Uppklaringen behöver upp

Under de senaste tre decennierna har polisarbetet fått en markant brottspreventiv orientering (i synnerhet på policynivån): pro-aktiva metoder med syfte att förebygga och förhindra, samverkan med andra myndigheter och ideella krafter samt relationsbygge och trygghetsskapande åtgärder på lokal samhällsnivå. Till detta kommer nya synsätt och nya metoder då samhällets våldsproblem, på initiativ av WHO, betraktas som ett folkhälsoproblem. Det rör sig om en internationell trend, åtminstone om vi därmed menar demokratiska länder med hygglig levnadsnivå.

Man kan fråga sig vad som under tiden hänt med polisarbetets reaktiva sida. Inriktningen på att gripa, utreda och lagföra våldsbrottslingar. Har den kommit i skymundan? Två amerikanska forskare – Philip Cook och Jens Ludwig – menar att så är fallet.* De anser att forskningen negligerat det faktum att allt färre brott klaras upp. De exemplifierar med att andelen uppklarade fall av dödligt våld har minskat. I mitten av 1960-talet uppklarades ca 90 % av sådana brott i USA. År 2017 var siffran 72 %. Till bilden hör att siffrorna dessutom är avsevärt lägre för dödliga skjutningar i gängmiljö. I Chicago grips enbart 17 % av dem som svarar för dessa mord. En annan känd problematik gäller de stora etniska skillnaderna. I exempelvis Boston grips ca 90 % av gärningspersonerna när offren är vita, men bara drygt 40 % av gärningspersonerna när offren är svarta. Vi talar om gripanden, men det är långtifrån säkert att det håller fram till fällande dom.

I Sverige har vi en likartad situation när det gäller uppklaringsnivån (se BRÅ-rapport om det dödliga våldet, 2019:6). Andelen uppklarade fall av dödligt våld låg i början av 1990-talet på omkring 90 %, men är numera (2014–2017) nere på ca 70 %. Nivån varierar med avseende på olika typer av dödligt våld. Enligt BRÅ:s siffror ligger uppklaringsprocenten för dödligt våld inom kriminella kretsar på 23 %.

Cook & Ludwig hävdar att det i vissa amerikanska storstadsområden i princip råder straffrihet för dödligt våld. Det kan aldrig bli tal om att avskräcka eller inkapacitera med en sådan situation. Tvärtom blir den låga uppklaringen istället brottsdrivande. Människor tappar tilltron och respekten för polisen. De tar lagen i egna händer för att skydda sig och sina närmaste, dödar för att hämnas, för att avskräcka och för att bygga upp sitt våldskapital. Förtroendetappet förstärker misstron och cynismen i de utsatta områdena. Den negativa spiralen förstärks. När polisen inte kan gripa och lagföra dem som (många vet) är skyldiga, då blir det brant uppförsbacke för det relationsstärkande och brottsförebyggande arbetet. På så sätt utgör den låga uppklaringsnivån en oberoende orsak till fortsatt och ökat dödligt skjutvapenvåld, enligt Cook & Ludwig.

Författarna argumenterar för att det reaktiva arbetet med gediget utredningsarbete är en hörnsten för att förebygga fortsatt skjutande. De poängterar att förebyggande och reaktiva insatser inte bör separeras och uppfattas som konträra. Båda strategierna behövs, och de bör utvecklas som komplement till varandra. Men forskningsmässigt har den reaktiva sidan tappat mark. Cook & Ludwig påpekar att det för närvarande saknas belägg för vad som krävs för att utveckla en effektiv och framgångsrik brottsutredande verksamhet. De pekar på några områden som behöver utvecklas: professionell ledning, tillräckligt omfattande personalstyrka med erfarna poliser, utbildning och träning samt vittnesskyddsprogram.

Det bör noteras att utvecklingen med en sjunkande uppklaringsnivå för dödligt våld i tid sammanfaller med stora genombrott inom de forensiska vetenskaperna. Något som borde ha påverkat utvecklingen i motsatt riktning. Detsamma gäller de senaste decenniernas ökade användning av elektroniska övervakningssystem. Chicago har exempelvis satsat stort på realtidskameror och ljudsensorer (som kan lokalisera skjutningar) för att förbättra uppklaringen i områden där viljan att vittna är svag. Men det verkar hittills inte ha haft något märkbart genomslag.

Problemet med sjunkande uppklaring av dödligt våld verkar vara mer komplext än att det snabbt går att fixa med politikernas favoritmedicin: fler kameror och strängare straff.


*Philip J. Cook & Jens Ludwig (2018) “Policing Guns: Why Gun Violence Is Not (Just) a Public Health Problem”, Insights from the Social Sciences, November 6, 2018.