Husarrest med fotboja

Justitieminister Morgan Johansson har annonserat nya åtgärder för att motverka rekryteringen till kriminella gäng. Det gäller införandet av husarrest i kombination med elektronisk fotboja. Tanken är att tonåringar ska kunna åläggas ”utegångsförbud” från hemmet under kvällar/nätter och helger. Syftet är att införa en reaktionsform som håller unga som anträtt brottets bana borta från kriminella miljöer. Förslaget är under beredning, varför detaljerna ännu så länge är oklara.

Idén är ingalunda ny. Den introducerades i USA under president Clintons styre på 1990-talet. Sedan dess har den, med lite olika utformning, använts i stor skala. Skillnaden mot det förslag som den svenska regeringen nu skissar på är att utegångsförbuden (curfew) i USA ofta gäller generellt för tonåringar under en viss ålder inom ett visst område vid vissa tider på dygnet, och att restriktionen inte är förenad med fotboja som kontrollinstrument.

Vad vet man då om utegångsförbudens verkningar? Är det ett effektivt medel för att minska ungdomsbrottsligheten? Den mest omfattande och systematiska utvärdering som gjorts är från 2016 och utförd inom ramen för Campbell Collaborations program och standard för vägledande utvärderingar. *

Forskarna fann drygt 7 000 titlar/abstracts med eventuell relevans för ämnet. En initial screening resulterade i 100 arbeten med potential att besvara frågan om utegångsförbudens effektivitet. Efter en fulltextgenomgång avgränsades 12 studier som lämpliga, sett till formulerade inkluderings- och metodkrav. För att komma med måste studien ha testat effekterna av utegångsförbud som gällt ungdomar generellt under en viss ålder i ett visst område. Den måste ha utvärderat effekter i form av kriminellt beteende eller utsatthet för brott. Slutligen fordrades att utvärderingen var utformad så att effekten under tiden för utegångsförbudet kunde fastställas och jämföras med en baslinjeperiod utan förbud. Effekter under baslinjeperioden och effekter för vuxna fungerade som kontrollvariabler.

Resultaten visar att utegångsförbud för ungdomar är en ineffektiv metod för att reducera brott och brottsutsatthet. Den genomsnittliga effekten för ungdomsbrott under utegångsförbudets timmar var svagt positiv, dvs. indikerade en svag ökning av antalet brott under denna tid på dygnet, medan den i stort var lika med noll sett till dygnets alla timmar. Effekterna var dock icke-signifikanta (skillnaderna var så små att slumpens inverkan inte kunde uteslutas). På samma sätt var brottsutsattheten opåverkad av införandet av lokala förordningar om utegångsförbud.

Forskarna upplyser dock om att de granskade utvärderingarna lider av olika begränsningar och brister, varför de rekommenderar att det görs ytterligare utvärderingar innan man helt kan förkasta utegångsförbud som åtgärd för att minska ungdomsbrottsligheten. Samtidigt understryker de två saker: 1) frånvaron av påvisbara belägg för att utegångsförbud fungerar talar för att åtgärden i bästa fall har en liten effekt och att den därför inte är en meningsfull insats för att motverka ungdomsbrottslighet och social oordning; 2) andra studier har visat att anledningen till att utegångsförbud inte fungerar är att mycket av ungdomsbrottsligheten sker under dagtid, under timmarna före och efter skoltid samt att underbemannade polisstyrkor har annat att göra än att se till att utegångsförbuden efterlevs.

Den sista invändningen kan bortses ifrån om det blir kriminalvården som via fotboja ska övervaka efterlevnaden. Men även denna insats har en prislapp. Beträffande huvudfrågan: Det är knappast troligt att effekten blir mer påtaglig om husarresten/utegångsförbudet används selektivt – om ingripandet riktas mot tonåringar som redan har börjat begå brott.

David Wilson, Charlotte Gill, Ajma Olaghere & David McClure (2016) Juvenile Curfew Effects on Criminal Behavior and Victimization.

För mer info om Campbell Collaborations verksamhet och deras utvärderingar av åtgärdsprogram inom olika områden – se www.campbellcollaboration.org