Kriminalpolitiken blir alltmer enkelriktad. Förutom ökade resurser till polis och (kanske) andra delar av rättsväsendet gäller den påbjudna färdriktningen ökad inlåsning. På dagordningen står utökade tvångsmedel, ändrade åldersgränser och slopade straffrabatter, längre fängelsestraff för fler brott och därmed för fler människor. Mot denna bakgrund är det viktigt att försöka besvara en del frågor: Är det önskvärt med hårdare straff? Blir vi tryggare med fler i fängelse?
I en färsk amerikansk studie försöker en grupp forskare ge svar.* De menar att det finns goda skäl att förmoda att fängelsestraff förebygger brott. Personer som frihetsberövas kan avskräckas från att begå nya brott. Under strafftiden kan man få hjälp med narkotika- och alkoholproblem och psykiska besvär, man kan ta del av utbildning och rådgivning – åtgärder som gör att man därefter lättare kan leva laglydigt. För det tredje innebär straffet att man under strafftiden är berövad möjligheten att begå nya brott (inkapacitering), åtminstone mot människor utanför fängelset.
Men det finns också goda skäl att tro att fängelsestraff istället leder till fler och svårare brott. Den hårda fängelsemiljön kan förvärra mentala problem hos en del intagna, göra människor mer våldsbenägna, eller göra dem cyniska och fientliga mot rättssystemet. Fängelsestraff innebär att intagna isoleras från närstående, och att de kan förlora positiva kontakter. Intagna kan också via umgänget med andra intagna lära sig hur man blir mer driven som kriminell.
För att undersöka hur fängelsestraff påverkar våldsbrott genomförde forskarna ”ett naturligt experiment”. De jämförde hur det gick för personer som dömdes till fängelsestraff med personer som dömdes till villkorlig dom med skyddstillsyn. Undersökningsgruppen omfattade alla som dömts för ett brott i delstaten Michigan mellan 2003 och 2006 (111 110 personer). Man tittade särskilt på arresteringar och domar som gällde våldsbrott av typen misshandel och rån (frivårdspåföljder ges inte för brott som våldtäkt eller mord). De följdes upp till och med 2015 beträffande eventuellt nya gripanden och domar för våldsbrott. För att så långt möjligt efterlikna ett experiment med slumpmässigt upplägg jämförde forskarna fall som tilldelades domare kända för att vara ”hårda” med fall som hanterades av mer ”liberala” domare.
Resultaten visar att sannolikheten för dem som begått våldsbrott att efter fem år arresteras för ett nytt våldsbrott var 16,2 procentenheter lägre för de fängelsedömda, jämfört med dem som fick villkorlig dom med skyddstillsyn. Sannolikheten att på nytt dömas för ett nytt våldsbrott var 6,1 procentenheter lägre för dem som fick fängelsestraff. Siffrorna talar för att fängelsestraff i högre grad än villkorlig dom med skyddstillsyn reducerar risken för nya våldsbrott. Vad beror det på? Enligt forskarna beror denna skillnad uteslutande på den s.k. inkapaciteringseffekten, dvs. intagna begår inte brott under tiden de är frihetsberövade. För att demonstrera skillnaden gjorde forskarna även en uppföljning som gällde tiden efter frigivandet. Den visar att skillnaderna då kraftigt reducerats och dessutom att den statistiska analysens värden (4,2 procentenheter lägre respektive 1,7 procentenheter lägre) inte var statistiskt säkerställda. Harding och hans kolleger menar att inkapaciteringen har en viss effekt, men att den är mindre än vad många tror. Konklusionen blir att fängelsestraffet genom inkapacitering har en lite större brottsreducerande verkan på våldsbrott än villkorlig dom med skyddstillsyn.
Det finns förstås anledning att framhålla reservationer, vilket forskarna själva också gör. Det rör sig om rättsprocesser i en av USA:s delstater, och givet lokala särdrag är resultaten inte direkt generaliserbara till delstater och länder med andra rättstraditioner. Studien gäller inte heller de mest allvarliga våldsbrotten (exempelvis mord och våldtäkt) eftersom dessa inte är föremål för frivårdspåföljder. Men man kan förstås anta att den påvisade måttliga inkapaciteringseffekten blir större för brottskategorier som har fängelsestraff med längre strafftider i straffskalan. Men för merparten våldsbrott – där olika påföljdsalternativ är aktuella – är studiens resultat värda att beakta. Inte minst därför att kostnaderna för fängelsestraff är så höga. I ekonomiska såväl som humanitära termer.
*David J. Harding et al. (2019) “A Natural Experiment Study of the Effects of Imprisonment on Violence in the Community, Nature Human Behaviour(3): 671-677.
Se även David J. Harding, “Do Prisons Make Us Safer?” Scientific American, June 21, 2019.
Jämförde de hur det gått för de personer som dömts till fängelse med hur det gått för personer som dömts till villkorlig döm och skyddstillsyn? Men valet av påföljd är ju inte oberoende av personens (eller brottets) bakgrundsfaktorer. Kan man verkligen kontrollera bort denna urvalseffekt?
SvaraRadera