Niklas Wahlöf på DN recenserade nyligen Netflix dokumentärserie ”I am a killer”, som belyser tio sorgesamma levnadsöden. Tio mördare som berättar om sin uppväxt, sina brott, offren, livet i fängelset, i en del fall väntan på avrättningen osv. Monotont och dystert. Wahlöf fäster sig bl.a. vid likheten i uppväxter: frånvarande eller våldsamma fäder, mammor som slog, föräldrar som skickade iväg barnet, ingen kärlek, ingen omtanke. Försummade barn, eller i värsta fall föraktade barn. Vad blir det för personer? frågar Wahlöf. Jag citerar hans svar:
”Det blir personer så besvikna på livet att de inte bryr sig om döden. Som åtta år gamla bestämmer sig att aldrig mer gråta, aldrig mer lita på någon, ständigt beredda på att bli svikna. Som tar varje liten framgång, för resten av livet, som en ödets nyck eller någon annans misstag, vartenda beröm som ett sätt att manipulera. Lyckas de bygga ett socialt liv är de ensamma inombords. Aldrig klarar de en relation, alltid skäms de över sin värdelöshet. Och gör allt för att tappa kontrollen – med alkohol, droger, våld, vad som helst för att slå sönder tillvaron. För det är bekant.”
Den beskrivna socialiseringsprocessen är känd från social-psykologisk forskning. En som särskilt uppmärksammat våldets roll i den process som skapar farliga våldsbrottslingar är Lonnie Athens, som intervjuat många mördare och grova våldsbrottslingar i amerikanska fängelser. Baserat på deras berättelser har han utvecklat en teori om violentization (”våldisering”) – en process som baseras på våldsam socialisation. Så här ser processen ut i sammanfattning:
Lonnie H. Athens (2017) The Creation of Dangerous Violent Criminals(2:nd ed.) New York: Transaction Publishers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar