Per Brinkemo vet mycket om klaner. Han har på senare tid klivit fram som en ledande expert, särskilt när det gäller ”klanjuridik”. I och med denna betoning har han på köpet även framträtt som expert på en viss typ av brottslighet; sådan som relateras till släktnätverk av klantyp. Och han uttalar sig gärna om kriminalitet i mer generell bemärkelse, även när det handlar om frågeställningar som han saknar egentlig kunskap om.
Det betonas ofta, även av Brinkemo, att klaner i sig inte är kriminella. Det är en organisationsform som är till för överlevnad, skydd, säkerhet och för att lösa konflikter, säger han t ex i en GP-intervju 22/10 2020. Men om en klan muteras in i kriminalitet är de extremt svårangripbara. Vad betyder det? Vad menas med mutation i detta sammanhang? Enligt NE är mutation en bestående förändring i det genetiska materialet vilken överförs till kommande cellgenerationer. Om klanen ”muteras in i kriminalitet” bör det innebära en förändring av densamma, dvs. att klanen (strukturen) ändrar karaktär och blir en kriminell organisation. Och Brinkemo menar att de då omvandlas till klanbaserad maffia av typen Cosa Nostra och Ndrangheta. Frågan blir då om en sådan mutation innebär att alla klanens (strukturens) medlemmar ska betraktas som kriminella? Eller lämnar mutationen utrymme för individuella val?
Apropå mutation. Brinkemo uttalar sig också om andra aspekter av ärftlighet. Han betonar att klanbrottslighet inte handlar om genetik och dna utan att olika samhällen formar olika typer av människor (GP 22/10 2020). Hur vet han det? I vilken egenskap gör han detta kategoriska påstående? Hans uppfattning står nämligen i strid med vedertagen kunskap inom stora delar av dagens beteendevetenskap. Här betraktas genetisk inverkan som en självklar påverkansfaktor. Både i evolutionär mening för arten människa och för individers beteendedispositioner. Den ståndpunkten återfinns även inom delar av nutida kriminologi. Ett exempel: Niklas Långström m.fl. redovisar i artikeln ”Violent crime runs in families: a total population study of 12.5 million individuals” (2010) en undersökning av alla våldsbrottsdömda i Sverige 1973 – 2004. Resultaten visar bl.a. att det fanns en påtaglig aggregation av våldsbrottsdömda i familjer: sannolikheten var 2 – 4 ggr högre att en pojke/man som lagförts för våldsbrott hade en bror, pappa eller son som också hade dömts för våldsbrott. Överrisken kunde härledas till både genetiska faktorer och miljöfaktorer. Dessutom kunde forskarna urskilja riskmönster som var familjerelaterade i både generell och specifik mening.
I ett inlägg på FB den 13/9 2020 kommenterar Niklas Långström resultaten. Han skriver att tendensen till aggregation av våldsbrottsdömda i familjer gäller högst sannolikt om man är född utomlands, tillhör en klan, eller bott i Sverige i flera generationer.
Brinkemos uttalande om klaner väcker framför allt en fråga av mer generell och principiell art. Den gäller relationen mellan olika gruppkonstellationer och deras individuella medlemmar. Mc-klubbar av 1 % - typ, förortsgäng, ”firmor” inom fotbollen, terrororganisationer, fasadföretag etc. är organisationer/nätverk där tillhörigheten bestäms av individuella val. För dessa grupperingar är det kriminella syftet överordnat. De som väljer att gå med manifesterar därmed sina kriminella avsikter. Familj, släkt och klan är till skillnad en helt annan typ av gruppkonstellation – en gemenskap som man föds in i. Det är sociala enheter vars primära ändamål och funktion inte är av kriminell art. Det hindrar inte att det bland dessa finns individer som är kriminella. Men majoriteten är det inte, inte ens en majoritet av männen. I talet om kriminella klaner eller klaner som muteras in i kriminalitet förloras denna distinktion. Konsekvensen är att människor utan egen förskyllan riskerar att stigmatiseras som kriminella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar