Skjutningar i kriminella miljöer

BRÅ presenterade nyligen en rapport med rubriken ”Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie” (Rapport 2019:3). Den baseras på intervjuer med 21 män med erfarenhet av det våldsamma livet i förortens kriminella miljöer (12 personer i åldern 18­–30 år och 9 personer över 30 år). Många av dem har erfarenhet av skjutvapenvåld. De har skjutit andra och själva blivit skjutna. Andra har bevittnat sådan våldsutövning. Förutom intervjuer har utredarna gått igenom 44 förundersökningar från 2017, vilka samtliga innefattar skott mot person i kriminella miljöer.

Rapporten tar upp teman som vägen in i den kriminella miljön, gruppens instabila struktur och ombytliga relationer mellan gruppmedlemmarna, narkotika- och vapenmarknaderna, våldets roll och funktion, motståndet mot polisiär inblandning, alternativ till skjutvapenvåld m.m. Syftet med studien är att bidra med kunskap om skjutningarna kopplade till kriminella miljöer.

Det är en viktig studie med angelägna och högst intressanta och relevanta resultat. En del av det som framkommer är känt sedan tidigare. Men här finns också innehållsliga aspekter och innebörder som är mindre kända och som därför särskilt behöver lyftas fram. 

En första gäller strukturen och relationerna i det som vanligen benämns kriminella gäng. För aktörerna själva handlar det dock inte om gäng i betydelsen en avgränsad grupp med gemensamma attribut, stark gruppidentitet, regler och intern kontroll. De betonar istället den lösliga och vaga karaktären, och framhåller betydelsen av gemensam uppväxt i området, vänskap och lojalitetsband som utvecklades innan man började syssla med kriminella aktiviteter. Kriminalitet har funnits som ett närmast naturligt inslag i uppväxtmiljön; ett närliggande utbud av aktiviteter som erbjuder spänning, sysselsättning och inkomster. Möjligheter att bli sedd, möjligheter att bli någon. Här finns, tror jag, ett av svaren på varför det förekommer så mycket ”ingruppsvåld” i denna miljö (våld mot kompisar eller f d kompisar). Vänskap, lojalitet och förtroende har utvecklats innan tiden i den kriminella miljön. Dessa gemensamma tillgångar utsätts för helt andra påfrestningar när droganvändning, pengar, konkurrens, hot och våld, risk att åka fast, stress, rädsla etc. kommer in i bilden. Det resulterar i konflikter som man inte upplevt tidigare. Rivaliteten och ovänskapen som uppstår tolkas som svek, falskhet och förräderi. Bästa vänner (”min bror”) som sviker och förråder är något annat än konfliktrelationer till externa grupperingar (utgrupper). Lokal anknytning (platsbundenhet), gemensam uppväxt, vänskap och lojalitet som föregår kriminaliteten samt svag gruppstruktur framstår som viktiga inslag i det aktivitetsmönster som denna typ av konstellation utvecklar. Det ska dock understrykas att det inom organiserad brottslighet finns andra typer av grupper/gäng, som uppvisar betydligt starkare gruppattribut än vad som gäller för den ovan beskrivna typen av lokala ”kompisgäng”.  

Ett andra inslag värt att uppmärksamma är narkotikamarknadens lokala prägel. I första hand rör det sig om cannabis, för några i viss mån också om kokain (som då säljs till ”fint folk” i innerstaden). Heroin och amfetamin tycks man inte befatta sig med. Den lokala anknytningen ger en känslomässig dimension. Det är inte enbart business vart som helst. Det är försäljning på en plats – i ett område – där man har rötter, sin identitet. Denna koppling ger starka incitament för att med alla medel försvara sitt revir. 

För det tredje har vi studiens själva kärna; våldets roll och funktion, och då i synnerhet skjutvapenvåldet. Det har blivit mer och värre, enligt intervjupersonerna och tillgänglig statistik.. Allt yngre personer har tillgång till skjutvapen och använder dem. Utredarna noterar att våldsutövningen kan ha olika orsaker: konflikter som rör narkotikahandeln och konflikter som härrör från personliga relationer. Orsakerna är inte entydiga. Ofta är de sammanvävda. Skjutningar kan ske av förebyggande skäl – bättre att förekomma än att förekommas – och de kan ha en mer reaktiv dimension – som försvar. Oavsett grund och utförande kokar det sammanfattningsvis ned till att handla om position, respekt och status. Namnet och ryktet och den ära och heder som förknippas därmed. Centralt i denna positions- och identitetsbildning är hämnden. Kapaciteten och viljan att vedergälla angrepp och kränkningar, och därmed visa att man inte är svag. Beväpning och första-slags-kapacitet är ett måste för den som gör anspråk på respekt. 

Skjutvapenvåldet och dess konsekvenser tycks ha en oberoende egen pådrivande dynamik. När det väl nått en viss nivå lever det ett eget liv. Det behövs inga externa faktorer. Rykten, rädsla och paranoia räcker långt för att ge näring åt självuppfyllande profetior. 

Utredarna för också ett intressant resonemang om skjutningar som kommunikation. Våldet utövas inför en publik – i direkt eller indirekt (förmedlad) mening. Ett viktigt syfte är att sprida våldsberättelser om ens egen våldsanvändning. I en miljö där kampen om makt ständigt pågår är budskapet om våldskapital och våldsförmåga en viktig resurs. I synnerhet för dem som inte har andra resurser, exempelvis kontakter med internationella narkotikaleverantörer eller kontakter med aktörer på vapenmarknaden. Det är också en viktig resurs för unga (wannabes och rookies) som strävar uppåt i den kriminella miljön.

Utredarna avslutar med en sammanfattande diskussion om skjutvapenvåldets ökning och förgrovning, och vad som kan göras för att få stopp på det. De lyfter fram den lokala kontexten och den kriminella miljön som en obestridlig del av socio-ekonomiskt utsatta områden. Svaret på den utmaningen är övergripande socioekonomiska satsningar, menar de. Narkotikamarknadens och vapenmarknadens betydelse ringas in. Insatser för att motverka utbudet är ett givet svar. I fråga om narkotika påtalas också betydelsen av den efterfrågan som är myntets andra sida. Utredarna betonar även avhopparverksamhetens betydelse och behovet av ett utbyggt stöd från utomstående (flera av de intervjuade har lämnat den kriminella miljön och andra står i valet och kvalet). Tidigare i texten har man också beskrivit medling, fall där äldre med erfarenheter från den kriminella miljön har medlat i konflikter mellan yngre. Båda dessa former av konflikthantering – undvikande (exit) och medling – utgör alternativ till hämnden.

Jag vill för egen del ta fasta på några andra, sammanhängande aspekter som möjligen kan förklara förändringarna (mer och värre skjutvapenvåld):

Tillväxt av grupperingar med svag gruppstruktur 

En hypotes är att den beskrivna kriminella grupperingen har växt antals- och styrkemässigt. En anledning är att de har slagit ut andra grupperingar och blivit den dominerande aktören vad gäller kontrollen över de socialt utsatta områdenas lokala cannabismarknader.

Åldersförändring

Den beskrivna kriminella grupperingen – med relativt öppen gräns för både inträde och utträde och med större utrymme för individuella initiativ och aktiviteter – har en annan åldersstruktur än andra grupperingar inom den organiserade brottsligheten. Inslaget av yngre män (tonåringar/unga) är större. Kombinationen av fler unga kriminella med tillgång till skjutvapen och fler okontrollerade interna konflikter är väsentlig. Fler beväpnade tonåringar/unga leder till mer skjutvapenvåld (allt annat lika). Därför att tonåringar/unga är mer känslostyrda, har sämre självkontroll och brister i konsekvenstänkande (om dessa förhållande råder stor enighet inom dagens forskning).

I-gen (Internet eller Iphone-generationen)

De som är födda i början av 1990-talet och framåt lever i stor utsträckning sina liv via smartphones. Virtuella miljöer på Internet och kommunikation via sociala medier tillhör vardagen. Denna omvälvning har beskrivits som den mest genomgripande sedan industrialismens genombrott. Förändringskraften är monumental och den rör alla områden. Ett sådant, som utredarna framhåller utan att nämna I-gen, är skjutvapenvåld som kommunikativ handling. Om de har rätt – att våldsutövningen kräver iscensättning och publik för att ryktet om våldskapital och våldsbenägenhet ska skapas och upprätthållas – vad kan då vara mer effektivt än filmsekvenser, bilder och text vars spridning man själv kontrollerar med sin smartphone och nätets olika programtyper? I forskningen om skolskjutningar är Internets roll för spridning av motiv och modus välkänd.

Hämndlogikens förändring  

Hämnd är laglös rättvisa, och våldsutövning som hämnd är en form av social kontroll – en form av självhjälp för dem som av olika skäl ställer sig utanför lagen. Det har sedan tidernas begynnelse varit en del av mellanmänskliga förhållanden. I den kriminella världen utgör det kanske själva urspråket. Frågan är om hämndlogiken förändrats. Ett par reflektioner kan vara på sin plats. För den som är utan resurser – legitima eller illegitima – är våld för att vinna respekt det kanske enda medlet. Ju fler utan omsättningsbara resurser – ju mer våld för att vinna eller upprätthålla respekt. En annan fråga är om hämnden är individuell eller om den har kollektiva komponenter. Om den enbart riktas mot antagonisten, eller om den även inkluderar antagonistens närstående (familj/släkt)? Av intervjuerna att döma kan det vara så. Riskerna för att konflikterna och hämndspiralerna spiller över och tar sig uttryck i våld mot familje- och släktmedlemmar behöver tydligen beaktas. Fenomen som respekt, status, heder, hämnd har en mer påtaglig hemvist i patriarkala kulturer än i egalitära sammanhang där jämlikhet, individualism och konflikthantering utan hot och våld utgör värdesatta normer. Frågan bör ställas om den ofrihet och det våld som vi ser i hedersförtrycket av flickor och kvinnor har en motsvarighet i den hämndlogik som är en av drivkrafterna i skjutvapenvåldet.