte för brott som våldtäkt eller mord). De följdes upp till och med 2015 beträffande eventuellt nya gripanden och domar för våldsbrott. För att så långt möjligt efterlikna ett experiment med slumpmässigt upplägg jämförde forskarna fall som tilldelades domare kända för att vara ”hårda” med fall som hanterades av mer ”liberala” domare. 

Resultaten visar att sannolikheten för dem som begått våldsbrott att efter fem år arresteras för ett nytt våldsbrott var 16,2 procentenheter lägre för de fängelsedömda, jämfört med dem som fick villkorlig dom med skyddstillsyn. Sannolikheten att på nytt dömas för ett nytt våldsbrott var 6,1 procentenheter lägre för dem som fick fängelsestraff. Siffrorna talar för att fängelsestraff i högre grad än villkorlig dom med skyddstillsyn reducerar risken för nya våldsbrott. Vad beror det på? Enligt forskarna beror denna skillnad uteslutande på den s.k. inkapaciteringseffekten, dvs. intagna begår inte brott under tiden de är frihetsberövade. För att demonstrera skillnaden gjorde forskarna även en uppföljning som gällde tiden efter frigivandet. Den visar att skillnaderna då kraftigt reducerats och dessutom att den statistiska analysens värden (4,2 procentenheter lägre respektive 1,7 procentenheter lägre) inte var statistiskt säkerställda. Harding och hans kolleger menar att inkapaciteringen har en viss effekt, men att den är mindre än vad många tror. Konklusionen blir att fängelsestraffet genom inkapacitering har en lite större brottsreducerande verkan på våldsbrott än villkorlig dom med skyddstillsyn.

Det finns förstås anledning att framhålla reservationer, vilket forskarna själva också gör. Det rör sig om rättsprocesser i en av USA:s delstater, och givet lokala särdrag är resultaten inte direkt generaliserbara till delstater och länder med andra rättstraditioner. Studien gäller inte heller de mest allvarliga våldsbrotten (exempelvis mord och våldtäkt) eftersom dessa inte är föremål för frivårdspåföljder. Men man kan förstås anta att den påvisade måttliga inkapaciteringseffekten blir större för brottskategorier som har fängelsestraff med längre strafftider i straffskalan. Men för merparten våldsbrott – där olika påföljdsalternativ är aktuella – är studiens resultat värda att beakta. Inte minst därför att kostnaderna för fängelsestraff är så höga. I ekonomiska såväl som humanitära termer. 


*David J. Harding et al. (2019) “A Natural Experiment Study of the Effects of Imprisonment on Violence in the Community, Nature Human Behaviour(3): 671-677.

Se även David J. Harding, “Do Prisons Make Us Safer?” Scientific American, June 21, 2019.

söndag 14 juli 2019

När Moderaterna skarvar


I dagens uppskruvade brottsdebatt går det utmärkt att koka soppa på en spik. Det visar Moderaternas kampanj inför EU-valet ”Hej då stöldligor”. Partiet vill sätta stopp för de utländska ligor som härjar i Sverige och som svarar för hälften av bostadsinbrotten. Det ska göras genom stärkt europeiskt polissamarbete och genom att förhindra fri rörlighet för kriminella (oklart hur). Därutöver utlovas att EU-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Förutom bostadsinbrotten har bil- och båtstölder utpekats och på ledarsidor har skribenter upprörts över att tullen saknar laglig rätt att beslagta misstänkt stulna varor. Inramningen är den vanliga: regeringen och myndigheterna är naiva och senfärdiga och står på åskådarplats när ”utlänningar” rövar från vanligt folk.

Men ingen tycks ha kollat hur det ser ut? Om härjningar av denna art och magnitud pågår. Om det blir värre, om det höjda tonläget är motiverat, om åtgärderna är proportionerliga? BRÅ har nyss presenterat brottsstatistiken för första halvåret 2019. Men låt oss börja med 2018 års siffror. Av dessa framgår att inbrotten i bostad det året minskade med ca 25 % jämfört med år 2017. Biltillgreppen minskade med 7 % och båtstölderna gick ned med 22 % (de senare minskade med 10 % redan 2017). Under första halvåret 2019 fortsatte den nedåtgående trenden. Bostadsinbrotten minskade med 18 % i jämförelse med första halvåret 2018. Detsamma för bilstölder som minskade med 7%. Båtstölderna låg kvar på samma nivå som första halvåret 2018.

Man kan förstås diskutera vad som är en rimlig brottsnivå. Men att ropa att fara är å färde när verkligheten går åt andra hållet är magstarkt. Moderaternas hurtfriska skarvkampanj tyder på minst två saker: Även etablerade svenska politiker blir alltmer lättsinniga i sin hantering av fakta om utvecklingen inom viktiga politikområden. Och skribenter och journalister dubbelkollar i allt mindre utsträckning. De köper obesedda uppgifter, trots att det är uppenbart att de produceras och sprids av särintressen – branschrelaterade intresseorganisationer och politiker som gör karriär på att vara ”tuffast mot brottsligheten”.